Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Liv och död  del I

Den 20-22 februari 1995 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag II

Grunddynamiken och grundinriktningen ut och in som vi finner i påsken möter oss på många olika sätt. Den gammaltestamentliga påsken – exodus - uttåget ur Egypten och inträdet i det förlovande landet, ger den tydligaste återspeglingen av schemat ut och in. Påsken är ett slags heligt ”rörelseschema”, en pilgrimsvandring ut och in, in och ut. Gud går ut i världen och in i lidandet för att vi skall gå in i honom och ut ur oss själva, ut ur det gamla och in i det nya. Kärleken är alltid i rörelse och kärleken är alltid präglad av påskschemat, det heliga rörelseschemat. Det gäller både Guds eviga kärlek och vår tidsbundna.

Adrienne von Speyr (1902-1967) säger: ”När Gud kommer in i världen för att lida för oss, tar han evighetens mått med sig. Han ställer sig till förfogande för korset med den eviga kärlekens kraft och erfar som människa ett omätligt lidande på så sätt som det motsvarar hans gudom och hans gudomliga kärlek. Det är inte anledningen till korset, synden, som avgör lidandets mått utan Guds vilja att återlösa oss hän mot sin oändliga kärlek”.

Gud kommer in i världen. Han blir människa. Då för han naturligtvis med sig evighetens mått in i vår värld, den omätliga kärlekens mått, och den tar sin gestalt i det omätliga lidandet, just för att ta oss ut ur den gamla världen och in i hans oändliga kärlek. Därför kan man tala om ett omätligt lidande. Det är bara Gud som kan lida omätligt mycket. I teologin har man ibland varit alltför rädd att tala om lidande i Gud. Naturligtvis kan lidandet inte vara samma sak som för oss. När Gud blir människa tar han på sig allt lidande, eftersom han har med sig den eviga kärlekens mått, ett slags all-lidande. Bara den Allsmäktige kan lida av allt. Gud kommer in i världen för att dra oss ut ur synden och in i sin kärlek. ”Guds kärlek har”, som Paulus säger, ”ingjutits i våra hjärtan” (Rom 5:5) för att driva ut det gamla. Vi ser otaliga sätt på ut och in.

Påskens efterdyningar pågår hela vårt liv. I och med att vi har döpts har påskens rörelseschema ingjutits i oss. Död och liv får en helt annan innebörd. Det blir en Kristusverklighet. Vi ser redan ganska tidigt i den kristna historien hur påskmysteriet ses som en oupplöslig enhet. Kristi lidande är redan färgat av påskens seger. Vi märker lite av det synsättet redan i Johannesevangeliet. Språkforskarna påpekar att Herrens lidande (passio) redan tidigt fick en klang av Kristi påsk (pascha Domini) över sig. Den första avbildningen av korset är alltid det triumferande korset, den segrande Kristus.  Härligheten lyser redan fram i själva korsfästelsen. Något av det kan också återspeglas i vårt liv. Intervallerna mellan ut och in blir mindre. Vi går ut ur det gamla, ut ur synden. Då är vi redan inne i det nya. Det går fortare och fortare.

Påsken är alltid en helhet. Uppståndelsen är aldrig långt borta från korset, aldrig mer än tre dagar. Så småningom ser och märker vi i vårt liv hur djupt detta hänger ihop. Men det får inte få oss att tona ner kontrasterna. Lidandet, döden, måste tas på blodigt allvar. Det är ju en högst blodig realitet i livet. Clemens Brentano (1778-1842) skrev: ”En kälkborgare kan inte begripa att vår Herre Jesus Kristus har dött på korset för oss och inte hellre har grundat en mössfabrik i Apolda”. Som svenskar skulle vi kanske tala om ett småföretag i Gnosjö. Varför gjorde Jesus inget nyttigt och grundade ett institut för dataforskning? Det hade väl tjänat mänskligheten bättre. Frestelsen finns att inte se de stora kontrasterna. Korsets skandal kan aldrig förtas eller neutraliseras av uppståndelsens jubel. Den risken finns, när man säger att allt nog bli bra, för Herren har ju uppstått eller tvärtom, när man bara blir kvar på Golgota eller bara vill vara martyr.

Ut och in hör ihop. Om vi aldrig går ut kan vi inte komma in. Då står vi liksom kvar i dörren. Korset förblir alltid en skandal. Det gör ont att gå ut ur det gamla. Det är att dö bort. Kristus har verkligen dött. Det var ingen skendöd. På korset har han tagit på sig allt lidande. Romano Guardini (1885-1968) säger: ”Den gestalt som Jesu liv har är misslyckandet, tillkortakommandet. Aldrig har mänskligt sett en stor personlighet uppfylld av Andens hela härlighet och frälsningens hela makt misslyckats så som han. Detta faktum måste vi öppna oss för, annars får Herrens gestalt och liv något småskuret och idylliskt över sig. Dess oerhörda storhet går förlorad”.

Vi kan tala om idyllens frestelse, som är ganska vanlig bland kristna människor. Egentligen tycker nog många att det hade varit bättre med mössfabriken än döden på korset. Men uppståndelsens härlighet kan aldrig beröva korset dess fasa eller tvärtom. Långfredag och påskdag hör ihop. Vi kan bara ta emot påskmysteriets frälsande nåd, Guds befriande närvaro, om vi tar emot mysteriet både i härlighet och lidande, både i liv och död.

Samtidigt måste vi säga att det också finns en viss berättigad accent i vissa spiritualiteter. Passionisterna t.ex. anknyter mycket till korset. Naturligtvis förnekar de inte uppståndelsen. Andra betonar mer uppståndelsen. Genom Kyrkans historia ser vi att det finns olika accenter. . Det var ganska sent som korset blev så centralt. Man brukar peka på Franciskus (1182-1226) och hans tid. Han lär vara den förste som blev stigmatiserad. Under den första delen av medeltiden var uppståndelsen mer central än i den senmedeltida och nya tidens kristendom. Vi ser mycket tydligt hur accenten kors och frälsning betonas i den klassiska protestantismen. I en viss förkunnelse koncentrerar man sig nästan endast på korset, medan vi katoliker dogmatiskt säger, att allt det Jesus har tagit på sig är frälsande, från det första ögonblicket av hans mänskliga existens till det sista. Allt han gör sker för att frälsa oss. Vi betonar helheten i hans liv, död och uppståndelse.

Inom den totala påskhorisonten kan det finnas viss berättigad dualism, också inom passionistorden. Det finns olika accenter även inom en spiritualitet. Alla är inte slaviska efterapare av en och samma bild. Här finns det en oerhörd rikedom i variationen, vilket vi ser i helgonens liv och i den kristna konsten och kulturen. Men det viktiga är att bejaka hela påsken, ut och in, död och liv. Eftersom detta är så grundläggande kategorier i kristendomen, som vi också finner spår av i själva skapelsen, har man ibland frågat sig om vi får gå ännu längre tillbaka och säga att något motsvarande kan finnas som en evig urbild i Guds egen inre existens. Adrienne von Speyr svarar: ”I viss mening är bäggedera, liv som död, Guds avbilder. Förvisso kan det inte vara tal om någon död som ändpunkt i Gud, ty hans eviga liv är ju oändligt. Men om man med död menar livets hängivelse, då har denna hängivelse sin urbild i Gud: som livets hängivelse (ty. Hingabe) och hänströmmande (ty. Hinverströmung) mellan Fadern och Sonen i Anden. Ty Fadern ger ju Sonen hela sitt liv, Sonen ger det tillbaka till Fadern och Anden är själv det utgjutna, hängivna livet”.

Adrienne von Speyr försöker se hur vi i Guds inre treeniga liv kan se någonting som ger oss den gudomliga modellen på det vi ser som liv och död. När Fadern avlar sin Son av all evighet, ger han allt. Han hänger sig. Sonen har allt att tacka Fadern för och Sonen ger allt tillbaka till Fadern. När Sonen blir människa, är det för att samla ihop och frälsa allt och ge det till Fadern. Han går ut ur Faderns sköte i evigheten för att träda tillbaka in med allt. Anden är det hängivna, utgjutna livet. Vi kan aldrig genomskåda solen och se in i den. Men vi kan ana något av kärlekens evigt strömmande liv inom Treenigheten. I sista hand måste hela påskmysteriet ha sin urbild inom Treenigheten.

Allt som finns till måste peka tillbaka på sitt ursprung. Liv och död måste ha sin absoluta modell i Guds inre. Det är naturligtvis ingen spegelbild, något man får akta sig för att tro.. Men ändå tror vi att det vi erfar som död och liv, ut och in, går tillbaka till något liknande inom Guds treeniga liv. Det är inte så svårt att acceptera, när det gäller liv, uppståndelse och härlighet. Det ligger liksom i sakens natur att livet i dess fullhet finns i Gud.  

Men kan också den andra halvan av påskens hemlighet, det vi erfar som lidande, kors och död ha sin urbild i Guds eviga liv? I denna fråga har man i teologin alltid varit mycket försiktig, eftersom man där kan hamna i en ”Gud är död”- teologi. På latin har man ett speciellt ord för att motverka ett alltför antropocentriskt tal om lidande och död i Gud. Man talar om impassibilitas, Guds oförmåga att lida, som ett av Guds väsens kännemärken. Gud är oföränderlig, säger den klassiska teologin. Han är alltid till sitt väsen densamme. Han är oförmögen att lida, tillägger man då. Men då är frågan hur vi skall förstå innebörden. Skall vi förstå det som om Gud är helt oberörd av allt som sker på jorden, som det ibland har framställts? Men det skulle strida helt mot inkarnationen och Kristi offerdöd på korset.  

Nej, vi måste snarare förstå det som en analog sanning. Gud står ju över allting här på jorden. Våra kategorier kan vi aldrig omedelbart använda om honom. Även när vi talar om Guds kärlek får vi akta oss för att göra det till en alltför sockersött verklighet. Allt det vi säger om Gud är ju något apofatiskt, något analogt. Teologin har olika ord för att ange de olika nyanserna så vi kan förstå att Gud är större än allt det vi säger om honom. Gud är kärlek. Men han är mer kärlek än det vi menar med kärlek. Han övergår allt det vi kan utsäga om honom. Gud är större än allt vi kan säga, men han är också mindre. Han passar helt enkelt inte in i våra kategorier.

Sund teologi innebär att man hittar rätt avvägning mellan den positiva och den negativa teologin. Det är i det ljuset vi får närma oss det mysterium vi kan kalla den inomtrinitariska påsken. Det är lätt för oss, kanske alltför lätt, att förstå att Gud är liv.  Men det vi menar med liv är inte riktigt samma sak i Gud. Det är en analog verklighet. När vi talar om den andra delen av påsken: död, lidande och kors, måste vi vara lika medvetna om att det är en analog verklighet. Gud dör inte i den mening som vi människor dör. Det är något helt annat i Gud. Ändå är det en insikt som har blivit speciellt påträngande i vår egen tid, då det mänskliga lidandet har antagit oanade proportioner.

Det är som om teologin har vaknat till liv i dödens och lidandets grannskap. Det är märkligt att allt slags skilda teologer har ägnat sig åt detta tema. Det mest uppseendeväckande är att judiska teologer som Abraham Heschel (1907-1972), en amerikansk rabbin, talar om ett slags gudomligt patos, en lidande Gud. Vi möter samma företeelse hos lutherska teologer som Dietrich Bonhoeffer (1906-1945), som säger att bara ”en lidande Gud kan hjälpa”. En annan lutheran, Jürgen Moltmann, har skrivit en bok om ”den korsfäste Guden”. Vi möter samma syn hos en inbiten thomist som Jacques Maritain (1882-1973). Det är samtidigt thomisterna som mest har försvarat impassibiltas. Mot slutet av sitt liv sade Jacques Maritain att lidandet i Gud ”var ett väldigt problem som teologerna lade sig mer vinn om att undvika än att genomforska”.

En stor del av den nutida kristna skönlitteraturen, som visserligen inte talar om någon inomtrinitarisk verklighet, handlar egentligen bara om Guds lidande i och med människan. Vi har en stor fransk författare som François Mauriac (1885-1970) men också Birgitta Trotzig (1929-2011). Det är typiskt för vår tids trinitariska teologi att man vågar närma sig detta oförståeliga mysterium. Hans Urs von Balthasar talar om ”ett inomtrinitariskt föroffer” (ty.  Voropfer), när Fadern ger Sonen sitt vara, sin substans. Också den indiske teologen Raimundo Panikkar (1918-2010) ser lidandets urbild i Sonens eviga födelse ur Fadern. ”I Sonens avlelse har han så att säga gett allt. I Fadern är Varats apofatism (kenosis eller utströmmande) verklig och total. Detta är vad jag på annat håll har kallat ’Treenighetens kors’, dvs. Guds heloffer, av vilket Kristi kors och hans offer bara är avbilder och uppenbarelser”.

I Gud själv måste det finnas något som liknar det vi erfar som kors och lidande. När Fadern låter Sonen framgå ur sitt eget sköte av all evighet, ser vi hans uttömmande och självutgivelse. Lidandets och dödens mening är att just bli en akt av utgivelse, vilket är något vi övar in varje kväll i Completorium, när vi ber: ”I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande”. Vi utgår ur Guds hand för att vi frivilligt skall lägga vårt liv i hans hand. Sonen framgår ur Faderns sköte för att återvända till honom. I Guds evighet går ut och in helt samman, för där finns ju ingen tid. För oss är intervallerna ibland ganska långa, men aldrig mer än tre dagar. Men i evigheten finns ingen tid. Där ser vi att redan själva Sonens födelse är något av påsk och glädje.

Här märker vi till fullo hur våra ord och begrepp inte riktigt räcker till. Allt kommer liksom till korta inför den treeniga kärlekens djup. Ändå är det betydelsefullt att man ser sambandet mellan Treenighetens inre liv, Kristi påsk och vår påsk. Annars blir det så, som det är för många i vår tid, att hela Treenighetstron förefaller totalt irrelevant. Många har förlorat eller aldrig upptäckt vad saken gäller. Här kan vi ännu en gång citera Adrienne von Speyr: ”Sonen blickar på ett omedelbart sätt in i Faderns yttersta hemlighet, han som skapade världen: den hemlighet som ligger i att djävulen fick makt att förföra mänskligheten. Denna Faderns hemlighet är dold i detta mörker. Gud vore i stånd att låta sitt ljus lysa överallt, att inte alls låta det onda få uppkomma eller helt enkelt att undertrycka det. Att han inte gjorde det tillhör det mest ogenomträngliga i honom. Människorna måste vara fria. De skapades inte som färdiga varelser. De skulle växa Gud till mötes. Gud ville bara ge sin himmel åt vuxna söner. I denna frihetens rymd ligger Guds mörker och syndens möjlighet: men också Guds mörker var en kärlekens hemlighet”.

Här ser vi en annan aspekt av den inomtrinitariska påsken: att Gud måste ge rum för frihet, när han kommer hit till jorden. Faderns yttersta hemlighet, hans mörker, menar Adrienne von Speyr ligger i att han bara vill ge sin himmel åt vuxna söner. Det är alltså ingen automatisk frälsning som många i vår tid tror, utan här måste friheten gälla. Guds barn måste växa och mogna. Det är inom frihetens rymd som såväl Guds mörker, kärleken och syndens möjlighet ligger. Men i detta mörker är påskens kärlek verksam. I Getsemane och på Golgota ser vi verkligen något av Guds mörker i frälsningsdialogen mellan Fadern och Sonen: ”Låt denna bägare gå ifrån mig”, ber Jesus. Till och med Sonens frihet sätts på prov. Vi kan aldrig riktigt förstå, hur det är möjligt att Guds evige Son kan frestas. Så stort värde sätter Gud på friheten. Ingen kärlek är möjlig utan frihet.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu