Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


"Nattens ljus"

Reträtt om Johannes av Korset
Djursholm 21-23 februari 2003

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag IV

Vi skall börja med sista strofen av Johannes av Korsets dikt Själens dunkla natt.

Natt, mer än gryningsstunden, blev du mig kär. Natt, som var följesvennen! Natt som höll ljuvt förbunden, den älskade med Vännen, förvandlande den älskande till Vännen.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Under vår sista etapp ska vi ägna oss åt att söka förklara det som egentligen är oförklarligt: vad är det som händer i själens dunka natt? Vad är det inom oss som sker? Här kan vi återigen börja med att citera Johannes av Korset. "Kontemplationen är ingenting annat än ett mystiskt ingjutande av Gud i själen, ett stilla och kärleksfullt inströmmande av Gud själv". I detta tillstånd som själens dunkla natt är, börjar alltså ett nytt sätt att be, att tänka, att se på verkligheten, att leva och tränga in i den, något som i den mystiska teologin kallas kontemplation. Här lär sig människan genom tron, hoppet och kärleken att se med Guds ögon på verkligheten, att älska Gud, världen, de andra och sig själv med Guds kärlek och hoppas på hans eviga liv med hans eget hopp. Detta är något av det viktigaste i vårt kristna liv och i vår kristna tro. Men detta är något som det inte talas så mycket om.

Det är av kapital betydelse för att vi skall förstå vårt kristna liv, att vi upptäcker dessa krafter i oss, de teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken. Det är detta som här börjar ske, att de träder i funktion och börjar arbeta, så att ett nytt sätt, att leva, tänka och se på verkligheten, kommer till stånd. I den mystiska teologin talar vi om, att vi har en övernaturlig organism. Likaväl som vi har organ för att tala, och tänka, så har vi organ för att stå i kontakt med Gud. Det är en ganska naturlig konsekvens. Hur kan vi komma i kontakt med Gud, som vi inte ser, hör, luktar? Gud står helt bortom denna verklighet och ändå kan människor, ta emot honom, närma sig honom, älska honom, tro på honom. Då måste det finna något inom människan som kan fånga upp hans närvaro och signalerna om honom, detta teologala kraftfält, dessa teologala dygder. Ordet dygd är på svenska ett gammaldags ord. Man tänker på äldre damer som snörper på munnen. Men dygd kommer från det latinska ordet virtus, som också betyder kraft. På grekiska heter det dynamis, kraft.

Det är ett kraftfält i oss, som sätter oss i stånd att ta emot signalerna från Gud. Det kallar Paulus: tron, hoppet och kärleken. Hela Johannes av Korsets verk, kommentarerna till dikterna, går ut på att beskriva, hur detta fungerar. Tron är en ingjuten gåva, kraft, dygd, genom vilken vi ser på Gud, på världen och på oss själva med Guds egen blick. Tron är inte, vad vi tycker om Gud, utan det är vad Gud är i sig själv och det vi får del av. Vi kan märka i en viss debatt i våra dagar och att här finns en radikal skillnad mellan olika kristna. Vissa menar, att tro är att tro och tycka vad man själv vill om Gud. Men i den klassiska kristna synen är tron en delaktighet i Guds eget synsätt. Det är inte att själv känna efter och tycka, utan det är att ta emot och förvandlas av det vi tar emot. Tron tar vi emot i vår mänskliga verklighet. Johannes av Korset säger, att den mänskliga kapacitet, som vi kallar förstånd, är det där tron fäster sig. Hoppet är det som inriktar oss på Guds evighet och härlighet här och nu. Det fastnar i minnet. Och kärleken är det som gör att vi får del av Guds egen kärlek till sig själv och till allt skapat. Det fastnar i viljan.

Det finns alltså en korrespondens mellan vår naturliga människa, förstånd, minne och vilja, de själsförmögenheter som vi fått redan i skapelsen. Så finns det de övernaturliga gåvor, som vi får genom dopet, tron, hoppet och kärleken, som gjuts in i oss och därför kallas teologala. Detta ord finns ännu inte i Svenska Akademins ordlista, men jag skulle tro att det kommer in i nästa generation. Man har använt detta ord i den svenska översättningen av Katolska kyrkans katekes. Man har ibland talat om teologiska dygder eller gudomliga dygder. Men det är inte riktigt detta. Ordet teologal antyder, att detta är något som kommer från Gud, ges till oss och för oss tillbaka till Gud. Vi får dela Guds sätt att se på sig själv genom tron. Genom hoppet får vi del i Guds eget sätt att vara i evigheten, i härligheten. Genom kärleken får vi ingjutet i oss Guds kärlek till sig själv och till allt som finns till. Detta är viktigt att veta för att kunna fungera som kristen. Det kommer alltid ögonblick, när man säger: jag kan inte älska, tron fungerar inte, hoppet tycks utsläckt. Det är då vi måste komma ihåg, att det är Guds egen kapacitet, Guds egen kraft, Guds dynamik, som står till vårt förfogande. Innan vi har vant oss vid detta, kommer den fas, som vi kallar själens dunkla natt, när vi ännu med näbbar och klor försöker använda våra naturliga förmögenheter, förstånd, minne och vilja för att närma oss Gud. Det är nästan som att äta med näsan! Vi använder fel instrument. Tyvärr är det så, att många människor, inte minst i bönen, använder fel instrument. Man använder tankar, bilder, fantasier, känslor. Det är naturligtvis hjälpredor som kan föra oss en bit på vägen, men det egentliga mötet med Gud kan bara ske på hans egen mark. Det är därför vi har fått dessa övernaturliga teologala dygder och krafter, så att vi kan ta emot Gud och förvandlas av hans nåd.

Men processen att gå över från den gamla människans sätt att närma sig Gud, då hon styrs av sina naturliga kapaciteter till detta övernaturliga sätt, erfar man alltid som en dunkel natt. Man håller förtvivlat på att använda de förmågor, som inte räcker till, ända tills man kapitulerar och säger: Herre, jag kan inte det här, jag klarar inte det här, jag överlåter mig till dig. Då kan man märka, att detta är något som fungerar. Därför använder Johannes av Korset ordet kontemplation som en sammanfattning av det nya sättet att förhålla sig till Gud. När vi hör ordet kontemplation, tänker vi först, att det bara är ett sätt att be. Det är det naturligtvis. Men detta sätt att be förvandlar hela livet, för vi är kallade till ständig bön. Tron, hoppet och kärleken vänder oss direkt till Gud, men de avskiljer oss inte från de andra människorna och världen - tvärtom. Vi får då något av Guds barmhärtiga ögon, när vi ser på varandra och när vi ser på världen. Vi får något av Guds hoppfulla hjärta, när vi ser, hur illa det står till i världen. Vi får något av hans klarsynta blick, som gör att vi i allting anar hans närvaro och försyn. Detta nya sätt att leva, tänka och be inriktar oss direkt på Gud, men det avskiljer oss inte från varandra. Tidigare var det så, att vi upplevde varandra som hinder på vägen till Gud, störningsmoment.

Men nu ser vi allting som påminnelser. Vi ser Guds spår i hela skapelsen. I ett av sina mästerverk, Andlig Sång, skildrar Johannes av Korset detta. Han använder Höga Visans bild av brud och brudgum. Bruden söker desperat efter sin brudgum. Men plötsligt blir hon varse, att alla växter, allting i hela skapelsen sjunger om brudgummen och pekar vidare på honom. Tidigare erfor hon allt sådant som hinder, störningsmoment och svårigheter. Men när kontemplationen börjar fungera, då sjunger allt brudgummens lovsång, allt pekar vidare, allt talar om honom. Det är denna radikalt förnyade uppgift Johannes av Korset vill lära oss - att gå över från den gamla människans sätt att närma sig Gud, då hon styrs av sina naturliga förmågor, vad hon tänker och tycker, vad hon kan uppfatta, vad hon kan tillgodogöra sig - till detta nya sätt, kontemplationens sätt, då hon i allt ser den älskade och hans spår, då ingenting skiljer hennes från Gud, utan allt påminner henne om Gud. Denna process kan vara mycket olika. Ändå tror jag, att de flesta kristna anar något av detta. Även om inte så väldigt många har gått över till detta nya sätt, så har de flesta ändå fått en aning om det i vissa ögonblick, vissa klarsynta ögonblick, då livet, världen, skapelsen och människorna, liksom har lysts upp på detta sätt. Det är viktigt att komma ihåg, att detta inte är något konstigt och märkligt, utan att det är egentligen den naturliga utvecklingen av trons, hoppets och kärlekens gåvor. De börjar mer och mer fungera och inriktar oss på Gud. Då är det något helt nytt. Det är okänd mark för oss.

Vissa erfar det mer som torr, nykter saklighet, medan andra kanske får ett mer exuberant och överflödande liv i känslorna. Här brukar man ställa Teresa av Avila och Johannes av Korset mot varandra. Också de kontemplativa människorna är mycket olika varandra. Hos Teresa av Avila tar det kontemplativa livet sig uttryck i visioner, det blir mycket åskådligt, medan det hos Johannes av Korset är en mycket stilla och föga uppseendeväckande sak. Jag tror, att de flesta känner mer igen sig i hans sätt, och därför har hans undervisning i vår tid en stor uppgift att hjälpa människorna att hitta sitt sätt att be. Han sammanfattar den nya livsformen i uttrycket atención amorosa på spanska, kärleksfull uppmärksamhet. Han säger, att själen är lycklig över att finna sig ensam med kärleksfull uppmärksamhet mot Gud utan att tänka på något bestämt, i inre frid, i stillhet och vila. Det händer egentligen ingenting. Hon ser ingenting, hör ingenting, förstår ingenting. Ändå är själen lycklig över att leva i denna kärleksfulla uppmärksamhet mot Gud. Det betyder inte, och det är viktigt, att det inte finns några ovidkommande tankar och känslor. Vi kan ibland förväxla bön med koncentrationsförmåga. Teresa av Avila fick hela sitt liv stå ut med dessa "vilda hästar" eller "nattfjärilar", som fladdrade runt i huvudet. Men på själens djup, på botten av själen, fanns denna stillhet, frid och vila. Inte så få kristna erfar något liknande i sin bön. Tankarna kan de aldrig kontrollera. Det är lättare att stanna stjärnornas rörelse på himlen, säger Teresa, än att få stopp på sina tankar. Det är mycket typiskt för vår tid. Bilder, tankar fantasier fladdrar förbi som en inre TV. Vi får inte tro att det viktigaste är att få slut på detta. Det viktigaste är att den djupa kärleksfulla uppmärksamheten mot Gud finns där. Vi kan jämföra med en annan bild. En hemarbetande mamma med ett spädbarn sitter vid datorn och skriver kalkyler och annat. Hennes hjärna är helt upptagen med detta. Det måste hon, annars kan hon inte försörja sitt spädbarn. Men samtidigt är henne hjärta alltid vakande. Hon vet, att i rummet bredvid ligger spädbarnet. Minsta lilla tecken från detta barn får henne att lämna sina kalkyler och gå dit. I vårt förhållande till Gud har vi alltid hjärtats kärleksfulla uppmärksamhet. Vi upphör inte att älska Gud, bara för att vi sitter framför datorn. Våra tankar är helt upptagna. Men inom oss lever nådens liv, trons, hoppets och kärlekens liv. Det gör att bönens verklighet kan fortsätta, även när vi håller på med något annat. Det är av stor betydelse för oss att upptäcka, att det är på denna djupa nivå vi alltid är förenade med Gud. Där kan egentligen ingenting hindra vår förening, bara vårt medvetna nej, syndens nej. Alla tankar, allt det andra det går alltid förbi, men innerst inne vakar vi alltid vid källan med det levande vattnet.

Om vi vill leva den kärleksfulla uppmärksamhetens liv, då måste vi ta emot det som en gåva och en nåd. Det sker just i reningsperioden, själens dunkla natt. Den kan variera i styrka, intensitet och längd - don efter person. Gud vet att vissa människor behöver en djupgående rening för att släppa taget och kapitulera. För andra kan det gå nästan omärkligt fort. Man brukar säga, att för Teresa av Jesusbarnet gick det mycket fort. Hon själv ser på sin stora nåd och omvändelse som något som hände, när hon var barn, den så kallade julnåden. Hon var ett mycket känsligt barn, som grät för minsta sak. Allting fick henne att brista ut i tårar. Hon kom en Jul med familjen från midnattsmässan, och det skulle delas ut julklappar. De hängde i strumpor, och där skulle julklapparna delas ut. Hennes far, som var trött och lite irriterad sade, att det var skönt, att det var sista gången. Vanligtvis skulle flickan ha blivit helt ifrån sig av sorg och smärta över en sådan okänslighet från sin fars sida. Men då erfor hon i sitt inre en maning att inte ge efter för sin känslighet utan i det som skedde se Guds tilltal. Hon gick strålande glad fram och plockade upp sina julklappar. Alla undrade, vad som hade hänt. Det är en mycket vardaglig liten episod.

Själens dunkla natt är just detta att föras över från ett självcentrerat liv, där vi manipulerar och kontrollerar och själva bestämmer vilka reaktioner vi skall ha, till ett liv, där vi tar emot Guds kärlek i vilket paket den än kommer. Gud talar alltid till oss genom det som sker på det inre och yttre planet. Vi väljer ut vissa paket, som vi tycker om. Vanligtvis är det sådant som är behagligt, det som talar till våra känslor, det som får oss att känna oss fromma och glada. Men då missar vi många av dessa paket, Guds nådegåvor. Johannes av Korset säger lite cyniskt, att vi alltid skall välja det svåraste och tyngsta. Det tycker vi låter lite hårt. Ändå måste vi ha något av denna beredvillighet att ta emot Gud, också i det, tunga, det svåra, det vi inte begriper. Annars missar vi det som kan rena oss från vår själviskhet, vår självupptagenhet och självömkan. Grundattityden är denna kärleksfulla uppmärksamhet, som gör att vi anar Guds kärlek, Guds tilltal, Guds omsorg även i det som tycks tyda på motsatsen. Även om kontemplationen är en nådegåva, som vi får utan förtjänst, kan vi förbereda oss att mottaga den genom denna attityd av kärleksfull uppmärksamhet. Många av de böneformer, som Kyrkan anbefaller oss, rosenkrans, Jesusbön och tidebönerna, liturgin, vill fostra fram denna kärleksfulla uppmärksamhet i det vi säger och gör, så att vi blir stilla inför Gud. Den liturgiska grundhållningen är densamma. Den etiska grundhållningen är egentligen också densamma. Vi är kärleksfullt uppmärksamma på vad Kristus vill av oss.

Annars märker vi inte, att det är en situation där vi måste träffa ett moraliskt val. Annars reagerar vi bara som Pavlovs hund. Vi får en örfil på ena kinden. Är vi som Pavlovs hund ger vi tillbaka. Men reagerar vi enligt evangeliet, vänder vi andra kinden till. Här fordras det en kärleksfull uppmärksamhet för att vi skall märka det. Det är detta vi ofta inte gör i det vanliga livet. Vi styrs ofta av primitiva reaktioner likt Pavlovs hund. Men ändå finns det något inom oss som brukar vakna till liv. Samvetets röst lämnar oss inte helt i fred. Vi inser innerst inne, att vi inte är Pavlovs hund. Jag är Kristi brud, jag är Guds barn. Därför finns det alltid en lite besk eftersmak, när vi har reagerat som Pavlovs hund. Men här måste vi fostra grundattityden av kärleksfull uppmärksamhet, så att vi känner igen, att här är det Guds tilltal genom det oförskämda ord, som min arbetskamrat säger. Det är inte så nära till hands att tänka, att Gud talar till mig genom detta. Han vill inte att någon skall vara oförskämd, men han vill att jag genom detta skall öppna mig för honom och vända andra kinden till. Det betyder inte att jag måste bli någon som alla trampar på, men att jag reagerar utifrån den kristna kärleken. Det kan vara genom en broderlig förmaning men inte genom reflexen, att om någon slår på dig, så slå tillbaka, om någon är stygg mot dig, var stygg tillbaka. Den kristna människans grundattityd är alltid att vara kärleksfull uppmärksam. Johannes av Korset använder en mycket vacker bild, att vakna upp. När Gud talar till oss, då öppnar vi ögonen, då ser vi hans nåd, hans kärlek, hans skönhet. Vi kan öva in denna attityd. Samtidigt är Johannes av Korset och hela traditionen mycket noga med att säga, att till en viss grad kan vi detta. Men själva saken, själva fullheten, kan vi bara ta emot som en nåd.

Kontemplationen är trons, hoppets och kärlekens fulla kapacitet. Det kan vi bara ta emot som en nåd. Det kan vi aldrig producera. Vi kan aldrig gå på kurs eller på reträtt för att lära oss det. Vi kan förbereda oss, men det är Gud som i sin ofattbara barmhärtighet ger detta, och han vill ge det till alla. Men de flesta sitter och väntar på något annat. Det är en av våra största frestelser, att vi inte väntar på Gud utan på hans gåvor. Det finns en tendens att reducera bönen till bönesvar. Gud bli en slags direktör, som levererar bönesvar. Men han vill ge sig själv. Naturligtvis vill han också ge sina gåvor, men det viktigaste är givaren och inte gåvan. Därför tycks han ibland beröva oss saker och ting just för att öppna oss för det djupa och personliga som han vill ge oss i kontemplationen.

För många blir detta tydligt bakvägen. Det är Guds nåd, att han också talar till oss i baksidan av tillvaron. Synden talar om nåd. Den skriker på nåd. Så är det också, när det gäller de teologala dygderna. Många människor erfar dem bakifrån. Inte minst i vår tid tycks detta vara ett mycket tydligt språk, där Gud talar till människor. Vi lever i ett samhälle som är mycket präglat av missnöje. Konsumismen, brukar man säga, är den enda ideologi som fungerar. Marxismen är död och allt det andra, men konsumismen fungerar. Det är inte en ideologi som man undervisar i vid universitet och skolor, men det är en slags livshållning, att människan är en konsumerande varelse. Det gör henne lycklig att få konsumera. Det gäller inte bara varor, utan det har gått därhän att man konsumerar andra människor. Man avverkar människor på löpande band. Så länge de tillfredsställer ens behov är de bra. Sedan är det någon annat som gäller. Risken är att man tar med sig detta mönster även, när det gäller Gud. Här måste vi vara mycket uppmärksamma. Denna jakt att tillfredsställa sin aptit - som Johannes av Korset säger - är det man kallar immediate gratification , omedelbar behovstillfredsställelse. För många människor är detta något av tillvarons centrum. Det är djupt olyckligt. Det beror inte på illvilja, men man är präglad av detta mönster, att har du detta, får du detta, då är det bra. Barnet måste ha en mountainbike, även om man inte behöver den. Sedan går det vidare. Detta skapar en konstant känsla av missnöje. Man nöjer sig inte med mountainbike, sedan skall det vara moped och motorcykel. Detta tar man med sig även i mötet med andra människor. De andra är till för att motsvara mina behov. Även den djupaste mänskliga relationen i äktenskapet kan ibland vara mycket präglad av detta: du är till för att jag skall känna mig bekräftad, för att jag skall få det jag vill ha och behöver. När du inte ger mig det, då behöver jag någon annan. Mycket av nutidens problematik ligger i detta ständigt gnagande missnöje. Det beror på att kärleken har blivit felvänd, ja, den har hakat upp sig. Samtidigt kan detta bli nåd, om man upptäcker att ingenting här på jorden kan fylla mina behov. Allting här är bristfälligt.

Den ende som kan fylla mitt allra djupaste behov är Jesus Kristus. Det är därför Johannes av Korset säger, att aptiten, begäret, genom själens dunkla natt måste inriktas totalt på Kristus. Om jag släcker min törst i andra brunnar, kommer jag att vara lika törstig. Det hjälper inte. Jag blir bara törstigare och törstigare. Det kan man se helt konkret i vår tid, att människor som har prövat allting, som har druckit ur alla brunnar, som har försökt tillfredsställa sig med allt som finns till, kan komma till ett ögonblick, när de måste kapitulera och säga: Nej ingenting kan fylla mitt hjärta utom du, Herre. Det är en bekräftelse av Johannes av Korsets syn, att detta aptitens tyranni inte är något slutgiltigt. Det är en del av evangeliet. Det ser vi i några av de människor som möter Jesus: Sackeus, den samariska kvinnan. De har försökt med hela sin kraft att fylla sina begär. Men det gick inte. Detta kan vändas till nåd. Ändå är det viktigt att vara uppmärksam på denna känsla av missnöje, som vilar över de flesta människor, som gör att deras ansikten också präglas av detta. Missnöjet fastnar i oss. Det är bara kärleken som kan förvandla detta.

Det finns inte bara missnöje. Det finns också misstro. Vi är Freuds barnbarn. Den vulgariserade freudianismen går ut på, att vi inte tror på vad folk säger. Vi tror inte på politiker. Vi tror inte på präster. Vi tror inte på varandra. De har alltid dolda motiv. Denna misstro vilar även över vår kultur och vårt samhälle. Det är alltid en annan motivation som styr människor än det de ger uttryck för. Politikerna vill bara tillskansa sig fördelar osv. Vi har fått en slags fundamental misstro till allt det vi hör, allt det som sägs. Vad människor säger litar vi inte på. Vi har tagit över en slags vulgariserad freudianism, där människan styrs av undermedvetna motiv. Det finns ingen klarhet i själen, utan man är alltid präglad av dolda och misstänkta motiv. Ibland är det riktigt. Det finns och har alltid funnits politiker, som inte menar vad de säger. Men detta kan smitta ner sig i vår syn på Gud. Vi kan känna misstro mot Gud. Han vill inte mitt bästa. Han lurar mig. Mitt liv är inte mycket värt, och jag själv är inte mycket värd. Det är mycket svårt för människor i vår tid att tro, att de är ett unikt mästerverk och att även andra är det. Någonting har misslyckats i Guds skapelseverk. Denna tillit och tilltro till att Gud vill vårt bästa är svår för människor. Det finns en slöja av misstro som ligger över våra sinnen och våra tankar. Därför är det så viktigt att tron får rena detta. Därmed menar jag inte, att vi inte skall vara klarsynta och kunna urskilja, att det finns dolda motiv i det som politikerna säger. Ändå måste vi bakom detta se Guds försyn, Guds frälsningshandlande, som kan använda även det bristfälliga för att något stort skall ske. Det är det vi ser i korset. Ser vi korsets mysterium på ytan, då är det människor som gör det onda, som korsfäster världens Frälsare. Hur kan den största synd som är tänkbar ge upphov till frälsning, ? Jo, därför att bakom detta finns Guds försyn, som gör att ingen mänsklig handling är slutgiltig. Allt kan försonas och förlåtas och ge upphov till frälsning. Tron måste alltid rena oss från misstro. Det kan vara en mycket svår och krävande uppgift, eftersom vi är präglade av känslan av misstro mot allt och alla.

Sedan har vi det tredje ordet (som börjar på miss-) och det är misströstan. Där är det hoppet som inte fungerar. Det är det mest tragiska av allt. Hoppet är ju redan på det mänskliga planet den starkaste kraften. Den människa, som vet att hon skall avrättas i morgon, hoppas ända in i det sista, att det skall komma nåd. Den människa som med sitt förstånd vet, att hon kommer att svälta ihjäl, begår sällan självmord. Men i vår del av världen finns en tung dimma av misströstan, som gör att man mycket lätt ger upp. Man tror inte, att det finns en morgondag, ett evigt liv. Allting är mer eller mindre likgiltigt. Det är många människors grunddogm: det gör detsamma. Hoppet, denna gudomliga kraft, vill inrikta oss direkt på Gud och hans eviga härlighet. Det kan få människor att härda ut, även när det är tungt och svårt, att inte smittas ner av misströstan och hopplöshetens atmosfär, som andra som tycks ha det mycket bra, kan bli nedsmittade av. Ständigt märker vi, att det inte beror på den yttre ramen, om man präglas av detta mönster: missnöje, misstro, misströstan.

Vi kan ta två paket, som Gud ger människan. I det ena paketet ligger det ett litet mått av lidande. I det andra kan det ligga ett större mått av lidande och svårighet. Men människan är fri att ta emot detta på sitt eget sätt. Ingen tvingar henne. Ändå kan vi märka, att den som får endast ett litet, litet mått av lidande förbittras av det och fastnar i det, medan en annan människa som får en mycket tung och svår lott i livet kan bevara något av hoppets glädje och charm. Här ser vi mycket tydligt människans frihet. Den kristna människosynen betonar, att vi är fria att välja reaktion. Naturligtvis är vi präglade av arv, miljö och gener. Men i sista hand beror det inte på detta, hur vi tar emot det paket, som Gud i sin försyn ger oss. Det ser vi ständigt bevis på. Det finns människor som tycks ha haft det lekande lätt i sitt liv, allt har klarat upp sig, allt har ordnat sig, men ändå finns bitterhetens mask - medan andra, som tycks ha haft det helt annorlunda, kan bevara glädjen och en hoppfylld attityd. Vi måste gång på gång återvända till den kärleksfulla uppmärksamheten. Även om ni glömmer allt annat jag har sagt under dessa dagar, så kom ihåg detta. Det är något som verkligen hjälper oss att gå vidare, att komma ihåg, att det inte så mycket är något man anstränger sig att prestera, men att Gud ständigt är kärleksfullt uppmärksam på mig, att Gud har tilltro till mig, att Gud älskar mig, att Gud hoppas på mig. Dessa teologala dygder utgår ifrån, att det är Gud som handlar, och att jag bara tar emot och förvandlas av detta. Tro är i först hand Guds sätt att se på mig och ha tilltro till mig. Då speglar jag mig i hans ögon och tar över hans sätt att se på mig själv och på tillvaron.

Likadant är det med kärleken. Det är inte så mycket vi som älskar Gud, utan vi låter oss älskas. Och låter vi oss älskas, då besvarar vi hans kärlek. Ordet låta är mycket viktigt, det ger oss nådens verklighet i ett nötskal. När vi läser i evangeliet, att vi skall älska Gud av hela vårt hjärta och av hela vår själ, då kan vi reagera på två sätt. Vi kan säga: det är mycket jobbigt, det klarar jag inte av. På ett sätt är det riktigt, för det är genom att ta emot Guds kärlek och låta den pulsera i oss, som vi kan motsvara detta bud. Annars är det omöjligt. Hur skulle vi med våra naturliga krafter kunna älska Gud av hela vår själ och över allting? Det kan vi inte, utan här måste vi säga, att här låter vi Gud älska och vi tar emot hans kärlek och ger den tillbaka till honom. Likadant är det med tron. Vi delar Guds sätt att se på sig själv, sin skapelse och sitt frälsningsverk för oss. Och hoppet förflyttar oss till evighetens dimension redan nu. Det löser ofta upp våra konkreta svårigheter, att vi inte är bundna till händer och fötter vid den situation där vi står. Det betyder inte, att vi flyr från jorden och verkligheten.

Man har ibland anklagat oss kristna för att vi är fatalistiska och bara sitter och väntar på vår himmelska belöning. Så är det inte, utan redan här och nu erfar vi något av evighetens härlighet. Det blir allra tydligast i eukaristin, när vi tar emot den himmelska bröllopsmåltidens fullhet i sakramentala tecken - samtidigt som vi är med på Gologota här och nu. Här knyts evighetens härlighet ihop med Kristi frälsningshandlande i nuet. Just denna kärleksfulla uppmärksamhet på helheten är avgörande. Vi har alltså alltid detta evighetsperspektiv. Vi bär med oss hela frälsningshistorien, och vi gör det nu. Först låter det lite jobbigt. Måste vi tänka? Men det är bara fråga om att vila i stilla frid här och låta sig älskas, låta sig bli tilltrodd av Gud, låta sig "hoppas på" av Gud. Vi kan förenkla det ytterligare med termen atención amorosa. Detta är grundtonen i vårt liv. Då spelar det ingen roll i vilken fysisk eller psykisk ställning vi är. Det märkliga är, att alla människor kan erfara något av detta. Man kan också träffa på psykiskt mycket svårt sjuka människor, som har något av detta. Det är något av det mest hoppfulla, att människor som har förlorat mycket av sin blick på verkligheten, ändå innerst inne kan ha en frisk kärna. Jag kommer ihåg en kontemplativ ordenssyster. När man höll visitation i hennes kloster, hade visitatorn talat med alla systrarna och även med henne. Han var själv förvånad och sade, att med henne hade han det djupaste andliga samtalet. På den innersta nivån var hon inte berörd av tvångstankar och förföljelseidéer. Gud har vägar till oss, som vi inte kan förstå. Därför talar Paul Claudel om den innersta punkten i oss, där det alltid ber Fader Vår. Det är en mycket fin bild av barnaskapet, som vi får genom dopet. Det finns en helig punkt inom oss, där vi alltid är förenade med Sonen i tillbedjan av Fadern. När vi ber på det medvetna planet, försöker vi ansluta oss till Sonens tillbedjan av Fadern. Det betyder inte, att vi alltid känner detta eller tycker att det är skönt och underbart, utan det är ofta något som sker nyktert och sakligt.

Johannes av Korset ger oss det hoppfulla glada budskapet, att även i själens dunkla natt, som kan drabba oss i den ena eller den andra formen, kan vi - kanske bara just där - erfara denna djupa kärleksfulla uppmärksamhet bortom det som händer, det vi erfar, det vi känner, det vi upplever - alltså Guds ständiga kärlek till oss, hans tilltro till oss, han hopp till oss. Så småningom kan vi tillgodogöra oss de teologala dygderna. Då får vi leva det nya kontemplativa livet, även om vi har ett aktivt arbete ute i samhället. Det är inte så mycket tal om konkret livsform i Johannes av Korsets syn. Kontemplativt kan man leva överallt, för hjärtat kan överallt slå för Herren. Det konkreta sättet att knyta bönen till hjärtats slag, till pulsens slag, kan vara ett mycket fint hjälpmedel. Varje andetag kan bli ett bönerop. Många människor har så mycket att göra, och då är det viktigt att veta, att om vi knyter bönen till andningen, till hjärtats slag, finns alltid den kärleksfulla uppmärksamheten där, vad som än händer på ytan. Då är vi alltid i trygghet, i tryggt förvar. Då har brudgummen tagit oss i besittning. Då tillhör vi honom. Då kan ingenting skilja oss från honom. Därför är den kärleksfulla uppmärksamheten mycket viktig i vår tid. Vi får inte förväxla den med tankens uppmärksamhet. Där är vi ofta svagare än gångna generationer, eftersom vi utsätter oss för så många stimuli, bilder och påverkningar. Knyter vi uppmärksamheten till hjärtat, kan vi upptäcka, att där har vi en stor och viktig skatt, som vi alltid har tillgång till. Därför ber vi till sist om nåden att kunna leva där.

Herre Jesus Kristus. Du lever ständigt i oss. Du ber till Fadern. Du tillber honom i oss ögonblick för ögonblick. Ge oss din Helige Ande, så att vi kan leva i denna djupa kärleksfulla uppmärksamhet, där vi vet att Faderns ständigt ser på oss och känner igen dina anletsdrag i oss och där vi får ta emot allt som en skatt, som en oändlig glädje och frid mitt i livets alla mörka och svåra stunder.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu