Kommunikativ.
En person som deltar i nattvarden.
Kommunion (lat. delning av enheten; gr. koinonia).
I katolskt språkbruk den eukaristiska kommunionen i mässan, som är den starkaste möjliga enheten mellan Kristus och de kristna och mellan de kristna sinsemellan i hans kyrkokropp. Behovet av gemenskap med Gudomen är universellt: *Min själ törstar efter den levande Guden, när skall jag få se honom ansikte mot ansikte!* (Psaltaren 42:3).
Den gl. Israel uttryckte detta i form av fredsoffer och sakrala måltider. Jahve gjorde drömmen sann när han uppenbarade sig vid Sinai och slöt ett förbund med sitt utvalda folk, och antog deras existens och intressen. Han skänkte sin närvaro i mötestältet (2 Mosebok 33:7-11) och bön. Han gjorde sin mening känd i lagen och anförtrodde dem till ömsesidig solidaritet i sin Ande. På så sätt blev Lagen en fostrare för Kristus (Gal 3:24).
I Kristus blir gemenskapen med Gud full verklighet: Han delar det mänskliga livets villkor och ger människan del av den gudomliga naturen (2 Petr 1:4). Han binder de 12 apostlarna närmare sig i sitt uppdrag: de ska delta i hans förkunnelse, barmhärtighetsgärningar och lidanden under förföljelse och älska varandra så som han har älskat dem (Joh 15:12). Apostlarna öppnar sin gemenskap med Kristus för alla troende (1 Joh 1:3).
Tack vare tron, dopet och den Helige Ande, som de fick till syndernas förlåtelse, kunde de första kristna bilda en kyrka, koinonia, och de höll fast vid apostlarnas undervisning och gemenskap, till brödsbrytelsen och bönerna (Apg 2:42); de hade ett hjärta och en själ och allt gemensamt (Apg 4:32). Och steg för steg öppnade de judekristna sina samhällen för de hednakristna, och de hednakristna sände evangeliet med de goda nyheterna ut till hela världen.
Se även: heligas samfund
Kommunion, den Helige.
Gemenskap med Kristus sker i den person som tar emot Kristi kropp i form av bröd, och möjligen Kristi blod i form av vin. Detta ger näring åt det andliga livet och är avsett att göra personen jämlik med Kristus. Termen används synonymt med att gå till nattvarden, kommunicera etc.
Termen används också för de avskilda hostiorna – altarets sakrament. Det förutsätts att en kommunikant inte har allvarliga synder på sitt samvete (jfr 1 Kor 11:27-29). Normalt är det bara katoliker som får kommunicera i den katolska kyrkan.
De nyare bestämmelserna gör det dock möjligt för icke-katolska kristna att få tillstånd att göra det från den lokala biskopen under vissa omständigheter. Under inga omständigheter får katoliker gå till nattvarden med icke-katolska kristna.
Se: interkommunion.
Kommunion, andlig.
Uppvaknande av en stark längtan efter att ta emot den heliga kommunionen. Rekommenderas som andakt för dem som av någon anledning inte kan delta i nattvarden.
Kommunionsutdelare.
En person (lekman eller kvinna) som har kyrkans tillstånd att bistå prästen vid utdelningen av nattvarden, till exempel under en mässa med många nattvardsdeltagare, eller för sjuka.
Kommunitet (lat. gemenskap).
Term för en (mindre) gemenskap av ordensfolk.
Kompletorie (med långt e). Lat. completorium = fullbordan.
Den sista av dagens böner, som bes på kvällen efter mörkrets inbrott. Härstammar från Sankt. Benedictus (480-547) och består av några psalmer, en skriftläsning och Simeons hymn.
Konciliarism.
Uppfattningen att ett ekumeniskt koncilium har större auktoritet än påven. Har sitt ursprung på 1300-talet och var under lång tid föremål för teologisk kontrovers.
Dömdes ut av 1. Vatikankonciliet som definierade den påvliga primaten. Konciliarismen har influerat nationalistiska rörelser som gallikanismen och, på senare tid, föreställningar om Guds folks konsensus som liknar sekulär demokrati.
Koncelebration (lat. con = med, celebrare = att fira).
Ett sätt att fira mässan där flera präster och/eller biskopar (koncelebranter) växelvis och tillsammans ber bönerna, uttalar instiftelseorden och utför de liturgiska handlingarna. En av dem (huvudcelebranten) är den ledande.
Koncilium (lat. concilium = församling).
En auktoriserad församling av biskopar (och eventuellt andra ledande präster) för att diskutera och reglera kyrkliga frågor.
Om alla biskopar i världen kallas av påven är det ett ekumeniskt koncilium.
Om endast en del av biskoparna är sammankallade, är det ett särskilt koncilium, t.ex. i form av ett provinskoncilium, där deltagarna är biskopar från en viss kyrklig provins.
I kyrkorätten ges de olika formerna av koncilier olika auktoritet i förhållande till påven.
Se även: Biskopskonferensen.
Konciliarism.
Uppfattningen att ett ekumeniskt koncilium har större auktoritet än påven. Har sitt ursprung på 1300-talet och var under lång tid föremål för teologisk kontrovers.
Dömdes ut av 1. Vatikankonciliet som definierade den påvliga primaten.
Konciliarismen har influerat nationalistiska rörelser som gallikanismen och, på senare tid, föreställningar om Guds folks konsensus som liknar sekulär demokrati.
Konciliehandlingar.
Skriftliga beslut och yttranden från ett råd. När vi i dag talar om rådsdokument menar vi nästan alltid de 16 dokument som antogs av den andra kongressen. Vatikankonciliet (under de ekumeniska koncilierna, där alla konciliedokument nämns).
Koncilsfäderna.
Deltagarna i ett ekumeniskt koncilium, d.v.s. med full rätt: biskoparna och endast de själva, som medlemmar av biskopskollegiet.
Dessutom kan kyrkans högre auktoritet (påven, möjligen genom konciliet) kalla till sig andra, såsom ordens stora ledare, och tilldela dem en roll i konciliet.
Koncilsteolog.
En professionell teolog som officiellt ger konciliet till deltagarna i ett råd, även i deras arbete i kommissionerna. Kallas även peritus.
Konfessor. Se : bekännare.
Konfirmation. (efter Ty. Firmung, lat. Sacramentum Confirmationis (confirmatio = stärkande), dvs. beseglingens sakrament,
Guds bekräftelse av dopet sker genom smörjelse med den helige Ande. Det är det andra av de tre initiations- eller vigningssakramenten, som fullbordar dopet genom att stärka det nya livet för andlig tillväxt och apostolisk strävan: *När den Helige Ande kommer över er, kommer ni att få kraft och vara mina vittnen* (Apg 1:8). På samma sätt som dopet är påsken i den kristnes liv, så är också konfirmationen pingsten i deras liv. Apostlarna skiljde mellan de två stadierna av introduktion i kyrkans liv, vilket framgår av Apg 8:14-17 och Apg 19:5-6.
I Konfirmationsriten (1971) skriver påven Paulus VI: *De som föds på nytt i dopet tar emot den Helige Ande själv vid konfirmationen. På så sätt stärks de med en speciell kraft; och då de beseglas med detta sakraments särskilda märke, blir de fastare fästa vid kyrkan och är sålunda strängare förpliktade att i ord och handling förhärliga och försvara tron som sanna vittnen om Kristus.*
Konfirmationens sakrament utdelas genom smörjelse med chrisma (olja blandad med balsam, invigd av biskopen för detta ändamål) på pannan, tillsammans med handpåläggning och en bön med orden: *Var förseglad med den Helige Ande, Guds gåva.* Det särskilda kännetecknet är outplånligt liksom vid dopet, och verkar hela livet, vilket betyder att sakramentet inte kan upprepas.
Den Helige Andes sju gåvor som biskopen ber ner över den som konfirmeras – vishetens och förståndets ande, rådens och styrkans ande, kunskapens, fromhetens och gudsfruktans ande – uttrycker fullheten av den Helige Andes gåva och delaktigheten i Andens kraft. Detta är samma kraft med vilken Kristus blev smord för sitt frälsningsverk (jfr Luk 4:17-21).
Sakramentet administreras av en biskop som har ämbetets fullhet (jfr Apg 8:14) eller en präst som har blivit delegerad av biskopen. Vid livsfara är varje präst bemyndigad att förrätta konfirmationen för en döpt person som ännu inte har blivit konfirmerad. Detsamma gäller för en präst som döper en vuxen eller tar upp en döpt vuxen i den katolska kyrkan.
Under de första århundradena tillkännagavs konfirmationen omedelbart efter dopet, vilket fortfarande sker i de orientaliska kyrkorna idag. Även i den latinska västkyrkan bildar dop, konfirmation och eukaristi en enhet vid vuxendop. För barn sker konfirmationen vid en mer mogen ålder (8-15 år). Vid konfirmationen ska det även finnas en fadder, helst en katolsk gudfar från dopet.
Konfraternitet (lat. con = med, fraternitas = brödraskap).
Kyrkligt erkänd sammanslutning, sammanslutning eller orden för katolska lekmän, och i vissa fall även för präster. Kan också betyda lokal gren av detta.
Kongregation (lat. congregare = samla till en hjord eller hjord).
Kan syfta på:
Romerska församlingar.
En sammanslutning av kloster inom benediktinerorden.
Ordenskongregationen.
Kongregationer för biskoparna
(Congregatio pro Episcopis)
behandlar frågor som berör lokalkyrkorna (deras upprättande, delning av biskopsstift osv.) och förbereder påvens utnämning av biskoparna, såvitt de inte lyder under kongregationer för Östkyrkan och för Trons utbredande eller länder som har ett konkordat med påvestolen. Till denna kongregation har man bl.a. även knutet den påvliga komissionen för emigranternas och turisternas själavård samt den påvliga kommissionen för Latinamerika.
Kongregationen för folkslagens evangelisering
(Congregatio pro Gentium Evangelizatione)
koordinerar Kyrkans missionsarbete. Den förbereder t.ex. utnämningen av biskopar i missionsområdena och förmedlar kontakt mellan dessa och kurians övriga kongregationer. Hette tidigare Congregatio de Propaganda Fide).
Kongregationen för prästerskapet
(Congregatio pro Clericis) sysselsätter sig med prästernas pastorala arbete. Till denna har Paulus VI år 1973 tillfogat ett internationellt råd för katekesundervisningen.
Kongregationen för gudstjänster och sakrament
(Congregatio de Cultu Divino et Disciplina Sacramentorum) är ansvarig för Kyrkans liturgi av den latinska riten, däribland utarbetandet och auktorisationen av dennas texter.
Kongregationen för salig- och helgonförklaringsprocesser
(Congregatio de Causis Sanctorum ) går igenom och värderar allt material angående detta. Se även: helgonförklaring.
Kongregationen för katolsk utbildning
(Congregatio de Institutione Catholica) sysselsätter sig med prästernas och ordensfolkets utbildning samt med katolska universitet, fakulteter och andra läroanstalter och skolor.
Kongregationen för ordnar och sekularinstitut
(Congregatio pro Institutis vitae consecratae et Societatibus vitae apostolicae) har befogenhet över ordenslivet, såväl i de traditionella som i de nyare formerna, efter den latinska riten, samt sekularinstitut, vars medlemmar inte är ordensfolk men lever i världen efter de evangeliska råden.
Kongregationen för trosläran (Congregatio pro Doctrina Fidei) har befogenhet i frågor som rör Kyrkans tros- och morallära. Hette tidigare Det heliga officiet. Den påvliga bibelkommissionen och den Internationella teologiska Kommissionen lyder härunder.
Kongregationen för de orientalilska Kyrkorna (Congregatio pro Ecclesiis Orientalibus) sköter kontaken med prästerna och de troende av orientalilsk rit.
Konklav (lat. con = med, clavis = nyckel, dvs ett rum som kan låsas). Församlingen av kardinaler som har rätt att välja den nye påven.
Konkordans (lat. concordare = att hålla med). Alfabetisk lista över ord och deras förekomst, t.ex. i Bibeln.
Konkordatet (lat. concordatus = något man kommer överens om). Ett fördrag mellan Heliga stolen och en stat.
Konkubinat (lat. concumbo = sova med). Bandet mellan en man och en kvinna när det inte finns något äktenskap och viljan att gifta sig saknas. Kan också existera vid sidan av ett giltigt äktenskap. Om en katolik ingår en borgerlig vigsel är det inte ett konkubinat, utan ett ogiltigt äktenskap.
Konsekration (lat. consecratio = helgelse, helgelse). Den handling som prästen utför i mässan när han under den eukaristiska bönen uttalar instiftelseorden (Detta är min kropp... Det här är bägaren med mitt blod...) över bröd och vin, varigenom de förvandlas till Kristi kropp och blod. Vigningen är reserverad för präster och biskopar, eftersom orden är ineffektiva utan att den som uttalar dem vigs på rätt sätt.
Konsekration kors. Se: kors.
Konsistorium (lat. consistere = stå tillsammans).
Ett officiellt möte där kardinalerna och olika prelater och lekmän inbjuds att delta under påvens ordförandeskap. I ett hemligt konsistorium är det bara kardinalskollegiet som deltar. Om även inkallade biskopar och abbotar deltar, kallas konsistoriet halvoffentligt, och det kallas offentligt, om även andra präster deltar.
Konstantinopel I, II, III, IV. Se: Ekumeniska koncilierna.
Konstanz. Se: Ekumeniska koncilierna.
Konstitution (lat. något som står fast).
Ett dokument som innehåller:
Resolutioner av ett råd. Se även: dogmatisk författning.
Ett påvligt beslut, riktat till hela kyrkan.
En ordens eller ett instituts lagstiftning, medan en ordningsregel utgör själva konstitutionen för den aktuella orden.
Kontemplation (lat. contemplari = att begrunda).
Beundran och glädje i att förnimma Sanningen har uttryckts av olika teologer genom historien. S:t Augustinus fokuserade på att förnimma Sanningen. St. Bernard lyfter fram hjärtats upplyftande och vila i Gud. Enligt St. Thomas är det en omedelbar intuition av gudomlig Sanning som framkallar kärlek.
Kontemplativ bön är en ordlös, tyst bön. Den präglas av att grips av Guds närvaro genom en affektiv, intuitiv blick. Attityden är passiv men samtidigt vaksam och mottaglig. Frukten av denna bön är ett kontemplativt liv.
Dominikanernas motto, *contemplata aliis tradere* (lat. att förmedla det kontemplativa till andra), betonar vikten av att dela kontemplationen med andra.
Se även: bön; meditation; via purgativ, illumentiva, unitiva.
Kontroversteologi (lat. kontrovers = oenighet).
Den del av dogmatisk teologi som försöker försvara kyrkan.
Konventualmässa.
Mässan som firas i kyrkor där körbön äger rum, i samband med körbönen (för hela konventet).
Konvent (lat. conventus = församling).
Betecknar församlingen av ett klosters medlemmar, eller klostret självt.
Konventioner. Se: Franciskanerorden.
Konvertering (lat. conversio = konvertering).
En döpt persons övergång från en religion till en annan kallas omvändelse. Termen används också för den omvändelseprocess som kan kopplas till detta: *conversio morum*, det vill säga en omvändelse i livsstilen.
Efter andra världskriget har fokus förskjutits. Vatikankonciliet talar mer om tillträde till kyrkans fulla gemenskap Sacrosanctum Concilum kap.III . 69).
Konvertera (lat. conversio = konvertering).
En döpt person som, efter tidigare undervisning och bekännelse, upptas i kyrkan (upptas i kyrkans fulla gemenskap) genom att avlägga hela trosbekännelsen, i närvaro av en auktoriserad präst.
Kopterna.
Kristna i Egypten (ca 5 miljoner) med en patriark i Alexandria och en särskild liturgi på koptiska, och i Etiopien (ca 9 miljoner) med en patriark i Addis-Abbeba och en särskild liturgi i ghéez.
De är av monofysitiskt ursprung, men oftast idag knappast faktiska monofysiter. Omkring 100 000 i Egypten har antagit den bysantinska riten, och omkring 100 000 i Egypten och några tusen i Etiopien är förenade med Rom.
kor.
Den del av kyrkan där altaret normalt står: altarrummet eller högkoret (om det finns sidokapell). Se även: sanctuarium. Kan också betyda kyrkokören.
Koral. Se: Gregoriansk sång
Korbön.
De ordensfolks gemensamma böner, som äger rum i koret i klosterkyrkan.
Kordräkt
är en liturgisk klädsel som präster bär under de kyrkliga handlingarna, det vill säga under gudstjänster där inte nattvarden firas, till exempel dop, vigsel och begravning. Begreppet används främst inom den katolska kyrkan.
Korkåpa,
i äldre texter ibland korkappa (medeltidslatin pluviale, av latinets pluvia, ['plu:via], regn, syftande på regnkappa), är ett liturgiskt plagg.
Det är ofta påkostat och ornamenterat. Korkåpan utvecklades från just en regnkappa till ett liturgiskt plagg på 1000-talet. Sedan äldre medeltid har den varit ett praktplagg av sammet eller siden, någon gång av enklare material, och ofta rikt broderad över hela ytan.
Formen har alltid varit halvcirkelformig. Kåpan knäpps över bröstet med en bred klaff, ofta prydd med dyrbara spännen, ibland av jättedimensioner. Den tidigare kapuschongen, ursprungligen avsedd att dras över huvudet, miste sin funktion och hade på 1200-talet krympt till en liten trekantig lapp kallad clipeus, sköld.
Senare blev den åter större och var under medeltidens slut och 1500-talet rikt broderad, ofta med figurbroderi. Skölden avslutas ofta med en hängande kula eller tofs. Längs kåpans raka framkant löper nästan alltid ett brett bräm, ornerat i likhet med skölden
Se även Mässhake
Korporativ person (från lat. corpus = kropp).
En person som får gemenskap, karaktär när han i sig själv summerar vad en gemenskap vill identifiera sig med, t.ex. kung David och Israel (Psaltaren 89:21-52). Samtidigt, tack vare identifikation, får gemenskapen en personlig karaktär (t.ex. 5 Mosebok 6:4-5).
Kors.
Den viktigaste symbolen för kristendomen.
Det finns flera hundra olika former, varav de mest kända är:
Latinskt kors,
Grekiskt kors,
Tau-kors (Antonius kors),
Peterskorset,
Andreaskorset,
patriarkaliska korset,
påvens kors,
grekisk-ryska korset,
Jerusalemkorset,
invigningskorset (invigningskorset),
Sankt Georgskorset,
malteserkorset,
ringkorset (keltiskt kors),
Lorrainekorset.
Korsets hyllning.
En del av långfredagens liturgi till minne av Jesu död på korset. När ett kors har burits upp genom kyrkan och tre gånger skådat korsträdet som världens Frälsare hängde på – kom, låt oss tillbe! – då hyllar de troende korset genom att till exempel kyssa det eller göra en knäböjning.
Detta är en trosbekännelse i Jesu död på korset för var och en.
Korstecknet.
Sedan slutet av 100-talet har en ritual som är känd för att välsigna sig själv, andra personer eller föremål. Sambandet mellan korstecknet och bekännelsen till den treenige Guden syftar på sambandet mellan dopbekännelsen och själva dopet.
Det stora korstecknet (panna, bröst, axlar, utsträckt hand) är avsett att påminna om att personen är helt omsluten av Frälsarens kraft. Det lilla korstecknet (på pannan, munnen och bröstet, med tummen) uttrycker en bön om att ens tanke, ord och gärning ska helgas åt Gud och välsignas av Honom. Detta relaterar till Paulus ord: *Världen är korsfäst för mig och jag för världen* (Gal 6:14).
Vid korstecknet sägs orden: *I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.*
Se även: välsignelser.
Korsfästelse.
Den avrättningsmetod som romarna använde för dem som dömdes till döden och som inte var romerska medborgare. Personen bands eller spikades fast på ett träkors i naturlig storlek med fyra spikar och dog sedan en långsam och plågsam död.
Korståg.
Militära expeditioner från det kristna Europa på 1000-1200-talen i syfte att försvara pilgrimer mot muslimska attacker och snart även befria Jerusalem och det heliga landet från muslimernas makt.
Detta var också framgångsrikt, eftersom Jerusalem och delar av det heliga landet var i kristen förvar i nästan 200 år.
Korsväg.
En andaktsform med 14 stationer som skildrar Kristi väg från fördömelse till begravning. Idag tillkommer ofta en 15:e station, nämligen uppståndelsen.
Är vanligtvis kopplade till bilder som skildrar dessa situationer. Sådana bilder av korsvägen finns i praktiskt taget alla katolska kyrkor. .
Kreationism (lat. skapare = skapare).
Den katolska läran att varje mänsklig själs själ är skapad av Gud i befruktningsögonblicket för den kropp i vilken den ska ta form.
Se även: skapelse; generatianism; Traducianism.
Kredensbord (lat. credere = tro).
Ett litet bord nära altaret där de liturgiska föremålen som prästerna ska föra fram till altaret är placerade.
Kremering (lat. cremare = att brinna). Kremering.
Se: begravning.
Krig.
Moralteologin har, sedan hl. Augustinus (354–430), hävdat att defensiv krigföring är tillåten under vissa omständigheter om följande är uppfyllda: alla möjligheter till fred har prövats, orsaken är rättvis (t.ex. försvaret av det rättmätiga fosterlandet), det finns ett rimligt förhållande mellan den förväntade förlusten och det avsedda målet, och deltagarna i kriget har rätt avsikt.
Enligt Thomas av Aquino kan ett krig endast rättfärdigas som självförsvar och som ett försvar för andras rättigheter. Krig är dock i första hand ett brott mot kärleksbudet och är aldrig utan skuld hos åtminstone en av parterna. Endast en legitim myndighet, helst en internationell sådan, kan införa krig som sanktion, och målet måste vara en försoning mellan de stridande parterna.
Total krigföring, särskilt med moderna förstörelsevapen, fördömdes som ett brott mot Gud och människor av andra världskriget. Vatikankonciliet upprepade detta fördömande och betonade krigets allvarliga konsekvenser.
(se Gadium et spes.5:80-82).
Krisma (Gr. salva).
En blandning av olivolja och balsam, som invigs av biskopen. Den används för smörjelse vid dop, konfirmation och biskopsvigning, samt för invigning av kyrkor, altare, dopvatten och kyrkklockor.
Krismatorium.
En uppsättning behållare för de tre heliga oljorna: krismatolja, katekumenisk olja och de sjukas olja.
Kristen.
En person som har döpts. En bekännande kristen uttrycker sin tro, till exempel i trosbekännelsen. En katolsk kristen håller också fast vid den katolska kyrkans lära, deltar i mässan och kyrkans övriga sakrament och är lojal mot kyrkans hierarki, särskilt påven. Det var i Antiokia som Jesu lärjungar kallades kristna för första gången (Apg 11:26).
Kristendom.
Jesu Kristi religion, det vill säga den tro han ingöt, de lärdomar och den moral han förmedlade, den ande han påtvingade sina lärjungar och den civilisation som har kallats kristen i 2000 år. Det är framför allt de objektiva principerna för tro, kult och mänskligt uppförande som utgör kärnan i denna civilisation, som är kristen just så långt som dessa principer är kända och praktiserade.
Kristi andra ankomst. Se: Kristi återkomst.
Kristi blod (lat. Sanguis Christi).
Utgöts för mänsklighetens frälsning genom Kristi offer på korset (Joh 19:34) och renar från all synd (1 Joh 1:7).
I mässoffret sker en förvandling av vinet till Kristi blod i enlighet med det nya förbundets instiftelse (jfr Matt 26:28; Markusevangeliet 14:24; Lukasevangeliet 22:20; 1 Korinthierbrevet 11:25). Mottagandet av Kristi kropp och blod utgör gemenskap i kyrkan, jfr 1 Kor 10:16.
Se även: mässa; Eukaristin; blod.
Kristi brud.
Samma som kyrkan. Den beskrivs som den fläckfria bruden till det obefläckade lammet (Upp. 19:7; 21,2.9; 22:17), till vilken Kristus älskade och utgav sig själv för att helga det (Efesierbrevet 5:25-26). Han har bundit det till sig själv genom ett oupplösligt förbund, och ändå föder han det och tar hand om det (Efesierbrevet 5:29).
Det är hans vilja att rena det och förena det med honom, att underordna honom i kärlek och trohet (jfr Ef 5:24). Han har i evighet skänkt de himmelska välgärningarna i överflöd, så att vi kan förstå att Gud och Kristus älskar oss bortom allt förstånd (jfr Ef 3:19)
Kristus älskar kyrkan som sin brud och därmed är han ett exempel på mannen som älskar sin hustru som sin egen kropp (jfr Ef 5:25-28). Se även: Kristi kropp; Den katolska kyrkan.
Termen används också för kvinnor som lovar att förbli ogifta i Guds tjänst
(se: jungfrulighet).
Kristi efterföljelse betecknar ett sätt att leva där man har Kristus som förebild. Jesus talar ibland om att hans lärjungar måste följa honom och dela hans lidande:
Sedan sade Jesus till sina lärjungar: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Matt. 16:24).
Sedan talade Jesus till dem och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh. 8:12)
Särskilt inom klosterrörelsen och pietismen blev detta ett åskådligt ideal. Om Kristi efterföljelse (latin De imitatione Christi) heter en berömd medeltida uppbyggelsebok som (troligen med orätt) tillskrivs Thomas a Kempis. Troligen är det så att han sammanställt ett antal skrifter som med hans namnteckning fick en sammanhållen och slutlig form. Eftersom boken varit en levande sammanställning under ett stort antal år finns en mängd varierande utgåvor.
Boken sammanställdes troligen under 1400-talet inom rörelsen som kallas devotio moderna. Boken betonar individualismen hos den kristne, dennes möjlighet att finna Kristus genom bland annat ödmjukhet, nattvarden och en intim vänskap med honom.
Boken är en av de mest spridda uppbyggelseböckerna inom kristendomen och finns i hundratals handskrifter (det vill säga innan boktryckartekniken uppfanns)..
Kristi återkomst (Gr. parusi).
Kristi återkomst vid tidens slut:
*Denne Jesus, som har tagits upp från er till himlen, skall komma tillbaka på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen* (Apg 1:11). *Människosonens tecken skall visa sig på himlen; och då kommer alla jordens stammar att sörja, och de kommer att se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet* (Matteus 24:30f).
Historien är inte en konstant cykel utan en progressiv process, styrd av Guds ingripande vid privilegierade ögonblick i mänsklighetens liv. Gud är historiens Herre och leder den mot sitt slutliga mål: sina fienders dom och sina barns frälsning. De stora politiska och kulturella kriserna längs vägen ligger redan i det förgångna. Israel såg detta som en förebild: *Vredens dag i tidens fullbordan skall världen stå i lågor ....*
Denna medeltida domedagshymn (*Dies irae*) ekar profeternas budskap som förutsåg Jerusalems förstörelse (Sef 1:14f; Lamaches 1:12). Även idag speglar historiska katastrofer en dom över gudlöshet och erbjuder en rening för dem som omvänder sig i tid.
Datumet för den sista dagen har inte avslöjats: *Han skall komma som en tjuv om natten; vaka därför, för ni vet inte på vilken dag er Herre kommer* (Matteus 24:42-43). De första kristna förväntade sig att detta skulle ske under deras levnadstid (1 Tessalonikerbrevet 4:13-17). Men Jesus förberedde lärjungarna för en möjlig förlängning av tid (Matteus 25:5-19).
Han uppmuntrar dem att vara redo i bön och handling: att förvalta sina talanger väl (Matt 25:14-30), hjälpa andra i nöd (Matt 25:31-46), älska varandra såsom han älskade dem (Joh 13:33-36) och bygga sitt arbete på grunden Jesus Kristus (1 Kor 3:10-15).
Även om tiden kan tyckas släpa sig fram, är Guds rike redan närvarande och verksamt bland de döpta. Detta gör det möjligt för dem att leva som *ljusets barn och dagens barn* (1 Tessalonikerbrevet 5:5). Fördröjningen beror på Kristi vilja att ingen ska gå förlorad, utan att alla ska komma till omvändelse.
Plötsligt kommer dock Herrens dag, d.v.s. Kristi dag (1 Kor 1:8; jfr Luk 17:24f): *Då kommer himlen att förgås med en smäll, och himlakropparna kommer att sättas i brand och upplösas, och jorden och allt mänskligt arbete på den kommer att brännas upp* (2 Petr 3:7-10).
Troende uppmanas därför att använda denna värld utan att fästa för mycket uppmärksamhet vid den, då *världen i sin nuvarande form är på väg mot sitt slut* (1 Kor 7:31). Men när den dagen kommer, kommer Guds rike att fullt ut bryta igenom. Därför bör troende be med längtan: *Kom, Herre Jesus* (Upp. 22:20).
Se även: köttets uppståndelse; Tidens tecken.
Kristi himmelsfärd. Se: Himmelsfärd
Kristi Lekamen (lat. Corpus Christi).
**Kristi fysiska kropp.**
Kristi mystiska kropp = Kyrkan (jfr. Kol 1:24).
Kristi sakramentala kropp: Den avskilda värden.
De tre betydelserna är oupplösligt relaterade till varandra.
**Andra Vatikankonciliet (Kir 7):**
Guds Son, i den mänskliga natur som han var förenad med, återlöste människan och förvandlade henne till en ny skapelse genom att övervinna döden genom sin död och uppståndelse (jfr Gal 6:15; 2 Kor 5:17). Genom att ge sin Ande till dem har han på ett mirakulöst sätt gjort sina bröder, som han kallat samman från alla nationer, till sin mystiska kropp.
I denna kropp flödar Kristi liv in i de troende, som genom sakramenten är dolda men verkligt förenade med den lidande och förhärligade Kristus. I dopet formas vi efter Kristus, eftersom vi genom samma Ande alla har blivit döpta till en kropp (1 Kor 12:13).
**Sakramentens betydelse:**
Genom den heliga handlingen symboliseras och förverkligas vår förening med Kristi död och uppståndelse: *Vi blev därför begravda med honom genom dopet till döden, men om vi är sammansmälta med honom genom en död som hans, kommer vi också att bli det genom en uppståndelse som hans* (Romarbrevet 6:4-5). När vi tar emot en verklig del av Herrens kropp i eukaristin, lyfts vi upp till gemenskap med honom och med varandra: *Eftersom brödet är ett, är vi en kropp, fastän vi är många. För vi har alla del i ett och samma bröd* (1 Kor 10:17).
**Kristi kropp som helhet:**
Precis som alla lemmar i den mänskliga kroppen bildar en kropp, är det även så med de troende i Kristus (jfr 1 Kor 12:12). Det finns mångfald av lemmar och uppgifter, och en Ande delar ut olika gåvor som gagnar kyrkan (jfr 1 Kor 12:1-11). Denna Ande förenar kroppen och väcker kärlek mellan dess lemmar: *Om en lem lider, lider alla lemmarna; om en lem äras, gläder sig alla lemmarna* (jfr 1 Kor 12:26).
**Kristus som huvudet:**
Kristus är huvudet för denna kropp. Han är den osynlige Gudens avbild, och i honom är allt skapat. Han är huvudet för kroppen, kyrkan, och allt är till genom honom (jfr Kol 1:15-18). Genom sin styrka härskar han över allt och fyller sin kropp med sin härlighets rikedom (jfr Ef 1:18-23).
**Vårt liv i Kristus:**
Efter Kristus formas alla lemmar till hans avbild (jfr Gal 4:19). Vi absorberas av hans livs mysterier och förvandlas efter honom. På vår pilgrimsresa delar vi hans lidanden för att bli förhärligade med honom (jfr Rom 8:17).
Från honom växer hela kroppen, sammanhållen av Andens kraft (Kol 2:19). Den Helige Ande är kyrkans själ och förenar oss som Kristi kropp. *Ty i honom bor hela gudomens fullhet* (Kol 2:9), och han överöser sin kyrka med gudomliga gåvor, så att hon kan nå hela Guds fullhet (jfr Ef 1:22-23; Ef 3:19).
Se även: Kristi mystiska kropp; Kristi brud; Den katolska kyrkan.
Kristi kropp och blod högtid.
Liturgisk högtid för altarets sakrament. Den introducerades 1246 som en speciell fest för Kristi kropp och gavs efter andra världskriget. Vatikankonciliets liturgiska reform bytte namn till högtiden för Kristi kropp och blod.
Den firas (med en sakramental procession där det är möjligt) den första torsdagen (eller söndagen) efter den heliga Treenighetens högtid. Officium skrevs av Thomas av Aquino.
Kristi monogram.
X och P (Chi och Rho) är de två första bokstäverna i namnet Kristus på grekiska. Har använts sedan den gamla kyrkan.
Kristi mystiska kropp.
1. Kristi sociala kropp. Kyrkan som kropp (se Kristi kropp) är till sin natur mystisk, d.v.s. präglad av de hemligheter som endast tron kan förstå (uppenbarelsen, sakramenten).
2. Pius XII erkände och använde denna term för kyrkan i sin encyklika Mystici Corporis Christi (lat. Kristi mystiska kropp) från 1943.
Kristus Konungens högtid.
Kyrklig fest den sista söndagen i kyrkoåret som firar Kristus som universums härskare. Partiet introducerades första gången 1925.
Kristna, det där. En gammal term för dop.
Kristocentrisk.
**Med Kristus som centrum:**
Kristocentriskt tänkande innebär att ha Kristus som centrum och utgångspunkt för sina tankar, ord och gärningar, samt som sitt slutmål. Det står i kontrast till homocentriskt tänkande, där människan är i centrum. Kristus är *Vägen, Sanningen och Livet* (Joh 14:6), och varje kristen bör sträva efter att sätta honom i centrum för sitt liv.
**Paulus VI och Vatikankonciliet:**
Paulus VI betonade vikten av Kristus som centrum under andra världskriget och uppmanade till att göra skillnad. Vid det andra Vatikankonciliet, i sitt öppningstal till den andra sessionen, framhävdes vikten av att vara starkt kristocentriskt: *Det är Kristus som är vår princip, Kristus som är vår väg och vår vägledare, Kristus som är vårt hopp och vårt slutmål* (29/9 1963).
Kristophorus-medaljen.
En av de mest kända andakterna. Bilden på medaljen föreställer hl. Christopher, som på sina axlar bär Jesusbarnet, som verkar oändligt tung eftersom han bär på alla världens synder.
Christopher följde med de resande över en flod, och därför anses denna medalj (på kyrkans förbön) skydda de vägfarande.