Biskop Anders Arborelius ocd

Eukaristin som enhetens och evangelisationens sakrament

Vid reträtt i Vår Frälsares församling i Malmö
den 2-3 december 2005

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning.

Föredrag III

Vi ber med Jesu egna ord.

Helige Fader, bevara dem i ditt namn, dem som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Denna bön ur Jesu översteprästerliga bön är en sammanfattning av allt det vi har försökt se på under denna reträtt. Jesus ber sin himmelske Fader, som han ständigt lever i gemenskap med, att vi alla skall sammanfattas i samma kärlekens enhet. Det stora medlet, den stora hjälpen för oss att bli ett med Kristus och genom honom med Fadern är eukaristin. Aldrig är vi så ett med Jesus som där. Aldrig är vi så ett med varandra som där. Just därför är det så viktigt för oss att verkligen ta till oss och genomsyras av denna kärlekens enhet, som vi får ta emot i eukaristin. Sedan är vi kallade att leva i samma enhetens och kärlekens atmosfär som kring altarbordet. Då skulle alla murar mellan människor försvinna. Då skulle konflikterna lösas. Då skulle det bli fred och rättvisa.

Då skulle något av himlens enhet bli tydlig redan på jorden. Det är denna uppgift vi har: att så mycket som möjligt försöka ta ut himlens fullhet i förskott. Varje gång vi ber, lever vi redan i Guds evighetsdimension. Gud lever alltid i sin evighet och sin härlighet. Vi kan tack vare tron, hoppet och kärleken redan nu smaka något av denna eviga härlighet, men i det fördolda, i trons dunkel, på ett osynligt sätt. Gör vi det, börjar vi redan nu ana något av det, som skall bli vårt yttersta mål, att få sitta till bords i den eviga bröllopsmåltiden, att se Gud sådan han är. Alla dessa uttryckssätt som Bibeln har att tala om Guds evighet och härlighet övergår vårt förstånd, våra begrepp och våra bilder. Men vi har alla i eukaristin fått erfara, att här är det något större, underbarare och djupare än allt det vi kan förstå och smälta med våra vanliga sinnesförmögenheter. Vi får redan nu en liten aning om, vart vi är på väg.

Sedan får vi kallelsen att på vårt sätt försöka förverkliga detta utanför kyrkorummet. Gud anförtror oss alltid en del av verkligheten - en liten sfär omkring oss, en miljö, några människor, där vi skall vara detta Kristi ljus, där vi skall försöka hjälpa människor att förstå, vad livet går ut på, att det inte bara är bingo, golf och Ikea. Vi kan skratta åt det. Men för många människor är det en helt okänd värld, att vi är kallade till denna djupa Kristusgemenskap. Samtidigt vet vi, att människor längtar efter detta, och att de behöver vägvisare, att de behöver färdkamrater. Därför betonar jag mycket starkt denna kallelse till evangelisation. Ibland har man en tendens att tänka, att detta får de andra, missionärerna, som skickas ut här och var utföra. Men det är just här de behövs, eftersom många människor inte har en öppenhet för Guds mysterium. Alla döpta har möjlighet och kapacitet att förmedla det som de har tagit emot i dopet.

Jungfru Maria kan hjälpa oss att upptäcka vår kallelse att leva i djupare gemenskap med Jesus Kristus och genom honom med Fadern, men även att bli de som vittnar och förmedlar detta omkring sig. Vi kristna har en oerhörd hjälp av att vi får ha Jungfru Maria till vår moder och syster och vän. Många av oss har upptäckt det. Men många har kanske inte riktigt upptäckt, hur mycket Maria kan hjälpa oss att komma Jesus närmare och få den helt förtroliga, intima vänskapen med honom. Ännu mindre kanske vi har upptäckt, att Maria hjälper oss, uppmuntrar oss att också förmedla och bära ut detta budskap till människor omkring oss. I Kyrkans spiritualitet vill man ge oss möjlighet att komma Maria närmare. Vi behöver bara tänka på rosenkransen och andra böneformer, där vi får identifiera oss med Maria i hennes förhållande till Jesus. Vi får se på Jesus med Marias ögon. Vi får försöka älska Jesus med Marias hjärta. Vi får med Maria bära ut Jesus till världen.

I katakomberna i Rom finns det två karakteristiska målningar på väggarna. De lär vara de äldsta av alla kristna avbildningar. På den ena ser man den gode Herden, som spelar på en flöjt och lockar med sig de troende. På den andra ser vi en kvinna, som står i orantehållning, i bönehållning. De två bilderna är kristna urbilder. I den gode Herden känner vi igen Jesus Frälsaren, den som leder oss genom livet och in i evigheten. Den andra bilden visar kvinnan, som står och håller upp armarna i bön. Vem är det? Ibland har historikerna tvistat, om detta är Jungfru Maria, Kyrkan eller en vanlig kvinna i bön. Det är alla tre. Denna figur representerar Kyrkan i bön. I Jungfru Maria ser vi tydligast Kyrkan i bön. Hon är urbilden av Kyrkans äkta, sanna väsen. Vi är kallade att bli som hon i förhållandet till Kristus. I de två bilderna ser vi hela verkligheten. Vi ser Jesus Kristus, Guds enfödde Son, som blev människa för att leva, lida och dö med och för oss och på så sätt bli vår herde, den som leder oss genom livets alla labyrinter in i evigheten, i härligheten. Men vi måste också se, vem det är han har kommit för att rädda och frälsa. I kvinnogestalten i bön ser vi det som är Kyrkans mysterium. Jag brukar ställa en samvetsfråga: när ni tänker på Kyrkan, vilket pronomen använder ni då, den eller hon? Om man talar om Kyrkan som den, då är det en organisation, en institution. Den aspekten har naturligtvis Kyrkan. Men Kyrkans innersta verklighet är att vara Kristi brud, som otåligt väntar på Brudgummen. Vi känner igen Kyrkans sanna ansikte i Jungfru Maria.

Samtidigt ser vi, att varje människa är kallad att ha denna längtan efter Jesus, som vi ser i bilden i katakomberna. Vi skall alla bli Kyrkan. Genom vårt dop är vi Guds heliga tempel, Guds hus. Vi är liksom en liten kyrka var och en av oss, eftersom Gud bor i oss. Just detta är mycket berikande att upptäcka, att Gud är mig så oändligt nära genom mitt dop. Gud är inte fjärran, långt borta, utan han är mig oändligt nära. Att upptäcka att jag i varje ögonblick har denna kontaktmöjlighet med honom, att jag i varje ögonblick kan stå i bönens djupa relation och dialog med Jesus Kristus, kan ofta förvandla vårt liv. I eukaristin blir det allra tydligast, att vi har detta djupa förhållande av ständig relation och dialog med Kristus. Men det skall sedan få sitt eko och sin fortsättning i resten av mitt liv.

Det är ofta här vår stora svårighet ligger, att vi gör denna skillnad, kanske inte viljemässigt men rent reflexmässigt, mellan livet i Kyrkan, liturgin, eukaristin och det vanliga livet. För många kan det bli nästan som en schizofreni, att man lever som en helt annan människa de ögonblick man är i kyrkan. Man kommer då Kristus nära. När man sedan kommer ut, är detta helt borta. Det är många kristnas tragik, att de inte har kunnat hitta förbindelselänken mellan det fromma livet och det vanliga livet. De gäller att upptäcka, att jag får fortsätta att leva i denna grundhållning av bön och dialog, även när jag arbetar, lagar mat och går och handlar. Det är något av det viktigaste för oss kristna att upptäcka, att vi alltid är Guds tempel och Guds hus. Treenigheten lever i mig. Den bor i mig som i sitt eget hem genom mitt dop. Den nåd, den möjlighet jag har fått, är det min kallelse att försöka förverkliga konkret i mitt liv. Vi är inbjudna att leva i ständig bön. När vi hör det, reagerar vi ofta lite negativt och tycker, att det är för jobbigt, och att vi inte klarar det. Man undrar om man hela tiden måste be rosenkransen. Vi måste upptäcka, att det inte är fråga om det planet, utan att denna djupa bönerelation ständigt ligger där som trons, hoppets och kärlekens djupa förbindelse med Kristus.

Här kan Jungfru Maria hjälpa oss. Vi inser nog alla, att Maria hade detta ständiga och djupa förhållande till Jesus som gjorde, att bön och arbete inte var skilda saker. Vi kan tänka på hennes liv i Nasaret. Det kan vara som en ikon. De sysslor hon utförde, gjorde hon i ständigt medvetande om Jesu närvaro i hennes hem. Detta kan bli en bild för vårt Jesusförhållande. Vi kan gå tillbaka till Marias första tid. Det kan ibland hjälpa oss att se, hur vi kan komma Jesus nära. Jesus är ett litet barn som ligger i en vagga i Nasaret. Maria har till uppgift att ta hand om detta hem. Det betyder, att hon inte hela tiden kan sitta och titta på barnet, även om hon skulle vilja det. Hon måste arbeta, städa och laga mat och avvisa obekväma gäster. Hon lever ett helt vanligt liv. Hon gör det vi alla gör. Men hon är ständigt medveten om detta barn i vaggan. Det behövs bara ett litet pip från Jesusbarnet, så är hon där. De av er som har haft småbarn kanske känner igen detta lättare. Man kan vara upptagen av många olika saker. Man kan hålla på med det ena efter det andra. Tankarna kan syssla med så mycket, men hjärtats slag slår liksom i takt med det lilla barnet, med Jesusbarnet.

Vi kan anknyta till en modern bild. Det är en kvinna, som har en datafirma i sitt hus. Hon lyckas förena både att vara småbarnsmamma och att ha en yrkeskarriär. Hon sköter framgångsrikt en datafirma i sitt hem. Men samtidigt har hon ett spädbarn, som ligger i rummet bredvid. Hon måste tänka på, vad hon gör, när hon sitter vid datorskärmen. Hennes intellektuella kapacitet är helt sysselsatt med detta. Men samtidigt är hon på hjärtats nivå medveten om barnet i rummet bredvid. Det behövs bara ett litet pip, så reagerar hon. På liknande sätt tror jag, att det skulle vara oss till stor hjälp att veta, att Gud unnar oss, att vi använder vår tankeförmåga på det arbete och den uppgift vi har. Vi behöver inte hela tiden tänka på Jesus, på Gud. Vi behöver inte ha en känsla av hans närvaro, men på hjärtats nivå är vi ständigt förenade med honom. Han ser alltid på oss med kärlek.

Det kan ibland vara lättare att tänka på, att det är han som är medveten om mig. Det är han som ser på mig. Det är han som älskar mig i varje ögonblick. Det enda jag behöver göra är att låta honom älska mig, låta honom se på mig, låta honom ta hand om mig. Därför är det lilla ordet låta mycket viktigt. Det ger oss en förståelse av Jungfru Marias plats i det kristna mysteriet. Jesus vill frälsa oss. Han vill älska oss. Han vill helga oss. Det är han som gör allt i den kristna människans liv. Vi behöver inte anstränga oss och göra så mycket. Vi behöver endast låta oss ledas och låta oss älskas. Ibland är det just den biten vi missar. Det kan ibland vara bra att tänka efter, vad det innebär att låta sig älskas av Gud, att låta sig betraktas, att låta sig formas. Vad innebär det från min sida? Det är inte en pur passivitet, utan det är ett slags mellanting mellan aktivitet och passivitet. Det är mottaglighet, en formbarhet för Guds nåd, som gör att det är vår stora glädje att låta oss betraktas av hans ögon, låta oss älskas, låta oss frälsas.

Just här är Jungfru Maria vår förebild och vår modell. Hon visar oss det allra tydligast i bebådelsen. Gud vill bli människa. Han vill komma in i vår värld. Det är hans verk. Det är han som handlar. Men han kan inte handla, om det inte är någon som säger: "Låt det ske. Må det ske med mig som du har sagt". Det är detta Maria säger vid bebådelsen. På latin är det ännu enklare. Då säger hon endast "Fiat". Maria kunde antagligen inte latin, men det hon sade motsvarade det lilla latinska ord, som vi får översätta med en hel mening: "Låt det ske. Må det ske med mig som du vill". Det är denna grundhållning som kan vara till stor hjälp för oss i vårt förhållande till Jesus, men även till varandra. Vi tror ofta, att man antingen skall vara mycket aktiv och kämpa, eller att man bara skall vara helt passiv. I vårt förhållande till Jesus behöver vi lära oss det som Maria representerar och symboliserar. Maria står i bön för att låta Jesus komma in i hennes värld och vår värld.

Vi talar även om överlåtelse. På olika språk har man vackra ord för detta. På engelska talar man om att vara "responsive". Man skall vara som ett svar. Man skall besvara Guds tilltal och Guds kärlek. På tyska talar man om "Gelassenheit". Man skall låta det ske. Även på andra språk finns det ord som uttrycker denna grundhållning att ta emot, att låta sig älskas, att vara ett svar. För att förstå Maria kan det vara till stor hjälp att hitta detta ord på sitt modersmål. Det är så vi kommer till mässan, till eukaristin. Vi går inte dit för att "göra" en mässa eller prestera en fromhet. Vi går inte dit för att vara passiva paket och åskådare utan för att låta Jesus bli allt för oss i eukaristin.

Här kan det vara en stor hjälp att leva sig in i Marias grundhållning inför Kristus. Vi ser det vid bebådelsen. Och vi ser det i alla episoder i evangeliet, där Maria träder fram. Vi ser det till exempel i bröllopet vid Kana. Där är samma grundhållning. Jesus är den som skall handla. Men det måste vara någon som tar emot, som verkligen står med tomma händer inför Jesus, så att han kan fylla dem. Allra tydligast ser vi det vid korsets fot. Jesus är den som lider och dör på korset. Men Maria står bredvid för att ta emot frälsningens frukt för hela Kyrkan. En av de mest älskade scenerna i konsten och musiken är Modern, som står med sargat hjärta vid korsets fot för att symbolisera hela Kyrkan, som låter sig frälsas. Vi kan under olika delar av vårt liv identifiera oss med Maria i hennes förhållande till Jesus - i glädjens stund: barnet som föds - i sorgens stund: Modern som ser sin Son slaktas. Det hjälper oss att komma Jesus närmare. Hos alla helgon och mystiker ser vi, att de liksom lånar Marias ögon, hennes hjärta och hennes hand för att ta emot Jesus. Det får vi göra i kyrkan, där vi har all andlig rikedom tillsammans. Eukaristin, mässan, är det gyllene ögonblick, då vi tar emot Jesus på ett djupare sätt än någonsin annars. Där får vi försöka att tillsammans med Maria ta emot Jesus, låta oss älskas, låta oss frälsas, låta oss näras av Jesus.

Vi tycker kanske, att vi inte är riktigt medvetna, när vi går till mässan. Det är en ganska vanlig erfarenhet i vår tid. Många säger, att de inte känner någonting, att mässan inte ger dem någonting. De känner sig, som man säger i Skåne, "hällörade". Man häller in Gud ord i ett öra, och så rinner det ut ur det andra örat. Alla har vi gjort erfarenheten, att vi efter mässan inte riktigt vet, vad evangeliet eller den första läsningen handlade om. Men kanske något ord eller en liten gest har fastnat. Ofta är det bara en liten sak, som har etsat sig in i hjärtat. Vi kan försöka öva upp öppenheten och mottagligheten, så att vi kan ta emot mer av den rikedom vi får i ord och sakrament. Där kan Jungfru Maria vara oss till stor hjälp. Vi kan, som Thérèse av Lisieux säger, stå med tomma händer inför Gud. Vi är fattiga. Vi är tiggare. Vi har ingenting att erbjuda honom mer än de tomma händerna. Då kan han fylla dem. När vi har knutna händer kan inte Gud ge oss sina rikedomar och sin nåd.

Denna grundattityd som Maria symboliserar inför Jesus Kristus är mycket viktig, men den är inte alltid lätt för oss, eftersom vi ofta är inriktade på resultat, prestation och effektivitet. Vi har svårt att hitta ett mellanläge mellan att vara en passiv åskådare och en aktiv aktör. I liturgin, i mässan, och egentligen i hela bönens värld är det någonting mitt emellan. Vi säger ofta, att det är jag som ber. Egentligen borde vi säga, att det är Jesus som ber till Fadern i oss. Jag ansluter mig bara till hans bön, som finns i mig genom dopet. Bönen är en dialog mellan Gud och mig. Den som i första hand är aktiv i den dialogen är Gud, som talar till sitt folk och som talar till oss. Vi tar emot det han säger, det han ger oss. Det blir en befrielse, när det går upp för oss, att jag inte i första hand är den handlande, den som styr i bönen, utan jag lyssnar mer. Jag tar emot mer än jag säger eller handlar.

Allt detta kan Maria hjälpa oss mycket med. Den underbara ikonen av bebådelsen är symbolen och urbilden för all kontakt mellan Gud och oss. Där måste vi känna igen oss själva. Guds röst kommer till Maria genom ängeln. Det är Gud som talar. Det är Gud som ger uppdraget. Det är hans ord som kommer. Hon tar emot. Hon låter det ske. Hon säger sitt Fiat. Må det ske med mig som du har sagt. Hon säger "ja". Hon säger "Amen". Egentligen är detta den högsta formen av mänsklig aktivitet, ett bejakande av Guds handlande, Guds kärlek till fullo. Aldrig har någon människa gjort så mycket som Maria. Aldrig har någon "presterat" så mycket. Men hon gjorde det bara genom att ta emot Gud i sitt liv. Hon stod till förfogande. Hon överlät sig.

Därför är det viktigaste ordet som Kyrkan säger ordet "Amen". Tidigare sade man, lite på skämt, att lekmännens plats i Kyrkan var att säga "Amen" i liturgin. I ordet "Amen" ligger, att man säger ja till Gud. Ett eko av detta ser vi t.ex. i äktenskapslöftena. Man bejakar varandra. Den jag gifter mig med är Guds gåva till mig. Säger jag "ja" till honom eller henne, då säger jag "ja" till Jesus. Likadant är det vid en prästvigning eller en ordensprofess. Det viktigaste man säger då är ordet "Ja", "Amen". Herre, jag står till ditt förfogande. Du får göra med mig vad du vill. I varje ögonblick kan vi låta detta eka i oss, ty Gud talar ständigt. Han verkar ständigt. Han vill ständigt komma i kontakt med oss mitt i det vanliga liv vi lever.

Varje ögonblick är egentligen ett valögonblick. Vi får försöka lyssna till och följa Jesu ord och uppmaning. Ofta är detta något vi inte djupare reflekterar över. Men ibland är vi smärtsamt medvetna om, att vi står inför ett val och inte vet, hur vi skall handla. Det gäller ofta stora och viktiga beslut. Men egentligen är varje ögonblick ett valögonblick. Vi kan tänka på, vad Jesus säger om kinden Om någon slår oss på kinden, slår vi ofta tillbaka utan att reflektera. Flera gånger om dagen är vi med om något liknade. Någon säger ett giftigt ord till oss, och vi tänker ut ett ännu giftigare ord istället för att säga: "God bless you". Vi kan öva upp en slags kristen reflex. Vi har frihet att lyssna till Jesu ord tvärs genom de ord vi hör. Jesus visar oss detta genom evangeliet och säger: "Om någon slår dig på ena kinden, så vänd den andra till". Men den gamla människan, som ofta sitter djupt inom oss, säger att vi skall slå till.

Så småningom kan vi alltså se, att Jungfru Maria kan hjälpa oss att ta emot Jesus, som läggs i våra tomma händer i det liv vi lever. Det är detta evangeliet vill lära oss, att Jesus har någonting att säga oss i allting, i mötet med andra människor, i vår inre dialog med oss själva. Det finns inget område som är kemiskt fritt från Jesu närvaro. Han har någonting att säga tvärs genom allting. Vi kan välja att bejaka honom eller att förneka honom. Oftast väljer vi att ignorera honom. Vi tänker helt enkelt inte på, att Jesus vill någonting, när vi får slaget på kinden eller hör giftiga ord. Jesus förväntar sig och vill, att vi låter hans ljus brinna, att vi låter hans ord komma ut genom vår mun. Just därför måste vi bli kvar i det eukaristiska böneklimat, som vi lär oss vid altaret.

Vi skulle kunna se på mässans olika delar och säga, att där vi lär oss olika saker. Vi lär oss att ge människor frid. Det är bra att komma ihåg det, när någon är extra ovänlig. Jag får tänka på, att jag kan sträcka fram min hand och säga: "Frid vare med dig". Det kan avväpna många. Vi kan även slå oss för bröstet och säga: "Det är min skuld", fastän det inte är vår skuld. Då blir man också mycket avväpnad. I mässan övar vi in ett förhållningssätt som hjälper oss i de vardagliga livssituationerna. Mässan fortsätter i vardagen. Vi är ju utsända av Jesus för att dela med oss av fridshälsningen, syndabekännelsen, lovsägelsen och tacksägelsen. Allt det som ryms inom mässans ram skall ut på gator och torg, in i husen, in i affärerna. Det är där vi skall fortsätta att leva av eukaristins gemenskap. Den frid från himmelriket vi anar vid altaret skall sedan fortsätta. Ljuset skall ledas vidare. Det är inte helt naturligt för oss att tänka i dessa banor, men det borde det vara, eftersom vi är Guds boning, Guds tempel, genom dopet. Men vi behöver öva upp detta. Det gör vi, när vi går i mässan, när vi läser Bibeln och när vi är på reträtt. Sedan skall detta fortsätta i vardagens grå verklighet. Det glömmer vi ständigt och vi måste påminnas om det.

Vi är alltså kallade att dela ut av allt det Jesus ger oss i det eukaristiska mötet. För att vi skall kunna dela med oss, måste vi vara öppna för Jesus, när han kommer till oss och verkligen suga åt oss, ta till oss och låta oss förvandlas. Vi talar om förvandling i mässan. Bröd och vin förvandlas till Jesu kropp och blod. Men den förvandlingen skall fortsätta genom oss. Den gamla människan skall förvandlas till den nya i kommunionen. Ibland sätter vi stopp för förvandlingsprocessen. Vi glömmer bort, att nu är det jag som skall förvandlas och bli mer Kristuslik. Nu är det jag som i min tur får möjlighet att förvandla den del av verkligheten, som Gud har gett mig, så att Kristi ljus kan lysa där. Det finna otaliga möjligheter att leva av den eukaristiska gåvan och sprida Kristi väldoft omkring oss. Det är därför vi har rökelse ibland. Även näsan skall evangeliseras. Allt i oss kan smaka och lukta sig till Kristus. Ingenting i vårt liv hamnar egentligen utanför detta. Därför är det bra att se efter, var det är jag ofta fastnar. Vad är det som gör, att det hakar upp sig. Har jag sökt mig ett eget reservat, där jag är herre och konung? Vi har tidigare talat om linneförrådet hos systern i klostret. Hon såg det som sitt kungarike, där ingen enda fick komma in. Egentligen har vi alla vårt lilla linneförråd, en liten del av livet, där vi medvetet eller omedvetet stänger ute Gud och de andra. Men stänger vi ute Jesus från en del av livet, är risken, att vi stänger ute honom från allt, som är viktigt. När vi går till bikt, försöker vi se, vad det är i vårt liv som har hakat upp sig. Vad är det som gör, att Jesus inte kan ta över? Ibland fastnar man för detaljer. Man kan lite elakt säga, att alla vet precis vad den andre har för eget kungarike, men själv ser man det inte. Man ser hans svaga punkt, där han sitter fast i sitt linneförråd eller sin frimärkssamling eller sitt bridgebord. Själv säger han bara några banaliteter i bikten. Vår tragik är, att vi ibland inte ser oss själva i spegeln utan bara nöjer oss med att krafsa på ytan.

Det är här den del av kärleken till nästan kommer till heders, som man tidigare kallade broderlig förmaning. Det är bland det svåraste av allt att hjälpa varandra att se, var det har hakat upp sig. Ännu svårare är det att ta emot förmaning. Men det tillhör de djupaste kärlekstjänster vi kan ge varandra, att hjälpa varandra att se, vad det är i livet som gör att det inte riktigt fungerar, att Jesus inte kan ta över, att vi inte kan släppa igenom hans ljus. Jag tror, att vi alla som någon gång har fått mottaga en sådan broderlig förmaning i kärlek är oerhört tacksamma. Det kan vara genom en biktfader. Det kan även vara genom någon i kommuniteteten eller den man är gift med. Tyvärr kan det även skapa fiendskap. Mycket beror på, hur man förmedlar. Jag skulle vilja dra en lans för denna del av den kristna nästankärleken. Vi är inte alltid klarsynta, när det gäller oss själva. Vi inbillar oss, att vi har en svaghet, som kanske inte är en svaghet, och så glömmer vi en annan större svaghet. Vi kan tänka på det som står om grandet och bjälken. Det är alltid lätt att se sina små felaktigheter men inte de djupa, som kanske alla andra anar sig till, men inte vågar säga någonting om. Det är också en del av livet i Kyrkan, att vi får hjälpa varandra på pilgrimsvägen. Det är mycket viktigt, hur det sker och hur man förmedlar det. Det kan även skapa murar. Man måste ha fundamental ödmjukhet och säga sig, att hur mycket jag än tittat mig i spegeln, så tycker jag, att jag är ganska snygg och fin, medan andra kan upptäcka skönhetsfel. Det är alltid en kärlekstjänst, när vi tar emot kritik. Även om man ofta är kritisk i ett ögonblick, då känslorna svallar, får vi räkna med, att i varje form av kritik finns ett korn av sanning, även om den är överdriven eller snedvriden. Att ta till sig detta sanningskorn kan vara mycket viktigt. Tyvärr är det ofta så, att då någon säger någonting, är man är på dåligt humör eller har inte riktigt förberett det.

Jungfru Maria kan också hjälpa oss att ta emot denna broderliga förmaning, detta uttryck för att Jesus vill hjälpa oss att förvandlas, att växa, att mogna. Vi får tro, att Maria som Jesu moder ibland också måste ge honom förmaning. Vi har svårt att tänka oss, att Jesus, som är fullkomlig människa och Gud, som barn antagligen välte ner något ljus eller gjorde något annat, och att Maria också måste ge honom tillsägelse. Det var en del av hennes fostrande uppgift. Varje barn, och Jesus var ett riktigt barn, behöver moderlig kärlek och förmaning. Om vi försöker se i detta ljus, kan det bli lättare för oss att ta emot förmaning från andra eller att ge den själv. Det är en del av livet i Kyrkan att vi får hjälpa till att rätta till varandra. Det kan naturligtvis vara en överdriven beskäftighet, som gör att vissa människor ständigt anmärker på varandra. Men det kan även vara en äkta kristen grundinsikt, att vi behöver varandra för att gå mer direkt till Jesus Kristus och inte fastna på vägen. Vi behöver en moder och läromästarinna.

Därför måste Kyrkan ibland säga till, att så och så får vi inte göra. Här måste vi sätta stopp. Många människor i vår tid har svårt att förstå, att Kyrkan kan yttra sig i så olika saker, och man undrar, vad Kyrkan har att göra med sådant, som man menar tillhöra privatlivet. Men eftersom Kristus vill möta oss på livets alla områden, har de med Jesus att göra. Jag minns en konvertit, som hade läst hela katekesen och var stolt över det. Så sade han, att det som stod om socialläran, behövde han inte läsa. Det menade han bara vara politik. Typiskt är att man menar, att vissa delar av livet inte har med Gud och Kyrkan att göra. Här har vi nog alla blinda fläckar. Det kan vara mina pengar. Det kan vara sexuallivet. Det kan vara så många områden, där man menar sig ha en privat liten sfär, och där man gör som man vill. Men då utestänger vi Jesus från hela tillvaron. Han vill ju förvandla allt.

Vi måste komma ihåg, att när vi går till eukaristin, ställer vi oss till Guds förfogande. Vi ger honom allt, eftersom han har gett allt för oss på korset. Det är korsets offer, som blir närvarande på altaret. Då måste vi ha samma grundberedskap. Vi får säga: "Herre, allt offrar jag till dig". Det är egentligen livsfarligt att vara med på ett offertorium, för då offrar vi allt till Kristus. Vi lägger kanske bara tjugo kronor, men i dem lägger vi ner hela vår gåva. När bröd och vin bärs fram är det hela vårt liv, som bärs fram som en offergåva. Jag måste vara medveten om det, när jag går till mässan och offertoriet börjar. Det var därför man i Kyrkans begynnelse sade, att katekumenerna måste lämna kyrkan. De hade ännu inte tagit detta steg. Vi kanske inte alls tänker på, att det är något som sker. Men det är hela människan, hela gemenskapen, som offrar sig själv tillsammans med Kristus och som bär fram sig själv som ett lovoffer, ett tackoffer till Guds härlighet. Det inbegriper allt i oss. I princip avstår vi från hela herraväldet över oss själva, över det vi är och har. Det symboliseras av de två kronorna eller de tjugo kronorna eller bröd och vin, som bärs fram. Det är ett uttryck för att hela jag ställer mig till Guds förfogande. Hela jag låter mig offras tillsammans med Kristus på korset. Det är livsfarligt för den gamla människan att gå till mässan. Ibland blir vi medvetna om detta, även om det ofta går oss spårlöst förbi. Vi kan tänka, att nu sitter människor och rasslar med sina småpengar istället för att ge mer. Ofta har vi så små tankar i vårt huvud. Det är mycket omskakande för den gamla människan att gå till mässan, för plötsligt kan hon bli medveten om, vad det är som sker, att Jesus Kristus verkligen frambär sig själv på korset, och att detta mysterium blir närvarande här och nu. Jag förs in i detta. Jag avstår från att vara min egen herre. Jag lägger mitt liv med allt vad jag är och har på altaret.

I eukaristin blir vi omformade och förvandlade steg för steg. Det kan ta lång tid att upptäcka det. Det är många, som aldrig har tänkt på, vad offertoriet innebär, att det är ett offer av hela den gamla människan. Så småningom kan vi mer och mer upptäcka, vad det är som sker i mässan, och vad det betyder för oss. Då händer det verkligen någonting i vårt liv, och då fortsätter vi att leva av det vi har fått i mässan, när vi sänds ut. Då är det liksom inte avslutat och inte ett nytt kapitel som börjar. "Ite missa est". Utsändningen, missionen, evangelisationen börjar. Det gör den alltid, för egentligen är vi alltid utsända. Vi kanske inte är medvetna om det. Ibland kan vi vara ytterst medvetna om, att vi är Kyrkans förlängda hand på den plats vi är. Vi får förmedla Jesus. Men oftast ligger det ganska fjärran från vår tankevärld, att vi verkligen blir utsända från Kyrkan för att föra ut allt det vi har fått där på gator och torg, på kontor och dagis och de platser vi håller till på. Jesus räknar med, att det han ger mig i mässan skall bära frukt i mitt liv utanför mässan. Det vittnar om ett oerhört förtroende och en oerhörd omsorg. Jesus ser på oss som sina medarbetare, som sprider det goda vi har fått Bonum diffusivum sui talade vi om. Det goda som Gud, den allraheligaste Treenigheten, ger blir tydlig för oss i Jesus Kristus. Och han förmedlar det i sin Kyrka och speciellt i sakramenten och allra mest speciellt i eukaristin. Vi blir indragna i detta skeende.

Tillsammans med Maria tar vi emot Jesus och låter honom använda oss som han vill. Försök behålla denna breda horisont. Det som börjar i Guds treeniga liv och som sedan slungas ut i skapelsen, i Kyrkan, blir tydligt i eukaristin. Och vi får sedan bära med oss detta ut för att allt och alla skall lysas upp av Kristi ljus, för att evangeliet skall nå in i alla skrymslen och vrår, för att alla människor skall få en chans att möta Jesus. Säkert finns det någon människa vi har mött som egentligen bara hade en chans att möta Kristus genom oss. Det kan vara ett helt vardagligt möte. Vi kan på en bjudning möta och sitta bredvid någon människa, som aldrig har haft att göra med Kyrka och kristendom. De får veta, att här är en god katolik, en stöttepelare i Vår Frälsares församling. Då är kanske denna människa som ett läskpapper, som bar vill suga åt sig. Det kan finnas många förlorade chanser. Kanske Gud av all evighet hade förberett oss för detta möte. Med detta vill jag inte skrämma upp människor utan tvärtom göra dem vakna. Nästa gång kanske ni sitter bredvid ett läskpapper, som bara längtar efter att suga åt sig evangeliet. Då måste vi ha Marias hållning att dela med oss av Jesus, att ge honom vidare. Det är det som Kyrkan vill lära oss på altaret. I eukaristin får vi kraften, inspirationen, näringen för att förmedla och bära ut Jesus. Många gånger kommer vi att missa och glömma detta. Då är det viktigt att resa sig upp. Vi kommer att falla, men då får vi resa oss upp. Så är vårt liv ända till vårt sista ögonblick. Har vi haft denna medvetenhet, då blir övergången till det eviga livet lättare. Vi har liksom övat in grundhållningen att ge vårt liv tillbaka till Gud i överlåtelse.

En teolog som Karl Rahner (1904-1984) säger, att det finns inre släktskap mellan bön, sömn och död. I alla dessa finns det överlåtelse. I bönen: det är inte vi som producerar bön, utan det är Gud som ger oss sig själv, och vi överlåter oss till honom. Vad är då sömnen? Det är inte vi som sover och producerar sömn, utan vi överlåter oss till denna process. Vi släpper taget. Om vi inte kan sova beror det på, att vi inte släpper taget om problemen, antingen de som ligger bakom oss eller de som kommer i morgon. Om vi håller fast vid problemen, vill reflektera och kontrollera, kan vi inte sova. Vi måste helt enkelt släppa taget. Det är därför man ibland somnar under bönen, inte minst i kontemplativa kloster, där man har flera timmars tyst bön. Även helgon som Thérèse av Lisieux och Edith Stein (1891-1942) satt och kämpade med sömnen och nickade till. Det är ingen fara. Thérèse av Lisieux sade, att hon sover tryggt i Jesu båt. Sedan väckte han henne. Om det händer, att man somnar i bönen, är det ingen katastrof. Om vi inte kan sova på natten, är det bästa sättet att be. Då kanske vi somnar. Det finns en inre släktskap. Döden är något liknande. Då måste vi släppa taget. Då måste vi överlämna oss åt Gud. Därför skulle vi kunna säga, att vi övar in den sista överlåtelsen, som döden är, varje gång vi ber och varje gång vi somnar. Det är därför man i Completorium, den sista av Kyrkans dagliga böner, ber: "Herre, i dina händer lämnar jag min ande". Just denna överlåtelse i Guds händer, som Maria hjälper oss att göra, är så oerhört viktig för att få en kristen grundhållning. Vi får verkligen ta emot Jesus med hela vårt hjärta, såsom vi gör i eukaristin, för att sedan förmedla och ge hans nåd vidare.

Nu i Advent har vi ett gyllene tillfälle att öva in detta. Vi kan identifiera oss med Maria, som nu väntar på barnets födelse. Vi får be: Kom Herre och dröj icke. Adventstiden är en viktig tid för att växa in i väntan efter Jesus Kristus, längtan efter att komma honom nära och ge hans ljus vidare. Det är därför vi tänder så många ljus i advent. Vi vet, att vi i vår tur måste bli detta ljus. Då blir det även min advents- och julönskan för er, att ni verkligen mer och mer blir mer medvetna om denna stora och underbara kallelse, som Gud har berett åt oss, och som vi ständigt får förnya. Vi kommer att missa många tillfällen. Många tåg kommer vi att missa. Men det kommer alltid ett nytt tåg. Vi får alltid börja om på nytt i nådens nya liv. Det är därför bikten är så viktig. Där får vi verkligen börja om. Vi behöver inte sörja över det som ligger bakom oss, utan vi får gå framåt tillsammans med den gode Herden på väg mot evigheten.

Därför ber vi till sist om den nåden.

Herre Jesus Kristus. Du har samlat åt dig ett folk., ett folk som är på pilgrimsfärd under hela historien. Hjälp oss att se på vårt liv som en ständig vandring med dig, så att vi genom det vi får av dig kan hjälpa andra att ansluta sig till denna pilgrimsfärd, du som lever och råder från evighet till evighet. Amen.