Samvetet

Artikel 6

Samvetet

1776 "I djupet av sitt medvetande upptäcker människan en lag, som hon inte ger sig själv, en lag som hon dock är förpliktad att lyda. Dess röst manar henne ständigt att älska och att göra det goda och undvika det onda. Den ljuder i det rätta ögonblicket i hennes hjärta. …Människan har alltså en lag som av Gud är inskriven i hennes hjärta. ...Samvetet är människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd."(Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 16)

I. Samvetets dom

1777 I personens mitt, dess hjärta, finns det moraliska medvetandet, samvetet. (jfr Rom 2:14-16. ) Det upplyser människan i rätt ögonblick om att utföra det goda och att undvika det onda. Det bedömer också det som man konkret har valt i det att det godkänner det som är gott och underkänner det som är ont. (jfr Rom 1:32.) Det vittnar om sanningen och ställer den i relation till det högsta goda, till vilket den mänskliga personen erfar en dragning och från vilken den tar emot buden. Då en klok människa lyssnar till samvetets röst, kan hon höra Gud som talar.

1778 Samvetet är ett omdöme av förnuftet genom vilket den mänskliga personen inser den moraliska kvaliteten i den handling som den skall utföra, håller på att utföra eller redan har fullgjort. I allt vad hon säger och gör är människan tvungen att troget följa vad hon vet är rätt och riktigt. Det är genom samvetesomdömet som människan uppfattar och inser den gudomliga lagens föreskrifter. [1749]

Samvetet är en lag som kommer från vår ande, men som överträffar vår ande, som kommer med förslag till oss, som innebär ansvar och plikt, fruktan och hopp.
... Samvetet är budbärare för Den som både i naturens och nådens värld talar till oss liksom genom slöjan, upplyser oss och styr oss. Samvetet är den främste av alla Kristi ställföreträdare." (John Henry Newman, Letter to the Duke of Norfolk, 5.)

1779 Det är viktigt för var och en att vara så medveten om sig själv att han kan höra och följa sitt samvetes röst. Detta krav på att kunna uppfatta sitt inre är desto nödvändigare som livet ständigt utsätter oss för frestelsen att dra oss undan all reflexion, självrannsakan eller möjlighet att gå in i oss själva:

Gå tillbaka till ditt samvete, fråga det. …Vänd tillbaka, bröder, till ert inre och betrakta i allt vad ni gör Vittnet, Gud. (Augustinus, In epistulam Johannis ad Parthos tractatus, 8, 9: PL 35, 204 1.)

1780 Den mänskliga personens värdighet omfattar och fordrar samvetets rätta inställning. Samvetet klargör principerna för människan och skänker insikt i dem ("synderesis") det använder dessa principer i de givna omständigheterna på de skäl som föreligger, liksom på det man strävar efter, och som följd av detta bedömer det de handlingar som skall göras eller redan har utförts. Ett klokt omdöme från samvetets sida vinner på ett praktiskt och konkret sätt insikt i sanningen om det moraliskt goda, som kommer till uttryck i förnuftets lag. En människa som träffar sitt val i enlighet med detta omdöme kallar man en klok människa.

1781 Samvetet låter människan ta på sig ansvaret för handlingar som utförts. Om människan gör något ont, kan ett rätt samvetsomdöme i henne bli ett vittne om det godas universella sanning, samtidigt som det vittnar om det onda i det som människan just då har valt. Utfallet av samvetsomdömet blir en underpant på hopp och barmhärtighet. I det att samvetet vittnar om det fel som begåtts påminner det om att man skall be om förlåtelse, att man i framtiden skall göra det goda och att man ständigt skall odla sin förmåga att med Guds nåd göra gott ("dygden"):

Om vårt hjärta dömer oss, kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt (1 Joh 3:19-20).

1782 Människan har rätt att handla enligt sitt samvete och i frihet för att personligen fatta sina moraliska beslut. "Människan får inte tvingas att handla mot sitt samvete. Men hon får inte heller hindras att handla enligt sitt samvete, framför allt på det religiösa området." (Vat. II, Dekl. om religionsfriheten Dignitatis humanae, n. 3)

II. Samvetsbildning

1783 Samvetet måste få kunskap och det moraliska omdömet måste få upplysning. Ett väl bildat samvete är uppriktigt och sanningsenligt. Det utformar sina omdömen genom att följa förnuftet, i överensstämmelse med det verkligt goda som är avsett av Skaparens vishet. Att fostra sitt samvete är oundgängligen nödvändig för människor som är underkastade negativt inflytande och frestade av synden att föredra sitt eget omdöme och avvisa sådan undervisning, som framläggs med auktoritet.

1784 Fostran av samvetet är en livsuppgift. Från och med de första levnadsåren väcker det barnet till insikt och får det att följa den inre lagen, som samvetet får kännedom om. En klok uppfostran lär ut dygden; den bevarar eller botar från rädsla, själviskhet och högmod, skuldkänslor och känslor av självbelåtenhet, som uppstår av mänsklig svaghet och mänskliga fel. Fostran av samvetet garanterar friheten och ger hjärtat frid.

1785 Guds ord är ljuset på vår väg när det gäller fostran av samvetet. Vi måste ta det till oss i tro och bön och omsätta det i praktisk handling. Vi måste också rannsaka vårt samvete genom att betrakta Herrens kors. Vi får hjälp av den helige Andes gåvor och av andras vittnesbörd och råd och ledning av den undervisning som bedrivs i kyrkans namn och med hennes auktoritet." (ibid. Jfr. n.14)

III. Att välja enligt sitt samvete

1786 Samvetet kan när det ställs inför ett moraliskt val antingen fälla ett riktigt omdöme i överensstämmelse med förnuftet och Guds lag eller göra tvärtom - fälla ett felaktigt omdöme som avlägsnar sig därifrån.

1787 Människan ställs ibland inför situationer som gör det moraliska omdömet mindre säkert och försvårar ett beslut. Men hon måste alltid söka det som är rätt och gott och urskilja Guds vilja som kommer till uttryck i hans lag. [1955]

1788 För att uppnå detta bemödar sig människan om att tolka fakta som vunnits av erfarenhet och tidens tecken med hjälp av klokhetens dygd och råd av sakkunniga människor. Den helige Ande och hans gåvor ger också sitt bistånd. [1806]

1789 Några regler kan användas vid alla tillfällen:

• Det är aldrig tillåtet att göra det onda för att uppnå något gott;
• Den "gyllene regeln": "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (Matt 7:12); (jfr Luk 6:3 1 Tob 4:15.)
• Kärleken väljer alltid den väg som respekterar nästan och hans samvete: "Om ni på detta sätt försyndar er mot era bröder och våldför er på deras... samveten, syndar ni mot Kristus" (1 Kor 8:12). "Det är bra att avstå från... allt som blir en stötesten för din broder" (Rom. 14:21).

IV. Det felaktiga omdömet

1790 Människan måste alltid lyda ett säkert omdöme av sitt samvete. Om hon avsiktligt skulle handla mot detta, skulle hon döma sig själv. Men det händer att samvetet befinner sig i okunnighet och på ett felaktigt sätt bedömer handlingar som skall göras eller som redan har gjorts.

1791 Denna okunnighet har ofta sin grund i den enskilda personen som måste bära ansvaret för den. Så går det "när människan föga bekymrar sig om att söka det sanna och det goda, och när vana vid synd med tiden gör hennes samvete nästan blint". (Vat. 11, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 16.) I sådana fall är människan skyldig till det onda som hon begår. [1704]

1792 Okunnighet om Kristus och hans evangelium, andra människors dåliga exempel, slaveri under lidelser, krav på missförstådd autonomi för samvetet, vägran att rätta sig efter kyrkans auktoritet, brist på omvändelse och kärlek kan finnas med i underlaget då man gör felaktiga omdömen om ett sätt att handla är moraliskt riktigt eller ej.

1793 Men om tvärtom okunnigheten inte kan övervinnas, eller där det finns ett felaktigt omdöme utan att det moraliska subjektet har något ansvar för det, så kan den onda handling som en person gör inte tillräknas denna person. Icke desto mindre förblir den något ont, något som inte borde ha skett, n något som är felaktigt. Man måste alltså arbeta för att befria samvetet från dess misstag.

1794 Ett gott och rent samvete får sitt ljus av den sanna tron. Ty kärleken kommer ur ett "rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro" (1 Tim 1:5) (jfr. 1 Tim 3:9; 2 Tim 1:3 1Pet 3:21; Apg 24:16)

Ju mer det rätta samvetet kan göra sig gällande, desto mer avlägsnar sig grupper och enskilda från att fatta sina beslut på ett blint sätt och strävar efter att följa den objektiva moralens normer. (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n.16.)

Sammanfattning

1795 "Samvetet är människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd.(ibid.)

1796 Samvetet är ett förnuftets omdöme varigenom människan personligen får insikt i en konkret handlings moraliska kvalitet.

1797 För en människa som har gjort något ont blir utslaget av hennes sam vetsdom en underpant på omvändelse och hopp.

1798 Ett väl bildat samvete är rättrådigt och sanningsälskande. Det ut trycker sina omdömen i enligt med förnuftet och i överensstämmelse med det verkligt goda som är avsett av Skaparens vishet. Var och en måste vidta åtgärder för att bilda sitt samvete.

1799 Då samvetet ställs inför ett moraliskt val, kan det göra ett rätt omdöme i överensstämmelse med förnuftet och Guds lag. Men det kan också göra ettfelaktigt omdöme som avlägsnar sig därifrån.

1800 Människan måste alltid följa ett säkert omdöme av sitt samvete.

1801 Samvetet kan förbli i okunnighet eller göra felaktiga omdömen. Dessa former för okunnighet och misstag är inte alltid fria från skuld.

1802 Guds ord är ljus på vår stig. Vi måste ta det till oss i tro och bön och utföra det i gärning. Så bildas samvetet.

(Katolska Kyrkans Katekes; Catholica, Vejbystrand 1996)