Påven Johannes Paulus II:s fastebudskap 2002

Kära bröder och systrar!

1. Vi förbereder oss på att börja fastetiden, som leder fram till firandet av vår tros centrala mysterium, Kristi lidande, död och uppståndelse. Vi förbereder oss på att gå in i den del av året då kyrkan inbjuder de troende att begrunda Kristi frälsningsverk, som han fullbordade på korset. Den himmelske Faderns frälsningsplan förverkligades genom hans enfödde son, som är hans fria och fullkomliga gåva till oss. “Ingen har tagit mitt liv ifrån mig, jag ger det av fri vilja”, förklarar Jesus (Joh 10:18). På så sätt låter han ingen tvekan uppstå om att han frivilligt ger sitt liv för att rädda världen. Frälsaren bekräftar själv innebörden av denna sin kärleksgåva när han säger: “Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13).

Fastetiden, som är en botens och omvändelsens tid, hjälper oss att betrakta detta förunderliga kärleksmysterium. Därigenom återvänder vi till själva rötterna av vår tro. När vi begrundar den oskattbara nådegåva som återlösningen är, kan vi inte undgå att inse att Gud har velat skänka oss allt genom denna sin kärleksgåva. För att fördjupa denna aspekt av frälsningsmysteriet har jag som tema för årets fastebudskap valt Herrens ord: “Ge som gåva vad ni har fått som gåva!” (Matt 10:8)

2. Gud har av fri vilja skänkt oss sin enfödde son. Vem av oss skulle någonsin ha kunnat förtjäna eller ens kunnat hoppas på en så stor gåva? Den helige Paulus skriver: “Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd” (Rom 3:23-24). I sin oändliga nåd älskade Gud oss, och han lät sig inte hindras av den skiljemur som människans synd hade rest upp mellan henne själv och Gud. Gud böjde sig ner till vår svaghet och lät vår svaghet bli anledning till en ny och ännu mera underbar gåva av kärlek. Kyrkan upphör inte att förkunna detta mysterium av gränslös godhet och att lovprisa Gud för hans fria beslut att han, istället för att döma människan, öppnar vägen för henne tillbaka till gemenskapen med Gud.

“Ge som gåva vad ni har fått som gåva!” Må dessa ord ur evangeliet genljuda i alla kristna församlingar på vandringen genom fastetiden fram till påsken. Och må fastetiden, genom att påminna oss om Herrens död och uppståndelse, låta alla kristnas hjärtan fyllas av glädje över denna stora gåva. Ja, vi har verkligen fått ta emot en stor gåva, helt till skänks, utan någon betalning. Är inte hela vårt liv på så sätt buret av Guds godhet? Vårt liv är ju från dess första stund en förunderlig gåva. Men eftersom livet är en gåva får det aldrig betraktas som en egendom som man kan handskas med efter eget godtycke. Detta gäller även i vår egen tid, som ibland väcka intrycket av att människan har blivit herre också över livet. De nya upptäckterna inom medicin och bioteknik kan förleda oss att tro att människan är sin egen skapare och få oss att falla för frestelsen att “äta av livets träd” (1 Mos 3:24).

Det är också värt att påminna om att inte allt som är tekniskt möjligt också är moraliskt tillåtet. När forskningen frambringar mera människovärdiga levnadsvillkor så ägnar den sig åt en storartad uppgift. Men samtidigt får man aldrig glömma bort att det mänskliga livet är en gåva, och att det behåller sitt värde även när det är präglat av lidanden och begränsningar av olika slag. Livet är en gåva som vi ska ta emot och älska alltid och överallt. Det är oss givet som en gåva och det ska levas som en gåva för andra.

3. När vi under fastetiden begrundar Kristi försoningsoffer för oss på Golgata, så hjälper detta oss att upptäcka att livet blivit återlöst genom honom. Genom den Helige Ande förnyar Jesus vårt liv, så att vi blir delaktiga av Guds eget liv och får erfara hans kärlek till oss. Denna storslagna gåva får de kristna med glädje vittna om. I sitt evangelium skriver den helige Johannes: “Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3). Detta liv skänks oss genom dopet och vi fortsätter att regelbundet ge det näring genom bön, firandet av sakramenten och genom att vittna om evangeliet.

Eftersom vi har fått detta liv till skänks som gåva, måste vi också ge det vidare som en gåva till våra bröder och systrar. Det är just detta som Jesus säger till sina lärjungar när han skickar ut dem som sina sändebud ut i världen: “Ge som gåva vad ni har fått som gåva!” Och den första gåva som de ger består i vittnesbördet av ett liv i helighet, ett liv som vittnar om Guds egen kärleksgåva. Må fastetiden göra denna vår grundläggande kallelse allt tydligare för alla troende. Vi som är troende är kallade att minnas livets gåvokaraktär, genom att vi lever livet som en gåva för Gud och för vår nästa.

4. “Vad äger du som du inte har fått som en gåva?” frågar den helige Paulus i Första Korinthierbrevet (1 Kor 4:7). Har man förstått att livet är en gåva följer förpliktelsen att älska sina bröder och systrar och att leva sitt liv för dem. Är det inte så att Gud skapar oss som varelser som behöver varandras hjälp just för att vi därigenom ska lära oss att växa bort från vår egoism och börja leva i den evangeliska kärlekens anda? Jesu bud är klart: “Om ni bara älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant?” (Matt 5:46). De som låter sig präglas av denna världens anda värdesätter bara relationer som bygger på egenintresse och personliga fördelar, vilket leder till en egocentrisk syn på livet där det inte finns någon plats för de fattiga och svaga. Men varje människa, också den allra svagaste, måste bli accepterad och älskad för sin egen skull, oavset vilka begränsningar och brister hon än må ha. Ja, ju större svårigheter en människa har att kämpa med i livet, desto större anledning har vi att visa henne omsorg. Det är om denna omsorg och kärlek som kyrkan bär vittnesbörd genom ett otal organisationer och institutioner som på olika sätt bistår människor som är sjuka, marignaliserade, fattiga och förtryckta. På så sätt blir de kristna till hoppets apostlar som främjar en kärlekens civilisation.

Där viktigt att se att Jesus uttalade orden “Ge som gåva vad ni har fått som gåva!” just när han sände ut sina apostlar för att förkunna evangeliet om frälsningen, som är hans fösta och främsta gåva till mänskligheten. Kristus vill att förkunnelsen om att Guds rike har kommit oss nära (Matt 10:5ff) ska åtföljas av handlingar som vittnar om Guds kärlek. Det var så som apostlarna handlade under kyrkans första tid. Det gjorde att de som hörde apostlarna förstod att apostlarna kom med ett budskap som var större än de själva. Också i våra dagar kan de troendes goda gärningar vara ett tecken på tron och bli som en inbjudan för andra att ta steget in i trons gemenskap med Gud. När de kristna, liksom den barmhärtige samariern, bistår sina medmänniskor i nöd rör det sig inte bara om en rent materiell hjälp. Det handlar samtidigt om en inbjudan till Guds rike, en inbjudan som visar människorna vägen till den fulla meningen med liv, hopp och kärlek.

5. Kära bröder och systrar! Låt oss göra föresatsen att leva på detta sätt under denna fastetid, i praktisk generositet gentemot våra fattigste bröder och systrar! När vi öppnar våra hjärtan för dem kommer vi att upptäcka att vår omsorg om dem är ett sätt att ställa våra förmågor och möjligheter i Herrens tjänst. Av honom har vi fått dem som gåva och som gåva ställer vi dem i hans tjänst.

Vilken tid kan väl vara bättre för att vittna om Guds slösaktiga godhet än just fastetiden? Och världen behöver sannerligen detta vittnesbörd. I Guds kärlek till oss ligger kallelsen att ge oss själva som en gåva till andra. Jag tackar alla runt om i världen – lekfolk, ordensfolk och präster – som på så sätt vittnar om Guds kärlek till människorna. Må detta bli verklighet hos alla kristna, under vilka omständigheter vi än må leva.

Må Jungfru Maria, som är kärlekens och hoppet moder, vara vår ledstjärna och styrka under denna fastetid. Med löfte om min tillgivna förbön för er alla nedkallar jag min apostoliska välsignelse över var och en av er, särskilt över dem som dag efter dag bistår sina medmänniskor med barmhärtighetens gärningar.

Givet i Vatikanen den 4 oktober 2001 på den helige Franciskus festdag.

Johannes Paulus II

Översättning: Ulf Jonsson SJ