Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897)

Den 17-21 november 1997 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag 3

Vi tar ett ord av Thérèse på vägen.
”Min väg är helt och hållet förtröstan och kärlek. Jag förstår inte dem som är rädda för en vän som är så full av ömhet”. I Faderns  och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Tillsammans med Thérèse skall vi försöka upptäcka vidden av Guds barmhärtighet. Detta mysterium som vi känner från början genom tron, genom uppenbarelsen, måste bli ett personligt assimilerat och upptäckt mysterium. Det är den vägen som Thérèse går. Mer och mer tränger hon in i att Gud är kärlek. Hon hade en förmåga att verkligen upptäcka Gud i den tillvaro som var hennes och inte i en drömvärld, i illusionerna som det så ofta är. Det är kanske alla människors stora svårighet att man vill göra om världen. Man vill inte ta emot Gud i den värld han har gett oss. Ändå är det bara där vi kan möta honom och hans barmhärtighet.

En av Thérèses största välgärningar mot oss är att hon låter oss se Guds kärlek i det som är, och inte i det som kunde vara, borde vara eller som vi skulle vilja ha det. Det låter så enkelt och självklart, men de flesta av våra svårigheter kommer av svårigheten att acceptera verkligheten sådan den är. ”Om det vore si eller så, om jag fungerade på ett sätt, om de andra vore si eller så, då skulle det vara lätt att ta emot Guds kärlek”, tänker vi. Men så är det inte, utan verkligheten finns här och nu.

Vi har nu kommit fram till ytterligare en viktig milstolpe i Thérèse väg in i Guds barmhärtighet. Som så mycket annat är det utåt sett rena tillfälligheter. Det blir mycket tydligt i Thérèses liv i små vardagliga möten. Vi såg det i mötet med fadern och med klosterlivet. Och nu kommer hennes själs eko, Céline, till klostret. Det är den syster hon i sin barndom stod närmast. Man skulle kunna tänka sig att de nu återupptar sina andliga konversationer, sin vänskap. Men det är inte det som händer.

Céline har med sig en liten, sliten anteckningsbok, en mycket anspråkslös liten bok, där hon har skrivit ner olika citat, framför allt från Gamla testamentet. Gamla testamentet var till stor del en sluten bok för Thérèse och hennes samtid. Naturligtvis fanns det citat i liturgin och i breviariet, men ändå var det en ganska okänd värld för Thérèse. Den stora, omvälvande erfarenheten är, att hon också här upptäcker Guds barmhärtighet när den är som allra ömmast. Det är speciellt två citat som hon tar till sig och verkligen ser som ljuspunkter på den ”lilla vägen”.

Det första är Ords. 9:4: "Om någon är helt liten må han komma till mig". Här känner Thérèse igen sig själv. Hon är ju den helt lilla, den som älskar att bejaka sin svaghet, att ta emot Gud, när hon är som allra svagast och bräckligast. Denna svaghet är inte bara en idyllisk, lite romantisk bild som man ibland kan få för sig, utan det är från sin erfarenhet av total vanmakt, utifrån en psykiskt djupgående kris, som hon har trängt in i litenheten, i svagheten. Men denna litenhet gör att Guds inbjudan blir ännu mer inbjudande.  

Det andra citatet är Jes.66:12-13: "Som en moder tröstar sin son, så skall jag trösta er. Ni skall bli burna på armen och skall få sitta i knäet och bli smekta". Här bekräftas det som Thérèse anade. Guds moderliga omsorg och barmhärtighet framstår helt klart för henne. Genom sin försyn dras Gud oemotståndligt till hennes litenhet och vanmakt. Det är naturligtvis ingen ny upptäckt. Men det är hennes upptäckt av det som är det glada budskapet. Det gäller att verkligen ta till sig att Gud är som en kärleksfull mor eller far som vill trösta oss och låta oss sitta i knäet och bli smekta, eftersom vi är så svaga och små.

Här finns det klassiska ordparet misericordia och miseria i bakgrunden I traditionen har man alltid haft hjälp av de här två latinska orden. Guds Misericordia, barmhärtighet, svarar mot människans miseria, fattigdom, vanmakt, svaghet. Barmhärtigheten dras till vår svaghet för att frälsa, hela, trösta, smeka. Det är ingen tillfällighet att Thérèse hittar Guds barmhärtighet i Gamla testamentet. Vissa kristna har en benägenhet att se ner på Gamla testamentet och säga att vi där bara hör talas om Guds rättvisa och vrede. Men Thérèse bekräftar Kyrkans djupa insikt om enheten i uppenbarelsen.  

Märkligt är att Thérèse aldrig kommer att citera 1 Joh.4:8 ”Gud är kärlek”, när hon framför sitt budskap om Guds kärlek och barmhärtighet. Det bibelord man kanske först skulle tänka på kom hon aldrig att citera, utan hon upptäcker djupet i Guds faderliga barmhärtighet genom Gamla testamentet. Det tar loven av det ständigt på nytt uppdykande kätteriet, det marcionistiska kätteriet, som säger att Gamla testamentet är en lägre form av uppenbarelse av en annan Gud. Det förekommer i vår tid också, t.ex. hos Birgitta Onsell som säger att man måste förse Gamla testamentet med en varningssignal. Det finns en ständig frestelse också bland de kristna att säga, att Gamla testamentet har ett lägre värde. Även bland goda kristna kan man höra att vi egentligen inte behöver Gamla testamentet. Men då missar vi Guds frälsningsordning. Gud vill uppfostra sitt folk. I Gamla testamentet finner vi allt mänskligt, all mänsklig svaghet och synd. Men vi finner redan här insikten i Guds väsensmässiga kärlek och barmhärtighet.

Det är alltså i Gamla testamentet Thérèse får bekräftat det hon har anat och vetat. Hela uppenbarelsen talar om Guds ömhet och barmhärtighet. Det är ingen tillfällighet att Thérèses stora intuitioner ofta kommer genom skriftläsning. Som vi skall se längre fram, gäller det också i fråga om Kyrkans mysterium. Det är genom Skriften som Thérèse ser Guds ljus och sanning. Det gör att hon då också kan gå i dialog med protestantismen, eftersom hon är så grundad på Skriften. Men hon ser Skriften som Guds ord till Kyrkan, till gemenskapen, men också som något som skär rakt in i hennes hjärta. Gud talar rakt till henne. Hon är ju den helt lilla. Hon är ömklig, skruttig, svag och vingknäckt. Det som andra människor skulle se som något att sörja över, något som gör det svårare att komma till Gud blir för henne tvärtom. Just därför skall Gud lyfta upp henne.

Här har vi en av kärnpunkterna i den ”lilla vägen”. Det som vi ser som vår stora svaghet, som vi först vill dölja och inte vill veta av och som vi tror hindrar oss på vägen, är just det som får Gud att lyfta upp oss på sitt knä. Det låter som en självklarhet. Men det är det inte. En stor del av vårt liv går åt att förneka svagheten, försköna den och sminka över den. Vi har otaliga möjligheter att dölja svagheten. Men om vi kan hålla fram den, drar den oemotståndligt till sig Guds ömma, faderliga barmhärtighet. Det är därför ordet ur Ordspråksboken står först: "Om någon är helt liten må han komma till mig". Om jag bara är liten, kanske det inte går så lätt. Då tänker jag att då klarar jag mig i alla fall ganska bra. Men om jag är helt liten, måste Gud ta hand om mig. Egentligen fordras det en väldig styrka att våga acceptera sin totala litenhet. Ingenting är svårare. Vi är experter på att förneka vår litenhet och svaghet och hitta en falsk fasad, som vi tror Gud är intresserad av. Det blir en slags andlig plastikkirurgi. Men det Gud söker är det helt lilla, det svaga, det ömkliga, som han kan förvandla. Det gäller att accepter det vi är och sådant det är. Det är inte tal om något frossande i sin svaghet och litenhet. Men det jag verkligen är - min svaghet, mitt sår, mina kryckor - drar till sig Guds nåd.

Så fortsätter Thérèse att fördjupa sig i ”den lilla vägen” som har sin upprinnelse i Guds ord. Hon vill nå fram till kärnan i evangeliet och hela uppenbarelsen. Sedan försöker hon översätta kärnan till verkligheten, det liv som är hennes. Här finns otaliga vittnesmål om hur hon försöker vara trogen i de små tingen. När klockan i kapellet ringer, avslutar hon inte bara ordet hon skall skriva. Hon avslutar inte ens bokstaven. När klockan ringer lämnar hon allt. Även den bokstav hon håller på att skriva lämnar hon oavslutad. Likadant är det med priorinnans order. Marie de Gonzague var en ganska nyckfull kvinna. Hon var mycket spontan och sade ibland någonting som hon sedan glömde bort. Men lilla Thérèse kom ihåg det.  

Thérèse tar verkligen de små tingen på allvar. Hon är fascinerad av de små tingens symbolik: sandkornet, sucken, halmstrået, nålstygnet, daggdroppen, blomknoppen, det lilla barnet, den lilla eremiten, den lilla fågeln. Det är detta språk som kan avskräcka människor, för de tycker det låter så romantiskt. Men Thérèse har en mycket realistiskt syn. Hon är känslig för minsta nålstygn hon får. Hon är fortfarande en känslig flicka och förnekar inte sin natur. Hon är kanske inte lika överkänslig som tidigare, men hon lider när vissa systrar låter henne förstå att hon inte duger något till. Hon tar emot nålstygnen för vad de är.

Thérèse förnekar inte sin känslighet men ser sitt behov av barmhärtighet. Den lilla sucken infogar hon i Kristi djupa suck över världens nöd. Hon översätter genast sina små ting till det stora frälsningsmysteriet. Benägenheten att läsa hela sin verklighet i Guds ljus hjälper henne att inte fly in i drömvärlden, illusionernas värld, utan gå sin väg rakt fram och inte väja undan. Man berättar att det fanns en syster som var lite krasslig och stod på lur och kastade sig över de andra systrarna och bad dem om hjälp. Då var det ganska lätt att ta en annan väg, men lilla Thérèse gick medvetet dit. Hon väjde inte undan från verkligheten.

Man berättar otaliga historier om hur Thérèse verkligen såg systrarna som de var. Hon hade kvar sin känsliga natur. Även med bästa vilja i världen går vissa karaktärer inte så bra ihop. Av någon anledning brukar de hamna i samma kommunitet. Meningen är att kärleken skall vara djupare än personkemin. Hur mycket vi än letar i evangeliet, hittar vi inte ordet personkemi. Vi får tro att kärleksbudet gäller även om personkemin inte stämmer.

Det var en syster som Thérèse tyckte var odräglig, outhärdlig och som hela tiden gick henne på nerverna. Hon fann henne inte sympatisk. Men hon nöjde sig inte med att personkemin inte stämde utan såg det som en anledning att visa denna syster speciell omsorg och kärlek. Det lyckades bra. Denna syster frågade Thérèse: ”Hur kommer det sig att ni har så speciell kärlek just till mig”. När Thérèse var död, läste systrarna hennes biografi, men då förstod denna syster inte att det var henne Thérèse hade så svårt för. Först en dag trettio år senare, när en viss kanik förlorade tålamodet med denna syster, sade han till henne att det var henne Thérèse hade så svårt för. Alla de andra systrarna visste vem Thérèse menade.

Här ser vi lite av viljan att gå den ”lilla vägen” in i minsta detalj. Ingenting som Thérèse möter kan avlägsna henne från Guds barmhärtighet. Hon säger: ”Att vara liten är också att inte tillräkna sig själv de dygder man utövar i tro att man förmår något, utan att i stället erkänna att Gud lägger denna skatt i händerna på sitt lilla barn för att det skall kunna använda sig av den när så behövs. Men det är och förblir alltid Guds skatt. Slutligen innebär det att man inte tappar modet av att se sina fel. Barnen faller ju ofta, men de är alltför små för att skada sig allvarligt”.

En av de viktigaste lärdomarna på den ”lilla vägen” är att inte ge efter för modlöshet, när vi upptäcker att vi gör fel eller att det går galet. Modlösheten bottnar i en viss egenkärlek. "Utan att förorätta Gud, har jag rätt att göra små dumheter ända fram till min död, såvida jag är ödmjuk och förblir helt liten. Titta bara på de små barnen. De har hela tiden sönder och river itu saker och ting. De faller gång på gång. Men de älskar ändå sina föräldrar så mycket, så mycket". Barnen har hela tiden sönder en massa saker. De river itu saker och ting, säger hon. Men de förblir små och ödmjuka och älskar sina föräldrar. Så enkelt är det på den ”lilla vägen”. Vi får inte vara överdrivet rädda för att göra små dumheter. Vissa svagheter kommer vi att ha ända fram till vår död. Vissa saker är så djupt ingrodda att vi alltid kommer att göra ungefär samma misstag. Men då får vi helt ödmjukt och realistiskt acceptera det utan att ge efter för modlöshet eller bli tjuriga.

Thérèse använder konsekvent bilden av barnet för att hjälpa oss att se hur vi skall gå tillväga i vårt liv och då också göra de små tingen av kärlek. Att lyfta upp ett halmstrå från jorden kan bli en anledning att lyfta upp hela världen till Gud för att han skall frälsa den. Genom en suck kan jag frälsa en själ. Så står vi då där och suckar. I början är det ofta en mycket banal anledning. Vi kanske tycker att vi själva har så mycket att göra, medan de andra ingenting har att göra. Vi kan gå vidare och tycka synd om oss själva. Men vi kan också säga, att det är ännu mer synd om världen och därför lyfter vi den upp till Gud. Vi behöver inte fastna i våra svagheter, utan vi kan göra om svagheten till något mer: till förbön, till något i Guds rike.

Det är bra att komma ihåg Thérèses intention - att hon har kommit till klostret för att hjälpa Jesus att rädda själar och be för syndarna och prästerna. Det går som en röd tråd genom hela hennes liv. Hon är inte där för att finna ett behagligt, lugnt klosterliv, bli älskad, tröstad och omhuldad. ”Jag är här för att lida och bli föraktad”, säger hon, ”men av kärlek”, tillfogar hon till Johannes av Korsets ord. Då talar allt om detta mysterium. Vi kan läsa texterna ur Ordspråksboken och Jesaja och säga att vi har det bättre förspänt än lilla Thérèse, för vi kan läsa Gamla testamentet från morgon till kväll om vi vill. Vi kan läsa samma ord, men om vi inte är öppna, då går budskapet inte hem. Då fastnar det inte. Mycket beror på vår grundattityd att ta emot, att verkligen låta Guds kärlek tränga in genom allting.

Thérèse återkommer gång på gång till bilden av de små sakerna, de små barnen. Hon talar också om den lilla rackarungen. ”Tänk på en liten pojke, som nyss har misshagat sin mor därför att han var rasande eller olydig. Om han sitter och surar i ett hörn och skriker av rädsla för att bli straffad skall hans mor säkerligen inte förlåta honom. Men om han kommer till henne med sina små armar utsträckta, leende och säger: ’Kyss mig. Jag skall inte göra så igen’, skall då inte modern genast trycka honom ömt till sitt hjärta och glömma bort hans pojkstreck? Naturligtvis vet hon mycket väl att hennes käre lille pojke skall göra det igen vid första bästa tillfälle. Men det spelar ingen roll. Om han på nytt vädjar till moderns hjärta, så skall han aldrig bli straffad”.

Den ”lilla vägen” är en attityd av fullkomlig förtröstan. ”Min väg är helt och hållet förtröstan och kärlek. Jag förstår inte dem som är rädda för en vän som är så full av ömhet”. Thérèse förstår inte hur människor kan vara rädda för Gud. När man kan vara den lilla rackarungen som hela tiden håller ut sina armar, varför skall man då sitta och sura i ett hörn och vara rädd för att bli straffad? Hon försöker på olika sätt förmedla detta budskap omkring sig. Något av det sipprar igenom till de andra systrarna.  

Det märkliga är att den nyckfulla, aristokratiska Moder Marie de Gonzague trots allt anar något om skatten i Syster Thérèse av Jesusbarnet. Det är därför hon ber Thérèse att skriva en självbiografi. Det är därför hon ber henne att ta hand om noviserna. Det finns ett djupt inflytande från Thérèses sida, också när det gäller de noviser hon tar hand om. Hon försöker på olika sätt hjälpa dem att se den ”lilla vägen”. Ett av de mest originella sätten är, att hon säger att de skall vara som små mumier. När hon talar om den inre bönen varnar hon dem. De skall inte skaffa sig ett förråd av vackra tankar, utan då är det bättre att vara torra och uttorkade som en liten mumie i bönen och vara inför Guds närvaro sådana de är. Hon är helt realistisk ända till det bittra slutet.

Om vi känner oss torra, tomma och uttorkade som en mumie, får vi vara mumier inför Gud. Det kan vara en viss fara i att fylla på vackra tankar. Det märker vi i Thérèses terminologi. I sin kända bön säger hon: ”Jag önskar älska dig”. Hon säger alltså inte: ”Jag älskar dig” utan ”jag vill älska dig”. Bara det vittnar om djup självinsikt. När vi säger till Gud: ”Jag älskar dig”, då är det en viss risk att sätta sig på sina höga hästar. Egentligen skulle vi hellre säga: ”Jag vill älska dig” eller ”Jag längtar efter att älska dig”. Vi vet att vårt liv och våra gärningar ofta vittnar om motsatsen. Det är Guds kärlek, Guds barmhärtighet, som är det stora, och vi får vara det lilla barnet eller den lilla mumien, den lilla fågeln, blomknoppen, daggdroppen. Det låter romantiskt och vackert, men det är det inte alltid. Att vara en liten mumie i bönen är inte så väldigt trevligt. Då är det bättre att fylla på med vackra tankar.
Naturligtvis kan vi säga att det är berättigat att vi ber böner, att vi mediterar över Guds ord, men det kan i vissa fall bli en flykt från öknen, från mumietillvaron. Thérèse är mycket klarsynt och realistisk. Hon vet att hennes noviser ibland behöver det ena och ibland det andra. Vissa människor behöver kanske fylla på sitt förråd ur Bibeln, ur helgonens skrifter, men det kommer ett ögonblick när vi får acceptera att vi bara är mumier, men älskade mumier.  

”Det är Jesus som gör allting och jag gör ingenting”, skriver Thérèse i ett av sina brev. Det är egentligen samma sak som hon uttrycker med dessa ord. Gud gör allt och jag gör ingenting. Här kan vi tänka på Johannes av Korsets ord: ”todo y nada”, allt och intet. Jesus är vår Frälsare, och vi gör ingenting. Vi är tomma, små och utblottade inför honom. Vi tar emot. ”Låt oss låta honom ta och ge allt vad han vill”, säger Thérèse. Det enda vi kan göra är att låta honom ta eller ge det han vill, att låta oss hanteras av hans nåd. Det kallar man på lärt språk synergism, som innebär att Guds nåd är som en slags energi som vi låter pulsera. Det enda vi kan göra är att låta den pulsera, låta honom ta hand om oss, låta honom göra vad han vill och inte föreskriva honom vad han skall göra.

Observera att Thérèse använder ordet låta i dubbel bemärkelse: ”Låt oss låta honom ta och ge allt vad han vill”. Tyngdpunkten förflyttas mer och mer från jaget till Gud. Marie Eugène (1894-1967), en fransk karmelit vars saligförklaring förbereds, skriver: ”Ur den fullkomliga frigörelsen rinner det fullkomliga hoppet, den fullkomliga förtröstan fram”. För att kunna förtrösta och hoppas på ett fullkomligt sätt, måste vi försöka frigöra oss från allt, så att Gud kan ta över, så att Guds nåd kan pulsera. Det är det som ligger bakom hela den ”lilla vägens” teologi.   

Thérèse använder de klassiska bilderna av trappan och hissen. Man talar om fullkomlighetens branta trappa. Mystiken älskar att tala om berg och trappor som vi skall bestiga. Thérèse är det lilla barnet som står nedanför trappan. Hon försöker gå upp för trappan, men hon klarar inte ens av det första trappsteget utan glider ner. Men hon blir inte modlös, vilket är vår frestelse att bli. ”Jag klarade inte ens av detta”, tänker man. Thérèse ser att ovanför trappan står far eller mor och vill lyfta henne upp och då förvandlas trappan till en hiss. Hon har hört talas om en ny uppfinning. I Karmel i Lisieux fanns det ingen hiss. Men hon hade hört talas om att det fanns något som hette hiss. Det är Jesu armar. ”Hissen som skall bära mig upp till himlen är dina armar, Jesus. För den skull behöver jag inte bli större. Tvärtom måste jag ständigt förbli liten, ja, bli allt mindre. O, min Gud, du har överbjudit min förväntan och jag vill lovprisa din barmhärtighet”. Det är bra att tänka på att trappor och hissar kan tala till oss om Guds barmhärtighet, att han lyfter oss upp till sig, att han tar oss i sina armar.

Vi slutar med ett ord av en av Thérèses samtida, Elisabeth av Treenigheten (1880-1906), som uttrycker samma verklighet.
”Guds enda sysselsättning tycks vara att överhopa själen med smekningar och ömhetsbetygelser, liksom en mor som lyfter upp sitt barn och när det med sin mjölk”. I Faderns  och Sonens och den Helige Andes namn.  Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu