Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897)

Den 17-21 november 1997 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag 4 

Thérèse tränger mer och mer in i Guds barmhärtighet. Hon gör det utifrån det material som hennes eget liv ger henne. Hon lyssnar till uppenbarelsen och sedan knyter hon ihop den med vardagen. Man anar trots allt att det är något speciellt med denna unga syster. Därför ber hennes priorinna, Marie de Gonzague, henne att skriva det som har kallats hennes själs historia. Redan i förordet som Thérèse skriver i januari 1895 märker vi, att detta verk är en enda lovsång till Guds barmhärtighet, som går som en röd tråd genom hela hennes livs historia. Guds barmhärtighet är medelpunkten, och allt annat talar om den. Här är lilla Thérèse en trogen dotter till stora Teresa, som såg sin självbiografi i ljuset av Psalm 89 ”Jag vill sjunga om Herrens nådegärningar evinnerligen”. På många av de gamla målningarna av Teresa av Avila har hon en pratbubbla, där det på latin står: ”Misericordias Domini in aeternum cantabo” (Ps.89). Lilla Thérèse vill göra på samma sätt. Hon säger att det är samma sång hon kommer att upprepa i evighet: om Herrens barmhärtighet. Hon börjar här på jorden att göra det hon skall göra i evigheten, att bara sjunga om Guds barmhärtighet.  

Denna barmhärtighet möter Thérèse i sin egen svaghet. Hon har redan som ung flicka gått igenom en period av total utblottelse och svaghet. Utifrån den kan hon uppstämma lovsången till Guds barmhärtighet. Det skall hon sedan fortsätta att göra i all evighet. Hon börjar här i tiden öva in den eviga sången. En tanke som är kär för hela det kontemplativa livet är att allt det vi gör är att ta ut evighetens lovsång i förskott. Där behöver vi bara kunna en sång, sången om Herrens barmhärtighet. Det är alltid samma sak, men alltid nytt. Evighetsperspektivet är så påtagligt för Thérèse. Hon ser att Guds förutseende och förekommande kärlek har förberett allt för henne. I sin försyn har Gud redan förutbestämt att vi skall få del i hans egen evighet. Han ser hela perspektivet. Han ser hela väven i vårt liv. Men vi ser ofta bara knutarna bakom. Det gör det så svårt att känna igen, att det verkligen är barmhärtighet som är invävt i väven, fast det verkar tvärtom. Gud har berett marken för var och en.

Återigen anknyter Thérèse till Maria Magdalena. Vi såg att hon redan som 15-årig flicka, när hon lyckades betvinga en hel värld och fick sin vilja igenom, att hon ville bli apostlarnas apostel. Hon ville göra som Maria Magdalena.

Hon ser sitt livs situation parallellt med Maria Magdalenas. Men ändå ser hon skillnaden. För Thérèse gäller det hon säger: ”Fadern vet att det ligger en sten på sonens väg. Då skyndar han sig i förväg för att ta bort den utan att någon ser det”. Thérèse har till skillnad från Maria Magdalena aldrig begått några dödssynder. Men hon tillskriver inte detta sin egen dygd, utan det är den barmhärtige Fadern som skyndar i förväg och tar bort alla de stenar som hon annars skulle ha ramlat över. ”Den som har varit föremål för en sådan förutseende kärlek men inte vet vilken olycka Fadern avvärjt för honom kommer säkert inte att visa någon tacksamhet och han kommer att älska Fadern mindre än om han hade botat honom. Men om han får veta vilken fara han undgått, kommer han då inte att älska Fadern ännu mer?

Thérèse säger att det är hon själv som är ”detta barn, föremålet för Faderns förutseende kärlek, en Fader som sände sitt Ord för att frälsa inte rättfärdiga utan syndare. Han vill att jag älskar honom, därför att han förlåtit mig inte bara mycket utan allt. Han väntar inte tills jag älskar honom mycket såsom Maria Magdalena, utan han vill att jag skulle veta med vilken outsäglig, förutseende kärlek han älskade mig så att jag nu måste älska honom till vanvett”.  

Maria Magdalena ramlade på stenarna. Hon syndade. Enligt traditionen är Maria Magdalena den omvända synderskan som älskade mycket och därför fann vägen till Gud. Hon är övertygad om att om att hon är en syndare. Det är Thérèse också. Men skillnaden är att hos Thérèse har Fadern gått i förväg och plockat bort stenarna på vägen, så att hon inte ramlar. Hon har inte bara fått mycket förlåtet utan allt. Fadern har ju tagit bort allt. Thérèse ser sig själv i samma grundsituation som Maria Magdalena. Men av någon anledning har Fadern hunnit före och plockat bort alla stenarna på vägen. Hon tillskriver sig själv inte något. Det handlar om Guds förutseende kärlek. I sin försyn har han för vissa tagit bort stenarna.    

De olika livshistorierna är ett mysterium vi aldrig kan förstå. Vissa tycks dansa fram genom livet. Det finns inga stenar på vägen utan bara glädje. Andra ramlar så fort de går utanför dörren. Vid varje liten sten faller de pladask. Men kärleken och barmhärtigheten är densamma, bara vi tar emot Gud i vårt eget liv. Thérèse vill understryka att varje livshistoria är frälsningshistoria. Vi kan aldrig förstå Guds försyn och varför vissa liv bara tycks tala om stenar på vägen, medan det i andra liv inte finns några stenar. Vare sig det finns stenar på vägen eller ej är alla i lika stort behov av Guds barmhärtighet. Försynen är lika stor för alla.

Thérèse ser tyngdpunkten i Gud. Frestelsen är alltid att i stället se mer på den som går på vägen, hakar upp sig på stenarna och faller för svårigheterna eller å andra sidan på nådebevisen. Men Thérèse sjunger Guds barmhärtighets lov. Herren är god och hans barmhärtighet varar evinnerligen. Så säger Thérèse något mycket viktigt: ”Det förefaller mig att om alla hade fått samma nåd som jag, skulle ingen hysa fruktan för Gud, utan alla skulle älska honom gränslöst och av kärlek och inte av rädsla. De skulle alla vinnlägga sig om att aldrig bedröva honom. Men jag förstår att inte alla själar kan vara lika. Det måste finnas olika arter för att ära Guds fullkomligheter var för sig. Mig har han skänkt sin oändliga barmhärtighet och det är genom den jag betraktar och tillber hans andra fullkomligheter”.

Thérèse ser alltså att för henne är Guds barmhärtighet det stora. Likaväl som det finns olika arter bland fåglar och växter, så gäller detsamma bland själar. Vissa tillhör familjen Barmhärtighet, andra familjen Fruktan. Men hon anar att Gud föredrar att bli älskad och ärad för sin barmhärtighets skull. Här reagerar hon mycket fint men ändå mot en viss form av spiritualitet som var mycket vanlig på hennes tid, också i hennes kloster.

Man betonade där väldigt starkt Guds rättvisa, Guds rättfärdighet, och att Gud blir kränkt av synden. Därför fanns det vissa själar som ville frambära sig som soningsoffer för att blidka Guds vrede. Man talar om en stor rörelse som betecknas med de franska orden: réparation et expiation. På svenska har vi inga ord som riktigt passar in. Gottgörelse, reparation skulle vi kunna säga. Man vill gottgöra alla kränkningar mot Guds majestät som syndarna har gjort sig skyldiga till och avvärja Guds straffdom. Det synsättet märks i hög grad i denna spiritualitet. Som exempel kan tas uppenbarelsen i La Salette, där Jungfru Maria säger: ”Jag håller tillbaka Sonens straffande hand”. Man menade att Sonen ville straffa synden med svår straffdom, men Marias barmhärtighet håller honom tillbaka.

Det är en bild av det mysterium som handlar om dom och frälsning. Men också det talar om Guds barmhärtighet. Man betonade väldigt starkt fruktan för Guds rättfärdiga dom. Den synen kan vi möta bland en del människor som är formade av denna spiritualitet, som i och för sig har ett visst berättigande. Men den drevs ibland så långt att människor ibland var mer rädda för Gud och inte vågade gå till honom av kärlek. Det är ganska svårt för oss i dag att förstå detta andliga klimat.

Å andra sidan måste vi också vara lite på vår vakt. Som kardinal Danneels säger, kan det också gå inflation i barmhärtigheten, så att man inte tänker på att synden är en verklig kränkning av Gud, som också är domens och rättfärdighetens Gud. Genom hela spiritualitetens historia går det liksom en vågrörelse mellan Guds barmhärtighet och rättfärdighet. Ibland betonar man mycket starkt rättfärdigheten och Guds vrede. Thérèse säger att det finns olika arter bland själarna. På vår tids språk skulle vi kanske säga att det finns olika karismer, olika spiritualiteter.  

Men, nu när Thérèse är kyrkolärare, skulle vi våga säga, att hon har kommit fram till den mest evangeliska synen, där man betraktar Guds övriga fullkomligheter genom barmhärtigheten. Allt är färgat av barmhärtigheten, även rättvisan och vreden. Det är dock lite svårare för oss att tänka på Guds vrede.  Karmelitnunnorna har olika tillnamn, men jag har aldrig hört någon som heter ”av Guds vrede”. Det är en mycket finkänslig liten vink som Thérèse ger, eftersom det också i hennes eget kloster fanns fromma systrar som frambar sig själva som soningsoffer till Guds rättfärdighet för att blidka Guds vrede och avvärja straffdomen. Det märkliga är att en av dem var Moder Geneviève, en av stiftarinnorna till Karmel, som annars alltid talade om kärleken och barmhärtigheten. När det gällde offerakten kunde de inte tänka sig annat än att om de offrade sig till Gud, måste det vara för att på ett ställföreträdande sätt suga till sig Guds vrede, så att den inte drabbade andra. Man tänkte lite matematiskt. Någon måste ta åt sig Guds vrede. Någon måste vara Isak. Men som kristna vet vi att Kristus är det fullkomliga offret.

Bakom föreställningen om ställföreträdande offer anar vi också Anselms (c.1033-1109) satisfaktionsteori, som blev dogm i den strikta lutherdomen. Waldenström (1838-1917) framförde en annan försoningslära. När Missionskyrkan lösgjorde sig från Svenska kyrkan var det för att Svenska kyrkan tolkade satisfaktionsteorin som dogm, där synden är en oändlig förolämpning av Gud. För att den skall gottgöras behövs ett oändligt soningsoffer för att blidka Guds vrede. Jesus låter sig slaktas för att ge Gud ett oändligt tillfyllestgörande gottgörelseoffer. Man tolkade försoningen strikt juridiskt. Naturligtvis ligger det något berättigat i den synen också, men man drog det så långt att det blev en dogm. Jag talade nyligen med någon från Missionskyrkan och frågade om det fortfarande är försoningsläran som är det svåra. ”O, nej, det betyder ingenting i vår tid”, sade han. Så den här skillnaden tycks ha försvunnit som skiljelinje.

Från strikt lutherskt håll har man anklagat Wilfrid Stinissen för att hylla Waldenströms försoningslära, fastän han antagligen aldrig har fördjupat sig i Waldenströms skrifter. Satisfaktionsteorin blev den strikta lutherdomens enda tolkningsmöjlighet av frälsningen. Det är viktigt att se att synen på försoningen som en tillfyllestgörande gottgörelse också fanns i det katolska klimatet på 1800-talet. Ett bevis för denna syn är Sacré-Cœur-kyrkan i Paris, som byggdes av franska katoliker som ett gottgörelseoffer för franska revolutionens och kommunens skymfer mot Guds majestät. Vi märker en rörelse av gottgörelse, av soning mycket starkt under en stor del av 1800-talet och också in på 1900-talet. Också Jesu Hjärta-kulten är ganska färgad av den synen i vissa uttrycksformer.

Så ser vi att Thérèse, den lilla, unga flickan, på ett mycket finkänsligt sätt böjer om den överdrivna synen på Guds vrede som den främsta egenskapen hos Gud till att få oss att se på Guds barmhärtighet i stället. Det gör hon medvetet, för hon vet att de flesta systrarna såg det som den högsta formen av kult till Gud att offra sig åt hans rättfärdighet. Men hon avskriver alltså inte helt Guds vrede och rättfärdighet. Det är också mycket viktigt. Det kan gå inflation i Guds barmhärtighet, så att man bara vill tala om den. Gud är också en rättfärdig Herre som vredgas över synd och oförrätt. Men Thérèse gör mästerdraget att betrakta alla andra egenskaper och fullkomligheter hos Gud genom hans barmhärtighet. Det motsvarar evangeliets syn att barmhärtigheten är det som lyser igenom allt, även om det kan vara tal om att Gud är sträng och fordrar sin rätt.  

Så kommer vi fram till Thérèses offerakt till den barmhärtiga kärleken, som hon skriver den 9 juni i nådens år 1895 på Trefaldighetssöndagen. Liksom mycket annat i hennes liv har offerakten en liturgisk anknytning . ”Jag fick nåden att bättre än någonsin förstå hur Jesus vill bli älskad”. Det är egentligen något oerhört att förstå hur Gud vill bli älskad. Thérèse anade att Gud föredrog att bli älskad för sin barmhärtighets skull. ”O, min Gud, ropade jag ur djupet av mitt hjärta. Är det enbart åt din rättvisa man kan ge sig som offer? Behöver inte också din barmhärtiga kärlek en sådan offerakt?”  

Thérèse förstår att Guds barmhärtighet är det väsentliga. Det är kärnpunkten. ”Varför skulle man då inte kunna offra sig åt den”? Bakom denna fråga ligger en insikt i att hennes litenhet, hennes svaghet, allt det som hon har kämpat med, faktiskt är den idealiska trampolinen, katapulten, för att slunga sig in i Guds barmhärtighet. Hon får offra sig till Gud sådan hon är, eftersom han är barmhärtig.

I soningsspiritualiteten till rättfärdigheten kan det finnas i alla fall en liten, liten accent, där man tänker: ”Jag är i alla fall inte en syndare. Jag är ett rent offer. Jag offrar mig för syndarna”. Det finns, kanske inte alltid medvetet men åtminstone omedvetet, en känsla av tanken: ”Jag skall offra mig för syndarna. Jag skall ta på mig det straff, den eld, som annars skulle drabba dem. Jag är ren”. Det är lite ett köpslående med Gud. ”Eftersom jag är så helgad, kan jag vara ett rent offer till din rättfärdighet för de andras skull som är syndare”.

Men hos Thérèse är det inte tal om ett sådant köpslående, utan det innebär helt enkelt att hon i all sin svaghet och litenhet totalt litar på Guds barmhärtighet. Samtidigt är det i första hand svar på ett upprop på Guds nåd. Vi kan se offerakten som en av slutpunkterna på den väg där hon mer och mer har insett sin totala oförmåga, svaghet och litenhet, men att hon just där ändå måste svara Gud. Offerakten implicerar att hon ger Gud sitt svar. I vår tid har vi lite svårt med offer- och konsekrationsakter, men ändå är det viktigt att se att detta är människans svar till den Gud som ger allt. Vi kan jämföra det med konsekrationen i ordenslöftena och prästvigningen, som uttrycket att människan har förmåga att ge sig till Gud, naturligtvis genom Guds nåd.  

Så börjar Thérèse den egentliga texten: ”O min Gud, lycksaliga Treenighet, jag önskar älska dig och göra dig älskad”. Hon vänder sig till hela Treenigheten på Trefaldighetssöndagen. Hon säger helt realistiskt: ”Jag önskar älska dig”. Hon säger inte: ”Jag älskar dig av hela mitt hjärta”. Den totala ödmjukheten är en mycket viktig accent. Ibland säger vi alltför lätt till Gud: ”O, jag älskar dig”. I nästa ögonblick glömmer vi honom och gör honom emot. Ibland kanske vi säger det lite för lättvindigt. Men Thérèse säger helt sanningsenligt: ”Jag önskar älska dig och göra dig älskad”. Det viktiga är att Gud blir älskad. Det är han som står i centrum, inte att hon känner sin kärlek till honom utan att han blir älskad.

I denna önskan ser vi också det apostoliska draget. Det är typiskt för Thérèse att hon knyter ihop det kontemplativa och det apostoliska. Att ”göra dig älskad” innebär att Gud skall bli älskad. Men för att han skall bli älskad måste det apostoliska draget komma in. Hon tilläger genast att hon vill ”arbeta för den heliga Kyrkans förhärligande genom att rädda själarna på jorden och befria dem som lider i skärselden”. Kyrkan, själarna är alltid den horisont där hon ser på Gud. Gud och Kyrkan är oskiljaktiga.

Också detta uttryckssätt är lite främmande för vår tid. Om journalister frågar oss varför vi är i klostret och vi svarar: ”För själarnas skull”, skulle de nog rycka till. Det är inte ett språk vi använder. Samma sak gäller om vi skulle säga: ”Vi är här för att befria dem som lider i skärselden”. Då skulle de undra vad vi menar. Det är ett annat språkbruk Thérèse använder, men det är en evig lidelse för Guds sak som ligger bakom hennes önskan att rädda själarna. På den tiden var det ett mycket aktuellt tema. Det fanns kongregationer som stiftades med det syftet, t.ex. de berömda  Auxiliatrices du Purgatoire,  skärseldens medhjälpare. Vi har svårt att förstå att någon viger sitt liv till att vara hjälpreda åt själarna i skärselden. I Skåne har jag träffat två damer som har gått i skola hos dessa systrar, som hade en mycket renommerad skola i Shanghai.   

Talet om att vi är här för att befria dem som lider i skärselden är alltså lite främmande för oss. Det är lättare för oss att tänka på själarna på jorden. Ändå har vi ett ansvar för både döda och levande. Thérèse ser räddningen av själarna i skärselden som horisonten som hjälper henne att se på Gud. Han skall ju bli älskad av alla de här själarna. De befrias ur skärselden för att kunna älska honom ännu mer i himlen.

Så tillägger Thérèse: ”Jag önskar vara helig, men jag känner min vanmakt och ber dig, min Gud, att själv vara min helighet”. Att det är Gud som är vår helighet är mer lättsmält för vår tid, också för goda, protestantiska kristna. Denna helighet, denna barmhärtighet, möter Thérèse framförallt i Jesus, ”din ende Son, Frälsare och Brudgum”. Vi skulle kunna tro, att Thérèse som talar så mycket om litenheten och barnaskapet talar mycket om Fadern. Men man har räknat ut att hon i sitt självbiografiska manuskript använder Faderns namn bara 22 gånger, Gud 267 gånger och Jesus 348 gånger. Det vittnar om en viss accent. Jesus är mycket framträdande. Typiskt för hennes syn på Jesus är att han ofta antar faderliga drag. Här ser vi det som Jesus själv säger: ”Den som har sett mig, han har sett Fadern” (Joh. 14:9).

Även om Thérèse inte talar så mycket om Fadern, anar hon hans kärlek i Jesus. I Sista samtal talar hon däremot bara 15 gånger om Jesus och 257 gånger om Gud. Här förflyttas tyngdpunkten, som hon säger, till ”le bon Dieu”. De orden har varit en mardröm för alla som skall översätta dem. Skall man säga den gode Guden eller bara Gud. På svenska låter det lite annorlunda än på franska att säga ”den gode Guden”.

Thérèse är mycket inriktad på Jesus. Hon säger att hon vill bli sedd av Fadern genom ”Jesu Anlete och i hans av kärlek brinnande Hjärta”. Thérèse ser verkligen att hon är Kristi brud och att hon är ett med honom, att hon, som hon säger, har del i ”hans förtjänsters oändliga skatter”. De är ”även mina”. En evangelisk sanning är att om vi är förenade med Jesus, har vi också del i skatten, i talenterna, i nåden och får dela ut detta. ”Jag känner oändliga önskningar i mitt hjärta, och det är med förtröstan jag ber dig komma och ta min själ i besittning”. Att ha oändliga önskningar, längtan efter Gud, är typiskt för de heliga.  

Samtidigt kan Thérèse helt realistiskt se sin litenhet och sin vanmakt. Den stora svårigheten brukar vara att knyta ihop det oändliga idealet med den realistiska insikten i den egna vanmakten. Thérèse uttrycker sig på följande sätt: ”Jag bönfaller dig beröva mig friheten att misshaga dig. Om jag av svaghet ibland faller, låt då din gudomliga blick rena min själ och förtära alla mina brister”. Det är Guds barmhärtiga blick som skall rena henne och förtära hennes brister. Hon ser verkligen allt i mystikens ljus. ”För Gud är att se att älska”, säger Johannes av Korset. Allt det Gud gör, är detsamma. Att se är att älska.

Thérèse säger att hon har fått gå igenom ”lidandets smältugn”. Hon har fått ”del i detta dyrbara Kors” och fått ”se ditt lidandes heliga sårmärken”. Hon hoppas få se dem på sin ”förhärligade kropp”. Det lidande hon går igenom här på jorden ser hon som ett lidande i gemenskap med den Korsfäste. Hon deltar intensivt i hans frälsningsmysterium genom sina små eller större lidanden av vilket slag de vara må. Därför säger hon att hon hoppas att ”i fäderneslandet få glädjas över dig, men jag vill inte samla förtjänster för himmelen. Jag vill enbart arbeta för din kärleks skull med det enda målet att behaga dig, trösta ditt heliga Hjärta och rädda själar som kommer att älska dig i evighet”.

Här märker vi återigen att hon vänder på offerspiritualiteten, som hon inriktar till att vara en akt av tillbedjan, av Guds kärlek och barmhärtighet, alltså inte så mycket ett köpslående. Hon vill trösta Guds hjärta. Hon vill att han skall bli älskad i evighet. Hon vill inte samla förtjänster för himlen. Det är också ett språk vi inte känner igen i dag. Här ser vi att Thérèse har påverkat mycket av vår tids spiritualitet. Tidigare fanns det en hel del av ett tänkande, där man offrar sig för andra och samlar förtjänster för olika ändamål. Men hos Thérèse är det bara barmhärtigheten som får stråla fram. Så tilläger hon den viktiga satsen: ”Vid detta livets afton skall jag träda fram inför dig med tomma händer”. Hon är fattig, liten, tomhänt. Men just därför kan hon ta emot Guds barmhärtighet.  

Så avslutar Thérèse den egentliga offergåvan. ”För att leva i ett tillstånd av fullkomlig kärlek frambär jag mig själv som brännoffer till din barmhärtiga kärlek och ber dig att oavlåtligen förtära mig och låta den oändliga ömhet som finns hos dig flöda över i min själ, så att jag må bli din kärleks martyr, o min Gud!” Hon vill leva i ett tillstånd av fullkomlig kärlek. Den fullkomliga kärleken är inte vår kärlek utan Guds kärlek. Men om hon ger sig som brännoffer till denna barmhärtiga kärlek, kan Gud förtära allt det i henne som strider mot kärleken och därför kan hans ömhet flöda över i hennes själ. Då bli hon hans kärleks martyr.

”Vid varje hjärtslag vill jag, o min Älskade, förnya denna invigning otaliga gånger till dess skuggorna flyr och jag kan bedyra dig min kärlek i den eviga åskådningen!” Varje hjärtslag skall uttrycka denna offergåva, som hon vill förnya otaliga gånger. Här snubblar hon ibland över orden och logiken. Även om detta språk som används i dessa offerakter och konsekrationsböner kan verka lite främmande för oss i dag, känner vi igen något djupt evangeliskt. Gud vill älskas för sin kärleks skull, för sin barmhärtighets skull. Han vill att vi skall se på honom framför allt som en kärleksfull Fader, och vi kan faktiskt svara honom. Varje hjärtslag kan bli ett försök att besvara hans kärlek. Då vilar Guds blick på oss. Det jag är med om rör inte bara honom och mig, utan det rör Kyrkan, världen, själarna, syndarna.

Thérèses ord kan vi knyta till vår vigning. Även om Thérèse inte uttryckligen nämner det, talar ordet consecration om gudslikhet. Genom vigningen är vi vigda till Guds barmhärtighet. Varje hjärtslag talar om det. Thérèse förenklar hela det kristna gudsvigda livet till varje hjärtslag, som blir en akt av offer, överlåtelse till Guds barmhärtighet för Kyrkan, för själarna i skärselden, för syndarna och för prästerna. Men det betyder inte att hon hela tiden måste tänka på för vem eller för vilket ändamål hon frambär sitt offer. Hon förenklar handlingen till att bli en enda akt av fullkomlig kärlek. Den fullkomliga kärleken är alltid Guds oändliga ömhet som strömmar över till henne. Hjärta talar till hjärta. Hon förblir ett med Jesu Hjärta.  

”Min väg är helt och hållet förtröstan och kärlek. Jag förstår inte dem som är rädda för en vän som är så full av ömhet”.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu