Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Att tillbe den treenige Guden.
Reträtt med Elisabeth av Treenigheten

Hos Birgittasystrarna i Djursholm
den 24-26 februari 2006.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag III

Herre Jesus Kristus. Hjälp oss att följa dig varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och varje blick vi ser. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

När vi ser på Elisabeth av Treenigheten kan vi ibland tycka, att hon står långt borta från vår vanliga verklighet, att hon i Guds närvaro lever ett liv, som visserligen är upphöjt och tilltalar oss, men hur skulle hon kunna hjälpa oss, som lever ett vanligt, alldagligt liv att komma Gud närmare. Samtidigt har hon förmåga att hjälpa oss att återupptäcka vår värdighet som kristna. Redan Leo den store (400-461) skrev. "Kristen erkänn din värdighet". Inse vad du är kallad till och fastna inte i "småpotatis".

Tyvärr har vi en tragisk förmåga att fastna i småaktigheter, att bli lite modfällda och deprimerade, när vi läser om helgonen. Vi vet, att vi har samma förmåga som de. Vi vet, att vi har fått samma värdighet och att nåden är densamma. Men istället för att bli uppmuntrade kan vi bli modfällda. Därför är det så viktigt för oss att ha denna längtan och tillit till den värdighet vi har fått. Man berättar lite halvt på skämt, att satsen som på latin heter "christiane agnosce dignitatem tuam" förelades teologistuderandena vid en av våra fakulteter, för att de skulle översätta den. Det märkliga var då, att de flesta översatte satsen "kristen, erkänn din ovärdighet", för de trodde, att det var ett tryckfel. De kunde inte tänka sig, att det skulle handla om värdighet. Kanske det är något liknande med oss. Vi är så inställda på, att vi är små och ovärdiga, att vi inte klarar av det vi skall göra, att vi ibland fastnar i det lilla.

Därför är Elisabeth av Treenighetens stora nådegåva till oss, att hon vill påminna oss om vår värdighet. Det ligger i hela den kristna antropologin, att vi är kallade till en oändlig värdighet. Redan genom skapelsen är vi Guds avbild, Varje människa, hurdan hon än är, är en avbild av den heliga Treenigheten. I sig själv avspeglar hon som en kristall, säger Elisabeth, vem Gud är. Insikten i denna värdighet hjälper oss att hålla kristallen renare. Vet vi, att vi är en kristall, som kan avspegla Gud, då blir vi också mer angelägna om, att denna kristall skall vara ren och inte fördunklas av fläckar av olika slag. Därför är det så viktigt att ge människan insikt i hennes värdighet.

Denna värdighet som vi fått genom skapelsen blir ännu mycket högre genom nådens gåva i dopet. Då blir vi Guds barn, Guds boning, Guds brud. Bibelns och traditionens språk vill ge oss en aning om den värdighet vi har fått. Samtidigt kan alla dessa ord endast ge oss en liten aning om, hur stor denna värdighet är. Vår värdighet är sådan, att vi kan ge Gud något, så skulle vi kunna formulera det otroliga, som ständigt möter oss hos Elisabeth av Treenigheten och den kristna mystiken. Naturligtvis blir vi som skapade varelser överösta med Guds gåvor, och genom nåden blir detta ännu mer tydligt. Vi kan ge Gud ära, tacksägelse, lov och pris. Det tillfogar i och för sig ingenting till Guds ära, men ändå är det honom välbehagligt. Vi får alltså ge något tillbaka till Gud som tack för allt det vi får. Hans kärlek skapar genkärlek. I mystiken betonar man mycket starkt, att vi genom nåden så att säga blir Guds jämlikar, naturligtvis på det skapade planet. Men all kärlek bygger på en slags jämbördighet i kärlek. Johannes av Korset har skrivit mycket om detta. Det är en tanke som vi kanske inte alltid vågar tänka. Kan jag bli jämbördig med Gud genom hans nåd? Kan jag höja mig upp till hans nivå? Jag förblir människa. Jag förblir skapad. Men kärleken rymmer alltid en jämbördighet. Det tangerar nästan det otänkbara, att Gud i sin ofattbara barmhärtighet inte vill, att vi bara skall vara små stackare, utan han vill höja oss upp, så att vi blir hans barn, hans brud, hans boning. Denna insikt i att vi har fått denna värdighet hjälper oss att bättre bevara denna värdighet. Om vi alltid får höra, att vi är eländiga, att vi är stackare, att vi inte förmår något, är det mycket sannolikt, att vi blir kvar på den nivån. Men får vi höra, att vi är Guds barn, att vi är Guds boning, att vi är kallade till helighet, blir det tydligare för oss vilken värdighet vi har. Guds pedagogik bygger mycket på att överösa oss med underbara namn. Kärleken vill alltid ge den älskade ett vackert namn. Dessa tecken på Guds förkärlek för oss skall hjälpa oss att leva detta liv i ständig förening med honom.

Vi är kallade till det i vardagen. Det är inte alltid reträtt, men reträtten tar liksom aldrig slut. Det klimat av tillbedjan, av överlåtelse, som vi försöker öva in under en reträtt och en gudstjänst, skall bära frukt i vardagen. Därför skall reträttens klimat inte vara helt skilt från vardagen. Man berättar om den indiske jesuiten Anthony de Mello (1931-1987), att han alltid anordnade sina reträtter, där det fanns lite trafikbuller i bakgrunden, så att man inte helt skulle vara utan det vanliga livet. Vi förblir på reträtt mitt i den vanliga verkligheten. Vi ser människor, som går förbi med sina hundar på Djursholm, så vi är inte avskärmade från det vanliga samhället, där man kanske hellre har hund än barn. Vi kan inte avskärma oss från verkligheten. Just i den är vi kallade att vara en lovprisning av Guds härlighet, ge honom tillbedjan, upphöja och lova hans namn. Alla dessa ord kan vi tolka liturgiskt och andligt. Men det är liksom vår uppgift att översätta detta till den vanliga verklighetens sätt att leva, tänka och handla. Den uppgiften har vi var och en.

Vi kan fundera över, hur vi kan förhärliga Gud genom vårt arbete. Det är en av livets viktigaste frågor, som vi kanske inte alltid tänker på. De flesta människor säger kanske, att de har ett tråkigt och enahanda arbete, och att det alltid finns lite problem med chefer och lönesättningar och facket. Mitt i allt detta kan jag se det som mitt deltagande i Kristi frälsningsverk. Det är vår uppgift att upptäcka, att vi kan bli förenade med Gud i detta. Arbetet får ett större djup, när vi utför det i gemenskap med honom och för hans rike. Tillbedjan fortsätter. Vi stänger inte av den med en knapp, när arbetslivet börjar. Men det kan ske på en annan nivå. Att hitta det tonläget kan vara mycket berikande. Vi får upptäcka, att arbetslivet och bönetiden inte är två helt skilda verkligheter, utan arbetet är en del av min tillbedjan. Det kan t.o.m. bli fruktbart för världens frälsning, när jag infogar det i Kristi frälsningsverk. Mitt dagliga verk kan bli en del av hans verk för att rädda världen.

Jag lever alltså i ständig förening med Jesus Kristus, också under min arbetstid. Jag tänker då inte på honom. Jag har så mycket annat att tänka på. Jag sitter kanske hela dagen bakom en datorskärm. Men bakom denna skärm finns en annan skärm, min frälsningshistoria. Hela tiden måste vi hitta anknytningspunkter och se, att det jag gör, gör jag i sista hand för Guds äras skull. "Jag kan höja hela världen upp till Gud genom att lyfta ett strå från marken", säger Thérèse av Lisieux. Allt detta kan låta ganska abstrakt, men så småningom kan jag upptäcka, att det ger mitt arbete ett större djup, när det går upp för mig, att mitt arbete inte bara är något som jag fyller åtta timmar av min dag med. Det är inte något jag gör endast för att få ett tjockt lönekuvert, utan jag gör det för att Gud skall bli förhärligad och världen räddad.

De två linjerna möts, när jag sitter på min arbetsplats. Jag är en del av Guds plan att rädda världen. En av nutidsmänniskans mest tragiska insikter är, att hon tycker, att allting är ganska meningslöst och att allt gör detsamma. Att så är fallet får man ofta till svar, när man frågar människor om, vad som är viktigt för dem. Det är viktigt att återge människan insikten i hennes värde, att det hon gör, det hon lever för och ägnar sig åt har ett oändligt värde. Hon är skapad till Guds avbild, och allt hon är och gör är viktigt. Ingenting är likgiltigt, varken hennes arbetstid eller fritid. Hennes sätt att leva är avgörande, inte bara för henne själv utan även för många andra. Meningslösheten är för många tung att bära. Elisabeth av Treenigheten kan hjälpa många att förstå, hur oändligt viktiga och värdefulla de är i Guds ögon. Det liv de lever är, även om det på ytan är ganska händelselöst, på djupet en lovsång till Guds härlighet. Det är så hon försöker sammanfatta det som är människans stora nåd och gåva, hennes värdighet.

Elisabeth använde den latinska termen Laudem Gloriae som ett namn på sig själv. Hon säger sig vara Guds härlighets lovprisning. I flera texter söker hon formulera det. Hon bygger på ett bibelord ( Ef. 1). Vi kan läsa ett bibelord flera gånger utan att det fastnar. Så riktas plötsligt strålkastarljuset på ett ord, som får liv. Att så är fallet, ser vi i många helgons liv. Vi ser antagligen också i vårt eget liv, att ett ord som vi hört flera gånger plötsligt kan träffa oss i hjärtat. Guds Ord får liv och lyser upp vår tillvaro. På så sätt är det med Guds Ord. Det är ett tilltal till hela Kyrkan, till hela Gudsfolket. Men det är också ett personligt tilltal, som ibland kan drabba oss mycket starkt. I vårt liv har det kanske varit så under en viss period. Något annat ord kan ha följt oss hela livet. Vi kan ha fördjupat oss i det. Så var det för Elisabeth av Treenigheten med ordet ur Efesierbrevet. Det var något som stadigt följde henne och som hon identifierade sig med.

Det innebar, att hon ser på sig själv som en lovprisning av Guds härlighet. Det är ett tema som ofta kommer tillbaka och går tillbaka på den patristiska synen på människan, vilken i sin tur är en vidare reflektion över den bibliska människosynen, som innebär att vi människor kan förhärliga Gud. Vi kan ge honom ära. Eftersom vi är Guds barn, Guds boning, Guds brud, lyfts vi av nåd upp till en slags jämbördighet, som gör, att vi kan ge något åt Gud. Vi kan rentav säga, att vi kan tillfoga något till Guds ära, även om vi måste säga det med viss bävan, eftersom Gud i sig själv är all härlighet. Men hans härlighet skall återspeglas i varje människa för att lysa upp världen. Meningen med vårt liv är, att vi skall återspegla Guds väsen, Guds härlighet, Guds kärlek så tydligt som möjligt. Det tar inte ifrån Gud något, utan det gör hans härlighet i världen ännu större.

Synen på mänsklig helighet rymmer ett "men". Bara Gud är i sig själv helig, men när hans helighet blir tydlig i en människa, blir hans helighet och härlighet ännu mer tydlig och bländande för oss. Men detta skymmer aldrig Guds helighet, vilket var reformationens invändning. Det är viktigt att förstå det. Vissa människor kan så starkt betona t.ex. S:t Antonius, att de glömmer Gud Fader. I vulgärkatolicism möter vi denna företeelse. En mardröm i ekumeniska sammanhang är, att någon katolik ska resa sig upp och säga, att för henne är Maria viktigare än Jesus. Men enligt Kyrkans syn är det inte så, utan Maria skall bara återspegla Kristi härlighet.

Varje människa, som förvandlas av Guds nåd, ska peka vidare på den treenige Guden. Det är vår skyldighet att sträva efter att kunna återspegla Guds härlighet. Våra medmänniskor har egentligen rätt att förvänta sig det av oss. Om vi säger, att vi tillhör Kristus men inte återspeglar något av honom, då har vi lurat dem. Det gör vi ofta. Det är därför människor ofta kritiserar Kyrkan och oss kristna och tycker, att vi mer döljer Kristus. Det märkliga är, att även de som är mycket kritiska mot Kyrkan och kristendomen brukar bli skandaliserade, när vi kristna gör något som inte är bra. Då blir de upprörda, eftersom vi inte återspeglar Kristus på ett tydligare sätt.

I sin reträtt "Himlen på jorden" ger Elisabeth en skiss av vad det innebär att vara Laudem Gloriae. Observera titeln "Himlen på jorden". Vår kallelse är att ta ut himlen i förskott på jorden. En klassisk tanke är, att genom dopet börjar det eviga livet verka i oss. Redan nu får vi i förskott ta ut himlens härlighet, men under trons dunkla form. Tron är egentligen samma sak som skådandet i himlen, men under en annan fasett. Tron ser dunkelt. Skådandet ser klart. Men egentligen är det samma kontaktyta med Gud. Vi tillber i tro samme Gud, som vi en gång skall se i härligheten sådan han är. Elisabeth betonar alltså kontinuiteten mellan livet här på jorden, som visserligen äger rum i trons dunkel, och i himlen, då vi ska skåda klart. Livet här på jorden är inte skilt från himlen genom en avgrund, utan vi börjar redan smaka himlen droppvis, klunkvis, inte minst genom sakramenten. Allra tydligast blir det i eukaristin, som alltid är ett förebud om den eviga härligheten, bröllopsmåltiden.

Genom vårt dop är vi alltså redan nu himlens medborgare, även om vi är på pilgrimsfärd. Det är kanske därför vi aldrig får känna oss riktigt hemma här på jorden. Hur bra vi än har det, är det alltid något som inte riktigt passar. Aldrig är vi helt nöjda, och det kan vi inte heller vara, för vi är menade för något större. Vet vi det, behöver vi inte haka upp oss på det vi är missnöjda med, utan då blir det en påminnelse om, att vi är menade för något större och djupare Det gäller inte minst i vår tid, då missnöjet färgar människorna mycket kraftigt, eftersom de förväntar sig, att alla deras begär skall kunna släckas här på jorden. Det är en av hedonismens frukter. Man tror, att om man bara får ett visst begär mättat, är allting bra. Men det blir ofta en spiral, som skapar mer och mer tomhet. Då är det bra att komma ihåg, att vi inte kan bli mättade här på jorden. Det finns alltid någonting, som inte är riktigt som det skall vara.

Elisabeth tecknar ett ideal. Hon börjar med ett citat ur Efesierbrevet. "Vi var i förväg utvalda genom dens beslut som verkar allt i enlighet med sin vilja, för att vi skulle lovsjunga hans härlighet". Här ger hon hela panoramat. Redan i förväg är vi utvalda av Gud för att i all evighet lovsjunga hans härlighet. Detta kallas på teologiskt språk predestination. Av all evighet har Gud utvalt oss att leva i gemenskap med honom och lovsjunga hans härlighet. Till skillnad från synsättet hos Calvin (1509-1564) har predestinationen här en fläkt av glädje och lycksalighet. Predestinationen är en kallelse, en utkorelse att för alltid leva i Guds härlighet. Innan vi finns till, är vi utvalda för detta eviga liv. Gud skapar oss med tanke på det. Han skapar bara mästerverk, som han inte kan se sig mätt på. Därför vill han ha hela evigheten på sig, så att han kan se på oss i all evighet, eftersom vi är så underbara.

Vi är utkorade för att kunna ge Gud glädje bara genom att vara det vi är. Det är en tanke vi har lite svårt för. Jag förstår inte, hur någon kan se på mig, som är så tråkig. Jag är ju bara en liten grå mus. Ibland föreställer vi oss, att vi inte är någonting att hänga i julgranen. Ändå vill Gud sitta och se på mig i all evighet. Jag kan tycka, att det måste bli tråkigt. Men Gud vill se oss i all evighet, och vi kan ge Gud något. Vi kan undra över, hur vi kan ge Gud något. Här tangerar Elisabeth den trossanning, som genom Calvin har blivit lite missförstådd. Man brukar förklara Calvins predestinationslära genom att säga, att vi antingen är predestinerade till evig härlighet eller till evigt straff. Det är något som sker mer eller mindre automatiskt. Men Elisabeth vill ge oss visshet, att Guds plan innebär, att vi i all evighet skall lovsjunga hans härlighet, att vi skall vara en del i den stora högtidsförsamlingen. Vi är alltså förutbestämda till detta. Naturligtvis måste vi ta emot det och bejaka det. Vi kan ju även sätta oss till motvärn och säga, att vi inte alls vill vara med om detta.

Vårt livs mening ligger i kallelsen till helig lovsång, evigt förhärligande. Därför behöver vi öva oss på jorden genom liturgi, genom bön. Först kan vi tycka, att det är något tråkigt. Barn säger ofta, att det är tråkigt att gå i kyrkan. Men det skall vara tråkigt, kan vi då svara. Det är en helt annan dimension av verkligheten än att bara ha det roligt och trevligt. Det är inte alltid vi förstår liturgin. Vi kan tycka, att den är torr och tråkig. Så småningom kan vi upptäcka, att detta förhållande frigör något djupare inom oss. Men i vår tid är det svårt för många att förstå det, då man är så inställd på upplevelser, att det hela tiden skall hända något, att det skall vara action. Liturgin är inte lätt att ta till sig, men vi får inte heller förvandla den till något den inte är. Det är en oerhörd hjälp, när människor börjar upptäcka sin liturgiska värdighet och kallelse, att man är en lovsång till Guds härlighet. Liturgin är inte i första hand uppbyggelse och undervisning, utan den innebär, att man lovsjunger och förhärligar Gud. Den talar inte omedelbart till våra känslor, till det vi tycker är fint, spännande och roligt.

Därför är liturgin livsviktig för att vi skall börja vänja oss vid evighetens klimat. Det som mest liknar vår himmelska existens är liturgi och bön. Vi vet inte så mycket om, hur det är organiserat i himlen. Vi vet, att vi där skall lovsjunga Gud och på något sätt medverka i hans frälsningsverk. Men hur det riktigt är organiserat, vet vi inte. Det är spännande att vänta på himlen. Vi vet, att Gud vill bli förhärligad. Det finns en himmelsk liturgi. Otaliga änglar och helgon står inför honom och lovsjunger honom. Där bryr man sig även om jorden. Inte minst hos helgonen ser vi, att de vill fortsätta sitt verk. Vi behöver bara tänka på Thérèse av Jesusbarnet. Hon ville fortsätta att göra gott på jorden. Hur det skall gå till att fortsätta att göra gott på jorden vet vi inte riktigt. Men vi får tro, att man i himlen är mer angelägen om oss än vad vi är om varandra. Änglar och helgon bryr sig om oss. De har blivit av med det filter, som vi kallar arvsynd och som gör att vi så lätt fastnar i vårt eget lilla liv.

Elisabeth fortsätter: "Det är den själ, som bor i Gud, som älskar honom med en ren och osjälvisk kärlek utan att söka sötman hos denna kärlek, som älskar honom högre än alla hans gåvor, ja älskar honom även om hon inte skulle ha fått mottaga något av honom och som önskar allt gott för föremålet för sin kärlek. Denna människa bor i Gud, förblir i Gud". Ordet menein, förbi, bli kvar i Johannesevangeliet är ett mycket viktigt kristet grundord. Gud bor i oss genom nåden, och vi är kallade att se det som vår uppgift att bo i honom, att förbli i honom. Detta ömsesidiga beroende är en mycket viktig fasett i vår kristna existens. När vi bor i Gud, får vi också del av hans osjälviska kärlek. Vi söker inte i första hand bekräftelse, sötma, vederkvickelse, utan vi vill verkligen älska honom med den osjälviska kärlek, som inte söker sitt. Det handlar som filosoferna säger om gratituitet. Kärlek ger utan att fråga efter belöning eller för att få svar. Det försöker vi göra under vårt vanliga liv.

Vi försöker visa Guds kärlek genom de människor vi möter. I dem ser vi också något av Jesu ansikte. Det hjälper oss att överse med de fasetter hos en människa vi annars hakar upp oss på och som vi tycker är osympatiska, jobbiga och svåra. Vi ser då istället det djupaste i henne, där hon är Guds avbild, där hon återspeglar honom. Även om ytan är skrovlig, ser vi kristallen, det oförstörbara. Det är en daglig övning. För det mesta tycker vi, att det inte lyckas så bra. Men vi strävar ändå efter att putsa av det skrovliga och att se kristallen, det äkta, det sanna, i våra medmänniskor. Det är underbart, när det lyckas, när vi har övervunnit vår antipati och svårighet och verkligen kan älska denna människa som Guds avbild. Då förstår vi också något av Guds osjälviska kärlek. Men ibland kan vi kämpa ett helt liv med vissa människor. Då har dessa en mycket stor uppgift i vårt liv för att få oss att gå ut ur oss själva och verkligen ge Gud den kärlek, som tillkommer honom.

Elisabeth fortsätter: "Själen är som en spegel, som återspeglar allt vad Gud är. Hon är som en oändlig avgrund, som han kan strömma ner i och utgjutas i. Hon är som en kristall, som han kan genomskåda och som låter honom betrakta all sin egen fullkomlighet och skönhet. En själ, som på detta sätt låter Gud få mätta sitt behov av att ge vidare allt vad han är och allt vad han har, är ingenting annat än en lovsång till alla hans gåvor". Här vänder hon på det. Vi har alltså uppgiften att vara en avgrund, där hela Guds fullhet kan strömma in. Vi är en kristall, som han skall genomstråla, så att han i oss skall känna igen något av sig själv. Det kanske är en lite ovanlig tanke. Men på så sätt kan vi komma Gud närmare. I oss kan han känna igen något av sig själv. Vi kan ge honom tillbaka något av det han är i sin ofattbara härlighet.

Det gränsar nästan till det ofattbara, att vi människor har fått en så stor värdighet, att vi i oss kan låta Gud glädja sig över något, som finns i honom själv. På det sättet ger vi honom denna lovsång. Vi är var och en av oss en ton i denna lovsång. Gud vill känna igen en ton i sin inre skönhet, en fasett, en aspekt. När denna ton blir klar och ren i oss, fyller vi vår plats i denna lovsångskör. Även om vi inte är musikaliska och kan sjunga, kan vi med denna ton ge Gud härlighet. Det är mycket viktigt att upptäcka, att jag har min egen ton, min karism, min gåva, min unika gåva. Jag är inte en kopia, utan Gud vill i mig igenkänna en unik ton i sig själv. Jag är ju hans avbild. Vi tolkar det ofta lite väl abstrakt, men något i mig, det innersta, min identitet, är en avbild av Gud. Min kallelse är att putsa av detta, göra det ännu tydligare, så att jag kan lysa upp världen med den gåva jag har fått av Gud och som i sin tur är en avbild av hans mysterium. Mitt liv går ut på att putsa och putsa eller låta mig putsas genom livets olika händelser, så att denna avbild, detta sigill, som Gud har lagt ner i mig får lysa upp mitt liv och världens liv. Om inte jag gör det, fattas en ton i lovsången. Det är den tragiska konsekvensen. Om jag inte tar emot denna nåd, om jag inte försöker leva som Guds avbild, då är det något som tystnar. Då klingar det lite falskt i lovsången, en ton som antingen är stum eller falsk. Men samtidigt kan min ton bli fulltonigare. Genom nåden, genom sakramenten kan jag återföras till mitt ursprung i den nådegåva jag har fått.

Elisabeth fortsätter. "I själens himmel får en lovprisning av hans härlighet redan här på jorden börja den tjänst som hon skall göra i evigheten. Hennes tacksägelse upphör aldrig, ty hon är driven av den Helige Ande, som verkar allt i henne". Vi börjar alltså redan nu ta ut himlen i förskott. Det liv vi lever är ju en gudstjänst, ett tjänande av Gud. Genom att leva i tacksägelse och lovsång förbereder vi vår eviga existens. Den Helige Ande själv driver oss till detta. Han påminner oss om detta. Han återför oss till det som är vår uppgift. Därför är det så underbart, när vi börjar upptäcka, att den Helige Ande påminner oss om detta på olika sätt, för att återknyta till det vi talade om tidigare. Vi talar ibland om störningsmoment, saker som stör oss, som gör oss förströdda. Men det är just dessa saker som skall påminna oss om Gud. Vi kan säga oss bli så förströdda av trafikbullret. Men det är bara för att vi har hamnat snett. Trafikbullret skall ju påminna oss om Guds närvaro. Vi kan bli förströdda, när grannen spelar rockmusik klockan två på morgonen. Men det sker, för att vi skall lovsjunga Gud. Så småningom kan vi upptäcka, att Guds försyn verkar. Men vi är fria att välja reaktionsmönster. Vi är fria att slå på väggarna för att få grannen att tystna eller att falla ner på knä. Och när vi börjar be på natten, somnar vi ganska snabbt. Karl Rahner (1904-1984) säger, att bön, sömn och död är besläktade ting. Det är därför man i kontemplativa kloster ofta sitter och nickar till under bönen. Det är inte så farligt, säger Thérèse av Lisieux, för då får vi sova i Jesu båt. Också Jesus låg och sov i båten. Om vi inte kan sova på natten, då kan vi be. Då är det större chans att vi somnar om igen. Då börjar vi öva in den sista överlåtelse, som döden är. Därför säger man, att döden är den största nåd. Allt annat kan vi göra motstånd mot. Allt annat kan vi fly från. Men i döden måste vi överlåta oss. Man kan se vid dödsbäddar, att det finns en slags överlåtelse, även hos människor, som under hela sitt liv inte tycks ha gjort något annat än att göra motstånd mot nåden. När döden kommer, finns det en slags överlåtelse, som man mycket lätt kan gå in i. Men det är tragiskt, om man väntar till dess.

Elisabeth vill ge oss en modell av, hur vi kan leva vårt liv här på jorden som en lovprisning av Guds härlighet, för att vi skall öva in det vi skall göra i himlen. Vi kan tycka, att det låter vackert men ganska abstrakt. Men vad innebär det då att vara i himlen? Hur går det till ? Hur är det organiserat? Det får vi inget svar på. Vi ska ju lyckligtvis ha någon överraskning kvar. Men vi vet, att det ligger i denna linje, och då är det bra att börja redan nu. Vi kan finna vår glädje i att vi får lovsjunga Gud. Vi får vara en ton i lovsången. Vi får vara en kristall, som återspeglar Guds härlighet. När det hakar upp sig, får vi renas. Det är därför vi har fastetid, bikt och omvändelse, för vi vet, att vi så lätt fastnar i småaktigheter. Det är så lätt att glömma bort målet, det vi är kallade till. Men det är den Helige Andes uppgift att väcka oss till detta genom alla störningsmoment, förströelser och annat, som först drar oss bort från Gud men som skall väcka oss att se vårt behov av honom. Här måste vi överlista oss själva och lita på, att det som först tycks dölja Gud och göra honom svår att nå, vill få oss att längta ännu mer efter honom.

Vi avslutar med Elisabeths egna ord. "En dag skall täckelset falla, och vi får inträda i de himmelska boningarna, där vi ska lovsjunga i den oändliga kärlekens sköte. Där skall Gud ge oss det nya namnet, som är utlovat åt segraren. Och vilket skall det namnet bli? Laudem Gloriae, en lovprisning av hans härlighet". I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu