Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


"Nattens ljus"

Reträtt om Johannes av Korset
Djursholm 21-23 februari 2003

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

 

Föredrag III

Vi lyssnar på Johannes av Korsets ord, en annan strof ur Själens dunkla natt.

Och i en natt så dold av lycka, att ingen ser mig och frågar och andra ljus ej smyckar. De blindas steg jag vågar. Det är de som styr mig och i hjärtat vågar.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Det är egentligen samma sak som Johannes av Korset säger hela tiden. Han använder ibland poesins språk, ibland dogmatikens, mystikens och det vanliga samtalets ord. Det som ofta fastnar i människors medvetande, när de närmar sig Johannes av Korset, är de bilder ur verkligheten, den vanliga verkligheten, han använder för att tala om Guds handlande. Det är egentligen klassiskt i kristendomen. Det är just det Jesus gör själv, när han talar om bröd, jäst, vatten och vin. Likadant gör Johannes av Korset. En bild använder han som passar till den strof vi använde, och det är bilden av en träbit, som förtärs av eld. Genom dopet är den Helige Andes eld ingjuten i oss. Denna eld skall förvandla och genomglödga själen med Guds kärlek. Hela vårt liv innebär att förtäras av den levande kärlekslåga, som är ingjuten i oss. Vi skulle kunna betrakta allt som vi är med om som en del av denna process. Johannes av Korset skildrar hur detta sker. Först är det en mycket liten och svag låga, som inte tycks betyda så mycket. Sedan börjar det ryka och lukta illa. När Anden tränger in och uppenbarar vår själviskhet och svaghet, då ser vi, att det inte bara är behagligt att möta Gud. Nåden är inte bara något skönt. Det är ytterst obehagligt, när Guds nåd börjar tränga in, när Anden lyser upp de dolda skrymslena, där det finns oändliga djup av självupptagenhet, själviskhet, självömkan. Men det är helt i sin ordning.

Det är en del av barmhärtighetsverket, att vi mer och mer ser, hur mycket vi behöver Gud. Det är en del av Guds pedagogik, att han steg för steg uppenbarar för oss, hur vi i allt är präglade av arvsyndens själviskhet och självupptagenhet, att allt det vi gör, allt det vi tänker, allt det vi planerar, även det som vi säger vara till Guds ära och till människors bästa, är präglat av den gamla människans självupptagenhet. Det tar tid innan vi riktigt tål detta. Därför brinner denna eld i oss så mycket som vi tål. Det är en del av Guds barmhärtighet, att det ibland dröjer länge, innan det börjar lukta illa, innan vi riktigt förstår hur illa däran vi är. Det är det vi ser i människors liv, att vissa öppnar sig sent för nåden, andra tidigt. Det finns inga bestämda stadier för detta, utan han går tillväga på ett helt personligt sätt med var och en. Vissa människor måste vänta ända tills dödsbädden, innan det riktigt tar eld i dem. Andra förtärs tidigt, blir helgon på en kort tid och dör i unga år. Vi kan aldrig utifrån bedöma hur denna process pågår, men i sin skildring av träbiten som brinner ger Johannes av Korset en allmän bild av det verk som den Helige Ande utför i själen. Det brinner alltid, och det är viktigt att komma ihåg. Även den människa, som tycks död för nåden har ofta en fördold liten låga, och den kan flamma upp. Det räcker ibland med ett vänligt ord. Det räcker ibland med att hon ser en bild av Frälsaren, för att hon skall vakna. Gud kan väcka stenar till liv. Det finns en låga även inom den störste syndaren, som tycks helt sluten för nåden, som kan få honom eller henne att flamma upp av elden. Men ofta är det en lång och trög process. Johannes blev särskilt slående vid denna tid, då man bara tycker att det osar och att branden enbart är något som vållar besvär. Det är bara rök och svårigheter. Men så småningom är det meningen, att hela träbiten skall genomglödgas av Andens ljus och kärlek.

En annan bild säger egentligen samma sak, men ur ett annat perspektiv. Det är det, som han i sin bok benämner Bestigningen av berget Karmel. Det är en klassisk bild i den mystiska litteraturen, att vi skall klättra upp för berg, att vi skall gå upp för trappar och stegar. Hela den mystiska traditionen är fylld av detta att gå uppför. Det betonar människans bidrag i den andliga processen. Träbiten betonar mer Guds handlande, Anden som är ingjuten och förvandlar människan. Men kan också se på det utifrån det mänskliga perspektivet. Då blir det lite lättare för vår tids människor, som är så inriktade på det man gör. Vi lever i en görandets kultur. Man identifierar sig mer med vad man gör än med vem man är. När vi möter varandra, frågar vi gärna varandra, vad vi gör. Gör man ingenting, då är man ingenting, det är faran med detta. Man skall prestera. Man skall vara effektiv. Allt skall ge avkastning och resultat. Det sitter mycket av detta i vår kultur och vårt samhälle. Man får inte vara onyttig. Någon har sagt, att reformationen var övergången från kontemplationens till nyttans värld. Det ligger väl något i det, och det har naturligtvis förstärkts ytterligare i vår sekulariserade miljö. Man måste vara nyttig, annars finns man inte. Man måste ge avkastning. Man måste vara produktiv. Man är konsument och producent och så slutar man som patient, och då är det verkligen slut. Det är lättare för oss att förstå denna bild av det mystiska livet som en bergsbestigning än som en träbit som brinner. Johannes skildrar i denna bok, som är hans tjockaste, vägen till Gud ur detta perspektiv. Egentligen är det bara en liten, liten del av vägsträckan, där människan själv kan avgöra, hur det skall gå framåt. Många människor, som närmar sig Johannes av Korsets författarskap, tar först den boken. Men det brukar jag avråda dem ifrån, för den är ganska jobbig. Det är i alla fall viktigt att komma ihåg, att i kraft av nåden kan människan också göra någonting.

Hon kan också medverka. Hon kan också gå. Hon kan försöka bestiga berget, men det kommer alltid ett ögonblick, när hon måste kapitulera och säga, att hon inte klarar att komma upp på Mount Everest. Här måste jag bäras upp, lyftas upp. Det är den stora saken i tillvaron, när man upptäcker att man inte klarar av allting. I världen är detta det värsta som kan hända, när man säger, att denna uppgift klarar jag inte av, jag kapitulerar. Men i nådens värld är det den största och mest genomgripande erfarenheten, när man säger: Herre, jag måste kapitulera, jag klarar inte att bli en god människa, en bönens människa bara för att jag vill det. Det är då man börjar förstå, vad frälsning är. Innan tror man, att man med lite god vilja kan göra det själv. Jag kan bestiga det här berget, jag kan bli en bedjande människa, jag kan bli en god kristen osv. I viss mån kan man medverka, det är också viktigt: i den katolska människosynen betonar man mycket starkt, att människan inte bara är ett passivt paket som hissas upp, utan hon får medverka med nåden - det som på grekiska kallas synergism - att vi medverkar med nådens energi. Den gör oss inte mindre mänskliga och personliga, utan vi får göra vårt, vi går gå upp för berget. Men vi kan inte nå bergets topp av egen kraft. Vi kan inte bli goda, fromma, bedjande människor bara för att vi vill det. Det är nådens stora uppgift att förvandla oss. Det är frälsningens stora uppgift att vi skall bli frälsta av Guds nåd. Det som i alla tider har varit något, som det kristna folket förstod av sig självt, är i vår tid mycket svårt att förstå, eftersom hela kulturen och samhället är präglat av "self-made"- idealet. Jag kan bli en god dataprogrammerare, om jag går på kurs. Jag kan bli en fungerande människa, om jag med psykologin får hjälp. Vi är matade med, att vi kan klara av livet. Vi kan bli vad vi själva vill. Samtidigt inser människor, att detta inte riktigt stämmer. Mitt familjeliv fungerar inte endast för att jag vill det. Det börjar vända på sig. Man börjar inse, att man behöver ett tillskott av nåd. För att fungera som människa, för att fungera i relation till andra, för att fungera som kyrka och församling behöver man Guds frälsande nåd.

Det är då Johannes av Korset vänder på berget. Han säger: att närma sig Gud är också att gå ner i sin egen intighet. Vi tror, att vi endast skall stiga uppåt och bli frommare och vackrare. Men det kommer ett ögonblick, när vi ser, att vi måste ner. Vi måste förintas i vår självuppskattning, i vår själviskhet. Det är ett mycket viktigt ögonblick, då jag inser, att jag behöver Kristus och hans frälsande nåd för allting. Den store tyske teologen Karl Rahner, sade, att arvsynden är det stora beviset på Guds nåd och barmhärtighet, för den visar oss att vi verkligen behöver Kristus för att bli frälsta. Om inte den fanns, då skulle det vara lätt för oss att tänka, att här klarar vi oss med lite god vilja, energi och engagemang. Det är detta klarvakna ögonblick, som kan vara mycket sällsynt i en människas liv, när hon vaknar upp och ser på världen och förstår att världen, inklusive hon själv, behöver Jesus Kristus för allting. Jag kan inte göra en enda god gärning utan honom. Jag kan inte tänka en god tanke utan honom. Först låter det lite pessimistiskt med en sådan syn på människan. Men det är just detta, som visar hur viktig människan är i Guds ögon. Han vill leva i ständig brudförening med varje människa. Han vill undervisa henne, om hur hon skall tänka och handla. Han vill i henne ingjuta sin egen Ande, för att hon utifrån Anden skall handla, leva och be. Människan är halv ända tills Anden börjar ta henne i besittning. Människan är skapad till Guds avbild, säger Bibeln. Det är inte bara ett fromt uttryckssätt, utan det uttrycker, att människan är skapad för relation med Gud och med sin nästa. Hon är inte skapad som en färdig individ, som själv styr och ställer.

Om Bestigningen av berget Karmel skildrar den första delen av den andliga vägen, den man själv kan går, där man kan anstränga sig att bli av med fel, där man kan själv försöka leva i bön och kärlek, så kommer det ögonblick, när vi måste kapitulera och säga det här går inte, jag klarar det inte, du måste göra det i mig. Du måste ta över. Det ögonblicket är av kapital betydelse. Tyvärr är det många människor som inte förstår detta. De säger: Ja, men jag blir ju inte bättre, min bön blir inte bättre, då lönar det sig inte att be. Jag går till kyrkan från morgon till kväll, jag har läst andliga böcker, jag har gjort allt, men ändå är jag samma gamla smålänning. Då lönar det sig inte. Då kan jag lika gärna gå på nattklubbar. Det är mycket lätt att kasta allt över bord, när man kommer i denna situation och säga: nej, det händer ingenting, jag blir bara sämre och sämre och mer självisk. Det är då kapitulationen kommer, då man måste låta Andens vind blåsa i seglen och följa Guds undervisning. Det erfar man som själens dunkla natt. Vi får inte glömma, att Johannes, som han själv säger, i först hand skriver för några oskodda bröder och systrar i karmelitklostren. Han skriver till människor som har satsat allt på bönen. De har trätt in i dessa kloster, och där gör man i stort sett ingenting annat än att be. Då kommer det ett ögonblick, när de upptäcker att de inte kan be, ingenting fungerar. Vad skall jag då göra? Något liknande är det i alla människors liv, när de försöker gå den andliga vägen och upptäcker, att det inte händer någonting. Det är bara mörkt, det är bara oförmåga, fattigdom, tomhet. Det är då nåden bryter in med all sin kraft och förblindar människans naturliga förmågor. Det är det stora ögonblicket av nåd. Men ingen tror det, som är i denna situation, för man har fått för sig att nåden bara skall bli ljuvligare, skönare, vackrare och behagligare. Istället är det tvärtom. Det blir bara värre och värre. Tänk på träbiten, den bara luktar illa. Man tycker, att det bara är jobbigt och tungt och svårt. Då är risken mycket stor, som Johannes av Korset säger, att själen återvänder till Egyptens köttgrytor. Man kommer ihåg purjolöken och rödlöken och allt annat som fanns i Egypten. Nu är man ute i öknen där det bar finns manna. Det är tråkigt med manna, som hela tiden smakar likadant. Då vill man tillbaka till allt det andra. Det är här de flesta kristna kapsejsar. Johannes av Korset säger, att även bland de oskodda bröderna och systrarna väljer de flesta att återvända till en tillvaro som de själva kan kontrollera. Det är ett faktum, att de flesta inte klarar av denna ökenperiod och natt utan söker sig tillbaka till en tillvaro, där de kan kontrollera, där de själva kan avgöra hur de skall bete sig, hur mycket de skall be, en tillvaro som man har i sin hand, där man kan manipulera och kontrollera. Det är så i alla tider, att de flesta, även bland goda och troende kristna, inte vågar lita på Gud, när han för ut dem i öknen. Men för många är öknen och natten i dag så påträngande, att det inte går att återvända. Man har sagt, att i vår tid har erfarenheten av själens dunkla natt blivit allmän egendom. Vi lever i en tid och ett samhälle, där den omgivande världen är så totalt annorlunda. Man kan liksom inte kompromissa, utan här måste man välja att antingen gå vidare genom öknen med Kristus eller kasta allt över bord. På något sätt har själens dunkla natt blivit ännu mer påträngande i vår tid.

Man kan också säga, att människor i allmänhet kommer fortare in i detta tillstånd. Människor har inte längre förmågan till det som Johannes av Korset kallar diskursiv bön, där man själv genom fantasin och känslorna målar upp en slags bild utifrån sin egen förmåga. Vi är allt för splittrade i vår tid för att kunna meditera på detta sätt. Det är både en fördel och en nackdel. Vi kan inte inbilla oss så länge, att vi kan be. Det hör man ständigt från människor, att de så fort de kommer till kyrkan märker hur förströdda de är. Hela veckan har jag jobbat. Så kommer jag till mässan på söndag. Och efter några minuter märker jag, att jag tänker på allt möjligt annat än Gud och Kyrkan. Vi lever i en tid då vi blir bombarderade av stimuli och intryck. Mycket av reklamens och medias värld går ut på att ge oss sinnesintryck, som vi egentligen inte behöver och vill ha. De är mycket skickligt uttänkta för att vi skall bli fångade av detta och för att de skall hänga sig kvar i medvetandet. Man använder sig av allt det som talar till människornas sinnen, sexualitet och självkänsla, för att ge oss onödiga sinnesintryck. Därför har vi väldigt svårt för att själva bygga upp vår meditation och vår bön, eftersom vi mycket snart blir splittrade. Det gör det svårare att själv kontrollera sin bön. Men det gör det också lättare att överlåta sig till Gud, för man inser ganska snart, att man inte av egen kraft kan bygga upp ett fint och fungerande böneliv. Jag är för splittrad. Min koncentrationsförmåga är så svag. Därför måste man kasta sig i Guds armar. Det finns också något av nåd i detta, att vi är så splittrade i vår tid. Vi kan inte intala oss själva, att vi utifrån vår egen kraft kan bygga upp ett väl fungerande böneliv. Jag måste lita mer på Guds nåd, hans frälsning och ledning. Det är inte lätt det heller. Man sitter där i mörker, och allt tycks torrt, tomt och tråkigt. Det kanske är ett tecken på förtröstan, att man kan acceptera, att man har det tråkigt med Gud, att det inte händer så mycket, att det verkar som om man ständigt får en tanke som avleder ens uppmärksamhet. Man försöker bli kvar i Guds närvaro. Så går det några minuter, och det dyker upp en annan tanke, en annan bild. Det är mycket mödosamt, men det kanske är det största tecknet på, att vi älskar Gud, att vi kan stå ut med detta. Det händer inget speciellt, utan det är bara att sitta lugnt och stilla och acceptera sin splittring och sitt totala behov av Guds nåd. Det kanske ett av vår tids stora nådebevis att inse: jag är en splittrad människa, jag har inte mycket kraft att koncentrera mig, det är inte mycket jag kan ge till Gud, men det är mycket jag kan få. I gångna tider var det kanske lättare med koncentration, men det var också lättare att tro, att man själv kunde åstadkomma något. Det är ett av vår tids stora nådebevis, att människor är medvetna om sin oförmåga. Inför Gud kan vi ingenting göra. Vi kan bara ta emot med tomma händer.

Här vill jag citera en av Johannes av Korsets sentida lärjungar, Teresa av Jesusbarnet, som ger oss bilden av hela det kristna livet som två tomma händer. Vi kan inte göra så värst mycket. Men det vi kan göra är att låta våra tomma händer uppfyllas av Guds nåd och kärlek. Det är något stort att tänka sig, att vi kan fånga upp Guds gåvor i våra tomma händer. Vi kan låta oss uppfyllas av honom. Det gäller inte bara under själva bönetiden. Det gäller hela livet. När Johannes av Korset talar om själens dunkla natt, då tänker han i första hand på själva bönetiden och bönens verklighet, eftersom han skriver till bröder och systrar, som lever ett liv som är totalt inriktat på bönen. Men Gud har en obehaglig benägenhet att drabba oss på det område, som är viktigast i vårt liv. För dessa bröder och systrar var det naturligtvis bönen. För andra människor kan det vara arbetet, äktenskapet, relationen till andra människor. Det får inte förvåna oss, om själens dunkla natt uppenbarar sig i en annan form, som en kris i äktenskapet, en personlig psykologisk kris osv. Det är som om Guds strålkastarljus vänds mot det som är kärnan, det viktiga i vårt liv, för att vi just där skall se, att vi måste befrias från vår kontroll, vår själviskhet, och bli mottagliga för honom.

Vi skulle kunna översätta begreppet själens dunkla natt till en modern term, som är lite tvetydig: krishantering. Det är Guds sätt att hantera våra kriser. Vi kan belysa detta. Två unga människor har gift sig med varandra. Först tror de sig ha funnit drömprinsen respektive drömprinsessan, och allt är frid och fröjd. Sedan kommer det alltid ett ögonblick, då man säger, det är ju en vanlig människa jag har gift mig med. Det kan ställa till vissa svårigheter att acceptera sin egen och den andra partens brustenhet och svaghet - i stället för att bearbeta detta och se, att det är Gud som har fogat samman dem och skall bygga upp detta till något djupare och sannare. Så skulle vi kunna se, att alla krismoment i vårt liv egentligen är Guds strålkastarljus på ett viktigt område av vårt liv, där vi behöver honom. I början tror vi, att vi klarar oss själva, att vi kan bygga upp ett vackert böneliv och skapa ett hållbart äktenskap, att vi kan göra en stor insats för de fattiga. Ja, allt det som är viktigt för vårt liv måste på något sätt renas och helgas, och det sker just genom den reningsprocess, som själens dunkla natt är. Just där drabbas vi ofta av konflikter, förlamning, tomhet, torka, meningslöshet, ja allt det som Johannes buntar ihop under beteckningen natt. Först är allt bara ljust och fint, sedan släcks alla ljus. Ingentings tycks mer begripligt och meningsfullt. Det är då man säger, att övergången från ett självcentrerat till ett gudscentrerat liv kan ske. Då har vi egentligen inga garantier och försäkringar för att detta skall gå bra. Vi kan bara lita på, att han skall leda oss vidare. Guds mening är, att vi skall överlåta oss i Guds händer och låta honom leda oss vidare.

Därför använder Johannes av Korset också Bibelns beskrivning av den 40-åriga ökenvandringen. Innan man kommer in i det förlovade landet, måste man ut i öknen, och ingenting talar för att man kommer fram. Allt ser likadant ut i öknen. Ingenting säger oss på det rent verifierbara planet, att vi kommer fram, att det lönar sig att gå vidare. Vi får lita på, att det är någon som leder oss vidare. Likadant är det i de erfarenheter av kriser, som drabbar oss. Vi vet inte hur vi skall kunna komma fram till ett fungerande böneliv. Vi vet inte, att detta äktenskapsproblem eller denna relationsproblematik eller arbetsproblematik skall lösa sig, eller att jag skall komma till rätta med mig själv. Det är ofta sådant som drabbar människor. Gud har aldrig sagt, att det skall ta ett visst antal år, och att det sedan är färdigt. Vi kan möta människor som tycks bli kvar i själens dunkla natt en stor del av sitt liv. Att ändå lita på att detta är något meningsfullt, något som leder vidare, något som för framåt, det är bland det svåraste som finns. Här måste man ha mycket stor tillit och tro, att Gud leder mig, och att han vill något med detta.

Här finns det två varianter av natten, av reningen, i den klasiska, mystiska teologin. Man brukar säga, att Johannes av Korset talar om mortificatio, och helgon, som Paulus av Korset och Teresa av Jesusbarnet, om reparatio. När det gäller mortificatio känner vi igen ordet mors, död, avdöende. Johannes av Korset säger, att denna process, som vi går in i, är en delaktighet av Kristi lidande och död, som renar oss själva. Ordet mortificatio används ofta för att tala om bot och självförnekelse. Denna natt, denna ökenresa, renar oss inifrån, så att vi blir mer osjälviska och mer öppna för Guds rening och Guds helgelse. Det rör sig alltså i första hand om min personliga rening, som sker i natten. Men det finns också det som Paulus av Korset och Teresa av Jesusbarnet och Edith Stein betonar, en natt som är mer reparatio, en ställföreträdande natt för världens frälsning.

Vi ser det kanske tydligare i Kristus själv. Han behövde ju inte själv renas, utan han tog på sig korset för vår renings skull. Därför finns det alltid människor, som går igenom detta inte bara för sin egen fullkomning utan för att delta i Kristi offer för världens frälsning. Teresa av Jesusbarnet är den typiska representanten för denna form av natt. Hon förlorade den förnimbara känslan av tron. Tron är ju en ingjuten teologal dygd, som Gud ger oss. Men den brukar åtföljas av en känsla av tro, så att man på något sätt känner sig hemma i tron. Det ger oss kraft, det ger oss ljus, det hjälper oss att förstå. Vi skulle kunna säga, att det smakar bra. Det tilltalar våra känslor, och vi får helt enkelt en slags hemkänsla i tillvaron. Men det är inte detta som är trons väsen, utan det är den djupa ständiga föreningen med Kristus. Thérèse av Lisieux förlorade känslan av tron, den som gör tron behaglig, den som gör att vi tycker det fungerar. Därför säger hon: "Jag fick äta gudsförnekarnas torra bröd". Hon tolkade detta i ljuset av Kristi offer för syndarna. Det var ingen tillfällighet, att hon fick erfara detta under en tid när ateismen började bli det normala. Tidigare var det något mycket märkligt, att det fanns gudsförnekare. I vissa delar av vår jord är det fortfarande så. När jag talade med en av våra afrikanska präster, som kom till Sverige, blev han chockad, när han talade med barn. En tioårig flicka sade då till honom, att hon inte trodde på Gud. Sådant är otänkbart i Afrika, sade han, att ett barn skulle kunna säga något sådant. Här är det snarare det normala. Thérèse av Lisieux lever i den tid, då vi får ateismen som en massföreteelse. Hon såg sig själv som kallad att av solidaritet med gudsförnekarna äta deras torra bröd. Det kan vara mycket svårt att urskilja den fina differensen mellan tron som en inre gåva och nåd, som man bejakar och tron som en känsla. Ibland är det bra för oss att se efter, om det är den djupa tron, som driver oss, eller om det är känslan av tron. Vi kan märka, att våra icke troende vänner ibland irriterar sig på känslan av tro, vilken kan ge intryck av en slags självgodhet, hurtfriskhet, att man har svar på alla frågor, att man kontrollerar tillvaron. Det är lätt att tron förväxlas med trons känsla. På ytan kan det vara svårt att skilja detta åt. Teresa av Jesusbarnet fick denna djupa erfarenhet, att ljuset bara släcktes . Plötsligt ingav tanken på Gud, på bönen och på sakramenten henne ingen känsla av frid, glädje och tacksamhet, utan det var vara tomt och torrt. Ändå säger hon, att då började hon förstå, vad tron egentligen var. "Just eftersom jag tillsynes fick äta samma torra bröd som gudsförnekarna förstod jag något av vad Kristi frälsningsverk är." I vår tid skulle vi kunna jämföra detta med Teresa Benedicta av Korset, Edith Stein, som just såg sitt lidande i Auschwitz som en slags frälsande solidaritet med judarna, som inte känner Kristus. Hon fick på något sätt dela hans kors för deras skull. Natten, lidandet, krisen, är alltså något som vi får dela för att hjälpa Kristus i hans frälsningsverk. Så skulle vi kunna beskriva det på ett lite förenklat sätt.

Det är detta Paulus talar om, att vi är kallade att utfylla det som fattas i Kristi lidande. Det får vi förstå rätt. Kristus har frälst världen genom sitt lidande. Det behövs inte något som tillfogas till detta. Men eftersom vi är lemmar i hans mystiska kropp, fortsätter hans frälsningsverk och lidande i vårt liv. Det är ett eko. Det som vi lider av, det som plågar oss är egentligen hans lidande som får sitt eko, sin följd i oss. När vi tar emot detta ur hans hand deltar vi i hans lidande för världens frälsning. Det är den aspekten man kallar den reparativa natten. Reparatio känner vi igen från ordet reparera. Det är en hel spiritualitet som har byggts upp på detta, t.ex. Jesu Hjärta- spiritualiteten. Vi vill gottgöra världens synd genom att delta i Jesu lidande. Världen har sårat Kristus genom sin synd, men vi vill förbli vid hans sida liksom Maria förblir vid korsets fot för att hjälpa Kristus att reparera, att gottgöra världens synd. Det är ofta en terminologi som är lite svår för oss att förstå i vår tid. Exemplen med Teresa av Jesusbarnet och Edith Stein, som inifrån vill reparera gudsförnekelsens synd - vår tids stora tragedi - vill stå vid Kristi kors för att hans frälsning skall få sista ordet, kan hjälpa oss att se detta. Ofta blir det utslagsgivande om någon orkar gå igenom natten, att detta på något sätt kan bli fruktbart för världen, att det inte är förgäves, att detta får kärleken att växa, att det inte är något som bara rinner ut i sanden - att jag får hjälpa Kristus att bära korset.

Helgonen och mystiker uttrycker det på otaliga sätt - att jag är förenad med min brudgum, Kristus, att det är min uppgift att hjälpa honom att frambära detta svåra som en offergåva till Fadern. Här gäller det att översätta det fromma språkets uttryck till min existentiella verklighet, och det är ofta det som är det svåra. Det är här den personliga själavården kommer in. Vi kan ha hört hur många predikningar och reträtter som helst om detta, men plötsligt är vi där själva. Då brukar det vi har hört inte hjälpa . Vi kan ha läst Johannes av Korset fram och baklänges, men när vi är där själva, då brukar det inte hjälpa, för där måste jag på ett unikt och personligt sätt bejaka min natt, mitt kors. Det är det svåraste av allt. Det är alltid mycket lättare, när man själv får välja: "jag är beredd att ta på mig allt lidande, men bara inte det här." Det är just det lidande vi inte vill ha som vi får. Det kan tyckas märkligt, med det är bara det som är ett lidande.

Här är det tal om personlig dialog ansikte mot ansikte med Kristus, den korsfäste, som ser på mig. Och att upptäcka detta i denna natt, denna kris, det är det som är det avgörande och inte bara tro att det är något fel på världen eller på matsmältningen. Det är lätt att skylla på något annat. Det är här den personliga själavården kommer in. Tyvärr är det så i vår tid, att det är mycket svårt för människor att få sådan. Ständigt hör man rop på själasörjare och andliga ledare. Kanske behovet aldrig har varit större. Det är ofta svårare att ge själavård, eftersom människor är så splittrade och utsatta för så många olika inflytanden. Guds röst och Kyrkans röst är mycket späd i sammanhanget. Man har så många andra källor till information, och därför är detta att ta emot och ge själavård bland det svåraste som finns i vår tid. Kanske det aldrig har varit viktigare, eftersom vi lever i en tid, när varje själ måste vinnas personligen. Vi glömmer ibland, att vi lever i ett klimat som är så person- och individcentrerat. Tron ges inte automatiskt vidare från generation till generation, utan varje själ måste vinnas av Kristus. Det gör, att det med en modern term är mycket mer personalkrävande att hjälpa människor i vår tid. Det är mycket mer resurskrävande. Människor behöver mycket mer själavård för att assimilera de kristna grundsanningarna. Det gäller både barn, ungdomar och gamla, eftersom det är så många andra inflytanden, som präglar dem.

Jag tror, att den dunkla natten är något av vår tids stora nådetecken. Den kommer i allmänhet tidigare. Den är tydligare i konturerna, och det är möjligt för människor att där upptäcka Kristus. När vi stöter på människor, som kommer till kyrkan och till tron blir man ibland häpen över att se, hur de utan någon mänsklig uppbackning ändå har hittat fram till Kristus. Det är glädjande att se, att människor också i vår tid kan upptäcka ljuset i natten, upptäcka Kristus i öknen. Det måste göra oss hoppfullt att tänka, att Kristi sanning har en egen attraktionskraft, att hans budskap, hans person, hans närvaro är starkare än vi ofta tror.

Att överlåta sig är den sista accent jag vill ge er idag - alltså hur handlar vi i natten, vad gör vi? - det är detta vi alltid frågar oss. Vi har svårt att förstå, att vi inte skall göra något, utan vi skall låta oss göras. Då kommer det lilla ordet överlåtelse in. Vad är överlåtelse? Vad gör vi då? Är det något som bara är passivt? Det lilla ordet låta är mycket viktigt i sammanhanget. Vi måste låta det ske. När ängeln kommer till Maria med budskapet, sade hon: "Må det ske med mig som du har sagt" - eller låt det ske med mig som du vill. På latin är det lite lättare, där finns det bara ett ord, fiat. Det är detta det gäller: att i sitt liv kunna säga fiat, amen, ja. Det låter mycket lätt, men det är det svårast av allt att kunna säga: "Må det ske med mig som du vill." Vi har tendensen att säga: "Gör som jag vill." Mycket av vår bön är: "Herre, gör med mig, som jag vill." Vi får då vända på detta och säga: "Herre, gör med mig som du vill." Det är det kristna grundordet amen. Tidigare sade man, att lekmännens enda uppgift i liturgin var att säga amen. Det kan tyckas lite magert, men egentligen inbegriper det allt. Att säga amen är att säga ja, fiat, till Gud.

Herre Jesus Kristus, lär oss att säga ja, fiat. Lär oss att som Maria säga fiat. Lär oss att i vårt eget liv kunna säga det som är det största och högsta en människa kan säga men också det svåraste och tyngsta. Lär oss detta, så att det är vår stora glädje att överlåta oss till dig.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu