Biskop Anders Arborelius OCD

Predikan 24 augusti 2001

Den heliga Rosa av Lima

Vårt liv här på jorden är bara en mycket provisorisk tillvaro inför den evighet som aldrig skall ta slut, inför den bröllopsmåltid som skall övergå allt vad vi kan tänka eller föreställa oss. Därför är det så viktigt att vi här på jorden vänjer oss vid att leva i bröllopsfestens anda, att vi tror att vi kan möta Brudgummen här och nu, att han kallar på oss, att han vill ge oss sin kärlek, att han vill använda oss.

Kära systrar, ni är här just därför att ni har följt Brudgummen och lyssnat till hans röst. Ni har på ett helt unikt sätt sagt att ni vill leva i gemenskap med Brudgummen. Ni vill redan nu ta ut bröllopsfesten i förväg. Ni vill offra ert liv för honom. Vi skulle kunna säga att just i er förverkligas det offer som Jeftas dotter (Dom 11) fick göra på ett ännu större och sannare sätt. Ert liv ser ni som en offergåva, som ni bär fram till Jesus Kristus för världens liv. Under de här dagarna skall vi just försöka tränga in i det mysterium som innebär att ert liv, det kontemplativa klosterlivet, har en inre betydelse för evangelisationen, för att det glada budskapet blir känt, mottaget och förvandlar människorna.

I dag firar Kyrkan den heliga Rosa av Lima. I hennes liv och ord ser vi på ett tydligt sätt detta mysterium. För henne var varje tanke något som fick henne att höja sig upp till Herren. Allt föranledde henne att vända sig till Skaparen. Så är det i det kristna livet och allra mest i det kontemplativa. Allting påminner oss om Brudgummen. Hans sår lyser emot oss i allt det vi är med om. Hans anletsdrag träder fram i allt det vi ser på. Denna innerliga förening med Jesus Kristus, som egentligen är själva dopnåden och som på ett särskilt sätt tar sig uttryck i det kontemplativa livet, är själva evangeliet. I sin förunderliga godhet vill Gud komma oss människor så nära som det bara går.

Den heliga Rosa sade också att hon ville vara som en sten eller en klippa som lade sig för helvetets port så att ingen skulle kunna komma in. Det kontemplativa livet är i sig en förbön för människornas räddning. Kära systrar, genom er bön, ert tålamod och er självutgivelse står ni inför Brudgummen i förbön för världen. Ni kan inte stå ut med att själarna går förlorade. Ni måste kämpa i bön för att evangeliet tas emot och förvandlar människor. Vi får lita på att Kristus i sin oändliga barmhärtighet kan använda oss svaga människor för att göra sig känd och älskad, även när vi inte syns eller märks, även när vi lever i det fördolda.

Just det som är er kallelse, att i ständig bön leva i det fördolda med Jesus Kristus, kan ge världen hopp och tillförsikt. I världen är det som syns, märks och hörs, det som man börjar tröttna på. Man längtar efter ett djupare, sannare liv. Låt oss därför under de här dagarna verkligen öppna oss för den ständiga föreningen med Brudgummen. Låt oss se att vår kallelse att leva i gemenskap med honom alltid bär frukt, att det alltid pekar på den stora bröllopsmåltid som vi är kallade till och som vi här och nu får ta ut i förskott när eukaristin frambärs. Det underbara är att här och nu får vi dela samma bröllopsmåltid som vi skall ta emot i evigheten. Här sker det under sakramentets slöja, där öga mot öga, ansikte mot ansikte. Men det är samme Brudgum. Det är samma bröllopsfest och vi är desamma. Vi är unika varelser, kallade till denna innerliga gudsgemenskap. Låt oss därför ta ut bröllopsfesten i förskott.

+Anders Arborelius ocd