Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897)

Den 17-21 november 1997 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag 1

Vi börjar med en bön av Thérèse:

”Bed för att det lilla sandkornet skall bli en atom som bara Jesus kan se”.

Vi skulle kunna sammanfatta hela Thérèses liv och budskap, som Kyrkan nu har auktoriserat, i att vi blir ett litet sandkorn, en atom, som bara Jesus kan se, och även i den ”den lilla vägen”, som innebär att vi helt och fullt är till för Jesus. Thérèse var en brådmogen liten flicka. Hon säger tvärsäkert: ”Redan när jag var tre år gammal började jag säga till Gud, att jag aldrig ville neka honom något”. Hon säger, att hon sedan har försökt vara trogen detta löfte. Hon tillade, att hon inte kunde låta tre minuter passera utan att tänka på Gud. För oss rör det sig ofta om längre tid. Men ändå tror vi, att vi så småningom kan leva ett liv, där vi låter Jesus se på oss och där Gud får vara centrum. Redan från barnsben var Thérèses längtan efter helighet meningen med livet. Ändå märker vi en djup inre utveckling och en förvandling i hennes liv som gör att hon på slutet av sitt liv kan säga: ”Allt är nåd”. I början var det för henne, som för de flesta, hon som skulle erövra himlen. Det var hon som skulle bli helig. Det var hon som skulle göra stora ting för Gud. Men vi skall se hur det vänder sig och hon bara blir ett sandkorn som Jesus ser på.

Thérèse blev kanoniserad mycket snabbt, redan 1925. Man har sagt att ingen kanoniseringsprocess har nått sitt mål så snabbt och lätt. Det är ungefär på samma sätt som när man nu säger att Moder Teresa av Calcutta (1910-1997) skall få en snabb behandling i kongregationen, även om man där har sagt att man skall följa den vanliga gången. Vissa heliga tycks vara så heliga att det går av sig självt att bli kanoniserad. Man säger t.ex. ibland om Franciskus (1182-1226) att inget helgon har liknat Jesus så mycket som han. Någon har sagt att Thérèse av Lisieux liknar Maria på ett påfallande sätt. När man visar Thérèses bild för dem som aldrig har sett henne, är det inte ovanligt att folk säger: ”Men det är en bild av Jungfru Maria”. Det finns ett slags släktskap. Helgonen är besläktade och blir alltid igenkända.

Ändå tillhörde Thérèse en social miljö som inte omedelbart i vår smak skulle anses passande att fostra helgon. Hon tillhörde den franska bourgeoisien i slutet av 1800-talet, egentligen en mycket inskränkt miljö. Det var den sociala miljö som kämpade med näbbar och klor för att få Dreyfus oskyldigt dömd. Man levde mycket begränsat i en kampatmosfär mot judar och frimurare och mot allt som luktade radikal politik. Vi känner igen lite av detta synsätt från Le Pen och Lefèbvre i vår tid. I Frankrike fanns det en sådan inskränkt ström. Ja, man har dragit denna företeelse ännu längre tillbaka, till gallikanismen, den nationalkyrkliga rörelse som ville bryta sig loss från Rom.  

Thérèse växte alltså upp i en miljö som vi inte omedelbart skulle förknippa med helighet. Det var också en tid mycket präglad av jansenismen – en rörelse som har kallats de lutherska efterdyningarna inom katolicismen - en mycket sträng och sluten miljö. Man har skrivit mycket om att i just Lisieux, där hon växte upp, stod det en kamp mellan den högre bourgeoisien, som ofta var präglad av monarkiska ideal, och motsatta parter. Men i Thérèses egen familj, hos hennes far och mor och i hennes eget liv, möter vi ingenting av den kampen. Däremot var hennes morbror en av de stora kämparna för de monarkiska och högborgerliga idealen. När vi läser Thérèses självbiografi och skrifter märker vi ingenting av kamp mot frimurare, judar och republiken. Thérèse är som genom ett under befriad från sin sociala bakgrund.

Thérèse föddes år 1873 i Alençon. Föräldrarna var ytterst fromma. Man förbereder nu deras saligförklaring, som man hade hoppats skulle äga rum under jubileumsåret 1997. Men så blev det inte. Kongregationen för helgonförklaringar arbetar efter andra modeller. Är det något som kommer i vägen, får helgonförklaringen vänta. Thérèses föräldrar gick, trots att de var förmögna, varje morgon kl. 05.30 till det som kallades ”de fattigas och arbetarnas mässa”. Tidigare var det vanligt att man hade mässor mycket tidigt, för att människor som började arbeta kl. 5 eller kl. 6 skulle kunna gå dit. Fadern drev en guldsmeds- och urmakarbutik. Affären finns fortfarande kvar i Alençon, även om det nu är andra ägarförhållanden. Men modern var faktiskt egentligen den mest driftiga. Det står i biografier att hon var spetsknypplerska, fast egentligen var det inte hon själv som knypplade så mycket, utan de hade sjutton kvinnor som knypplade dagen i ända. Det var en ganska stor rörelse. Fadern slutade ganska tidigt sin verksamhet för att bistå frun att driva spetsindustrin i hemmiljö.

Det var ett mycket fromt och äkta kärleksfullt familjeliv som Thérèse fick erfara. Hon säger "Hela mitt liv har den gode Guden omhägnat mig med kärlek. Mina första minnen är präglade av leenden och ömma smekningar". Hon får verkligen ta emot mycket kärlek. Hon ser allt i Guds perspektiv. Det är han som ger henne kärleken genom människor. Lilla Thérèse, som var den yngsta i en stor syskonskara, svarar med samma mynt. Modern berättar: "Lillan är en makalös skälmunge. Hon kommer och klappar mig, samtidigt som hon önskar mig döden. O, vad jag önskar att du fick dö, stackars lilla mamma", säger hon. ”När man grälar på henne, svarar hon: ’Men det är ju för att du skall få komma till himlen. Du säger ju, att man måste dö för att komma dit’”. Det är en logik som man inte kan sätta sig emot. Mamman berättar i sina brev mycket om den brådmogna lilla flicka som tar till sig trons verklighet och som önskar att hennes stackars lilla mamma skall få dö. 

Man brukar säga att vår Herre inte kunde neka lilla Thérèse något. Också denna önskan går i uppfyllelse, för modern dör i cancer bara 46 år gammal år 1877.  Naturligtvis hade Thérèse inte riktigt tänkt sig detta. Hon är nu bara 4½ år gammal. Moderns död innebär för Thérèse en slags förvandling. Från att ha varit en liten skälmunge blir hon nu blyg och överdrivet känslig. Hon säger: " En blick var nog för att få mig att gråta". Det är påfallande att just blicken betyder så mycket för den lilla Thérèse. Hon säger redan som fem år gammal flicka att hon aldrig vill avlägsna sin själ från Jesu blick. Hon var medveten om att Jesu kärleksfulla blick följde henne. Men samtidigt var hon mycket känslig för de mänskliga blickar som inte var uppfyllda av kärlek. Familjen var full av kärlek, men naturligtvis mötte hon också annat.

Man har skrivit om att en av de tjänsteflickor man hade i familjen misshandlade en av flickorna. Léonie, som anses vara den lilla olycksfågeln i familjen, det svarta fåret. Allt är inte bara frid och fröjd. Särskilt sedan Thérèses andra ”mamma”, systern Pauline också lämnade hemmet för att bli karmelitnunna förstärks den överkänsliga karaktären. Man kan nästan säga att det är en slags neuros. Thérèse har själv sagt att perioden fram till 14-årsåldern var en mycket svår period. En annan syster, Marie, berättar att det ibland kunde anta helt neurotiska former. Marie skriver om Thérèse: ”Hon hade kriser av skräck. Somliga spikar tycktes henne vara stora, förkolnade fingrar. När hon såg på sin fars hatt, utstötte hon ett skri av fasa: ’o, det stora, svarta odjuret’. Hennes ögon fick ett skräckfyllt uttryck. Hon kastade sig framstupa ner från sängen på golvet. Hon bankade sitt huvud hårt mot sängens fot. Det finns inget att göra, sade doktorn. När jag såg, hur utmattad hon hade blivit av denna kamp, ville jag ge henne att dricka. Men hon skrek av fasa: ’de vill förgifta mig’".  

Det är ett bitvis mycket neurotiskt tillstånd, präglat av förföljelseidéer, som Thérèse hamnade i. Det har man inte alltid beaktat när man har skildrat hennes liv och barndom utan man har tecknat det alltför idylliskt. Det är mycket viktigt när vi hör Thérèse tala om ”den lilla vägen” och svagheten, att detta inte är bara är ett romantiskt och förskönande uttryck, utan att det verkligen är något hon har erfarit in på bara kroppen. Det var en känsla av att vara totalt utlämnad, att vara utsatt för förgiftningsförsök osv. När hon talar om svaghet och litenhet får vi läsa in hela denna bakgrund. Hon hade inte alltid sådana kriser, men perioden mellan 4½ och 14 år utgör en mycket svår barndomskris. Hon skriver: ”De fem åren som elev hos benediktinsystrarna i Lisieux blev de tristaste i mitt liv”. Men det berodde inte på systrarna utan på att hon inte klarade av att vara tillsammans med andra barn. I vår tid har man tagit fram många vittnesmål från tiden i skolan. Thérèse klarade liksom inte av att vara där.  Speciellt rasterna, när de skulle ha det roligt, blev för henne något hemskt. Hon drog sig undan i ett hörn. Hon tålde inte umgänget med andra barn. Hon blev lätt ett mobbningsoffer.

Men, och det har man också nu pekat på, här i benediktinklostret lär hon sig inre bön av syster Henriette. Det är fint att tänka sig att lilla Thérèse fick sin första mer systematiska undervisning om bön hos benediktinsystrarna i Lisieux. Deras kloster blev dock bombat, så det finns inget kvar från den tiden. Men man har byggt upp det i modern stil. Syster Henriette har vittnat om hur hon talade med lilla Thérèse om bönen. Thérèse frågade henne: ”Vad är inre bön?” Då sade syster Henriette: ”Det är som när du kommer hem till din pappa och sätter dig i hans knä och då låter ditt hjärta tala om allt det du har varit med om”. Hon ger henne bilden av Gud som en kärleksfull far som tar emot sitt barn. Det är belysande att se hur Thérèse genom en benediktinsyster får sin första undervisning om bön. Något liknade var det i Teresa av Avilas (1515-1582) liv. Hon var elev hos benediktinsystrarna i Avila. Även Edith Stein (1891-1942) stod under benediktinsk ledning. Här ser vi hur det i Kyrkan är ett kretslopp av ömsesidiga inflytanden.

Thérèse fick alltså sin undervisning i benediktinklostret Notre Dame du Pré, som egentligen betyder ängarnas vår Fru. Tidigare låg där ängar, men nu ligger klostret mitt i staden. Där fanns många småfåglar som dog och en av Thérèses favoritsysselsättningar i klostret var att begrava dem. Då var det en syster som bad henne att tvätta händerna. Men Thérèse svarade: ”Nej, man blir inte smutsig av en liten fågel”. Att Thérèse hade förkärlek för det lilla, för naturen, märker vi redan här.

Det bästa i klostret var att eleverna ibland fick tillträde till en slags tribun inför det Heliga Sakramentet. Thérèse behövde inte alltid vara med på de ”hemska” rasterna med de ”stygga” flickorna utan fick dra sig undan i tystnad och stillhet. Nu får vi inte tro att de små flickorna var några värstingar, men de var som barn är mest och det var för mycket för lilla Thérèse som var så överkänslig. Hon kunde inte klara sig bland dessa småflickor, utan hon blev ett mobbningsoffer. Hon är också skyddshelgon för alla de små barn som inte klarar den hårda miljö som finns i skolan. Och det är fler än vi tror. Ytligt sett var Thérèse en spröd och överkänslig varelse som var oförmögen till det mesta.

Men, och det är det viktiga, Thérèse ger sig inte till tåls med sin överkänslighet. Hon ser att det finns något av själviskhet i överkänsligheten. Hon säger hela tiden att hon vill bättra sig. Det är ganska påfallande. I vår tid har vi en benägenhet att säga att neurotisk överkänslighet och sår inte är något vi direkt kan göra något åt. Men Thérèse anar att det trots allt finns något av själviskhet i att vilja stänga in sig i sig själv. Hon vill bättra sig. ”Jag vill bättra mig för att förbereda mig till min första kommunion”, säger hon. Under denna tid förbereddes hon till sin första kommunion. Det ser hon som ett mål där hon måste medverka för att bli värdig denna nåd. Hon ser sig inte enbart som ett passivt offer, utan hon anar att hon måste bättre sig. Hon måste göra något. Fastän hon är så överkänslig, arbetar hon med sig själv. Hon försöker hela tiden göra något åt överkänsligheten.

Från den här tiden finns en liten episod när man kommer till Thérèse och hennes systrar med en korg med de dockkläder, som nu finns bevarade i Thérèses barndomshem i Les Buissonnets. Flickorna får möjlighet att välja vad de helst vill ha. Då säger Thérèse det som man alltid har sett så typiskt för henne: ”Jag väljer allt. Jag vill ha allt”. Det låter först själviskt. Men här ser man hennes radikala hängivelse. När Gud erbjuder oss något får vi välja allt. Jag väljer allt vad Gud vill. Här ser vi också något av hennes styrka mitt i svagheten. Hon är inte bara en överkänslig, halvt neurotisk, liten flicka, utan här finns en vilja att bättra sig, att ge sig helt till Jesus. Hon ser sin hängivelse mycket i ljuset av den första kommunionen. Vi får inte undervärdera vad den förberedelsetiden kan betyda för ett litet barn.

Under den här perioden inträder Pingstdagen den 13 maj 1883 det som man har sett som det första tecknet på helande för Thérèse. Då får hon ta emot ett av de ytterst få extraordinära nådebevisen i sitt liv. Thérèse är så vanlig i sin mystik. Vi möter nästan inga övernaturliga, extraordinära fenomen som visioner, lokutioner och levitationer. Men här är det något som hon verkligen ser som ett extraordinärt, stort bevis. Det sker när en staty av Jungfru Maria ler mot den sjuka, lilla flickan. Thérèse är i en mycket svår period och man är samlade kring hennes bädd. Hon skriver: "Plötsligt föreföll mig den heliga Jungfrun vacker, så vacker, att jag aldrig förr sett något så vackert. Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet. Men det som trängde till djupet av min själ var den heliga Jungfruns underbara leende. Då försvann all min smärta och två stora tårar flöt fram i mina ögon och rann långsamt ner för kinderna. Men det var tårar av oblandad glädje".

Jungfru Maria blir nu Thérèses mor, den som ler mot henne och den som hjälper henne. Här ser vi redan tidigt hur mycket Maria kommer att betyda för henne. Men det är inte en definitiv vändpunkt utan en liten station på vägen. Sedan kom hon att få mycket skrupler angående denna händelse. Hon är rädd att hon har missbrukat Marias förtroende, och det blir nästan en samvetskonflikt i hennes hjärta som egentligen blir helt löst först när hon vallfärdar till kyrkan Notre Dame des Victoires  i Paris. Hon var rädd att hon hade missbrukat förtroendet eller hittat på det som skedde.

Den här perioden är kännetecknad av många samvetsskrupler, vilket också berodde på att Thérèse var uppvuxen i en miljö som var präglad av en jansenistisk förkunnelse. Hon berättar om reträtter hon fick höra som liten flicka, då en viss abbé Domin bara talade om helvetet och dödssynder. För den lilla flickan blev det en mycket svår samvetskonflikt. Men mötet med Jungfru Marias leende är början till vägen till nytt liv, till den fullkomliga omvandlingen.

När Thérèse tar emot sin första kommunion har hon förberett sig mycket noga enligt den tidens fromhetsövningar. Man hade då lite annorlunda sätt att se på det fromma livet. Man säger att Thérèse under den här tiden bokförde 2 774 kärleksakter under 70 dagars förberedelse. Man tänkte lite matematiskt jämfört med våra förhållanden. Så fort man gjorde en akt av kärlek till Gud eller ett offer, så bokfördes det. En fromhet där man skriver upp och håller reda på sina kärleksakter är oss ganska fjärran, men så var det för Thérèse. Senare skall hon bli befriad från detta synsätt och det andliga klimat där man höll mycket nog reda på det goda man hade gjort. Vi kan inte helt döma ut det förhållningssättet. Det kan vara en påminnelse om att vi måste göra något, att vi måste medverka. Men risken är att det blir en prestation i fromhet.

Så kommer dagen för den första kommunionen, den 8 maj 1884. Thérèse säger: ”Det var en kärlekens kyss. Jag kände mig älskad ... Jesus och lilla Thérèse hade sedan länge betraktat och förstått varandra ... Den dagen var det inte en blick utan en sammansmältning. De var inte längre två. Thérèse hade försvunnit, liksom vattendroppen försvinner i havet. Jesus ensam var kvar”. Här ser vi en kärnpunkt för hela lilla Thérèses liv och budskap: ”Jesus ensam”. ”Bara Jesus är”, säger hon ibland. Thérèse liksom försvinner. Vattendroppen försvinner i havet. Bara Jesus är kvar. Det blir verkligen en erfarenhet av Jesu totala kärlek. Det är inte bara som tidigare, en blick, utan en sammansmältning. Nu förstärks hennes längtan efter att bli helig.  

Under den här tiden möter Thérèse också Jeannne d’Arc (1412-1431), som blir hennes älskade väninna. Det finns en känd bild av Thérèse när hon spelar Jeanne d’Arc. Thérèse skrev teaterpjäser, som senare i hennes liv uppfördes i klostret. Då gestaltade hon Jeanne d’Arc som på den tiden ännu inte var helgonförklarad. Den unga flicka som kämpade för Jesus Kristus var något av en idealfigur för Thérèse, som ville förtäras av eld liksom Jeanne d’Arc. Märkligt nog började det brinna, när man spelade den här pjäsen, så systrarna fick släcka elden.

Thérèse är mycket konkret i sin fromhet. Hon vill ta hjälp av helgonen. Hon säger: ”Likväl hyser jag alltjämt samma djärva förtröstan att bli ett stort helgon, ty jag räknar inte med egna förtjänster, eftersom jag inte har en enda, utan hoppas på honom som är Styrkan och Heligheten”. Hon inser att det inte är hennes egna förtjänster utan Guds nåd som förvandlar henne. ”Han som nöjer sig med mina svaga bemödanden, han ensam kommer att lyfta mig upp till sig och göra mig helig genom att överhölja mig med sina oändliga förtjänster. Jag betänkte inte då att man måste lida mycket för att nå helighet, men Gud påvisade det genom att sända mig de prövningar som jag berättat om." 

Thérèse ser sina prövningar i ljuset av vägen till helighet. Liksom Jesus på sin väg fick bära lidande och prövningar, måste hon också ta på sig prövningar för att trösta och hjälpa honom. Men verket är hans. Hon säger att hon måste överhölja sig med hans oändliga förtjänster. Det är en tanke vi känner igen från Martin Luther (1483-1546). Syster Marianne Nordström har sagt, att lilla Thérèse är det katolska svaret på Luther. Hade de två fått mötas, hade det kanske gått annorlunda i kyrkohistorien. Thérèse betonar att Kristi förtjänster överhöljer oss och förvandlar oss.

Sedan kan man diskutera om Luther går lika långt i synen på den mystiska förvandlingen. Man brukar säga att i den strikt lutherska rättfärdiggörelsen blir förtjänsterna liksom kvar på ytan som en mantel man sveper in sig i, men som inte tränger in i själens innersta. Man har i de ekumeniska samtalen diskuterat om nåden i den lutherska synen bara är tillfyllestgörande nåd eller också heliggörande nåd. Ändå har man när det gäller frågan om rättfärdiggörelsen nått mycket långt för att nå fram till en konsensus, även om det naturligtvis finns olika accenter. Man har sagt att lilla Thérèse, kanske mer än man anar, har arbetat i kulisserna i Enhetssekretariatet och andra sammanhang och hjälpt till att bryta ner vissa svårigheter. Vissa citat av lilla Thérèse skulle man kunna tänka sig i Luthers lite grövre mun.

Så kommer det som enligt Thérèse själv skall bli hennes definitiva omvändelse, den 25 december 1886. Man brukar använda ordet omvändelse om den episod som kallas ”julnåden”, eftersom hon är medveten om att det i hennes överkänslighet finns ett drag av själviskhet, självupptagenhet, som behöver renas. Även om det är något som övergår henne, är hon inte helt utan ansvar och frihet. Typiskt katolskt är att vi måste medverka med nåden.

Samma jul drabbas också två andra kända fransmän, Charles de Foucault (1858-1916) och Paul Claudel (1868-1955), av Guds oemotståndliga nåd. Det är således en fruktbar jul i den franska katolicismens annaler. Charles de Foucault, den förvärldsligade officeren, kom för att tala med en präst. Då säger prästen: ”Ner på knä och börja din bikt!” Då var det inget annat att göra. Paul Claudel, som var ateist, hamnade av någon anledning i midnattsmässan i katedralen Notre Dame i Paris. Det räckte också.

För lilla Thérèse är det en till synes ännu mer alldaglig händelse som blir nådens vattendelare. Hon har varit i midnattsmässan med sin älskade far och sina systrar. Fadern som annars var en mycket mild och ömsint far, var då lite irriterad och trött efter midnattsmässan. När han fick se de skor som hängde i spisen, där man skulle lägga julklappar, blev han av någon oförklarlig anledning ännu mer irriterad och yttrade, som hon säger, ”dessa ord som genomborrade mitt hjärta: ’Skönt att det är sista året’”. Det kan tyckas ganska oskyldigt, men för henne var det något svårt. Hon säger: ”Jag var just på väg uppför trappan för att ta av mig hatten”. De små flickorna hade också hattar. ”Céline, som visste hur känslig jag var och såg tårarna skymta i mina ögon, fick också lust att gråta, ty hon höll mycket av mig och förstod min sorg. 'O Thérèse', sade hon, 'gå inte ner, det skulle göra dig ledsen att genast titta i skorna'. Men Thérèse var inte längre densamma. Jesus hade förvandlat hennes hjärta. Jag höll tillbaka tårarna, gick raskt ner för trappan, och medan jag försökte dämpa hjärtklappningen tog jag mina skor, ställde dem framför pappa och drog glatt fram alla sakerna, strålande som en drottning. Pappa skrattade, han hade blivit glad igen, och Céline trodde att hon drömde!” 

Så gick det till när Thérèse definitivt omvände sig. Hon bara strålade som en drottning fastän hon hade velat gråta. Hon ser denna händelse som Jesu nåd som förvandlar hennes hjärta. ”Den lilla Thérèse hade återfunnit den själsstyrka hon hade förlorat vid fyra och ett halvt års ålder, och nu skulle hon bevara den för alltid!" Mitt i en tår kommer den stora förvandlingen. Tåren, gråten, blir till skratt. I stället för att vara en liten överkänslig, gråtmild varelse blir hon en strålande drottning som skrider ner för trappan. Alla tror att de drömmer, men det gör de inte.

Här ser vi redan det som är kärnan i Thérèse ”lilla väg”. Hon är liten och överkänslig, men just därför kan hon kasta sig i Jesu armar. Caryll Houselander (1901-1954), den engelska mystikern, säger: ”Det finns bara ett botemedel mot rädsla: förtröstan på Gud”. Tidigare var Thérèse rädd för allt. Allt kunde få henne att gråta. Nu fick hon verkligen höra något hon hade rätt att gråta över, när en älskad far på julaftonen är så taktlös att han säger, att han hoppas att det är sista året detta sker. Men då möter henne nåden.

Vi kan aldrig förklara att det just är här nåden möter Thérèse. Ändå kan vi känna igen att man mitt i ett känsloutbrott av ilska eller irritation kan känna en dragning till omvändelse. Ibland reagerar vi dock tvärtom och tänker, att nu har vi rätt att bli arga och gråta. Men vi kan ändå märka en dragning att skratta eller le och vara strålande som en drottning. Nåden möter oss mitt i det vanliga livet. Det är en av de stora lärdomarna från lilla Thérèse att nåden är så vanlig. Det är en händelse som vi alla skulle känna igen i vårt liv: ett irritationsmoment, en överkänslighet, någon sårar oss. I stället för att finna behag i att vara orättvist bedömda kan vi stråla som en drottning. Det kan vara en besk kommentar, som egentligen inte alls var illa menad, från en annan människas sida. Hos Thérèse var det bara pappan som var trött. Men detta blir vändpunkten.

När det gäller lilla Thérèses mystiska väg har man sagt att hon sätter alla de stora mystikerna på huvudet. Inga kategorier passar egentligen in, varken Teresa av Avila eller Johannes av Korset (1542-1591). Vissa säger att redan denna julnatt ser vi den andliga förmälningen hos Thérèse. Är det möjligt att en 14-årig flicka kan ta emot Guds nåd på ett så djupt sätt att hon uppnår den mystiska förvandlingen i en så alldaglig händelse. Enligt vissa är det så, att hon redan här har gett Gud sitt fulla ”ja”, och att det som följer under resten av hennes korta liv bara är en utveckling och ett bestyrkande av det hon har fått ta emot. Ändå tror jag att vi inte riktigt kan tillpassa de gängse mystiska termerna när det gäller lilla Thérèse. Det är kanske också meningen med ”den lilla vägen”, att vi inte skall kunna säga vid vilken tidpunkt hon fick den mystiska nåden, eftersom det är i själva det lilla, i det vardagliga livet, genom att bli mindre och mindre, hon låter Gud bli större och större. Ändå är det en avgörande händelse.

Hela Thérèse fortsatta liv visar oss att nåden aldrig står stilla, för det mystiska livet utvecklar sig mitt i det vanliga livet. Heligheten erbjuds oss ständigt. Vi får ta emot den. Det är inte så mycket vår helighet som hans.


home
Till KATOLIKnu