Eutanasi

Katolska Kyrkans Katekes


Eutanasi

2276 De som erfar att deras liv får sitt utrymme förminskat eller försvagat har rätt till särskild respekt. Sjuka eller handikappade personer skall få hjälp för att föra ett så normalt liv som möjligt.

2277 Vilka motiv eller medel som än åberopas eller används när det gäller direkt eutanasi innebär den ändå att man tar handikappades, sjukas eller döendes liv. Den är moraliskt oacceptabel.

Sålunda innebär en handling eller en underlåtelse som i sig själv eller i sin avsikt förorsakar döden för att ge smärtfrihet en form för dråp som allvarligt strider mot människans värdighet som person och vördnaden för Gud, hennes Skapare. Det felaktiga omdöme som man kan ha råkat ut för i god tro ändrar inte denna mordhandlings natur som alltid skall fördömas och avvisas.

2278 Att upphöra med mödosamma, farliga, extraordinära eller i förhållande till det förväntade resultatet orimliga medicinska insatser kan vara riktigt. Här rör det sig om att vägra vara "terapeutiskt halsstarrig". Här är det inte fråga om att man dödar någon; man går med på att man inte kan hejda döden. Beslut bör fattas av patienten om han har kompetens och förmåga därtill, eller av dem som har laglig rättighet till det. Patientens förnuftsstyrda vilja och legitima intressen skall alltid respekteras. 

2279 även om döden anses vara omedelbart förestående, så har man inte rätt att avbryta den vård man är skyldig den sjuka personen. Bruket av smärtstillande medel för att lindra den döendes lidanden även om man därmed riskerar att förkorta patientens liv kan stå i överensstämmelse med de mänskliga värdigheten om döden inte är något som planeras, vare sig som mål eller som medel, utan bara något som man förutser och uthärdar som något oundvikligt. Den lindrande (palliativa) vården är en alldeles särskild form för osjälvisk kärlek. Därför skall den uppmuntras.

(Katolska Kyrkans Katekes; Catholica, Vejbystrand 1996)

Till KATOLIKnu