Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Att tillbe den treenige Guden.
Reträtt med Elisabeth av Treenigheten

Hos Birgittasystrarna i Djursholm
den 24-26 februari 2006.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag IV

Käre himmelske Fader. Sänd oss den Helige Ande. Led oss allt djupare in i den hemlighet, som vi skall betrakta i all evighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi börjar med ett citat av Dag Hammarsköld. "Den längsta resan är resan inåt". Elisabeth av Treenigheten kan hjälpa oss på denna resa. Hennes glada budskap är, att målet finns där redan från början. Genom dopet bor Treenigheten i oss i hela sin verklighet. Målet för resan finns med från början. Ändå är det en lång resa, eftersom vi så lätt fastnar på vägen. Men det är viktigt att komma ihåg, att Gud är med från början i hela sin verklighet. Han finns där. Ingenting kan rubba hans trofasthet. Inte ens vår likgiltighet och vår synd kan sudda ut denna närvaro, denna nåd, Treenighetens inneboende i oss. Men ändå måste vi ständigt ge oss ut på resan, eftersom vi så lätt fastnar i allt möjligt annat. Elisabeth påminner oss om, att Gud är där. Han lever i oss. Treenigheten finns där. Hon hjälper oss att upptäcka den rymd, som hon kallar en inre himmel, en inre cell. Teresa av Avila uttrycker det lite annorlunda och något skämtsamt: vi tror så lätt, att vi är ihåliga och tomma inombords. Men det är vi inte, eftersom vi är uppfyllda av den treenige Gudens närvaro. Gång på gång får vi lära oss att upptäcka denna inre himmel, denna inre cell, denna inre helgedom. Och det får vi göra mitt i det vanliga livets alla händelser.

Elisabeth vill hjälpa oss att se, att det är möjligt. Den ständiga frågan och svårigheten för många människor är, att de inte ser, hur det går att kombinera ett inre liv med ett yttre aktivt och mycket händelserikt liv. Men Elisabeth försöker i sina många brev och kontakter med lekfolk hjälpa dem att se, att det inte finns någon motsättning, utan det beror på vår tanke, vår känsla, att vi tycker, att det är svårt eller omöjligt att kombinera det inre livet med det yttre. Samtidigt är denna svårighet en inbjudan till omvändelse. Det viktigt för oss att tolka signalerna rätt. När vi tycker, att något är svårt, att något är jobbigt och vi är missnöjda, då är det inte tillvaron och Gud det är fel på eller de andra. Det är alltid lätt att flytta över skulden på någon annan. Men det är istället något i oss, som går snett, när vi tycker, att det inte fungerar i bönelivet, i relationerna med andra och i relationen med Gud. Rent spontant flyttar vi då svårigheten utanför oss själva. När vi tycker, att det är svårt att be, skyller vi på, att det är Guds fel eller de andras fel eller matsmältningens fel. Det är alltid något annat vi skyller på. Men i grund och botten beror det på oss, hur vi tar emot Gud och verkligheten.

Kan jag övertyga mig om, att Gud redan från början finns där, och att han lever i mig i varje ögonblick av mitt liv, då blir resan lite kortare. Gud är inte långt borta i fjärran, utan han är mig närmare än jag är mig själv, som Augustinus (354-430) säger. Men det är i mig något, som gör motstånd, något som tröttnar eller söker något annat. Därför måste vi längta efter att komma Gud närmare. Vi måste också lära oss att rena vår längtan. Vi kan fråga oss, vad det är vi längtar efter, och vad det är vi hoppas på, och vad det är vi drömmer om. Det är ibland bra att göra dessa rannsakningar. När jag bara sitter någonstans och inte har något att göra, vad tänker jag då på? När jag väntar på bussen och den inte kommer, eller när jag väntar på att potatisen skall bli kokt, vad är det då som fyller mig inombords, under de ögonblick då ingenting sker, när ingen ser mig, när jag inte behöver prestera något, när jag bara är där? Vad är det då som rent spontant kommer upp inom mig? Är det längtan efter Gud? Är det längtan efter något annat? Vad är det som mitt liv går ut på? Här måste vi arbeta med oss själva. Vi kommer alltid att upptäcka, att det är mycket annat vi också längtar efter.

Så småningom ser vi, att denna allt överskuggande längtan efter Gud inte skiljer oss från det vanliga livet, från människorna och vår uppgift utan tvärtom gör livet ännu mer intensivt. När vi längtar efter Gud, kommer vi att stöta på honom i förklädd gestalt. Vi kommer att se honom i våra ovänner. Jesus säger, att vi ska älska våra fiender. Då säger vi, att vi inte har några fiender. Men då har vi inte heller några att älska. Vi kan lätt fly från Guds bud. Vi kan gång på gång påminnas om, att Gud möter oss på oväntade sätt. Allt det vi gör, känner och tänker kan föra oss närmare Gud utan att det samtidigt gör oss verklighetsfrämmande. Vi får inte glömma, att Elisabeth ser som sin stora uppgift att hjälpa sina vänner och släktingar ute i världen att leva ett inre liv. Hon vill inte, att de skall kopiera karmelitnunnans liv i detalj, utan essensen i detta liv, som är ett liv i Guds närvaro, kan man leva överallt. Man kan tycka, att det är svårare ute i världen. Men det är inte säkert. Överallt finns det svårigheter, som vi får se som möjligheter. Det är tack vare dem vi kan gå ut ur oss själva.

Det är viktigt att ha denna längtan, denna fascination av Guds mysterium, att längta efter Treenigheten, efter den härlighet, som Gud är och vill dela med sig av. Det ser vi i Laudem Gloriae, människans värdighet, människans kallelse. Samtidigt är det alltid en omvändelse, en omskolningsprocess, som Elisabeth också mycket noga betonar. Vi skulle vilja, att det var en rak väg uppåt, en motorväg utan möjlighet att vika av. På ett sätt är det så, för Gud leder oss ju vidare. Men vi har tendensen att slinka av till rastplatserna, plocka blommorna, äta på alla ställen, så att vi fördröjs på vägen. Därför måste vi gång på gång göra den kursändring, som vi gör varje gång i mässans början, och vi borde även göra det varje kväll. Varje morgon bör vi se efter, vad dagen är till för. Jo, vi offrar den åt Gud som systrarna gör varje morgon. Det är inte jag som skall ha roligt eller tjäna mer pengar. Mycket lätt fäster vi vår längtan vid de små glädjeämnena, som gör att livet blir trevligt och mysigt. Det är ofta sådant som håller oss uppe. Vi kan tänka, att i morgon skall vi åka någonstans eller att vi i morgon skall få en viss maträtt. Det är lätt att göra de små glädjeämnena mycket viktiga, men då döljer de ofta den stora glädjen, den stora kärleken. Därför är kursinriktningen mycket viktig. Vi får varje dag flytta undan det andra och rikta oss mot Gud.

Elisabeth skriver: "Vi måste således varje dag gå ner för stigen till den avgrund som är Gud". Det går nedför och inte bara uppåt!. "Låt oss bara glida utför detta sluttande plan med förtroende fyllt av kärlek. Djup ropar till djup. Längst ner stöter man mot det gudomliga. Där finns det som i vår intighet och vår nöds djup blir innerligt förenat med Guds barmhärtighets och väldighets och fullhets djup". Där är det vi kommer att få styrka att dö från oss själva. Där förlorar vi spåren av oss själva för att kunna förvandlas till kärlek. Hela vårt väsen skall förvandlas till kärlek. Då måste vi går ner i vår intighet, i vårt totala beroende av Guds barmhärtighet. Vi måste verkligen acceptera vårt behov av Gud, vår fattigdom, vår tomhet, det vi kallar ödmjukhet. Vår intighets djup skall fyllas av Guds fullhets djup. Bilden av det sluttande planet är mycket tydlig. Det är mycket uppmuntrande, när vi känner oss lite halvdana och trista och när det är november i själen. Då är vi mer mottagliga för Guds barmhärtighet. Men om vi är hurtfriska och tycker, att vi klarar oss bra, och att vi är fromma, då finns risken, att vi inte behöver Guds barmhärtighet och nåd. Men när vi har den ödmjuka grundinställningen, kan vi också i vår svaghet se hopp och öppenhet. Vi kan då se vårt frälsningsbehov, se att vi verkligen behöver Jesus. Jesus är ju inte bara en vishetslärare, som lär oss vackra saker, utan han är den inre läkaren, som skall hela det vi inte själva kan hela.

Insikten i sitt oändliga frälsningsbehov är något man lite har förlorat i vår tid. Jag kan inte bli en bedjande människa bara för att jag själv vill. Jag kan inte bli en god kristen bara för att jag anstränger mig lite mer, utan jag behöver hela tiden hans hand, som då ofta sårar mig med sitt brännjärn för att jag skall se mitt behov. Elisabeth talar om stigen som leder ner i djupet, om kärlekens sluttande plan, som lutar neråt mot Gud. Med det menar hon inte att vi alltid skall känna oss lite nedstämda, men hon vill, att vi skall integrera svagheten, sårbarheten och blottställdheten som en mötespunkt med Gud. Det finns ingen inre eller yttre erfarenhet, som behöver skilja oss från Gud. I allting kan vi möta honom, även i tomheten och känslan av Guds frånvaro, då man känner sig övergiven och då man inte klarar av det man vill. Jesus har ju kommit som Frälsare och inte för att sätta betyg på våra insatser i fromhet, i bön. Det kan ibland vara lätt för den bedjande människan att allt för mycket vilja se på vilket stadium man befinner sig i bönen. Man jämför sig då med det som Teresa av Avila och andra skriver. Vi har ett stort behov av att bli betygsatta och få godkänt.

Då är det bra att komma ihåg, att vi måste alltid åka ner för rutschbanan på kärlekens sluttande plan, i ödmjukhet, fattigdom och utblottelse. Samtidigt gäller det att komma ihåg vår värdighet. Den kombinationen kan vara svår för många människor att göra, speciellt i vår tid, när många mer har sin identitet i vad de gör än vad de är. Det märker vi, när man talar om olika synder. Kyrkan säger, att vissa saker är synd. Då säger folk, att Kyrkan fördömer dem. Men det är inte människorna man fördömer, utan det de gör mot Guds vilja. Därför är det så viktigt att alltid skilja mellan att vara och att göra. Det är svårt för många människor i vår tid, eftersom det är så viktigt att göra, att prestera, att åstadkomma resultat och visa effektivitet. Det är inte alltid man är medveten om sitt vara, sin värdighet som Guds avbild genom skapelsen, som Guds barn, Guds boning och Guds brud genom nåden. Här kan Elisabeth hjälpa oss i vår tid att verkligen förundras över vår värdighet, som gränsar till det otroliga och att samtidigt se vårt behov av Guds frälsning. Hela tiden måste vi stiga ner i vår intighets djup för att där ta emot Guds fullhets djup.

Det är inte alltid lätt att kombinera de två nivåerna. Risken är att vissa enbart stirrar sig blinda på värdigheten, nåden och gåvan och då inte bryr sig om kravet på omvändelse och djupare efterföljelse, eller att man fastnar i den alltför ödmjuka inställningen och menar, att man inte klarar av någonting, att man ingenting är värd, att man ingenting duger till. Det finns två faror på vägen, och det är nyttigt för var och en att veta, vilken fallgrop man lättast faller i. Det kan vara lite olika. Alla andra brukar se det, innan vi ser det själva. Det är därför vi har nytta av varandra. Samtidigt är det svårare att ta emot påpekandet från någon annan än att själv upptäcka fallgropen.

Elisabeth citerar Psaltaren. "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar". Hon säger: "Detta tror jag är den hållning, som anstår varje själ, som beträder sitt innerstas tempel för att kunna betrakta sin Gud och komma i djup kontakt med honom. Hon förtärs av längtan och hon faller i evig vanmakt inför denna allsmäktiga kärlek, inför detta oändliga majestät, som bor inom henne."

Här knyter hon ihop de två fasetterna: å ena sidan finns medvetenheten och längtan efter Guds närvaro, medvetenheten om värdigheten och det går ihop med vanmakten, fattigdomen och utblottelsen inför Guds evighet och barmhärtighet. På en och samma gång kan man längta och trängta efter Herrens gårdar, efter hans fulla närvaro och vara medveten om hans närvaro och samtidigt se svagheten, bristen, vanmakten, men då alltid som något positivt, som hjälper oss att komma Gud närmare. Det är den kombinationen, som är livsviktig i det andliga livet. Man får se på vanmakt, fattigdom, brist, tomhet som en trampolin, som får oss att komma Gud närmare eller som en magnet, som drar till sig hans nåd. Samtidigt vet vi, att många stupar här. Man ser det som något som skiljer oss från Gud. Det kan man säga tusentals gånger, men ändå hjälper det inte alltid. Det är viktigt, att åtminstone intellektuellt ha klart för sig, att erfarenheten av oförmåga, fattigdom, vanmakt, brist, synd är det som drar till sig Guds frälsande och helande nåd och inte något som stänger honom ute. Då människor stupar på vägen beror det ofta på att de tror, att det alltid skall vara behagligt och skönt, att nåden alltid skall intala dem att allt är okey. Här i klostret fanns det tidigare en syster, som hette syster Lucia. Hon retade sig alltid på ordet okey. Det kunde vara någon amerikansk präst som predikade och sade, att det skulle vara okey. Men det tyckte hon inte om. Och när vi tycker, att det andliga livet är okey, då är det antagligen inte det! Men när vi inte tycker, att det är okey, när vi tycker att vi är fattiga, när vi inte klarar någonting, är vi mer mottagliga för nåden. Då kan vi inte i förnöjsamhet och självupptagenhet glänsa i vår egen fromhet. Då kan vi inte säga, att nu vet vi hur vi skall be, nu kan vi vara ödmjuka. Vi märker redan den falska tonen. Men det är inte alltid lätt att känna igen den i oss själva.

Elisabeth lär oss att kombinera insikten i vår värdighet som Guds tempel och boning med den oändliga ödmjukheten och längtan efter att ännu mer förvandlas av detta mysterium. Vi kan aldrig säga, att vi nu är framme, att vi har uppnått målet, att vi är färdigbehandlade, utan det finns alltid något mer, som Gud kan göra. Elisabeth har också ett knep eller ett trick, en metod. Vi måste naturligtvis använda dessa ord med en viss försiktighet. Det finns ju inget ofelbart trick eller knep för att komma Gud nära. Allt kan missbrukas eller missförstås. Men ändå har hon ett råd, som är mycket viktigt, nämligen den inre tystnaden. Att bevara sin kraft för Herren betyder, att man skapar enhet i hela sin varelse genom den inre tystnaden, att man samlar alla sina själskrafter för att de endast skall inrikta sig på att öva kärlek. Det är att ha den enkla blick, som tillåter ljuset att fylla oss. En själ som inlåter sig i diskussion med sitt eget jag, som sysslar med, hur hon själv känner sig och som fullföljer en onödig tanke eller en onyttig önskan, hon är inte helt och hållet inriktad på Gud. Sedan har vi en mycket enkel och tydlig lektion i andligt liv. Tron är ju en teologal dygd, som förenar oss direkt med Gud, men den använder sig av våra yttre organ, örat och ögat. Med örat måste vi öva den inre tystnaden. Det gäller att inte fastna i allt det vi hör, inte lagra en massa onödigt material utan inrikta hörseln på att lyssna på Guds ord. Likadant är det med blicken, seendet. Vi måste ha en enkel, ogrumlad blick, en röntgenblick, som ser Gud tvärs genom allting, inte för att vara likgiltiga för det vi ser men för att upptäcka alltings innersta kontaktyta med Gud. Använder vi örat och ögat så, möter vi Gud i allt det vi hör och ser. Ingenting är helt oberoende av honom.

Risken är, som hon säger, att vi inlåter oss i en slags inre diskussion med oss själva. Vi sysslar då med, hur vi själva känner oss, och vi fullföljer onödiga tankar och onyttiga önskningar. Vi splittrar våra krafter och ägnar oss åt onödigheter. Det är kanske mer där vi känner igen oss. Vad gör vi, när vi inte har något att göra? Det är ofta en slags diskussion. Vi tänker på, vad människor har sagt. Många timmar kan vi ägna åt att analysera, vad någon sade och om hon hade någon undermening med det hon sade. Här är vi Freuds barnbarn. Vi har en misstro mot det vi hör och ser. Vi tror, att det alltid finns någon dold motivation. Om någon som annars är ganska likgiltig mot oss, är extra vänlig mot oss, tror vi, att hon önskar, att vi skall göra något visst för henne eller att hon vill få en bättre position på jobbet. Om någon inte hälsar på oss en morgon, kan vi undra, vad som har hänt. En stor del av vårt liv går ut på det onödiga inre diskuterandet med oss själva. Vi fastnar då i onödiga tankar. Här är vi i vår tid extra känsliga, eftersom vi lever i ett samhälle, där vi ständigt utsätts för olika stimuli. Reklamen bygger på att ge oss onödiga stimuli, som vi inte behöver. Man intalar oss, att vi måste ha en viss vara som exempelvis ett par skor. Man uppfinner något nytt, som ingen visste att man behövde. Plötsligt förstår man, att detta behöver man för att livet skall bli bra. Här är vi mycket sårbara, både i vårt förhållande till oss själva och till andra människor. Hur mycket tänker vi inte på vad andra människor har sagt och gjort eller på vad de inte har sagt och gjort. Vi spinner en hel inre väv av det istället för att i inre tystnad lyssna till Guds ord. Det är kanske ett av de stora hindren för att komma Gud nära, att vi för en slags inre diskussion, där vi hela tiden ägnar oss åt att planera. Då är det som Elisabeth vill lära oss mycket viktigt men inte helt lätt. Det gäller det inre lyssnandet till Gud.

Det kan man göra på olika sätt. Vi måste ofta utgå från svårigheterna. Vi säger kanske, att dagen började illa. Chefen hälsade inte på jobbet. Då börjar var och ett tänka efter på sitt lilla bås på kontorslandskapet. Tänk om man kunde fånga på en datorskärm, vad var och en tänkte. Tänk om alla istället sade: Det är bara Guds röst och hans helighet, som betyder någonting. Vad människor än säger och gör, kan det inte påverka det största och det djupaste. Detta förhållningssätt med ren blick riktad mot Gud tvärs genom allt och där vi lyssnar till hans ord, skulle även bespara oss många mänskliga konflikter. Här kan vi åter citera Dag Hammarsköld. Han har faktiskt vissa likheter med Elisabeth av Treenigheten. Han har ett annat språk, ett annat sätt att uttrycka sig. Men han har även tonvikten på det enkla, på Guds närvaro, som överglänser allt. Han säger: "Enkelheten är att uppleva verkligheten, icke i relation till oss utan i dess heliga oberoende". Han använder ett lite mer filosofiskt språk än Elisabeth, men egentligen talar de om samma sak. Vi behöver inte hela tiden studera, hur verkligheten påverkar oss. Om chefen inte hälsade en morgon, var det ingenting som berörde mig. Han kanske hade ont i huvudet, eller så var han upptagen av ett familjeproblem. Vi behöver inte hela tiden dra in den omgivande verkligheten i vårt inre tänkande och diskuterande, utan det finns ett heligt oberoende. Då kan det istället hjälpa oss. Om vi blir sårade eller förödmjukade för att någon inte hälsade på oss, kan vi öppna oss mer för Guds närvaro i stället för att älta det som har hänt.

Denna enkelhet, detta heliga oberoende är mycket viktigt på den inre resan, och det hjälper oss även i våra yttre förhållanden till andra människor. I stället för att vara sårade resten av vårt yrkesverksamma liv, för att chefen inte hälsade på oss en morgon, faller det helt enkelt bort. Istället kan vi hälsa lite mer vänligt. Elisabeth vill lära oss en sakramental syn på hela verkligheten. Hon ser Gud bakom och i allt. Allt är genomskinligt för honom. Detta sätt skapar enhet och enkelhet inom henne. I allt det hon möter, i allt det hon gör och ser, är det ytterst Gud själv hon möter. Han är aldrig långt borta. Men vi är ofta frånvarande. Alla våra sysslor och vardagens alla detaljer kan bli mötesplatser med en överallt närvarande Gud. Allt förvandlas i hans närvaros ljus. Då kan allt också uppfylla oss med glädje, för allt är en gåva av hans kärlek, även det som först drabbar oss som en örfil. Tänk på kinden. Vi har alla hört i evangeliet, att om någon slår oss på den ena kinden, är det för att man skall kunna slå oss på den andra. Men vi tänker inte så. Vi vill istället få klappar på kinden och höra, att vi är underbara. Vi har inte rätt att förvänta oss ett liv, där alla bara klappar om oss och kallar oss vid vackra namn. Ofta slår vi varandra, även om vi vill varandra väl. Vi får även i det se något av Guds pedagogik och Guds närvaro, istället för att haka upp oss. Det är mycket viktigt. Därmed vill jag förstås inte försvara att vi slår varandra på kinderna och ger varandra örfilar.

Men vi får våga tro, att Gud kan använda sig av allt det som sker för att komma oss närmare. Det är det som Elisabeth menar. Hon ser, att tillvaron är genomskinlig för Guds handlande. Gud kan använda allt för att komma människan närmare. Vi kan se hans spår även i det som tycks tyda på motsatsen. Detta är trons synsätt. Tron ser ju den Osynlige mitt i den synliga tillvaron. Tron berör hela vårt sätt att leva. Det är inte bara några abstrakta dogmer vi accepterar, utan tron innebär, att vi ständigt har teologal förbindelse med Gud, och vi får hjälp att tyda tillvaron genom uppenbarelsen. Tron, hoppet och kärleken är den kraftkälla vi har fått genom vårt dop och som gör, att vi står i ständig kontakt med Gud. Han möter oss i skilda gestalter. Elisabeth säger, att allt som sker, varje mindre eller större händelse, varje lidande, liksom varje glädje, är ett sakrament, som ger henne Gud. Hon gör inte heller skillnad på någon av dessa saker. Hon lämnar dem bakom sig och når ovan dem för att höjd över allting annat vila i sin Mästare själv. Hon ställer honom mycket högt på sitt hjärtas berg, ja högre än all hans tröst och alla hans gåvor, som han låter strömma över henne.

Här uttrycker hon den klassiska synen på livet som frälsningshistoria. När vi hör ordet frälsningshistoria, tänker vi i första hand på Bibeln, där Gud uppenbarar sig för att frälsa sitt folk, först Israel och sedan det universella Israel, som Kyrkan är. Men denna frälsningshistoria fortsätter i vårt liv. Det betyder, att det som händer där, inte bara är likgiltiga ting. Händelserna uttrycker Guds handlande med oss. Lidandena liksom glädjeämnena är delaktighet i Jesu lidande och Jesu uppståndelse. Att översätta trons torra, dogmatiska fakta till händelser, till det som sker i vårt liv, är mycket viktigt men inte alltid så lätt. När det händer något, när någon säger eller gör någonting, är det ofta inte omedelbart självklart för oss, att vi skall koppla det till Guds närvaro. Så småningom, ibland efter ett helt långt liv, kan människor upptäcka, att det som hände var något, som Gud ville med dem.

Vi kan ta lidandet, det klassiska exempel som alla har svårt för. Varje människa får sin portion av lidande, en större eller mindre portion. Vi har alla vår lilla portionsförpackning framför oss, vårt lidandespaket. En människa gör då motstånd och reser sig mot detta och riskerar att fastna i förbittring. En annan människa försöker i detta se Jesu kors och kan då bli fri. Vi har alla mött båda dessa typer av människor. Det beror inte i och för sig på storleken i lidandet, hur man reagerar. Vi kan ha mött människor, som verkligen har lidit mycket, men som utstrålar en glädje och frid. Jag blir alltid djupt tagen, när jag i våra församlingar presenteras för de före detta koncentrationslägerfångarna. De finns fortfarande kvar, även om de ofta är till åren komna. Jag har aldrig träffat på någon av dem, som har utstrålat besvikelse och bitterhet, utan det är alltid en glädje, frid och överlåtelse man möter hos dem. Sedan kan man möta andra människor, som utstrålar något tragiskt. Det kan vara en bitterhet, som har fastnat i mungiporna eller i ögonvrån. Det kanske enbart beror på någon tjänst de inte fick. Ofta är det små saker, som fäller människor. Det kan drabba oss överallt, i världen och i kloster. Det är inte storleken i lidandesportionen som avgör, hur detta påverkar oss, utan här ligger vår frihet. Det är inte alltid lätt att ta emot lidandet. Naturligtvis skall lidande, som kan undvikas eller underlättas, undvikas. Men det finns lidande, som inte går att undvika. Vi hade en präst från Polen i vårt stift. Han hade varit prästvigd i tre veckor, när han placerades i ett koncentrationsläger och var där hela tiden. Han kom sedan till Sverige. Han hade även blivit utsatt för medicinska experiment Så fick han malaria eller någon annan sjukdom. Men aldrig hörde man honom säga någonting ont om tyskarna. Det kom en ung tysk student, som hette Johannes Koch, till Sverige efter kriget inbjuden av Olof Palme. Precis efter kriget var tyskarna inte så populära. Därför var det inte många, som tog sig an honom. Men den som bjöd honom på middag var just den polske prästen, monsignore Chmielewski, som mänskligt sett kanske hade minst anledning att göra det. Här ser vi, att lidandet i sig kan få en människa att växa i kärlek och Kristusefterföljelse.

Det beror alltså inte på storleken i lidandet utan det beror på vår frihet, hur vi tar emot det. Motsatsen känner vi också tyvärr. Men det är viktigt att se på tillvaron i det sakramentala perspektivet. Allt det som sker är ett slags sakrament på Guds frälsningshandlande. Elisabeth skriver till en dam samma år hon dör: "Ert liv blir då en ständig kommunion, eftersom varje sak, som händer, blir ett sakrament, som skänker er Gud". Så enkelt och självklart är det, men det är inte alltid så lätt att tro. Man får se på allt det som händer som något som befäster vår ständiga gemenskap med Gud. Man skall inte betygsätta allt det som händer och inte fastna i inre diskussion eller grubblerier, som vi så lätt gör. Vi får istället säga, att här såg vi en flik av Guds härlighet, även om den var väl dold bakom bittra anklagelser eller beskyllningar. Det är inte helt lätt, men vi får tro, att det är möjligt att leva så. På det sättet blir Kristus och hans mysterium ständigt närvarande i vårt liv. Vi kan placera allt det som sker i två fack: lidande och sorg, uppståndelse och glädje. I stort sett pendlar allt det som sker mellan dessa två poler. Ibland är det mer Kristi kors vi får dela och ibland är det Kristi uppståndelse. Men det är alltid Kristus. Det är aldrig likgiltigt material.

På det sättet kan vi, som Elisabeth säger, bli mer och mer rotade, rotfasta, i honom. "Lev ert liv i gemenskap med Jesus Kristus. Var rotfasta i honom och låt er uppbyggas i honom och befästas i tron och överflöda i tacksägelse". Allt det vi är med om kan hjälpa oss att bli rotade i Jesus, att bli förenade med honom på djupet. Då kan vi överflöda i tacksägelse. Då bubblar det över. Även när det gäller korset, kan vi kyssa den hand som korsfäster oss. Vi kan upphöja och förhärliga den som har lidit på korset för vår skull.

Elisabeth säger: "Vi skall göra oss så lika vår tillbedde Mästare som möjligt. Ja, mer än det. Vi skall bli så ett med honom, att vi skall kunna säga: 'Jag lever inte mer mitt eget liv, utan det är han, som lever i mig. Och det jordiska liv som jag nu lever, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och offrat sig själv för mig'(citat från Galaterbrevet). Låt oss därför studera vår gudomlige förebild, ty som aposteln säger: 'Kunskapen om honom övergår allt annat'". Om vi lever så, blir vi mer och mer lika Kristus. Då ser vi honom tvärs genom livets händelser. Då är det verkligen en frälsningshistoria, som pågår i vårt liv.

Det är ibland bra att se tillbaka på sitt liv och upptäcka de viktiga händelser, som har påverkat oss och försöka se, att de uttrycker Guds frälsningshandlande i vårt liv. Då upptäcker vi, att vi ibland har varit mottagliga för detta och ibland inte. Men Gud fortsätter att handla. Ofta kanske vi inte såg, att det var Guds hand som rörde vid oss. Så småningom kan vi upptäcka, att det är han som har lett vårt liv. Vi kan se på varje dag i det ljuset, om vi gör en samvetsrannsakan på kvällen. Vad är det som har hänt denna dag? Vad ville Gud? Hur talade han till mig? Har jag försökt svara, eller har jag bara putsat mina naglar? Vår tid är expert på att hitta onödigheter. Man gör reklam för t.ex. nagelförlängning, medan man vill göra näsor mindre! Försök se, hur Guds hand kommer in i det verkliga liv vi lever, då han talar till oss genom det som sker.

Elisabeth säger: "Människan är medveten om, att hon i sitt inre äger en Frälsare, som varje minut är närvarande och renande". Frälsaren är närvarande varje sekund och arbetar i vårt inre för att öppna oss för hela Guds verklighet. Det gör han genom att öppna oss för livet, människorna och uppgifterna. Åter igen får vi inte skilja det yttre och det inre livet åt. I det yttre vi är med om, anar vi den inre verkligheten. Utifrån det inre slungas vi ut i det yttre. Men överallt är det Frälsaren, som verkar inom oss och renar oss. Den gudomlige Konstnären använder mejseln för att få sitt verk skönare. Vi är som ett stenblock. Den gudomlige Konstnären söker mejsla ut Kristi avbild i oss. Ibland känner vi, hur mejseln tränger in och sticker oss. Ibland är det som en öm smekning. Hela livet är en slags process, där Kristus försöker mejsla ut sin bild i oss och göra oss mer lika honom. Ibland sticker det till och gör ont. Ibland är det tvärtom. Det är denna likgestaltningsprocess, som skall fortgå ända till vårt sista andetag för att förbereda oss för vår eviga existens som en ständig lovprisning av Guds härlighet.

Gud vill alltså göra oss jämbördiga med sig själv som Elisabeth inte tvekar att säga. Hon säger om människan: "Hon får stå på jämställd fot med honom, därför att deras ömsesidiga kärlek gör allt gemensamt mellan dem". Kärleken skapar enhet. Det är nästan ofattbart för oss. Men det ligger i inkarnationens mening. När Gud blir människa, ställer han sig på samma nivå som vi. Han gör sig jämställd och jämbördig med oss, även om han förblir universums Herre. När han sedan börjar arbeta på oss, är det för att vi i nåd skall bli jämbördiga, jämställda med honom. Han förblir naturligtvis Gud och oändligt upphöjd. Men kärleken skapar en slags nådens jämbördighet. Det är det som mystikerna talar om, naturligtvis med bävan. Vi kan även missbruka eller missförstå ett sådant uttryck. Men ändå talar man om detta i hela den kristna mystiken. Bruden, den älskade själen blir genom nåden jämbördig med brudgummen. Elisabeth säger: "Genom Kristus får bruden också del av den fördolda hemligheten i Faderns hjärta". Så småningom går det upp för oss, att vi får tillträde till Faderns hjärta, att vi mer och mer kan förstå Guds innersta mysterium och kärlek. Här på jorden är det alltid brottstycken och skärvor. Här på jorden förbereds vi bara för att ledas i den eviga lovsången och insikten i Guds väsen.

Elisabeth vill hjälpa oss på resan inåt. Men kom ihåg, att resan inåt sker här och nu, inte i ett vakuum. Risken finns alltid, att vi avskiljer det yttre från det inre. Elisabeth är mycket konkret och praktisk. Hon vill hjälpa oss att se, att vår livsresa, vår frälsningshistoria ständigt är ett möte med den Gud, som finns med från början, Treenigheten som lever i oss. Det är hennes gåva och hennes budskap till oss alla, att vi har denna inre himmel inom oss redan nu. Mitt i det vanliga liv vi lever, kan vi försöka bli kvar i ständig tillbedjan och lovsång. En god och fin dag är det kanske inte så svårt, men när det blir dimma och dystert när vi kommer till jobbet är det svårare. Men Kristus använder allt material för att mejsla ut sin avbild i oss. Det är en underbar insikt. Jesus Kristus arbetar hela tiden med oss.

Herre, Jesus Kristus. Du sänder oss ut i vårt vanliga liv. Lär oss att känna igen din hand, din blick, din omsorg i det som sker, så att vi i allt kan lovsjunga och förhärliga den härlighet, som övergår allt vad vi kan tänka och drömma om. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu