Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag om Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897)

Den 17-21 november 1997 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag 6

Vi lyssnar återigen till Thérèses ord till oss i dag:
”Det finns bara en sak att göra under natten, detta livets enda natt som vi bara får uppleva en gång. Det är att älska, älska Jesus av hela vårt hjärta och rädda själar åt honom för att han skall bli älskad”.

Thérèse har som tidigare nämnts skrivit ett brev som är en av de klassiska texterna från vår tids spiritualitet, det vi kallar det katolska manifestet. Men allt kan missförstås, misstolkas och missbrukas på religionens område. Den som hon skrev till, Syster Marie av Jesu Hjärta, förstod inte den djupa, befriande sanningen i Thérèses brev. Det kan vara bra att veta, när det blir missförstånd mellan oss. Thérèses ord är ett helgons ord, men den här systern reagerar just så som man inte skulle ha reagerat. Hon blir modlös och skriver: ”Ja, du har kärleken, men inte jag”. Systern förstår inte vad det egentligen gäller. Hon ser de stora önskningar som Thérèse har och då reagerar hon som vi ibland gör i just mötet med de heliga: med en slags ohelig blandning av avundsjuka, sårat högmod och uppgivenhet.

Men Thérèse ger inte med sig. Hon skriver ett nytt brev den 17 september för att undanröja alla missförstånd och säger: ”Mina önskningar att bli martyr är ingenting. Det är inte de som ger mig den gränslösa förtröstan jag känner i hjärtat ... Det som behagar honom är att se mig älska min litenhet och fattigdom. Det ät det blinda hopp jag har till hans barmhärtighet ... Detta är min enda skatt. Varför skulle den inte också vara din?”

Det är inte det faktum att Thérèse har stora önskningar att få allt som finns i Kyrkans hjärta som får henne att sväva ovanför de andra, utan de stora önskningarna är någonting hon har utifrån sin fattigdom, sin litenhet och får henne att hoppas allt av Gud. Man har inte alltid förstått hur långt Thérèse går in i fattigdomen och litenheten och att hon just därför kan hoppas allt av Gud. Ofta känner vi dragningar åt två håll. Litenheten drar oss ner i modfälldhet och får oss att bli kvar på marken. De höga önskningarna får oss att tro att vi redan har nått fram.

Men för Thérèse är det tvärtom. Ju mer hon ser sin mänskliga litenhet och svaghet, sin utblottelse, desto mer hoppas hon av Gud. Det är det som är kontentan av det som brukar kallas ”den lilla vägen”. Ju mindre hon blir, desto mer hoppas hon på Guds nåd och att nåden också skall förvandla henne. Här finns en stor skillnad mellan den katolska synen och den klassiskt lutherska. Utgångspunkten är densamma: Jag är svag och fattig. Jag är syndig och hoppas på Gud, som är allt. Men Thérèse tror att denne Gud skall lyfta henne upp och ge henne allt. Ju svagare man är och utan önskningar och dygder, desto lämpligare är man för den förtärande och omdanande kärlekens verkan. Blotta önskan att vara ett offer är nog. Men man måste samtycka till att alltid förbli fattig och kraftlös. ”Och det är det svåra”, säger hon, ”ty var finner man någon som är verkligt fattig i anden?”

Det gäller att till fullo lita på Guds kärlek och nåd, fast man förblir kraftlös, liten och inte kan tillräkna sig någonting. Att hålla ihop de två tingen – att se sin egen svaghet, kraftlöshet och inte kunna tillräkna sig något och att samtidigt till fullo lita på Guds kärlek - tycks vara så svårt. Och som väg ser sedan Thérèse: överlåtelse, att helt enkelt kasta sig i den gudomliga smältugnen. ”Jesus låter mig se den enda väg som leder till denna gudomliga smältugn. Den vägen är överlåtelse, såsom hos ett barn som utan fruktan somnar i sin fars armar”.

Återigen har vi sömnen som bild. För ett barn är det helt naturligt att somna in i sin fars eller mors armar. Lika naturlig skulle överlåtelsen vara. Barnet är svagt och litet, och det accepterar att vara som det är. Men samtidigt litar det på föräldrarna. Överlåtelsen i naken tro, hopp och kärlek är Thérèses stora budskap. Det är inget nytt. När man tänkte på att förklara henne för kyrkolärare, sade man att det var ju inget nytt hon hade att komma med. Hennes budskap bygger helt på evangeliet, på den klassiska mystiken, som innebär att man överlämnar sig till Gud sådan man är, litar på honom fastän man är kraftlös, svag och syndig.

Thérèse såg sig själv som en ynklig liten stackare. Men de flesta människor har inte riktigt insett graden av sin ynklighet. Att riktigt gå in i den egna svagheten med hopp och kärlek är ganska ovanligt. Att se sin svaghet kan ofta bli till en kliché, ett uttryck, eller något som går över i misströstan. Om bara en liten ton är falsk, fördärvas helheten. Det gör att många i början har lite svårt med Thérèse, när de ser flickan med rosor, lite alltför mycket kitsch, lite överdrift. Då tycker de att detta är en falsk ton hos henne som hade ett så lätt och romantiskt liv. Vad kan hon veta om svaghet och utsatthet? Men det som hon verkligen har prövat på i sitt liv, svagheten ända till den sista droppen, har aldrig fått henne att sluta sig inom sig själv utan tvärtom, det är det som är grunden för hennes överlåtelse.

Vi kan jämföra det Thérèse säger med de anagogiska akter Johannes av Korset talar om. Innebörden är att vi genom tron, hoppet och kärleken höjer oss upp till Gud utifrån den svaghet som är vår. Johannes av Korset talar ofta om de anagogiska akterna i förbindelse med en frestelse. En frestelse kan vara mycket påtaglig och tyckas fängsla oss. Vissa nivåer av oss kan vara fängslade, t.ex. känslans eller sexualitetens plan. Då skall vi inte gå i närkamp med frestelsen utan skjuta upp som en pil. Vi skall höja oss upp till Gud. Anagoge på grekiska betyder uppåtgående. Frestelsen är då kvar här nere, men högt därovan är vi hos Gud. Det försöker Thérèse på olika sätt illustrera.

I Signum tog man upp berättelsen om örnen och den lilla fågeln. En av de kanske bästa bilderna i detta sammanhang är när hon talar om en jakt på en liten kanin. Kaninen skuttar upp i famnen hos kungen, som egentligen skulle skjuta kaninen. Då nänns inte kungen skjuta den. Vi kan tycka att det är lite barnkammaridyll över det. Ändå är det en av Thérèses starka sidor att hon kan tala på ett språk som vem som helst kan förstå.  

Under tiden från sin kanonisation och ungefär 25 år framåt präglade Thérèse mycket av fromhetslivet i katolska länder. Även i ett sådant land som England bad man: ”Little flower show your power”. Thérèse var mycket närvarande också i sådana kretsar där man i vanliga fall inte var så fromma. Hon lyckades evangelisera veckotidningsvärlden, eftersom det var lite av glamour och rosor över henne. Den devotionen var kanske inte helt efter de fromma mallarna, men hon lyckades tala till människor som annars aldrig skulle kunna tänka sig att öppna en bok av ett helgon. Både i England och i USA fanns en slags veckotidningsfromhet. Hon kunde på något sätt tränga igenom vallen. Det får vi tro att hon fortfarande kan göra. Det var mycket påtagligt under den här perioden att man överallt såg hennes bild. Hon kunde tala till människor som aldrig annars skulle ha kommit in på mystik och spiritualitet.

Nu när hon är kyrkolärare är hennes uppgift att tala till teologerna. Det kanske är ännu svårare. Den enkla, evangeliska, teologala överlåtelsen är kärnan i hennes budskap. Vi kan faktiskt genom Guds nåd ge oss till Gud för världens frälsning. Allt hör ihop. Hon talar om en liten, rak, kort väg. Det är en ”alldeles ny väg”, säger hon.

Thérèse berättar själv: ”När jag tänker tillbaka på min novistid ser jag hur ofullkomlig jag var. Jag bekymrade mig för sådana småsaker, att jag måste skratta åt det”. Det är mycket befriande, när ett helgon kan säga att hon måste skratta åt det som bekymrade henne. ”Vad Herren är god som har låtit min själ mogna och gett den vingar. Längre fram kommer nog den tid där jag nu är att tyckas mig full av brister. Men numera förvånar jag mig inte över någonting. Jag blir inte ledsen över att se att jag är svagheten själv. Tvärtom berömmer jag mig av min svaghet och är varje dag beredd att upptäcka nya brister hos mig”.

Vi behöver inte sörja när vi tänker tillbaka på vår novistid och se hur dumma vi var. Vi behöver inte sörja, när vi tänker tillbaka på gårdagen. Det är ungefär på samma sätt hela livet. Vi behöver inte förvåna oss över någonting. Vi vet att vi är svagheten själv, och då måste det kunna fungera på något sätt. Det finns en äkta realism och människokännedom hos Thérèse. Det hon säger låter så enkelt och lätt, med det är något som växer fram. Vår stora svårighet är att vi inte alls skrattar åt vår novistid utan i stället tänker, att om vi hade gjort si eller så eller om det hade varit på ett annat sätt, hade vi blivit bättre nunnor eller munkar nu. Den stora frestelsen är att inte tro sig vara svag.

Om vi inser vår svaghet får vi samtidigt inse vårt behov av hjälp och hoppas på Guds nåd och helighet. Den kombinationen är oslagbar men inte helt lätt att ta till sig. Det blir mycket lätt något av modlöshet i svagheten, när vi tänker på vår novistid eller på vad vi gjorde i går eller i dag. Modlöshet är ett ord vi borde stryka från klostervokabulären. Det är mycket lätt att inte skratta åt sin ofullkomlighet utan gråta. Men det är bättre att skratta åt sin svaghet. Om vi gråter över den, tar vi den ofta för allvarligt. Med det menar jag inte att vi skall förringa den. Det finns en realistisk insikt i att inse att ”jag är svagheten själv” som Thérèse säger, och då måste jag vara beredd att upptäcka nya brister hos mig, saker som jag aldrig hade trott skulle fresta mig. Men insikten i vår svaghet skall samtidigt gå över i en hållning, där vi säger till Gud: ”Du är min styrka. Du är mitt hopp”. Vi måste omedelbart kunna göra den här svängningen.

Vi får inte sitta fast i vår svaghet. Det är den som får kaninen att skutta upp i kungens famn. Den bilden är mycket talande. Kaninen vet att den kommer att bli skjuten men hoppar då upp i kungens famn för att bli räddad. Om vi fastnar i svagheten går vi under. Men om vi kan ha den som utgångspunkt kommer vi upp i kungens famn. Därför säger Thérèse också: ”Han utblottar fullständigt de själar som är honom allra kärast”. Ju mer utblottade och svaga vi är desto mer får vi tro att vi är kärast för Herren. 

Den totala tilliten till Gud ser Thérèse som kärnan. Här har man sett likheter med Luther, vars tro också var det man kallar fiducia, förtröstan, adhaesió, att fästa sig vid Gud eller conglutinatio, att fastlimma sig vid Gud. Vi märker där samma hållning. Däremot är det diskutabelt om Luther håller med Thérèse, när hon säger, att denna troshållning och överlåtelse också kommer att tränga in och förvandla henne. Det är inte bara tal om yttre rättfärdiggörelse utan också om inre heliggörelse och gudomliggörelse.

Nu har man på ekumeniskt håll nästan nått fram till konsensus när det gäller synen på rättfärdiggörelse. Men den norske patern Pollestad sade, att han aldrig mött någon katolik som egentligen hade bekymrat sig om vad rättfärdiggörelse är. Det är en terminologi och ett sätt att tänka som egentligen aldrig har berört den katolska fromhetstraditionen. Där har man i stället talat om heliggörelse och gudomliggörelse. Pollestad menar att det är ett litet skenproblem man har löst.

Frågan är om Luther kan följa med lilla Thérèse, när hon säger att hon också blir Kungens brud, när hon hoppar upp i hans famn. Då får hon dela hela hans nåd och verklighet. Hon förvandlas av nåden. Nästa steg i ekumeniken är frågan: Vad ger oss frälsningen? Hur verkar den? Här är Thérèse helt radikal. Hon är liksom Johannes av Korset helt övertygad om att det blir en slags jämlikhet i kärlek, ett uttryck Johannes av Korset använder om den högsta mystiska föreningen. Thérèse säger: ”Den älskade kan inte vara tillfreds, om hon inte känner att hon älskar lika mycket som hon är älskad”. 

Här kommer Thérèse åter på en krigslist. ”För att älska Dig såsom Du älskar mig måste jag låna Din kärlek. Först då vinner jag vila”. Det är genialiskt. ”Ge mig för att älska dig ditt eget gudomliga Hjärta” Den tanken måste vi också läsa in, när Thérèse talar om Kyrkans Hjärta. Här är det Jesu Hjärta som vi får låna i Kyrkan. ”Lägg i mitt hjärta Din förtärande låga, så kan jag välsigna och älska Dig. Trots min oerhörda fattigdom kan jag då älska Dig såsom man älskar Dig däruppe. Då kan jag älska Dig med samma kärlek varmed Du älskat mig, Du den Högstes Son”. 

Thérèse inser verkligen att vi, när vi möter Kristus, när vi renas av hans nåd, när vi överlåter oss till honom, får tillgång till hans egen kärlek. Vi lånar hans Hjärta för att älska honom mer. Så enkelt är det. Svagheten blir kvar i det egna hjärtat. Man inser till fullo att man överlåten åt sig själv inte förmår något. Men om man har tomma händer och ett tomt hjärta, då får Jesu Hjärta rum där. Då är vi i Kyrkans Hjärta. Då är vi Kyrka, skulle vi kunna säga. Hela tiden får vi också ha den marianska accenten i bakgrunden. Maria är urbilden av den troende, den älskande, den som förtröstar. Hon är urbilden av hela Kyrkans attityd.  

Vad är de då som driver Thérèse i hennes förtröstan? Den flamländske karmeliten Koen de Meester, som anses vara en av de stora specialisterna på Thérèse, vill framför allt trycka på hoppet. Thérèse talar kanske inte så mycket om hoppet, men bakom synen på förtröstan, på överlåtelsen, finns hoppet, en teologal dygd, som hon beskriver utan att nämna den vid namn. Här finns det lite skillnad mellan Thérèse och Luther. Den företeelse Thérèse talar om som hopp, talar han om som tro. Det betyder att för Luther är tron mest en attityd. Det är inte så mycket ett innehåll, kan vi säga för att förenkla det lite. Thérèse ser hoppet som en attityd av tillit och överlåtelse, som håller ihop tron och kärleken. Hoppet har ofta en sammanbindande, enande kraft.

På ett sätt styr hoppet nästan hela den teologala dynamiken. Det tecknar Charles Péguy (1873-1914), som föddes 5 dagar efter Thérèse, i den klassiska bilden av tre systrar, Tro, Hopp och Kärlek, på promenad. Man kan heta Fides eller Faith, Espérance och Caritas. Hoppet, den yngsta systern, som går först får de andra med sig. Hon bestämmer riktningen. I vårt liv kan vi ofta se att det är så. Just i de svåra perioderna av öken och dimma, när vi inte riktigt vet hur det skall lösa sig, är det ofta hoppet som drar oss in i Guds armar. Kärleken tycks djupfryst och tron tycks gå på sparlåga, men hoppet, grundtilliten till Guds rena, barmhärtiga godhet, fungerar även i extrema situationer och ger oss en äkta delaktighet i barmhärtigheten. Hoppet är en grundattityd, en grundtillit, en hoppfull förtröstan på Gud.

Därför säger Thérèse: ”Det som mest misshagar Jesus och sårar hans Hjärta är bristen på förtröstan”. Hon säger inte att det är bristen på kärlek. Att förtrösta och lita på Jesus är grunddraget. Samma grundhållning av tillit och förtröstan ser vi också i Jesu liknelser, t.ex. när han talar om den barmhärtige fadern. Det står ingenstans att den förlorade sonen är speciellt kärleksfull och längtar hem för att ge sin far kärlek. Nej, han var mycket realistisk och ville ha mat. Och han litade på att han skulle få mat. 

Vår grundtillit innehåller naturligtvis något av tro och kärlek, men egentligen är det också, för att uttrycka det från baksidan, något av en självbevarelsedrift. Nyktert måste vi säga att Gud är den ende som kan rädda oss ur vårt intet, vår tåredal och synd, som kan förvandlas till överlåtelse och förtröstan. Hoppet kan färgas på många sätt och är inte alls alltid så osjälviskt, vilket vi måste vi ta med i räkningen. När kaninen hoppar upp i kungens famn, var det nog inte för att han älskade kungen så mycket, utan för att han visste att kungen var den ende som kunde rädda honom.

Thérèses ”lilla väg” är mycket nykter och realistisk. Det är bara på så sätt den äkta kärleken kan växa, för det är Guds kärlek vi skall låna. Det är inte vi som skall prestera en slags kärlek, utan vi skall bli så tomma, att vi måste älska med Guds Hjärta. Därför är hoppet ofta motorn. Men Thérèses mening är att det, som hon säger, skall bli ”une confiance amoureuse”, en kärleksfull förtröstan, som mer och mer skall färgas av Kristi kärlek. ”Ständigt på nytt måste kärleken bli till hopp om att Gud själv skall få kärleken att växa”, säger Pater Koen De Meester. Gud skall dela med sig av sin kärlek och omforma oss med den. Vi skall mer hoppas på hans kärlek än på att vi själva genom diverse kosmetiska plastikoperationer skall få en påklistrad kärlek. Guds kärlek skall förvandla oss inifrån. 

Man har ibland jämfört Thérèses syn på förtröstan, tillit och hopp med det Ambrosius (ca 340-397) kallar ett heligt kretslopp mellan kärleken och hoppet i tron. Med all sannolikhet hade Thérèse inte läst Ambrosius’ utläggningar. I hela den kristna traditionen talar man om en ömsesidig påverkan mellan kärlek, tro och hopp. Det är en helig ström vi dras in i . Det kan börja mycket krasst, som för Teresa av Avila som gick i kloster, eftersom hon hade hört att det var det säkraste sättet att undgå helvetet. På liknande sätt är det ofta fortfarande, även om vi när vi kommer till klostret tycker att vi kanske aldrig har haft så många frestelser som där. Ändå litar vi på att vi är på rätt väg. När vi då nyktert och krasst kan konstatera vår totala svaghet och utblottelse, kan vi märka att hoppet ändå driver oss framåt. Då upptäcker vi genast att vi måste rena hoppet, eftersom det ändå finns tecken på en viss förhoppning om egenrättfärdighet, om att bli helig på egen hand. Men då blir vi ännu mer utblottade, när vi ser vår svaghet. Allting samverkar till vårt bästa när vi dras in i det heliga kretsloppet.

Thérèse litar inte på sina egna gärningar men hon hoppas att ”han lönar mig enligt sina egna verk”. ”Det är så gott att tjäna den gode Guden i prövningens natt. Vi har endast detta liv för att leva av tro”. Nu närmar hon sig också livets slut. Hon har en intuition att hon inte skall leva länge. Det påverkar också hennes längtan att gå med jättekliv till helighet. Det är inte hon själv som dag efter dag konstaterar oändliga framsteg i dygd, utan det är ett ödmjukt konstaterande av hennes egna totala vanmakt och samtidigt förhoppningen på Guds barmhärtighet. Hon har offrat sig till Guds barmhärtighet.

Den sista perioden i Thérèses liv finns skildrad på ett minutiöst sätt i Sista samtal. Det är något unikt att kunna följa ett helgon fram till döden, dag för dag och ibland timme för timme. Under den här perioden är hon mitt uppe i trons rening. Det är som om ljuset är släckt i hissen. Ändå kan hon verkligen leva sig in i det djupa teologala livet. Hennes kärleksfulla förtröstan växer inte fram i ett lugnt, stilla, harmoniskt böneliv, utan det är verkligen ett tungt liv. Ibland måste hon skrika lite för att få in luft, säger hon. Thérèse förblir rakt igenom mänsklig, något vi inte minst märker i umgänget med systrarna. Här ser vi verkligen Guds möjlighet att förvandla en människa.

I sitt breviarium hade Thérèse en liten lapp, som egentligen är en sammanfogning av två texter från Romarbrevet: ”Saliga de som Gud räknar som rättfärdiga, oberoende av gärningar. Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättfärdighet. Men utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han friköpt dem genom Kristus”. Nåden blir mer och mer det centrala för Thérèse.

”Allt är nåd”, sade Thérèse i samband med att hennes medsystrar visade stor brist på hänsyn. De ställde alla möjliga frågor till henne. ”Vad skulle du då säga om du fick dö utan att få sakramenten?” Då säger hon: ”Allt är nåd”. Även om det skulle bli så, att hon av någon anledning inte fick ta emot sakramenten, litade hon på Guds nåd. Mer och mer är det Guds nåd, Guds kärlek och barmhärtighet som uppfyller henne helt och hållet, även under sjukdomens nedbrytande verk och trots att hon nästan aldrig fick vara i fred. Hon berättar mycket levande om en syster som kom in och bara ställde sig och tittade på henne en lång stund som om hon vore en skyltdocka. Hon hörde kommentarer som inte alls var speciellt finkänsliga. Thérèse låg verkligen på lit de parade med doktorer som kom och gick. Det var en mycket svår tid, men ändå kunde hon säga att allt var nåd. ”Varje ögonblick är en evighet av glädje för himlen, en evighet av att se Gud ansikte mot ansikte och vara ett med honom”. ”Endast Jesus är, allt annat är inte”. Det är ett av de klassiska citaten från Thérèse. Jesus är den enda verkligheten.

Thérèses längtan till evigheten blir nu ännu mer tydlig. Hon talar mer och mer om evigheten. Det sista av Thérèses originella bidrag är hennes syn på himlen. En vanlig föreställning är att se evigheten som ett slags vilohem, där man får vila i frid och ro i himlen. Här på jorden kan man springa omkring, men sedan blir det lugnt och skönt. Det är mänskliga föreställningar. Vi säger: ”Vila i frid, requiescat in pace”. Men Thérèse säger egentligen motsatsen. I evigheten skall hon börja arbeta. När systrarna säger, att de kommer att sakna henne säger hon: ”Nej, men jag kommer tillbaka ... Jag vill tillbringa min himmel med att göra gott på jorden”.

Thérèses ord finns citerade i Katolska Kyrkans Katekes, när man skildrar hur helgonen hjälper oss här på jorden. De vilar sig inte alls. De sysslar med oss liksom Anna av Jesus gör, även om Thérèse tidigare inte hade visat henne minsta intresse. Anna av Jesus hade förberett sitt besök länge och väl, även om man inte talar om tid i himlen. Hon hade nogsamt tänkt ut att hon skulle hjälpa den lilla systern som aldrig har brytt sig det minsta om henne. Men hon bryr sig om Thérèse. I himlen finns inte längre någon avundsjuka.  

Thérèse inser att hon först i himlen får del av hela Brudgummens kärlek. Hon får samverka med honom i frälsningsverket. Den övertygelsen anade hon redan från början, när hon sade att hon ville bli apostlarnas apostel. Hon ville bli moder till själarna. Hon anar att hon i himlen får börja med en ny slags aktivitet. Samtidigt som hon vilar i Gud och tillber och lovsjunger honom, kan hon göra gott på jorden genom sitt så kallade rosenregn. Man har samlat flera tjocka volymer med all slags nådebevis. Hon verkar på ställen där man minst skulle tänka sig att helgonen verkar. Nu lever Thérèse i den gränslösa kärleken. Hon kan tillbringa sin himmel med att göra gott på jorden. 

”Men för att komma till himlen måste man ju dö”. Thérèse har förberett sig till döden ända sedan sin första kommunion. Syster Henriette, benediktinsystern i Lisieux, berättar att redan vid sin första kommunion bad Thérèse om att få dö av kärlek. På den tiden hade man ett bruk att låta de små barnen be om något de ville ha, en slags intention. Thérèse bad om att få dö av kärlek. De andra små flickorna frågade varandra vad de hade bett om. När de fick höra att Thérèse ville dö, sade de till syster Henriette, att det var något hemskt. ”Men det är inte så hon menar”, svarade syster Henriette, ”utan hon vill verkligen dö av kärlek till Frälsaren och för att rädda själar”. Vi kan spåra Thérèses önskan tillbaka till hennes första år här på jorden. Hon hade en mycket svår krisperiod vid tiden för sin första kommunion. Hon säger att hon tillbringade de tristaste åren av sitt liv hos systrarna. Men ändå lärde hon sig att be.

Thérèse talar mycket om kärleksdöden. Det är ett uttryck som går tillbaka på mystikernas föreställning av döden och innebär att om människan är totalt helgad av Guds nåd, då dör hon bara vare sig hon är ung eller gammal. När vi har omformats av nåden och kärleken har genomsyrat oss, då spricker vi liksom. Vi kan inte leva längre här på jorden. Den föreställning som ligger bakom denna syn är en syn på vårt liv som frälsningshistoria. Gud vill verkligen att vi skall fulländas i hans kärlek. Vissa författare föreställer sig kärleksdöden mycket romaniskt. Också Johannes av Korset, som annars är ganska nykter, använder bilden av svanen. Han säger att svanen ibland sjöng så vackert av kärlek att den dog. Det ser han som en bild av den mystiska kärleksdöden.
När Thérèse ligger och spottar blod ser hon realistiskt, att hon i sin smärta och förnedring och även om hon känner sig helt torr och tom och Gud tycks vara långt borta förbereder sig till en död i kärlek, när hon överlåter sig åt Gud i kärleksfull förtröstan.  Hon säger: ”Vår Herre dog på korset i ångest. Ändå var det den vackraste kärleksdöd. Att dö av kärlek det är inte att dö i hänryckningar”. Hon vänder blicken till Kristus på korset.

Döden kan vara mycket plågsam och förnedrande. Människan kan bli berövad mycket av sin värdighet. Hon kan dö i ångest, i själsliga kval och, i uppror. Men det kan ändå finnas någonting av tillit och förtröstan, även om tilliten kan vara mycket olika färgad. På dödsbädden är det inte alltid människor visar utryck för en stor och kärleksfull överlåtelse. Ofta kan det vara en mycket ynklig liten akt, kanske en önskan, att Gud ändå skall ta hand om dem. En liten, liten låga kan hjälpa människor vidare. 

Thérèse tror att hon på sin sjukbädd, trots att hon verkar vara övergiven av Gud, i ångest, i mörker, ändå får dela Kristi död i kärlek. Det blir mycket tydligt i hennes Sista samtal att hon får fortsätta att lida och dö med Kristus för världens frälsning. Samtidigt får vi många prov på hennes lustiga, små infall. Man tvingar i henne allt möjligt, som man trodde kunde hjälpa henne. Man gjorde saft på sniglar och ”då växer det ut horn på mig”, sade hon. Thérèse bevarade sin robusta humor och sin kärlek, också till naturen. Det gladde henne att det kom in små rödhakesångare som hoppade på bädden. Thérèse hade i sjukrummet sina helgon på en vägg, ett slags draperi, där hon fäste upp bilder av bl.a. martyren från Vietnam, Théophane Vénard (1829-1861). Hon pratade och skojade med dem, när det var som värst. Hon bevarade mycket av sin naturliga mänsklighet, även om hon var helt sönderhostad inifrån.

Så når Thérèse fram till dödsdagen, den 30 september 1897. ”Jag ångrar inte att jag har offrat mig åt Kärleken. O nej, jag ångrar det inte, tvärtom!” Till sist säger hon det som hon aldrig riktigt hade vågat säga tidigare: ”Min Gud, jag älskar dig!” Annars var det ofta: ”Jag önskar älska dig... jag vill att du skall bli älskad”. Men här är det som om hon riktigt vågar lita på att nu är det så: ”Min Gud, jag älskar dig!” Thérèse dog i ett sjukrum vigt åt det heliga Anletet. Hon var verkligen vigd till Jesu lidande Anlete.

Thérèses Långfredag vändes ganska fort till påsk. Nådebevisen kom mycket fort. Vissa systrar berättar att hon hade fått en slags extas innan hon dog. Det är något ovidkommande. Det stora är att hennes triumf börjar ganska snart genom alla nådebevis som kom och genom alla människor som vände sig till henne. Det fanns dock vissa systrar som inte kunde begripa sig på detta. De sade att hon ju inte ens var en god nunna. Det kan vara en tröst för oss att veta, att de som inte ens anses vara goda nunnor ändå kan bli helgon och kyrkolärare.

Vi litar på att Thérèse på olika sätt kan hjälpa oss att hitta den inre grundrörelse som hon kallar confiance amoreuse, kärleksfull överlåtelse, och är en slags syntes av tro, hopp och kärlek. Det innebär att en av dessa teologala dygder kan tyckas gå på sparlåga. Men då kan den andra lågan flamma upp. När tron tycks i det närmste utslocknad, kan hoppet växa osv. Detta heliga kretslopp är en bild av Treenigheten. De teologala dygderna är vårt sätt att förenas med den treenige Guden i ett kretslopp av kärlek mellan Fadern, Sonen och Anden. Vi får gå vidare på denna lilla, enkla, raka väg, just där vi lever, inte fly utan här och nu ta emot Jesus, för det är bara han som är. Allt annat är inte. Då kan vi leva i Kyrkans Hjärta. Då kan vi hjälpa Jesus att frälsa själar.

Vi slutar med Thérèses egna ord: ”Jag känner inte framtiden, men jag kan ändå med säkerhet säga er att Brudgummen står vid dörren”.