Sankt Olov, Sankt Olof

Sankt Olov, en norsk konung,
till vars minne norrmän, svenskar och danskar
sjungit ballader och företagit pilgrimsfärder

Olov Haraldsson, konung av Norge, senare kallad Olov den helige och vördad som Norges evige konge, rex perpetuus Norvegie, var inte bara Norges utan hela Nordens mest älskade helgon. Inte minst i södra Skandinavien har Olovs-kulten spelat en framträdande roll, och detta på båda sidor om Öresund.
Där blev tre betydande kyrkor dedicerade till den norske helgonkonungen: Sankt Olai kyrka i Helsingör, sedan 1961 domkyrka, Sankt Olofs kyrka i Albo härad i sydöstra Skåne samt kyrkan i Skanör.

En stor del av sin ungdom tillbragte Olov Haraldsson i England, där han understödde konung Ethelred i dennes kamp mot de danska inkräktarna. I England torde han ha mottagit kristna intryck, men det förefaller som om han blivit omvänd till kristendomen och döpt i Normandie.
Omkring år 1015 återvände han till Norge för att såsom en ättling till Harald Hårfager göra anspråk på den norska kronan. Han lyckades bli Norges enväldige konung men fick en farlig motståndare i Knut den store av Danmark, vilken även han gjort anspråk på Norges krona och vilken länge räknade anhängare i Olov Haraldssons Norge. Den sistnämndes ställning tycktes bli starkare sedan han ingått äktenskap med Astrid, Olov Skötkonungs dotter.
Tillsammans med sin svåger Anund Jakob, som efterträtt sin fader Olov Skötkonung på Sveriges tron, drog han i krig mot Knut den store. De båda svågrarna hade militära framgångar i Själland och södra Skåne men besegrades i grund av Knut den store vid Helge å i nordöstra Skåne.

Såsom konung av Norge arbetade Olov Haraldsson för två mål: att göra det politiskt splittrade riket till en enhet och att utrota alla rester av hedendom i det nyligen kristnade landet. I båda dessa sina strävanden stötte han på ett hårt motstånd. Kung Olov såg sig nödsakad att för en tid lämna sitt rike. Han uppsökte en annan svåger, storfursten Jaroslav i Novgorod. Vid återkomsten till Norge möttes han av en upprorshär. Vid Stiklastad stod det avgörande slaget, den 29 juli 1030. Där stupade kung Olov. Efter sin död blev han vördad som helgon. Han blev helgonförklarad av biskopen - påvlig helgonförklaring var nämligen inte strängt föreskriven under äldre medeltid. I domkyrkan i Trondheim, den underbara Nidaros-domen, fick Sankt Olov sitt sista vilorum. Sankt Olovs relikvarium i domkyrkan blev Nordens mest uppskattade vallfärdsmål, besökt av bland andra den heliga Birgitta och hennes make. Olovsmässodagen den 29 juli firades i hela Norden som en stor helgdag. Uppsala domkyrka räknade Sankt Olov som sitt dedikationshelgon, jämte Sankt Erik och Sankt Laurentius. Bilder av alla tre helgonen pryder domkyrkans portaler. Flera andra kyrkor i det medeltida Sverige dedicerades åt Sankt Olov, exempelvis kyrkor i Sigtuna, Visby, Norrköping, Falköping och Lödöse. I Danmark var exempelvis kyrkor i Skanör och Helsingör Olovskyrkor. Även i sådana städer utanför Skandinavien, som flitigt besöktes av skandinaviska köpmän, fanns det Olovskyrkor, exempelvis i London, Novgorod och Reval (Tallinn). Den förnämsta källan till Olov den heliges liv är Snorri Sturlussons Olafs saga helga. I mitten av 1400-talet gjorde man i Sverige en versifierad bearbetning av Snorris Olovssaga, kallad Historia sancti Olai. " Men av Sankt Olov, sådan han framstod i det allmänna medvetandet, får man den bästa föreställningen genom den Olovs-legend, som ingår i den platt-tyska översättningen av Legenda aurea, tryckt i Liibeck år 1492. Legenden framställer kung Olov och hans halvbroder Harald Hårdråde såsom varandras bittra motståndare, i strid mot den historiska verkligheten. Innehållet i legenden är i korthet följande.

Olov är rättmätig konung i Norge. Han lär känna kristendomen i England men blir döpt i Rouen. Hans härsklystne bror vill förhindra att han får makten i Norge. Olov kommer då seglande rakt emot klipporna. Dessa öppnar sig och släpper fram skeppet, så att Olov kan komma fram till Trondheim, där han blir krönt. Sedan försöker han införa kristendomen i riket och ådrager sig därigenom bitter fiendskap. Emellertid har både Olov och hans bror arvsrätt till den danska kronan. Danskarna beslutar att till konung välja den av de båda bröderna som kommer fortast fram till Danmark. Olov seglar så snabbt att han kommer fram fyra veckor före brodern. Ånyo öppnar sig bergen självmant. Öppningen fylles sedan med vatten och kallas Öresund - tack vare Sankt Olov är det numera ett fiskrikt vatten. Efter sin ankomst blir Olov krönt till Danmarks konung, men brodern hetsar upp folket emot honom, så att Olov måste ta sin tillflykt till Ryssland. Efter flera års bortovaro anländer han till sitt norska fädernesland men blir där bragt om livet på anstiftan av sin oförsonlige bror.

Ett viktigt element i legenden är berättelsen om Sankt Olovs seglats. Den underbara seglatsen har ofta blivit avbildad i kalkmålning och i altarskåp. Den spelar en stor roll även i den danska balladen om kung Olov och hans broder Harald Hårdråde. Balladen torde härröra från 1200-talet. Den för tankarna till Sankt Olovs grav genom sitt omkväde: "Det er saa faffuert i Trondheim att hwile". I balladen, liksom i legenden, är Olov och Harald medtävlare om Norges krona. Den som kan segla snabbast till Trondheim skall bli konung, kommer de överens. Olov låter Harald övertaga sitt snabbseglande skepp Ormen, medan han själv anlitar det långsammare skeppet Oxen. Trots detta kommer han betydligt fortare fram än brodern. Han unnar sig nämligen inga uppehåll och tar inga omvägar. Liksom i legenden seglar han över både vatten och land.

Trollkäringen frågar förargad: Sanct Oluff med dit röde skeg:
Hui seiler du igienem min kielder-veg?
Olov förvandlar då käringen till ett stenblock med orden:
Stat du, trold, och bliff til steen, indtil jeg kommer tilbage igien!

Tre dagar före Harald kommer han fram till Trondheim och vinner alltså Norges kungakrona. Balladen skildrar den övervunne Haralds förbittring: Harild bleff i huen saa vred, hand skabte sig til en orm saa led.
Den omständigheten att Harald Hårdråde enligt balladen förvandlar sig själv till en orm eller drake har fått betydelse för konstnärernas framställning av Olov den helige. I måleri och skulptur framställdes helgonkonungen med kunglig krona på huvudet och med ett kraftigt skägg. I ena handen håller han en yxa, hans martyrredskap. I andra handen håller han ett dryckeskärl. Detta syftar på det underverk, som ägde rum, när det dricksvatten, som en gång erbjöds honom, plötsligt förvandlades till vin. Under helgonkonungens fötter ligger en besegrad drake med människohuvud. Man kan, skriver Tue Gad, tolka draken som den övervunna hedendomen, som Sankt Olovs eget övervunna sämre jag, och slutligen som Harald Hårdråde, vilken enligt balladen förvandlade sig själv till en otäck reptil. Den ena tolkningen utesluter inte den andra, menar Tue Gad. Att man i allmänhet uppfattade den underkuvade reptilen som kung Olovs halvbror och motståndare, därom har vi ett vittnesbörd av en folkminnesforskare från 1600-talet, Johannes Thomae Bureus, död 1652. Vid ett besök i Björklinge kyrka i Uppland år 1601 hittade han ett medeltida psalterium med en målad bild av Sankt Olov, försedd med sina sedvanliga attribut. Om denna Sankt Olovsbild har Bureus antecknat: "Sankt Olof med yxan och Harald vid föttren".

Olov den heliges och Harald Hårdrådes kappsegling har blivit framställd i kalkmålning i Ösmo kyrka i Södermanland. Kalkmålningarna i Ösmo är utförda i mitten av 1400-talet av Peter Målare, lärare till den mera berömde Albertus Pictor. I ett av valven är fyra scener framställda i var sitt fält. I det övre vänstra fältet ser man Kain offra en sädeskärve, i övre högra fältet ser man Abel offra ett kreatur, i överensstämmelse med den bibliska berättelsen. I det nedre vänstra fältet ser man hur Harald på sin seglats blir hejdad av de branta bergen, i nedre högra fältet ser man hur det branta berget öppnar sig för Olov den heliges skepp och hur öppningen fylles med vatten, så att Olov kan fortsätta sin seglats.

I det medeltida Lundastiftet liksom i alla skandinaviska stift var Olovs-mässodagen den 29 juli en av kyrkoårets stora högtidsdagar. Medelpunkten för Olovs-kulten i Lundastiftet var den socken i Albo härad i sydöstra Skåne, som numera bär helgonkonungens namn. Socknens ursprungliga namn är emellertid inte Sankt Olof utan Lunkin, Så kallas socknen i en till Sankta Katarina av Vadstena knuten mirakelberättelse från slutet av 1400-talet, återgiven i denna bok. Ännu i 1569 års Jordebok heter det: "S. Olufs Kirkc i Lunkinde Sogn". I slutet av 1600-talet kallas socknen genomgående Sankt Olof. Den åt Sankt Olov dedicerade kyrkan, vars praktfulla Sankt Olovsbild dragit pilgrimer till socknen från när och fjärran, har omsider givit namn åt socknen.

Den skulpterade Sankt Olovsbilden i nämnda kyrka är otvivelaktigt den ståtligaste av de till vår tid bevarade bilderna av Olov den helige. Den är typisk för de framställningar av den norske helgonkonungen, som var vanliga under senare hälften av 1400-talet. Sankt Olov är nämligen framställd sittande, iförd harnesk med kappa utanpå."8 Med sin högra fot trampar han på det underkuvade odjuret. Han har sina sedvanliga attribut. En yxa av silver sitter löst i hans högra handgrepp. Hjälpsökande pilgrimer brukade lyfta yxan ur Sankt Olovs hand och nio gånger stryka sin sjuka kroppsdel med yxan, på det sättet att de efter var tredje strykning satte tillbaka yxan i Sankt Olovs hand.

Bilden var i slutet av medeltiden föremål för talrika vallfärder. Den nyssnämnda, till Sankta Katarina av Vadstena knutna mirakelberättelsen nämner en dylik pilgrimsfärd. Här som på andra håll har man i sjukdom eller annan farlighet anropat den helige Olov om hans förböner hos Herren och lovat vallfärda till hans kyrka om man finge bönhörelse. Efter erhållen bönhörelse har man företagit vallfärden. När det i ett danskt testamente av år 1405 talas om pilgrimsfärder till "St. Oluff', så kan Sankt Olofs kyrka i Skåne avses likaväl som helgonkonungens relikvarium i Nidaros-domen - båda tolkningarna är möjliga.

Det finns ytterligare två skulpterade Sankt Olovsbilder i Sankt Olofs kyrka. Den ena är en av helgonfigurerna i ett stort altarskåp, vars corpus utgö-res av en Golgata-scen. Olovsbilden har sin plats i altarskåpets högra flygel. Som vanligt bär helgonkonungen skägg och trampar på den traditionella draken. Slutligen bär en kollektskopa i samma kyrka med årtalet 1643 en skulpterad bild av helgonkonungen i miniatyr. Den har inskriptionen Sante Ola. På den tämligen primitiva skulpturen är helgonkonungen framställd sittande med en stor yxa vid sin sida. Han håller i yxskaftet och stöder skaftet mot marken. De som vallfärdade till Sankt Olof brukade förrätta sin andakt inte bara inför den stora Sankt Olovsbilden inne i kyrkan utan också vid den närbelägna Sankt Olofs källa, som ansågs hålla hälsobringande vatten. Om denna källa heter det år 1819: "Hon hafwer den egenskap, att, om wattnet, än alldrig så hastigt, upplöses, löper watten ur källådrorna, nästan likaså hastigt, fram. Allmogen är af den öfwertygelsen, att detta watten äger en besynnerlig läkande kraft och kan bota, då man badar sig dermed, allahanda yttre skador såsom ögonflussar, huggsår, kräftskador och ledwrickningar, m.fl., och, då man dricker deraf hvad inre sjukdom som helst. Det hämtas fördenskull ganska flitigt, året igenom, och ofta ifrån många mils afstånd.' Ända in i våra dagar har hjälpsökande pilgrimer vallfärdat till Sankt Olofs eller Sankt Olas källa.

Förutom de tre bilderna i Sankt Olofs kyrka i Albo härad i Skåne - den stora, fristående träskulpturen, skulpturen i altarskåpet, den lilla skulpturen på kollektskopan - är åtminstone nitton målade eller skulpterade framställningar av Sankt Olov bevarade från det medeltida Lundastiftet. Fristående träskulpturer, föreställande den norske helgonkonungen, är bevarade från Sällstorps, Stråvalla och Gällareds kyrkor i Halland, vidare från Visseltofta, Onslunda, Fulltofta, Dalby och östra Tommarps kyrkor i Skåne (de fem sistnämnda förvarade i Lunds universitets historiska museum) samt från Edestads kyrka i Blekinge. Skulpturerna från Gällared, Onslunda, Fulltofta, Dalby och Edestad representerar samma typ som skulpturen i Sankt Olofs kyrka i Skåne, såtillvida som helgonkonungen på dessa skulpturer bär harnesk med kappa utanpå. Ett praktfullt Sankt Olovs-skåp från Östra Vrams kyrka i Skåne har kommit till Lunds universitets historiska museum. Den skulpterade, meterhöga bilden av helgonkonungen i mitten av skåpet är omgiven av mindre framställningar i relief av slaget vid Stiklastad (till vänster) och Sankt Olovs seglats (till höger). I ett altarskåp från Kvibille kyrka i Halland, förvarat i Statens historiska museum, flankerar Sankt Olov och ett annat norskt helgon, Sankta Sunniva, en skulpterad bild av Jungfru Maria med Jesusbarnet. Även på altarskåpet från Kvibille är Sankt Olov iförd harnesk med kappa utanpå. Tillsammans med Nordens andra två helgonkonungar, den danske Sankt Knut och den svenske Sankt Erik, är den norske helgonkonungen framställd i kalkmålning i sju skånska kyrkor: östra Herrestad, Linderöd, Norra Strö, Gualöv, Vallby, östra Vemmerlöv och Brunnby. Slutligen är Olov den helige avbildad i relief på en dopfunt i Sankt Olovs kyrka i Skanör. På denna i marmor utförda dopfunt, som härrör från 1300-talet, är helgonkonungen försedd med yxa och riksäpple.

Den stora bilden av Olov den helige i Sankt Olofs kyrka i Skåne har varit en nådabild, det vill säga en bild som stått i förbindelse med underbara bönhörelser. Enligt katolsk teologi är beteckningen "undergörande bild" missvisande, eftersom det inte föreligger något orsakssammanhang mellan bild och bönhörelse. Den katolska teologien har alltid inskärpt, att det inte är bilden som bönhör, utan att bilden har vidmakthållit och stärkt bedjarens personliga förhållande till helgonet och att helgonet har belönat bedjarens av bilden livnärda förtroende genom att lyssna till hans bön och förläna bönhörelse. Bilden av Sankt Olov har åtnjutit kult, men detta har endast varit en relativ kult. Medan den kult, som ägnades åt den helige Olovs person, har varit en absolut kult, har bilden blivit vördad endast på grund av sitt förhållande till det framställda helgonet, och det är helgonet som mottagit kulten, icke bilden.

Andra nådabilder i det medeltida Lundastiftet var krucifixen i Edestads, Mjällby och Lösens kyrkor i Blekinge. Den mest berömda nådabilden i det medeltida Sverige var den skulpterade framställning av Kristi nedtagande från korset, som förvarades i dominikanernas kyrka i Stockholm och som på latin kallades defixio Domini, på svenska Helga Lösen..