Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Liv och död  del I

Den 20-22 februari 1995 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag IV

Vi börjar med ord av den helige Hieronymus (c 347-420):
Nudum Christum nodus sequere (att naken efterfölja den nakne Kristus).

Det yttersta kriteriet för all askes är att vi ägnar oss åt den för att bli mer lika Kristus, för att bli lika honom både i hans lidande och död och i hans uppståndelse. Kriteriet på askesens äkthet är alltid dess Kristus-doft. Askes kan som allt annat urarta och missbrukas. Psykologin har lärt oss att överdriven och missriktad askes och botgöring kan gå samman med fördold självtillfredsställelse och självbehag. Därför behövs det alltid måttfullhet, sunt bondförnuft och inte minst humor för att hitta rätt askes för rätt person.

När det gäller fredagsbudet finns det i de flesta stift nu stor möjlighet till variation. Det finns fortfarande stift där man har kvar obligatorisk köttabstinens. De flesta medvetna kristna kanske fortfarande håller på det, men man kan ju också tycka om fisk. Frågan är då om man genom en läcker måltid med lax eller räk-cocktail kan anses fullgöra fredagsbudet. Det är kanske lite svårare att hitta rätt askes för rätt person i vår tid. Men söker man, så finner man. Faran är att man inte söker. Om inte fredagen har karaktär av botdag, brukar inte heller söndagen få karaktär av uppståndelsedag, utan då går den ganska spårlöst förbi.

Utan någon form av försakelse, utblottelse och avstående (lat. renuntiatio) kan ingen efterfölja Kristus, den nakne Kristus, som klädde av sig sin gudomliga härlighet. ”En blir så utblottad, så utblottad som en nål utan tråd”, sade lykttändaren Carl Flodberg. Något mer utblottat kanske vi inte kan tänka oss än en nål utan tråd. Men tomheten skall alltid vara positiv, en öppen rymd. Askesen är aldrig något självändamål. Det är kanske inte så stor fara i vår tid. Ibland tävlade man tidigare i kloster om att göra så många botgöringar och offer som möjligt. Så kunde man samla på sig mycket förtjänster, mycket nåd. Allting kan missbrukas för att behaga jaget. Ändå får vi inte ge upp askesen bara för att den har missbrukats. En av de viktigaste uppgifterna för vår tid är att hitta en askes, som uttrycker längtan att efterfölja den nakne Kristus, så att vi blir utblottade.

Då kan vi uppfyllas av Guds härlighet och nåd. Det måste vara en positiv tomhet, en öppen rymd, för askesen är menad att förbereda oss för det nya livet, uppståndelsen och härligheten, den fullkomliga kärleken. Det är utifrån denna förening med Gud man också upptäcker det djupaste värdet i allt skapat. Man avstår ju inte från något värdelöst. Johannes av Korset säger: ”Det är genom avståendet från de jordiska tingen som människor lär känna deras naturliga och övernaturliga värde. Därför njuter hon av dem på ett helt annat sätt än den som är fäst vid dem, och samtidigt drar hon stor nytta och fördel av dem”.

Askesen, avståendet, ger oss en distans. Men på något sätt kan vi också glädja oss i det som vi avstår ifrån. Vi behöver inte kasta oss över det. Men bara att något är, kan glädja oss. Det kan vara en skål med choklad. Den står där och vi är ensamma. En gång var jag i ett benediktinkloster i Rom. Då visade man en dag klart och tydligt att det var söndag och att man då får något gott. Här i matsalen stod en skål med choklad. ”Du får ta så mycket du vill, för det är ingen som ser dig”, sade man till mig. Det är inte så lätt att bara låta skålen stå där och glädja sig över att den finns där. Askesens mål är att göra det och inte att vi skall känna avsky för det goda och det vackra. Samma förhållningssätt gäller också synen på sexualitet. Allt skapat är skapat gott. Men det betyder inte att vi måste ha allt det goda. Vi får uppskatta det goda för dess naturliga och övernaturliga värde. Askesen skall inte göra oss till livsfientliga, förtorkade mumier. Vi får i stället glädja oss och njuta av det som vi inte har. Kristen askes måste vi alltid se i påskljuset. Då får den del av påskens glädje och njutning. Den tomma, utblottade nålen utan tråd behöver inte sörja förlusten av tråden.

Louis Boyer påpekade att askesen i Gamla testamentet framför allt var knuten till fattigdomen. I Nya testamentet förskjuts tyngdpunkten till sexualitetens område. Men vi ser att man i dag kanske börjar återupptäcka också fattigdomen som ett privilegierat uttryck för askes. I ordensliver har vi fattigdom, kyskhet och lydnad. Också lydnaden är en form av askes, där man avstår från sin egenvilja. Det är det svåraste för oss, för egenviljan dör en kvart efter oss, som François de Sales (1567-1622) sade. Egentligen måste vi säga att en kristen askes är en Kristus-efterföljelse i allting. Vi kan inte bara koncentrera den till ett visst område. Vi måste hela tiden se att också själva askesen har del av påskens glädje, men kanske inte omedelbart. Vi får inte vänta oss mirakel bara för att vi avstår från en bit choklad. Men så småningom kan vi glädja oss åt att Gud har skapat allting gott, även om vi aldrig får det goda. Här är kyskheten ofta en mätare. Den är alltid en av påskens glädje inspirerad hållning. All kyskhet, och särskilt den jungfruliga, sker ju för en djupare fruktbarhets skull. Fröet läggs i marken för att dö men för att nytt liv skall spira fram. I själva skapelseordningen finns det en inbyggd askes, en djup påsksymbolik som präglar allt som finns till. ”Det du sår får inte liv om det inte dör” (1 Kor 15:36). För att fröet skall blomstra och bära frukt måste det först dö (jfr Joh.12:24-25).

Den naturliga och övernaturliga påskordningen gäller också den mänskliga sexualiteten, som är en del av naturen. Det märkliga är att de flesta av våra samtida, även om de i andra sammanhang kan vara aldrig så stora naturfantaster och miljövänner, bestrider denna naturliga del av sexualiteten. Ja, både sexuell askes och fruktbarhet förnekas. Man är bara koncentrerad på en aspekt: tillfredsställelsen, njutningen. Då berövas sexualiteten också mycket av sin naturliga plats i livet. Om man alltför ensidigt inriktar sig på den sexuella njutningen, som för vissa har övertagit religionens roll som det högsta i tillvaron, riskerar också den att förflyktigas i en steril värld. Det blir helt enkelt tråkigt efter en tid. Då måste man experimentera med allt möjligt. Det kan handla om våldspornografi eller andra oarter. Prestation och produktivitet, denna nutid avgud, smyger sig in. Just prestation och produktivitet är en slags sekulariserad vrångbild av det som vi kristna menar med fruktbarhet.  

Vi vet hur mycket Kyrkan värnar om fruktbarhet och fruktsamhet. Det måste vi också se i spiritualitetens perspektiv. Kyrkan har aldrig sagt att man måste ha så många barn som möjligt. Men man måste respektera den naturliga ordningen. Här står Kyrkan på kollisionskurs med en stor del av samtiden och märkligt nog också med naturfantasterna och miljövännerna, som annars är så angelägna att respektera naturen som den är. Men när det gäller detta område har man en blind fläck, även om en del av de ”gröna” börjar tala om ”grön” sex! I sista hand är all fruktbarhet något andligt, för det är alltid och överallt den Helige Andes uppgift att befrukta och vara livgivare. Han är den som utifrån livets källa i Treenigheten får sprida och utgjuta liv och vatten.

Den pro-kreativa, medskapande och livgivande förmågan är en integrerad del av sexualiteten. Det är ofta den som ger den en andlig innebörd. Här öppnas de två makarna utåt. De går inte upp i sig själva utan de får medskapa. De får ge liv. Ett av de största undren är att Gud gör sig beroende av människor för att det mänskliga livet skall gå vidare. I vår tid är det ingen självklarhet. Märkligt är att samtidigt som man gör allt för att begränsa den pro-kreativa funktionen, gör man också allt för att framställa liv genom konstgjord befruktning. Det är möjligt att mer och mer av detta område kommer att flyttas över till laboratorier.

Det finns i dag en mycket stark anti-konceptiv ideologi. Det såg man på FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994. Det var egentligen bara den Heliga stolen, några latinamerikanska bananrepubliker och några islamiska republiker som stod bakom den pro-kreaativa synen. En stor del av världsopinionen har helt accepterat att man med alla medel kan inskränka den mänskliga fruktbarheten, också med abort. Faktiskt praktiseras barnamord på handikappade barn i vissa länder. Man kan även låta de nyfödda barnen svälta ihjäl.

Har man väl börjat ingripa i livsprocessen ser sig människan rätt snart som herre över den. Sedan aborten mer eller mindre blivit accepterad arbetar man för eutanasi. Det ligger liksom en syndens dynamik i detta. Har man en antikonceptiv syn går man längre och längre. Tragiskt är att Kyrkans röst är mycket ensam om att försvara livet. Även många kristna har svårt att förstå Kyrkans syn. De lever i samma miljö som alla andra. Ändå var det viktigt att se mötet i Kairo i ett djupare sammanhang. Här försökte den Heliga stolen framställa sambandet mellan en människovärdig familjeplanering och rättvisa åt de fattiga länderna, vars enda rikedom är befolkningen.

Den syn som framställdes av den Heliga stolen motsvarar den som finns i spiritualiteten, att när det gäller askes finns det en balans mellan sexualitet, fattigdom och lydnad. Det finns en helhet i de evangeliska rådens påsksymfoni. Här har vi kristna kanske inte alltid varit öppna för helheten. Louis Boyer påpekade att för många kristna var askes, fattigdom och avstående bara någonting som gällde på sexualitetens område. Däremot kunde man ha hur stora förmögenheter som helst och leva hur fint som helst. I många latinamerikanska länder är det fortfarande en väldig differens mellan fattiga och rika. Här har man inte till fullo sett det djupare sammanhanget i den konkreta förkunnelsen.

Askesen, efterföljelsen av den nakne Kristus, har inte bara med ett område av livet att göra utan med allt. Vi kan aldrig isolera en kristen syn på sexualiteten från resten av evangeliet. Det har ibland fattats en helhetssyn utifrån påskens mysterium, som har gjort att människor inte begriper vad det är tal om utan tror att det handlar om missunnsamhet från Kyrkans sida. En av Kyrkans största svårigheter i vår tid är att förklara och utlägga sin helhetssyn, då Kyrkan angrips för att hon i alla sammanhang håller fast vid livets helighet, från det första ögonblicket av konceptionen till det sista. Här sätts liv och död på sin spets.

Påven Johannes Paulus II (1920-2005) talade ofta om att vi lever i en dödens kultur. På TV skjuts många människor ner varje dag. När det gäller våld och sex tycks all måttfullhet ha försvunnit. Det påverkar vissa människor. Så vilsna som många människor är i vår tid, måste en del bli påverkade, om de matas med våld och sex från morgon till kväll. Ändå får vi inte ge upp hoppet utan tro att evangeliet har en sprängkraft, en förmåga att bryta igenom. Det har uppstått en ny rörelse för kyskhet i Amerika. Ibland dyker det helt spontant upp hoppfulla tecken. Också i andra religioner möter vi människor som helt tar avstånd från dödens kultur. Gandhi (1869-1948), som levde en stor del av sitt äktenskap i celibat, hyste stora betänkligheter mot antikonceptionella medel som födelsekontroll som en del av hans icke-våldsideologi.

När självbehärskning, askes, kyskhet och fruktbarhet helt skärs bort från sexualiteten, har något gått snett. När det pro-kreativa, barnalstringen, mer och mer kopplas isär från sexualiteten och produceras i laboratorier verkar det som om sexualdriften mer och mer riktas emot själva barnet. Någon sade, att vi inte får göra oss några illusioner. Nu, sedan homosexualiteten har accepterats, återstår det att främja en annan sexuell minoritets rättigheter, pedofilernas. Man arbetar mycket målmedvetet från dessa gruppers sida. Man skriver upprörda artiklar – speciellt när det gäller katolska prästers i och för sig fruktansvärda övergrepp - något som brukar vara övergång till nästa stadium. Det såg man i abortfrågan. I Sverige åkte man på 1960-talet till Polen för att göra abort. Man skrev mycket om resorna till Polen och var ibland moraliskt upprörd. Men så småningom ebbade det ut och man accepterade faktum. I vår tid är det nästan en industri att skicka människor till länder där det finns en utbredd barnprostitution. Har man väl gett sig in på denna väg kan den leda vart som helst.

Men vi får aldrig ge upp. Vi får tro att människor kan vända om. Även hos dem som sitter helt fast i ett livsmönster, där det viktigaste i livet är att tillfredsställa sina sexuella och andra behov, kan detta mönster brytas. Vi ser att människor kan vakna. Här har jungfruligheten och celibatet en oerhörd betydelse. Därför vore det tragiskt om Kyrkan i vår tid skulle avskaffa det förpliktande prästcelibatet. Det är just nu det behövs. Celibatet är naturligtvis svårare nu och det är fler som misslyckas med det, men celibatet är ett profetiskt tecken i en värld som sitter fast i den begränsade synen på sexualitet, i så kallad pansexualism, Celibatet kan bli en väckarklocka. Vi vet att folk ser upp till prästcelibatet. Inga blir så upprörda, när präster misslyckas med det, som de icke-troende. Det är som om världen ansåg sig ha rätt att förvänta sig att Kyrkan med dess präster och ordenssystrar skall klara att leva i celibat. Jag tror inte att det skulle komma fler kallelser om man avskaffade celibatet. Det är ett tecken som väcker motstånd, men det är ett fruktbart tecken. Samtidigt är det viktigt att ha hela påsksynen på sexualiteten.

Vi kommer nu in på ett avsnitt som tar upp jungfrulighet och extas. I Guds inre går det som vi uppfattar som fruktbarhet och jungfrulighet eller jungfrulighet och extas samman. Den största tänkbara fruktbarhet, det som är all fruktbarhets källa - Sonens födelse ur Faderns sköte – sker på ett jungfruligt sätt. Om vi skall uttrycka det mänskligt – och några andra ord har vi inte – så sker Sonens eviga avlelse på ett jungfruligt sätt ur Faderns sköte.

Gregorios av Nazianzos  (329-390) säger: ”Den första Jungfrun är den Heliga Treenigheten”. Vi kan se på Treenigheten på två sätt: som en gemenskap av tre personer som lever i ständig kärlek eller som den jungfruliga enheten, Allt i Treenigheten är både jungfrulighet och fruktbarhet. Här på jorden är det lite annorlunda. Här får man välja antingen jungfrulighet eller fruktbarhet. Men allt har sin urbild i Treenigheten, Återigen måste vi uttrycka det mänskligt. Gud själv är modellen för all jungfrulighet, denna eviga jungfruliga avlelses mysterium, en icke köttslig avlelse, som ger den jordiska jungfruligheten dess mening.

Därför är det ingen tillfällighet att Jesus föds på jorden av en jungfru. Hans föds i en jungfrulig familj. Maria och Josef lever i jungfrulighet. Man har alltid koncentrerat sig på Marias jungfrulighet. På något sätt är det hon som återspeglar Faderns jungfrulighet. I evigheten är det bara en Fader som avlar Sonen. På jorden är det bara en som får föda: Maria. Därför har det blivit så att den kvinnliga jungfruligheten alltid är starkare betonad. Det finns t.ex. bara jungfruvigningar, en liturgisk vigning som nu har kommit tillbaka, för kvinnor. Den mariala jungfruligheten uttrycks tydligare på det kvinnliga planet. Men redan från början finns också Josef, den jungfrulige mannen vid hennes sida. Sedan slår jungfruligheten ut i full blom i Jesu Kristi liv.

Dogmerna om jungfrufödelsen och Marias livslånga jungfrulighet är definierade på de tidigaste koncilierna och bejakas i princip av alla kristna samfund. Sedan är det en annan sak att man i praktiken kanske inte riktigt gör det. När vi talar om Jungfru Maria kommer vissa protestanter med frågan hur det var med Jesu syskon. Åsikten att de bröder och systrar som omtalas i evangeliet skulle vara köttsliga syskon har kommit in långt efter Luther. Det är först på upplysningstiden, när man läste Bibeln som en dagstidning, på ett mer fundamentalistiskt sätt, som man menade att bröder och systrar måste vara just det vi menar med bröder och systrar. Men i hela traditionen har man alltid bejakat Marias eviga jungfrulighet, Den definierades på Andra konciliet i Konstantinopel.(553) och ingår också i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det stora problemet är inte frågan om Marias eviga jungfrulighet utan att det i vissa protestantiska samfund har utvecklats så att var och en menar sig ha läroämbetet. Själva jungfrulighetsidealet som konkret livsform har alltid funnits. Trots att man inte godtog ordenslivet har det funnits människor som har levt detta liv, utan större åthävor och utan att göra väsen av det. Vissa av de kvinnliga prästerna är ogifta.

Vi tror att det jungfruliga livet är en integrerad del av Kyrkans mission och kallelse. Det tillhör Kyrkans väsen att vara en jungfrulig brud till Kristus. Därför har han inte någon annan brud än Kyrkan. Detta måste utryckas i Kyrkans liv utåt. Annars är Kyrkan inte trogen sitt väsen. Det är bara är äktenskapet som är ett sakrament och inte ordenslivet eller jungfruvigningen. Det beror på att jungfruligheten inte behöver något sakrament, eftersom man där redan tar ut himlen i förskott. Det är ett strävsamt liv, som inte går av sig självt. Vi blir inte änglar med detsamma. Men när vi tar emot denna kallelse, börjar vi i princip redan öva in himlens liv. Från Kyrkans begynnelse har man alltid sett att himlen måste bli synlig på jorden. Det är ingen tillfällighet att Guds människoblivande helt står i jungfrulighetens tecken, att allt i Kyrkan präglas av jungfrulighet.

Det rena, orörda, gudomliga livet i Faderns sköte, varifrån Sonen utgår, är något som berör Guds inre liv. Sonen får sedan födas till jorden ur Marias jungfruliga sköte, som på det jordiska planet återspeglar Faderns jungfruliga sköte i himlen. Ingenting kan klarare uttrycka Guds upphöjda allmakt och totala oberoende av sin skapelse. Man hör ibland någon säga: ”Jag tror på inkarnationen, men jungfrufödelsen kan jag inte smälta”. Då måste man ställa sig frågan om denna person verkligen tror på Guds upphöjda allmakt och totala oberoende av sin skapelse. Den som förnekar jungfrufödelsen brukar nästan automatiskt förneka också inkarnationen och själva Treenigheten genom en syndens kedjereaktion. Om man inte kan tro att Jesus är född av en jungfru, tror man antagligen inte heller på att Jesus Kristus av all evighet är Faderns enfödde Son. Detta hör så intimt samman. Man kan inte skära bort ett led i mysteriet, för då blir nästan automatiskt också allt det andra befläckat. Det finns vissa som teoretiserar och säger att Gud kunde ha blivit människa, även om han inte hade fötts av en jungfru. Men eftersom Gud har valt detta sätt, och det har kristendomen från början så klart förkunnat, är det något omistligt för hela tron. Jesus föds inte som en frukt av jorden utan som en gåva till jorden, som Guds frukt till jorden. Han är inte en produkt av skapelseordningen. Han är Guds gåva och Guds frukt som stiger ner till jorden och tar upp jorden i sig själv.

Jesus Kristus är densamme i sin personliga identitet och integritet både före och efter inkarnationen. Han är ”densamme i går, i dag och i evighet” (Heb.13:8). Dogmatiskt uttrycker man det genom att säga att Jesus Kristus ”bara” är en gudomlig person, men har två naturer. Han är alltså ingen mänsklig person i den mening som vi lägger in i ordet, utan han är densamme i sin identitet. Men när han blir människa, antar han den mänskliga naturen och tar upp den i sig. Det betyder inte att han är en skenmänniska, men han är densamme i sin innersta verklighet. Det försöker man dogmatiskt uttrycka genom att säga att han ”bara” är en gudomlig person, men har två naturer, den gudomliga och den mänskliga.

Här är det viktigt att komma ihåg och påpeka att personbegreppet i Treenigheten inte är detsamma som vårt vardagliga personbegrepp. Med person menar vi i stort sett en individ, som har eget känsloliv, egna sinnesförmögenheter och egen vilja. Men allt detta är gemensamt i Treenigheten. Alla har samma vilja. Det enda som skiljer dem åt är de olika relationerna. Därför använder man ofta begreppet relatio, relation, eller hypostas som utbytbart mot person.

Vi tror alltså på jungfrulighetens mysterium. I sin jungfrulighet, sin oberördhet, är Jesus Kristus densamme före och efter inkarnationen. Alla andra människor har kommit till genom två andra människors sexuella förening - i alla fall hittills - och har av dem fått en personlighet, en genetisk kod. De är, eller borde vara, en frukt av två andra människors kärlek, i alla fall av deras sexuella förening. Men Jesus låter sig födas av en jungfru, för att Fadern skall kunna ge honom allt genom Anden. Han är heligt oberoende av alla andra, också av Maria. Det underlåter han inte att påpeka rakt på sak redan vid tolv års ålder. I Kana och på Golgota tilltalade han  Maria med ”Kvinna” (Joh 2:4, 19:26), som kanske låter lite väl bryskt för oss som är så moderskära. Vi tycker inte att tilltalsordet ”kvinna” riktigt passar. Men Marias storhet ligger i att hon är kvinna, att hon har fått bära Guds enfödde Son i sitt sköte. Det är inte något nedlåtande och avvisande. Tvärtom, här ser vi hur högt Jesus sätter kvinnan som sådan.

Jesus är inte en frukt av något mänskligt sammanhang utan Guds gåva till världen. Vi får inte heller tro att han genom att födas på detta sätt vill nedvärdera den mänskliga sexualiteten och det vanliga sättet att komma till. Men det är ett sätt att betona Guds allmakt och totala oberoende av sin skapelse. Det jungfruliga ursprung som Jesus har går sedan som en röd tråd genom hela hans liv. Det räckte inte för Jesus att födas av en jungfru. Han måste själv leva jungfruligt. Bara så kunde han bli allt för alla. Bara så kunde han uttrycka Guds totala suveränitet och upphöjdhet över skapelsen.

Hade Jesus utvalt en enda brud åt sig, skulle han inte ha kunnat bli allas Brudgum. Det är ett tema som alltid har fascinerat mystikerna. Kristus vill göra var och en till sin brud i sin Kyrka. Varje människa är föremål för hans förkärlek. Hans jungfruliga förkärlek gäller alla. Det är denna jungfruliga kärlek som går över i ett andligt äktenskap i kärlekens fulla extas. Därför är det ingen tillfällighet att mystikerna brukar kalla det högsta stadiet för den andliga förmälningen. Jungfrulighetens ensamhet är i Andens paradoxala ljus ett med kärlekens gemenskap. Ensamhet och extas, jungfrulighet och fruktbarhet möts alltså. Vi skulle kunna säga att här blir också de gifta på något sätt jungfruliga. Ett sant kristet äktenskap avbildar också detta mysterium, naturligtvis inte i samma grad i köttet, men i anden. Det finns också en äktenskaplig kyskhet som kan yttra sig på olika sätt. Ändå är det oftast de jungfruliga mystikerna som skriver eller talar om brudmystik, som alltid är ett bildspråk. Om bilden är förverklig i två personer, förlorar den också något av sin teckenkaraktär. Gifta mystiker - de finns ju också även om de inte är så många – har ofta helt enkelt inte tid att skriva. De har man eller hustru och barn och så mycket annat att tänka på. Ändå har många kristna äktenskap en äkta mystisk kraft. Idealet är naturligtvis att bägge parter är på samma nivå, men det är också ganska sällsynt. Det är inte så många sådana dokument eller vittnesbörd vi har från det sakramentala äktenskapets mystik, men det finns, även om det i Kyrkans tradition ofta har varit det jungfruliga ståndet som har haft möjlighet att utveckla mystikens teologi. I vår tid behöver vi verkligen vittnesbörd om hur man som mystiker kan leva av och i äktenskapets sakrament. Det vore ett profetiskt vittnesbörd, evangelium för våra samtida.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu