Frihet att älska

av Frank Sheed

Människans primära rätt är att bli behandlad som den hon är. Men vi kan inte studera en människa i vakuum. Hon existerar i ett universum. Universum är inte kaos, det har lagar, och människan är underordnad dem.

Då människan undersöker universum finner hon mer och mer av dess lagar, och med varje ny lag, som upptäcks, ökas hennes frihet. Om man först tycke, att detta låter paradoxalt, är det endast därför att vi tänker oss universums lagar, Guds lagar, som om de vore lika de lagar människor gör. Människornas lagar tvingar oss endast, när de är stiftade, så vi kan känna varje ny lag som en ny inblandning. Men när en vetenskapsman tillkännager en naturlag, har han inte stiftat den utan endast upptäckt den.

Ty universums lagar finns där hela tiden, och vi påverkas av dem vare sig vi känner till dem eller inte. Vi behöver inte känna till vitamin B för att dö genom undernäring på grund av brist på den. Den nyfödda babyn kan bli nedkämpad genom gravitationslagen lika lätt som Isak Newton kan bli det. Så människans upptäckt av dessa lagar är inte är inte början till underkastelse under dem. Tvärtom, då hon en gång lärt känna dem, kan hon lära sig, hur honskall samverka med dem, och genom att så samverka med dem kan hon öka sin egen frihet inom dem. Hennes frihet kan endast vara inom dem, aldrig frihet från dem. Genom att upptäcka lagar för flykt har människan kunnat harmonisera sig mer perfekt med dem och så fått frihet att andas frisk luft. Den yttersta friheten hos människan ligger i hennes samverkan, lydnad, harmoni med universum och dess lagar.

Verklig frihet?

Men är friheten som man sålunda vunnit verklig frihet eller endast illusorisk? Svaret beror på om det vi sålunda underkastar oss harmoniserar med oss själva, Om det finns en gudomlig person bakom universum som är ansvarig för dess lagar, så är denna underkastelse under dem helt enkelt underkastelse under honom. På så sätt är det sann frihet och inte slaveri. Ty det finns inget slaveri i fråga om att harmonisera sina tankar med en oändlig kunskaps tankar och sin vilja med en oändlig kärleks vilja. Men om det inte finns någon person , utan endast universum och ingenting mer, då är underkastelsen därunder underkastelse under någon själlös och kan endast vara slaveri. Vi rör oss helt enkelt omkring i högre grad och bekvämare i en längre kedja.

För en varelse med förstånd finns det ingen frihet. Där finns endast degradering, genom att harmonisera sig själv med något som endast är mekanism och genom att ta sina order från väte och syre och sådant. Det finns endast något groteskt och ovärdigt i att tvingas till harmoni med något som är mindre än oss själva. På ett eller annat sätt har de som är tänkare talat om för oss, att vi måste harmonisera med universum. Men varför skulle inte universum harmonisera med oss? När allt kommer omkring, vet vi vad en överensstämmelse är, och så är inte fallet. Om vi inte tror på Gud, måste vi se oss själva spela i en orkester och under en dirigent, som inte ens vet vad han dirigerar och som inte ens vet att han dirigerar. Det kan inte finnas något så totalt slaveri som förståndet hos den själlöse. Och om det inte finns något förnuft bakom universum, så har själlösheten sista ordet, såsom det sades. allra först. Men förnuftet hos Gud finns där, och det är med honom vi skall harmoniera, i lydnad för hans lagar vi skall finna frihet.

Frihet och lagen

Det absoluta beroendet av frihet från att känna och lyda lagen tillämpas inte endast på våra relationer till universum utan också på det sätt vi innerst inne beter oss på. Människan är inte det enda laglösa föremålet i universum. Människan är inte en varelse som är så universellt anpassbar, att det inte spelar någon roll vad hon gör, eller vad man gör mot henne. Det är inte så att det inte spelar någon roll på vilket sätt hon behandlar sig själv eller hur andra behandlar henne, eftersom hon trivs lika bra under alla tänkbara behandlingar. En sådan varelse är verkligen ofattbar. Om vilken varelse som helst måste det vara sant, att vissa slag av behandling är bra, medan andra inte är bra. Viss behandling hjälper henne att mer helt bli sig själv, men annan är till hinder och förlamar. Människan är inte ett kaos i högre grad än universum. Och när hon lär sig de lagar som styr henne, blir hon friare. Beroendet av frihet från lagen är oföränderligt.

Då en iakttagare betraktar en människa, som inte redan format några åsikter i enlighet med natur-lagarna, skulle denne säga, att hon är underkastad kroppsliga och mentala lagar, och att hon underkastar sig själv moraliska lagar. De två första, vilka enkelt kan slås ihop som fysiska lagar, skulle iakttagaren kunna se som påstående om, hur kropparna och tankarna arbetar, så att människorna skulle bli visa nog att handla i enlighet härmed. Beträffande de moraliska lagarna skulle han kunna känna, att de tillhörde en annan kategori - människan tänker att detta är vad Gud önskar, och att det skulle vara mästerligt att handla i enlighet med detta. Då iakttagaren känner det så, skulle han endast delvis ha rätt. Det är sant, att Guds befallning ger den moralilska lagen en ny kvalitet, som de fysiska lagarna inte har. Men de moraliska lagarna är, likaväl som de fysiska lagarna, påståenden om hur ting utför sitt verk.

Moraliska lagar är inte frivilliga

Om du överträder de kroppsliga lagarna, kommer du att få sjukdom, lyte och död. Om du överträder de lagar genom vilka förnuftet arbetar, kommer du att bevaras från att upptäcka sanningen, så att det kommer att bli en slöja mellan dig och verkligheten. Om du kolliderar för hårt med dem, kan resultatet bli vansinne. De moraliska lagarna finns just som objektiva. De är till för att beröra hela människan och för att styra hela livet, men de är likväl lagar - påståenden om att verkligheten liknar detta. Därför måste vi handla likt detta eller ta konsekvenserna. De moraliska lagarna, likt de fysiska lagarna talar om för oss, hur vi skall uppföra oss själva i harmoni med verkligheten.

Vi får inte tro, att medan de fysiska lagarna verkar med eller utan vårt samtycke, har vi ett val beträffande de moraliska lagarna. För de är inte enkla lagar som är mästerliga att observera. De styr också. I denna sak är positionen exakt samma för båda. Vi kan behandla varje uppsättning av lagar som om den inte existerade. Men detta är begränsningen i vårt val. Vi har inget val i fråga om konsekvenserna för den ena eller den andra. Rättviselagen är lika mycket lag som gravitationslagen. (Den senare är lättare att upptäcka men inte därför mer betydande - mer tillvälsignelse då man iakttar den, mer katastrofal då man ignorerar den). Varje slags konsekvens strömmar ut härifrån. Eftersom var och en är en lag, kan vi inte bryta någon. Vi kan ignorera dem eller håna dem genom att t ex gå över ett stup eller genom att stjäla. Men gravitationslagen bryts inte i det ena fallet eller rättviselagen i det andra. Båda lagarna fortsätter att verka, och det är vi som är brutna. Materiell lag eller moralisk lag- på båda sätten lever man under Guds lag. Och detta tillämpas på varje varelse Gud skapat, alltifrån den som regerar och nedåt.

De kan inte brytas

Jag säger från den som regerar och nedåt. Moralisk lag är inte endast moralisk, den är lag. Raden härskare inser inte detta, åtminstone inte hela tiden. De vet, att fysiska lagar är vad de är och inte kan ändras av dem, det spelar ingen roll, om det är nödläge. Mat ger näring och brist därpå orsakar svält, natt följer på dag, mikroorganismer dör, muskler och tankar som inte uppövas förtvinar.

Det är på exakt samma sätt med den moraliska lagen. Den mäktigaste despot kan inte köra en Ford på annat sätt än en Ford har tillverkats för att köras på. Om han vill köra en Ford måste han som sina underdånigaste undersåtar studera tillverkarens instruktioner. Gud är den som skapat människan, och lagarna för moralen är hans instruktioner för människans lopp. Man kan bryta mot dem, men de kan inte ignoreras. Och det är med människan som med bilen: Att ignorera är destruktivt. Det visar sig kanske inte omedelbart, det kan t o m bli tillfällig vinst, men resultatet är alltid förlust.

Som jag sagt, är det ansträngande för härskaren att inse, att den moraliska lagen är lag i denna betydelse. Det är ansträngande för var och en, eftersom vi har ett så fritt val, om vi skall handla moraliskt eller omoraliskt. All hälsa för människor och kommuniteter ligger i att inse två sanningar om de moraliska lagarna. Den första är, att det är realistiska lagar. Att t ex säga att ekonomi inte har något att göra med moral är som att säga, att den inte har något med fysik att göra. Det är inte endast moraliskt fel att gå emot Guds lagar för att vinna något för egen del, det är klart dåraktigt. Vi kan inte vinna någonting genom att gå emot dem, eftersom de är påståenden om, på vilket sätt tingen verkligen förhåller sig. Att iaktta dem ger andlig sundhet. Den andra sanningen är, att detta inte är slaveri utan frihet. Genom att iaktta dem är man nämligen mer fullt människa och inte endast en karikatyr.

Två sätt att veta

Guds lagar för att reglera människans liv har så att säga kungjorts på två sätt i vår natur. De har talats till oss av Gud eller av lärare som har sänts av honom. Båda sätten är värda att studera.

De moraliska lagarna, likaväl som lagarna som styr vår kropp och vårt förnuft, har skrivits in i vår natur. Det vill säga Gud skapade oss med vissa förmågor, som endast kan fungera riktigt i linje med den moraliska lagen och vissa behov, som endast kan tillfredsställas genom att man handlar på den linjen. Det är precis som med våra kroppar, som har skapats med förmåga att smälta viss mat och som endast kan fungera om de blir livnärda av dem. De moraliska lagarna ingår väldigt mycket i människans struktur, likaväl som lagarna för dieten gör det. Om vi inte iakttar de kroppsliga lagarna, får vi protest i själen, t ex ont i magen. Om vi inte iakttar de moraliska lagarna får vi protesten i själen, ett bekymrat samvete, som i själva verket är en protest från den andliga delen av människan, riktat mot missbruk, d v s mot handling som står i motsättning till den moraliska lagen, som är invävd i själva människans tillblivelse.

Samvetet

Olyckligtvis ger varken kroppens eller själens protester oss ofelbar vägledning. Kroppen kan försättas i dåliga vanor och upphöra att protestera, i vilket fall som helst kraftigt nog för att fånga vår uppmärksamhet. Vi kan t ex äta mat av sådant slag som inte är hälsosamt för kroppen. Men vi kan känna tillräcklig tillfredsställelse, särskilt om vi aldrig känt till vad perfekt hälsa är. Inte heller är samvetet en ofelbar vägvisare. I sig självt är samvetet det faktiska moraliska domslutet i själen, det domslut själen gör i fråga om det som är moraliskt rätt eller fel i våra handlingar - inte deras visdom eller brist på visdom, vilket bör noteras, utan något djupare, som endast kan uttryckas som något man bör eller inte bör.

Då man fäller denna dom om det man bör eller inte bör, är själens norm Guds lag, som i den betydelse vi redan framfört, just är människonaturens normer. Men en hel del har hänt i människonaturens natur, sedan den nyskapdes genom Guds makt. Och alltför mycket av det som hänt har skadat den och inte gjort den mer perfekt. Människorna har skadat sin natur genom missbruk, trots samvetets protester och har fört in vissa rutiner genom missbruk. Så finns det mot alla slags felaktiga handlingar inte längre någon hörbar protest.

Vissa av dessa förkortningar har lyckats bli dem själva pålagda som plikter, som aktiverar samvetet på deras vägnar. Sålunda har det funnits människor, som när en man har döt, har dräpt dennes fruar, så att de kunde begravas tillsammans, och de skulle mena, att det var chockerande att inte handla så. även då samvetet talar högt och klart mot någon viss felaktig handling, i viss mån beroende på att vår natur fortfarande är som Gud gjort den, kan vi finna filosofier som bortförklarar protesten, så att den till sist också tystnar. Och på ett eller annat sätt växer vi till bekvämt, åtminstone i några av våra synder. Men de skadar oss, långsamt eller snabbt, omärkligt eller effektfullt, i alla fall.

Det andra sättet att lära sig de moraliska lagarna, genom att höra vad Gud uttryckligt lär, leder oss till den reella distinktionen mellan fysiska och moraliska lagar. Gud lämnar de fysiska lagarna åt människan att upptäcka själv. De moraliska lagarna talar han om för människan, han talar inte endast om för henne, vad de innebär, utan talar också om, hur han skall iaktta dem. Så hans moraliska undervisning är på en gång information och befallning. Man kan se ett tvåfaldigt skäl till varför Gud skulle omtala den ena uppsättningen lagar för oss och inte den andra. För det första är de moraliska lagarna svårare att upptäcka, och för det andra är de mer väsentliga att känna till.

Svårare att upptäcka

De är svårare att upptäcka. För de fysiska lagarna är enda problemet att upptäcka, vad som verkligen är för handen, vad som sker, och vittnesbördet finns här mitt för näsan på oss. Det rör sig om det materiella universum eller det som händer i våra sinnen, och vilka som helst misstag vi kan göra i fråga om att framlägga deras resultat i det här livet, så att människor kan se dem och rätta till dem. Och på generellt sätt har människornas historia visat kontinuerlig utveckling i upptäckten av dem. Så är fallet, medan de moraliska lagarna inte endast behandlar vad som är för handen utan också det vi borde göra.

Och vittnesbördet är inte helt giltigt. Följden av det som är rätt eller fel i fråga om moraliska lagar visar sig inte alltid i detta livet vara så fritt från misstag, att endast de blinda kan missa det. Mycket av det visar sig först i nästa liv, så det hjälper inte att rätta till fel här på jorden.

Mer väsentliga att känna till

De är mer väsentliga att känna till. Deras föreskrifter berör hela människan, och föreskriften ges för hela livet, och de för med sig den egna kraft, som är det dynamiska elementet i mänskligt liv. Om denna går snett går hela livet snett. Hur bra eller dåligt kroppen arbetar, hur bra eller dåligt intellektet arbetar, dessa ting är fakta och signifikativa, men inte signifikativa av samma slag som den riktning viljan tar. Okunnighet och även misstag beträffade de fysiska lagarna behöver inte vrida hela jaget bort från den rätta relationen till Gud och andra människor. Du har där hela skillnaden mellan misstag, som måste vara oavsiktliga, ty uppenbarligen skulle ingen intellektuell välja att leva i misstag, och synd, som är felaktighet man ansluter sig till. Gud lär oss de moraliska lagarna, ty han vill, att människorna skall vara det han skapade dem att vara och för att hjälpa andra att vara sådana, ty han vill att ordningens realitet skall iakttas och inte göras till åtlöje.

Och han kan göra moraliska lagar till bud, just därför att viljan är fri - endast den som har ett val kan bli befalld.

Undervisningen om Guds moraliska lagar till människorna har varit progressiv. Det skulle falla utanför ramen för denna bok att ge mer än de viktigaste stegen i denna utveckling. I de tio buden gav Gud genom Mose till sitt utvalda folk huvudinnehållet i den naturliga, moraliska lagen, lagen sådan den skulle kunna blivit upptäckt genom det mänskliga förståndet utifrån det sätt Gud skapat människan på, naturligtvis förutsatt att människans natur förblivit sådan som Gud skapade den, och att det mänskliga förståndet rätt uttolkat denna natur. Femtonhundra år senare återställde Kristus den lag som givits åt Mose, fullkomnade den och uttalade dess djupaste innebörd i de två buden att älska Gud av hela sin kraft och att älska vår nästa som oss själva. Dessa två budord var inte avsedda att undantränga vare sig den stora mängden detaljerade bud för tillämpning av den naturliga lagen, eller den nya innebörd som Kristus gav - som t ex i fråga om dopet i förhållande till människans övernaturliga bestämmelse. Men de ger oss livsprincipen för alla lagar, förutan vilken de endast blir ljudande malm och klingande cymbal. Under de tvåtusen åren sedan dess har Kristi kyrka fört ut detta undervisande arbete. Det har skett genom att föra de tio buden till jordens yttersta ändar och genom att tillämpa Kristi moraliska undervisning i de nya situationer som sociala, politiska och ekonomiska förändringar medfört.

Uttryck för kärlek

Låt oss stanna till ett ögonblick vid de två kärleksbuden. Den lag som gavs av Gud har en mängd detaljer, och ingen av detaljerna saknar betydelse. Varje element däri har hälsa och helhet ifråga om dess efterlevnad, sjukdom eller deformering i fråga om dess ignorerande. Men alla detaljerna så långt ned man kan komma är uttryck och i det långa loppet värdelösa utom som uttryck för kärlek. Gud älskar människan, och hans lagar ger uttryck för hans kärlek. För människans välbefinnande har han gjort det välbefinnande som inkluderar den yttersta fulländningen av detta välbefinnande, total förening med honom själv. Människans underkastelse under lagarna är inte ett enkelt, samtyckt accepterande av de lagar som givits henne av en intelligent skapare eller en nådig lydnad av de lagar som nedlagts hos henne av en kärleksfull fader. Det är även något mer djupgående, ett samarbete av människans vilja med Guds vilja. Kärlek är det skäl Gud gav till lagarna. Kärlek är människans bästa skäl att hålla dem. "Om ni älskar mig, håll mina bud", inte "Håll mina bud, annars kommer det att bli värre för er".

Det kommer att bli värre för oss, om vi inte håller buden. All överträdelse av buden skadar människan, ty de är lagar. Man behöver inte känna till de moraliska lagarna för att skadas, om man kommer kollision med dem. Men skadan är inte fatal, såvida vi inte har brutit mot ett kärleksbud, d v s såvida vi inte frivilligt har valt att älska oss själva istället för att älska Gud. Detta och endast detta gör en synd dödlig, dödsbringande.

En princip för handling

Den moraliska lagen, summan av Guds bud för mänsklig handling, är så varierande som de vägar på vilka människans vilja kan leda fel. Men alla de varierande buden och förbuden de innehåller, eller de sätt på vilka de kan tillämpas, kan reduceras till en enda princip för handling, kärleken. Att älska Gud är Kristi första bud. Att älska nästan som sig själv är hans andra bud. I dess två finns hela lagen och profeterna. Eftersom denna bok behandlar mänskliga relationer, skall jag koncentrera mig på det andra budet, att älska vår medmänniska. Som vi redan har sett, kräver människans natur, och även genom att undersöka människan inser vi, att vi måste vörda alla människor. Men över och framför detta befaller Guds lag, och genom att lyssna till Kristus lär vi, att vi måste älska alla människor - inte bara älska det älskvärda, vi skulle knappast behöva ett bud om det, utan alla människor, hur de än är. Vi måste älska våra fiender och göra gott mot dem som hatar oss.

Den genomsnittliga människans reaktion är, att detta är totalt orealistiskt. Det är en fin tanke, blandad med idealism, men omöjlig. Att han skulle ha yttrar det, visat att Kristus verkligen var vän till människorna. Om han endast hade känt människorna bättre, såväl som vi gör, skulle han ha vetat att det inte kunde göras bättre.. Men detta är dåraktigt. Som människa erfor Kristus alla de möjligheter till ondska, som människohjärtat kan finna inom sig självt. Förvisso tycks mänsklig ondska ha drivits till nya påhitt vid nya djup av förstörelse. Han talar om för oss, att vi skall älska våra fiender. Och vem har någonsin haft fiender lika hans? Och om Kristus som människa kände till de elaka möjligheterna hos den mänskliga naturen genom att erfara deras skarpaste egg, så var detta likväl endast marginalen för hans kunskap om människan. Ty Kristus var Gud, och som Gud kände han till de varelser han skapat, visste allt om möjligheterna hos människa genom hans gåva och hans egen makt att hjälpa människorna att realisera dem. Att vi älskar alla människor är budet från Gud, som har skapat oss. Han skulle inte ha gett ett omöjligt bud.

Inte en känsla

Men vad betyder det? Det är klart, att det inte är en emotionell kärlek som krävs av oss, att känna kärlek. Ty känslorna kan inte befallas, även om de sakta kan föras under någon slags kontroll. Bud kan adresseras endast till viljan, och kärleken hör in under viljan. Den kan uttrycka sig själv i känslor, mer eller mindre i enlighet med vars och ens temperament, men i sig själv är kärleken en akt av viljan. Och som Kristus klargör, är dess mest betydande element att vilja det goda för andra människor.

Vi måste då vilja det goda för andra människor, inte bara önska det, utan vilja det. Att vilja det är effektivt, att vilja arbeta för det, att vilja det på samma sätt som vi vill det egna. Observera att vår Herre inte säger, att vi måste älska vår nästa lika mycket som vi älskar oss själva, utan endast som vi älskar oss själva. Men mot alla människor måste det vara en verklig kärlek, en genuin vilja att göra gott mot dem, gott i nästa liv och gott i detta livet.

Vi har sett, att den kärlek som Kristus befaller inte är en emotionell kärlek. Men normalt kommer man att stirra något på känsla, viss värme däri. Det är sant, som vi ofta blir påminda, att Kristus befallde oss att älska alla, men han gav oss inte någon befallning att tycka om alla. Likväl finns det en fara här. En stark tendens i viljan, som inte alls innebär någon värme, är psykologiskt något av en orimlighet, och i praktiken är detta mycket svårt att vidmakthålla. Vi borde komma att känna kärlek till alla människor, såsom människor, och inte helt enkelt bistert hålla oss till plikten att vilja och att arbeta för deras bästa.

Kärleken, när den känns på detta sättet, tillägger något specifikt, något som inte kan ersättas av annat, något som vördnaden inte stadgar, något som medlidandet inte stadgar men endast kan avslöja.

Vördnad och medlidande

Vördnad ser storheten i människor och böjer sig för den. Medlidande ser svagheten hos människor och går för att hjälpa den. Men medlidande kan lätt tendera att förhärliga sig själv, en njutning av den egna friheten från den svaghet vi avhjälper hos den andre. Tendensen att spekulera om Gud kan tränga sig in och förorena nästan alla dygder. Den kan inte tränga in sig själv i vördnad, något som förblir det enda absoluta, nödvändiga attityden gentemot Gud och gentemot människor. Likväl är vördnad inte nödvändigtvis dynamisk. Den begär inte i sig själv värme. Den ser storheten i en annan, men dras inte mot den andre. Kärleken gör alla dessa ting. Den är dynamisk, den har värme i sig, den dras mot den andre, rör sig mot honom, inte endast för att hjälpa hans svaghet, som medlidande gör, utan för att uttrycka vår samhörighet med hans eget jag. Förvisso ligger speciella möjligheter till kristen kärlek i denna samhörighet. Eftersom människor är människor, och jag är en människa, känner jag till dessa problem, eftersom jag känner till mina egna. De är verkligen i viss mening mina egna. Modellerna varierar från människa till människa, men i sak känner jag varje människas strid, varje människas misär, från insidan. Men om det skulle finnas någon emotionell kärlek i vår kärlek till alla människor, borde det inte finnas någon sentimentalitet. Känsla är en legitim produkt av kärlek. Sentimentalitet innebär,att energi har gått ut på den punkt, där det endast finns onaturlighet och parodi. Den absoluta prövostenen mellan kärlek och sentimentalitet är, om vi kan se någon annans fel, inte förminska eller romantisera hans fel, och likväl älska honom. När allt kommer omkring ser vi fel hos oss själva, och likväl älskar vi oss själva. Med samma klarsynta kärlek måste vi älska vår nästa. Kärlek är någonting mjukt och sentimentalt, som helt enkelt ber om att påläggas. Om en människa är en lögnare eller en tjuv eller en mördare, måste jag älska honom, precis som jag i samma bedrövliga omständigheter skulle älska mig själv. Jag måste se detta faktum i ansiktet, jag måste vara beredd att handla i enlighet med det. Kärlek betyder t ex inte att le löjligt, när mördare mördar. Om en människa försöker att döda mig, har jag rätt att motarbeta honom. Om en människa försöker att döda någon annan person har jag plikt att motarbeta honom. Att vilja gott mot alla människor betyder inte, att lämna några människor fria att göra ont mot andra - som när en kriminell angriper en hyggligare medborgare, eller när en nation visar brutal aggression mot en annan.

Den kristna paradoxen

Men här kommer den skrämmande, svåra kristna paradoxen. De värsta brottslingarna, de brutalaste angriparna är jag bunden att älska. Kristus säger så. Och han säger inte endast detta, utan att jag måste göra gott mot honom. Vi måste stoppa honom, om han överträder Guds lagar till skada för andra människor. Vi kan t o m vara tvungna att döda honom på galgen eller i den elektriska stolen, om han är en privat kriminell, i striden om han är i armén hos en angripare. Men vi får inte upphöra att älska honom. Vårt första instinktiva förkastande av detta som omöjligt, är delvis baserat på vårt falska ideal, att kärlek är rent emotionell. Vi måste älska en människa, även om vi tvingas att döda henne. Det betyder inte, att vi måste ha stark tillgivenhet till henne. Det innebär inte nödvändigtvis alls att känna (fastän någon som inser sin plikt i fråga om vördnad och kärlek troligtvis kommer att bli betraktad emotionellt ända till djupen av sin varelse genom den grymma nödvändigheten av handlingar, som det är så svårt att försona sig med.) Jag säger, att det inte nödvändigtvis innebär känslor. Det innebär något mycket djupare, att vi likväl med all vår viljas styrka vill honom väl. Genom sin egen handling har han gjort det nödvändigt för oss att skada honom, att förhindra hans förvärvande av något han vill ha men inte är berättigad att ha. ändå vill vi, att han skall få allt det goda han har lämnat i vår makt att vilja för honom. Och det är ingen from banalitet, utan den klaraste realitet, att det evigt goda vi dock kan vilja ge honom är viktigare för honom än detta jordiska liv han tvingar oss att avbryta.

Betydelsen av kärlek

Vi kan inte kalla en befallning att älska vår nästa som oss själva som omöjlig, men vi får inte heller tro att det är något lätt. Av de två misstagen, skulle detta vara det farligaste, ty det skulle innebära, att vi inte fattat betydelsen av kärlek - en älskvärd hänsyn till alla, var inte det Kristus befallde i det näst största budet. Vad vi borde göra är att måttfullt undersöka, hur långt den mänskliga naturen går för att bemöta detta, och på vilken punkt den verkliga svårigheten i iakttagandet börjar. Det finns en attityd, till hälften cynism och till hälften lättja, där vi underskattar den genomsnittliga dygden hos människan. Det finns en omätligt större kärlek hos människorna än i den skala vi inser. Kristus säger, att det yttersta provet på kärlek är, att en människa ger sitt liv för sin vän. Men det provet möter alla slags människor, och detta låter de triumferande passera. Soldater är inte exceptionella människor. Varje nation har dem i stort antal. De människor som bemannar livbåtar är mycket lika andra människor, men de riskerar sina liv, och ofta nog riskerar de sina liv, inte endast för vänner utan också för totala främlingar. Det kan vara för mycket att säga, att den vanliga människans instinkt är att älska sin vän - människor till en punkt, där han vill förneka sig själv för dem eller till och med riskera sitt liv för dem, om inte något ytterligare inslag hindrar, att denna instinkt fungerar. Men detta är närmare verkligheten hos den mänskliga naturen än påståendet, att människor endast känner intresse för sig själva.

Svårigheten börjar med elementen, vad det än kan röra sig om, att i praktiken hindra instinkten från att fungera. Sådana element måste finnas, ty kärleken är inte det dominerande elementet i mänskliga relationer. Enkelt faktum är att, kärleken i denna betydelse kommer till korta, när den andra människan uppväcker vår motvilja, genom sin karaktär eller sina handlingar eller sina principer. Att älska våra fiender, att göra gott mot dem som hatar oss - det är den prövande punkten. Endast den exceptionella personen gör det. Men Kristus befaller, att vi alla gör det. Vi skall göra det utan något mer mäktigt motiv än det som ges genom att helt enkelt betrakta människorna. Kunskapen att Gud älskar dem, dem alla, utgör ett skäl. Ja, som vi såg tidigare i fråga om vördnad, så kan ett skäl klart inses av intellektet, men ändå inte stimulera människorna till handling. Det enda ting som kan åstadkomma kärlek, likt vördnad, får fullt liv genom att inse att Gud älskade alla människor tillräckligt mycket för att bli människa och dö för dem på Golgata.

Författaren

ända till det ögonblick han dog vid 84 års ålder i november 1981, förblev Frank Sheed en av 1900-talets mest begåvade och oförtröttliga apologeter i tron. 1926 etablerade han i London, tillsammans med Maisie Ward, som själv var en lysande författare, publikationssällskapet Sheed & Ward som i många år tjänade som katalysator för återkomst av katolsk litteratur och tanke i Amerika och England. Frank Sheed översatte klassiker, redigerade och samlade antologier och skrev åtskilliga större verk inklusive Teologi och andlig sundhet, Att känna Jesus Kristus och Sällskap och Andlig sundhet, varifrån utdrag har gjorts i denna lilla bok.

Texten publicerades förs av Sheed &Ward 1953.

Artikeln är översatt av Gunilla Gren med tillstånd från Fr.Francis J. Peffley's Apologetics Page; http://www.transporter.com/fatherpeffley/