Vad vill George W Bush i Irak, egentligen?
av Lennart Pehrson

Artikeln har publicerats i Sydsvenskan 2002-11-29
Vi publicerar den med författarens tillåtelse.

En fascinerande teori är att Bush också såg det som att ödet, eller Gud, placerat honom i en situation där det var hans uppgift att uträtta något stort.

Ibland har det också låtit som om Bush omfattar en relativt enkel och svartvit världsbild där det goda står mot det onda.

Vad är det som driver George W Bush i fråga om Irak?
USA:s president har förstås redogjort för sin övertygelse att Irak fortfarande har massförstörelsevapen och betonat betydelsen av att Bagdadregimen tvingas till avrustning. Han har också förklarat att Saddam Hussein är en hänsynslös tyrann som utgör ett hot mot såväl sitt eget folk som internationell säkerhet.
I debatten om Irak nämns dessutom ett antal andra skäl till varför USA gör sig berett att gå till militärt angrepp för att uppnå avrustning och, om än mindre tydligt uttalat, ett regimskifte:

- Efter 11 september-attacken har Irak blivit ett naturligt mål för en upptrappad och intensifierad terrorbekämpning. Även om en koppling till den 11 september inte kunnat beläggas har Saddam Hussein stött terrorgrupper på andra sätt och president Bush säger att "de som inte är med oss är mot oss".

- Bushdoktrinen, USA:s nya säkerhetspolitik, rättfärdigar att USA måste kunna gå till attack innan något hänt, oskadliggöra ett hot innan det blivit verklighet. Kalla krigets idéer om defensiva strategier och avskräckning håller inte mot internationella terrorister som är villiga att dö för sin sak.

- President Bush vill frigöra Irak så att landet kan bli en politisk partner i Mellanöstern som kan hjälpa till att flytta fastlåsta positioner och spela en konstruktiv roll för att uppnå stabilitet i regionen. USA skulle samtidigt kunna minska beroendet av Saudiarabien och andra länder.

- USA vill ha tillgång till Iraks väldiga oljereserver, världens näst största efter Saudiarabiens. För att klara ekonomisk tillväxt och sysselsättning kommer USA under överskådlig tid att vara beroende av olja. Importen har ökat och svarar nu för mer än hälften av konsumtionen. Som dåvarande utrikesministern James Baker förklarade inför Kuwaitkriget: "Det handlar om jobb, jobb, jobb."

- Inrikespolitiskt är det gynnsamt för Bushadministrationen om opinionen fokuserar på Irak och internationella kriser. Det är lättare att få en uppslutning bakom presidenten och USA:s ekonomiska problem hamnar i skymundan. Om sådana tankar finns fungerade de väl när republikanerna vann höstens kongressval.

- Bush drivs av personliga skäl, vill fullfölja vad hans far aldrig avslutade när han ledde en internationell allians mot Irak under Kuwaitkriget. Den äldre George Bush har kritiserats från konservativt håll för att han inte fortsatte till Bagdad för att få bort Saddam Hussein. Sonen sade nyligen offentligt om Saddam Hussein att "han försökte ju döda min pappa" med syftning på det mordförsök som planerades när den äldre Bush besökte Kuwait 1993.

Inget av skälen kan avfärdas som orimligt. Men de ger ändå inte, var för sig eller ens sammantaget, något riktigt svar på varför USA ska gå till krig mot just Irak just nu. Det finns trots allt andra farliga tyranner med massförstörelsevapen. Vad gör Irak till ett större hot än Nordkorea? Om terrorbekämpning har högsta prioritet varför inte fokusera på uppgifterna om att Usama bin Ladin kan gömma sig i det ostadiga kärnvapenlandet Pakistan eller att finansieringen av 11 september-attacken går att spåra till Saudiarabien? Oljeproblemet är reellt men inte akut. Inrikespolitiska och personliga skäl må spela en, roll men det är ändå långsökt att de i sig skulle motivera ett riskfyllt och kostsamt krig.

Det är heller inte så att det funnits en opinion i USA som krävt hårdare tag mot Irak.
Så det märkliga är att även om Vita huset slagit på krigstrumman i månader och öppet inlett en militär mobilisering, fått ett uttalat stöd för hotet mot Irak av USA-kongressen, FN:s säkerhetsråd och Nato ställs ändå frågan: Vad vill George W Bush i Irak, egentligen?


Inför presidentvalet 2000 var det lite som tydde på att en intervention i Irak ingick i Bushs planer. Han talade om att införa en "ny realism" i utrikespolitiken. John Ikenberry, professor vid Georgetownuniversitetet i Washington, erinrade nyligen i Foreign Affairs om att Bush då ville skifta fokus från "Clinton-erans betoning på nationsbyggande, internationellt socialarbete och en promiskuös användning av militär kraft ". Tyngdpunkten i utrikespolitiken skulle ligga på att få Ryssland och Kina att spela enligt USA:s regler.
Inte heller under den första tiden i Vita huset visade Bush något mer påfallande intresse för Irak. Det var egentligen inte förrän i våras det blev tydligt att något hänt. I Washington Post-journalisten Bob Woodwards nya bok "Bush at War" finns utan närmare förklaring bara följande kortfattade beskrivning: "I april började Bush offentligt deklarera en linje om regimskifte i Irak. I juni förklarade han formellt att han i förebyggande syfte skulle kunna attackera länder som antas hota USA."
Klart är att 11 september-attacken blev en viktig vändpunkt. Bushs departementschefer fick då beskedet att de måste ta ett större ansvar för sina områden. Själv var han tvungen att koncentrera sig på terrorbekämpningen.
En fascinerande teori är att Bush också såg det som att ödet, eller Gud, placerat honom i en situation där det var hans uppgift att uträtta något stort.
Även om Bush i yngre dagar gick i kyrkan var han knappast religiös i djupare bemärkelse. Han växte upp som medlem i episkopalkyrkan men följde senare, till synes utan större funderingar, sin hustru Laura till metodisterna.


Men i 40-årsåldern när Bush slutade dricka alkohol och bestämde sig för att "bli vuxen" och arbeta på sin karriär, kom något av en religiös väckelse. Han. ägnade sig åt bibelstudier och kom nära den bokstavstrogna läran att bara den som accepterar Jesus Kristus kan komma till Guds himmel.
Ibland har det också låtit som om Bush omfattar en relativt enkel och svartvit världsbild där det goda står mot det onda. Och om det godas krafter ska tas i anspråk, vem kan bättre förkroppsliga det onda än Saddam Hussein?

Mycket uppmärksamhet har ägnats åt kampen i hans omgivning som hökar som vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Dick Rumsfeld för mot duvor som utrikesminister Colin Powell. Men oftast gäller den debatten medel snarare än mål, om USA ska gå FN-vägen eller agera unilateralt mot Irak.
Den vision som Bush behövde och som han, möjligen medvetet, inte artikulerat kan snarare ha kommit från mindre offentliga rådgivare, inte minst vice försvarsministern Paul Wolfowitz som regelmässigt placerats i höklägret.

Wolfowitz, som räknas som en tung republikansk intellektuell ideolog, var för mer än tio år sedan en av författarna till ett säkerhetspolitiskt dokument som, när det läckte ut, möttes av kritik och glömdes bort under 90-talets Clinton-era. I stort sett är det just det dokumentet som dammats av och nu blivit till Bushs nya säkerhetspolitiska doktrin.
I en artikel som New York Times Magazine publicerade tidigare i höst porträtterades Wolfowitz under rubriken "Solskenskrigaren". Det visade sig att han inte bara argumenterar för att få bort Saddam Hussein utan att han också har en optimistisk och närmast missionärsliknande föreställning om chansen att upprätta en demokrati i Irak, den första arabiska demokratin (undantaget en kort period i Libanon) som kan bli en hävstång för politiska reformer i Iran, Syrien och andra arabländer, ja hela den muslimska världen.
Det krävs ingen större fantasi för att se hur en vision om att förändra Mellanöstern och andra muslimska länder till frihetstörstande demokratier i amerikansk bemärkelse kan utgöra en lockelse för George W Bush. Här finns såväl ett historiskt uppdrag som kan mätas mot USA:s seger i det kalla kriget och andra stordåd som kampen mellan det goda och onda. Den liberale kommentatorn Anthony Lewis har senare, i New York Review of Books, varnat för att även om Wolfowitz i "Solskenskrigaren"kan framstå som sympatisk och välmenande så går det inte att glömma bort parallellen till Vietnamkriget. Liksom i Vietnam finns välmenande avsikter bakom Wolfowitz optimism och dessa välmenande avsikter kan än en gång leda fel.
Det är onekligen en rad hinder som måste passeras. Kenneth Pollack, som var medlem av president Bill Clintons nationella säkerhetsråd, argumenterar för ett krig mot Irak i boken "The Threatening Storm -The Case for Invading Iraq", men han betonar att det finns en rad förutsättningar som måste uppfyllas. En invasion bör ha stöd från FN:s säkerhetsråd, europeiska allierade och nyckelstater i Mellanöstern och den bör vara massiv med en invasionsstyrka på mellan 200 000 och 300 000 man. Dessutom måste USA se till att invasionen inte störs av våldsamheter mellan Israel och palestinierna och sedan vara berett att ställa upp med en kostsam ockupationsstyrka som kan övervaka Iraks rekonstruktion.

Mycket kan gå snett. Ett krig mot Irak kan utlösa våldsamma protester i regionen och svetsa samman arabvärlden mot USA. Ett utdraget krig med större egna förluster kan snabbt framkalla ett opinionsbakslag i USA där tålamodet får antas vara begränsat, både när det gäller förluster av människoliv och materiella kostnader när de inhemska ekonomiska utsikterna är osäkra.
Kanske är det just en ledare med en närmast messiansk övertygelse om sin egen ödesroll och det godas seger som kan se bortom alla de hinder som står i vägen.

Lennart Pehrson
lpehrson@ix.netcom.com

Till KATOLIKnu