Islam och icke-muslimer


Muhammed och judarna

av James Arlandson

answering-islam.org
Alla vet, att många miljoner av muslimerna i arabvärlden och utanför den känner en djup fientlighet mot judarna eller "juden". Det tycks ha nått en metafysisk nivå eller ha degraderats till ett irrationellt sinnestillstånd.

Frågan är: Varifrån kommer det? Från antiisraeliska nyhetsmedia? Media är mäktiga. Så de kan delvis vara en faktor. Ledare i arabvärlden skriker ständigt, att Israel är förtryckaren, så detta kan vara en faktor till fientligheten, men vittnesbörd, att miljoner av genomsnittliga muslimer påverkas av sina ledare i denna sak, måste föras fram på ett fritt och frivilligt sätt, utan fruktan eller repressalieåtgärd i en diktatur. Det är till exempel svårt att föreställa sig, att knappt ett par av de miljontals muslimer som finns i Indonesien eller Malaysia skulle kunna bli mänskliga bomber i Palestina eller hata judarna av detta geopolitiska skäl. Detta har åtminstone inte hänt hittills.

Det är även avslöjande, att de arabiska kristna, som kan leva i eller runt Israel eller palestinska territorier (muslimerna har verkligen tagit över Betlehem) inte blir mänskliga bomber. Varför inte? Det korta svaret är: Jesus säger aldrig, att döende i ett militärt heligt krig garanterar "martyr"-himlen, utan det är endast hans död eller "martyrium" på korset som garanterar en plats i himlen. Det fullständiga svaret kan läsas här

(http://answering-islam.org.uk/Authors/Arlandson/death_economy.htm).

Så varifrån kommer den djupa och irrationella fientligheten ifrån, särskilt i den muslimska arabvärlden?
Osama bin Ladan, den svårbegriplige terroristfursten, sluter sig till oräkneliga andra fanatiker, både våldsamma och icke våldsamma. Faktiskt representerar han miljontals genomsnittliga muslimer, som har gett honom status som folkhjälte. I en intervju 1998 säger bin Laden också, (http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/binladen/who/interview.html)

(gå ner till Jonathan Millers intervju) även om citerar korsfarar- sionisterna som en källa till fientlighet, att fiendskapen mellan judar och muslimer går djupare i historien än detta. Fientligheten mellan oss och judar går långt tillbaka i tiden och är djupt rotad. Det ifrågasätts inte att krig mellan de två hos oss är oundvikligt.

Vad menar han med, att fiendskapen går långt tillbaka i tiden? Hur långt tillbaka? Rotad var?
Bin Laden ger oss ett exempel på tidig islamisk historia i sin vidlyftiga fatwa 1996. (http://www.pbs.org/newshour/terrorism/international/fatwa_1996.html) (punkt nr 7 och gå en lång bit ner förbi den punkten). Han refererar till den judiska stammen Qaynuqa, som på 600-talet bodde i Medina tillsammans med Muhammed, den islamiske profeten. Terroristerna får inspiration från Muhammeds utdrivning av dem endast på grund av ett obetydligt spratt utfört av en jude från Qaynuqua. Han fäste en kvinnas kjol vid en spik, och när hon reste sig upp stannade kjolen kvar. En strid bröt ut och morden följde. På grund av detta drev Muhammed ut hela stammen. Därför är bin Laden, som talesättet säger, även rättfärdigad att hata judarna, eftersom de är bråkmakare.

Bin Laden ger oss ännu ett exempel från tidig islam. Detta budskap (http://www.freerepublic.com/focus/news/850092/posts) från honom innehåller en lång lista med orimliga klagomål mot judarna. Han citerar många verser i Koranen och avsnitt från Hadith (Hadith är berättelser om Muhammeds ord och handlingar utanför Koranen). En särskild Hadith, som han citerar, säger att träden kommer att ropa ut, att det finns judar, som gömmer sig bakom dem, så muslimerna borde komma och döda dem. Andra traditioner säger, att judarna kommer att gömma sig bakom stenar och sedan bli hittade och dödade. I sin fientlighet mot judarna tror bin Laden, att han följer sin profet. På ett visst sätt följer han förvisso troget Muhammed. Bin Laden representerar miljontals människor, som åtminstone har hört talas om dessa två exempel (och andra) att förvisa och döda judar, eftersom dessa berättelser cirkulerar runt om i världen, i tidningar, i skolornas undervisningsplaner, i böcker i populär folktro och i större nyhetsmedias utgåvor, som ledarsidor i tidningar. Men dessa episoder och trosuppfattningar finner man likaså i källdokument i tidig islam, så de har haft århundraden på sig att läcka ut i uppbyggnaden av det muslimska samhället, särskilt den arabisk muslimska världen i dag.

Hela denna artikel söker visa, att detta samband mellan tidig islam och islam idag, åtminstone delvis, spelar en djup roll i den fientlighet, som har sträckt ut sina tentakler kring alltför många tankar hos alltför många inte endast i arabvärlden utan i hela världen. Åtminstone kommer detta i hög grad att vara säkert: Muhammeds exempel kan inte förbjuda muslimer att behålla kvar hatet mot judarna i sina hjärtan. Till en början levde Muhammed fridfullt med judarna, kort tid efter sin emigration eller Hijrah från Mecka till Medina år 662 e.Kr. Faktiskt såg han sig själv som en reformator av judendomen. Men när han för fram sina idéer om den ganska stora och starka judiska församlingen i Medina uppstod svårigheter, eftersom judarna med full rätt avvisade hans idéer. Muhammeds fientlighet mot dem växer snabbt, så att han avlägsnar de flesta av dem från Medina, antingen genom utvisning eller döden. Han går till överdrift, och detta kan endast inspirera terrorister som bin Laden och icke-vålds fanatiker och genomsnittsmuslimer.
Dessa brytningar och fientligheter äger rum inom två delvis sammanfallande områden: teologi och politik understödda av en stark militär.

Teologiska skillnader

De teologiska kan uppdelas på nytt i fem stadier:
(1) Muhammeds ansträngningar att utveckla och förbättra judendomen;
(2) islams fullbordan av judendomen;
(3) judiskt motstånd baserat på Muhammeds sammanblandningar i kunskap om Torah och hedniskt tillstånd;
(4) hans ändring i böneriktning eller qiblah;
(5) Muhammeds fyndiga svar på detta motstånd. Den politiska spänning och de brytningar, som resulterar i krigföring och erövring kommer att diskuteras efteråt., men de teologiska och politiska skillnaderna och konflikterna löper parallellt med varandra.

(1) För det första. Medan Muhammed slår sig ned i Medina och hans ställning där är osäker, försöker han övertyga judarna, att hans uppenbarelser var fortsättningen av judendomen (och kristendomen), religionen hos Bokens eller Bibelns folk. Innan han lämnade Mecka, vände han ansiktet mot Syrien (dvs. Jerusalem) i bönen. De tidiga muslimerna i Medina kan ha iakttagit fastan för försoningsdagen, och deras särskilda fredagsgudstjänster var ett gensvar på början av den judiska sabbaten från fredag kväll till lördag kväll. Muhammed förbjöd muslimerna att äta samma mat som var förbjuden för judarna, nämligen griskött, blod, kadaver och kött offrat åt avgudar (se Sura 2:172-173). Det förefaller då, att till en början var islam en utveckling och även förbättring av den tidigare tron, judendomen, eller var det så Muhammed trodde. Varför skulle då spänning tilltaga mellan Muhammeds islam och judendomen?

(2) Allah säger till Muhammed i en sura (kapitel) uppenbarad i Mecka, att den "olärde" profeten (Muhammed) beskrivs i Torah och evangeliet, och han är därför förutsagd och bekräftad av de två tidigare religionerna:
7:156: "Min nåd skänker jag dem som fruktar Gud och ger åt de behövande och som tror på mina budskap; 157 som följer sändebudet, den olärde profeten, som de kan finna omnämnd i sina egna Skrifter, i Torah och i Evangeliet; och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt"…… Den litterära kontexten i dessa verser visar Moses som tillrättavisade Israels barn för att de var olydiga mot honom. De förnekade Guds tecken och bad till guldkalven, när Mose kom ned med stentavlorna, inristade med de tio buden (7:145-156) Verserna 156-157 låter förstå, att det finns någon bättre än Mose (och Jesus) som vägleder dem rätt. Muhammed förklarar vad som är lagligt och olagligt och befaller folket att handla rätt och förbjuder dem att handla fel. Judarna på Muhammeds tid fick en andra chans. Skulle de acceptera den sedan de avfallit från Torah?

(3) Judarna såg emellertid tingen lite annorlunda. Muhammed hade inte fått utbildning i Torah. Även om han hade plockat upp några beståndsdelar från Skrifterna, lite av varje, som cirkulerade runt omkring i Arabien utmed handelsvägarna, var hans kunskap försedd med sammanbland-ningar. Det är möjligt, att en eller två judiska konvertiter, som hade en ytlig kännedom om Torah likaså preparerade honom. Hur fallet än var, var det inte svårt för judarna att säga emot honom. Till exempel tror han i sura 37:100.107, en sura från Mecka, att Abraham nästan offrade Ishmael (även om Koranen egentligen inte nämner hans namn, och de tidigaste muslimska källorna är oense om hans identitet), inte Isak på altaret, även om 1 Moseboken, den enda verkligt gamla källan om Abraham, inte säger detta. För ytterligare information, se denna artikel. (http://answering-islam.org.uk/Shamoun/sacrifice.htm) I sura 18:60-82, en annan sura från Mecka, berättar han fantasifulla berättelser om Moses och en tjänare, som hette Khidir (detta namn i islamisk tradition, men inte i Koranen), som fick övertaget över Moses. Till exempel fick Khidir honom att lova, att han inte skulle ta upp något samtalsämne förrän Khidir först gjorde det. På sina resor möte de en pojke, och Khidir dödade honom. Då Moses glömde sitt löfte, ställde han Khidir till svars, men Khidir påminde honom om hans löfte, så Moses ångrade sig. Två andra sådana berättelser berättas med samma uppbyggnad. Tjänaren handlade gåtfullt, Moses ställde honom till svars, så Khidir tillrättavisade honom bryskt och förklarade sedan Allahs hemlighållna syfte för den förbryllade hebreiske profeten. Sålunda uppenbarade Khidir för honom, att pojken var upprorisk mot sina föräldrar och en tvivlare. Allah kommer att ge föräldrarna ännu en son, som kommer att uppföra sig mer rättskaffens. Jämfört med en sådan förvirrad Moses, är Muhammed klart bättre än honom.

Eftersom dessa och andra långa berättelser troligen blev kända för judarna i Medina, var det endast naturligt att peka på några av motsägelserna mellan hans uppenbarelser och deras Bibel. Det var inte svårt för dem att förkasta honom, som en som föll utanför den bibliska uppenbarelsen. Dessutom var Muhammed en hedning, och detta var i sig tillräckligt att vända sig bort från honom. Sålunda växte fientligheten mellan de två sidorna.

(4) Det fjärde stadiet på det teologiska området är ändringen i böneriktningen eller qiblah. I dag ber muslimer i riktning mot Mecka och Kaba, dit hundratusentals pilgrimer reser varje dag. Dock bad Muhammed, när han bodde i Mecka, i riktning mot Jerusalem. Efter det att han anlänt till Medina vid slutet av sin emigration år 622, bad han fortfarande i riktning mot Jerusalem. Sexton månader senare (februari 624, en månad före slaget vid Badr) tog han emot uppenbarelse från höjden att ändra riktningen mot Kaba (sura 2:122-129; 142-147). Hur skedde det?

Fyra faktorer förklarar denna förändring eller behovet av denna lägliga uppenbarelse.

1. Till en början fann Muhammed, sedan han hade bosatt sig i Medina, som vi lagt märke till, en mäktig judisk närvaro i sin nya stad. Han såg sig själv som en profet i den bibliska traditionen, men spänningen mellan honom och judarna nådde en kokpunkt. Så han ändrade sin qiblah i riktning mot Kaba i Mecka. Sedan ställde judarna profeten till svars: om Muhammed skulle vara den nya representanten för judendom och monoteism, varför skulle han då be i riktning mot Kaba, som var helgat åt polyteism? Han fick sedan en uppenbarelse, som gav honom tillstånd.

2. Den andra faktorn är ett partiellt svar på att judarna ställde honom till svars. Han trodde, att Abraham hade byggt och renat helgedomen, så den tillhör inte polyteisterna utan honom (sura 2:122-129; 8:34-38). Han var den bästa representanten för sann monoteism, och han var den som hedrade Abraham.

3. Den tredje punkten berör den arabiska seden med plundringståg. Efter ett år med fruktlösa plundringståg mot karavaner från Mecka år 623, fick slutligen Muhammeds anhängare av jihad i januari 624 en lyckosam framgång (http://americanthinker.com/articles.php?article_id=3710), när de tillfångatog en karavan nära Mecka och utgöt blod under den heliga månaden. När de förde krigsbytet tillbaka till Medina, var icke-muslimerna från Medina uppenbarligen upprörda, eftersom de visste, att invånarna i Mecka inte kunde låta sitt nederlag och Muhammeds vanhelgande av en helig månad vara som det var. Konflikten skulle behöva intensifieras för att återställa Meckainvånarnas heder. Vad var hans rättfärdigande?

4. För det fjärde får man förutom hans teologiska trosuppfattning, att Abraham byggde Kaba, inte förbise, att helgedomen var en populär plats för pilgrimsfärder på den arabiska halvön, så den frambringade en hel del inkomster. Eftersom tidig islam är expansionistisk, kunde Muhammed inte låta bli att befatta sig med Kaba, till dess att " "...all dyrkan kan ägnas Gud". (sura 2:193). Det måste bli en plats för pilgrimsfärder och till stöd åt muslimerna, något som Muhammed själv medger: "Gud har låtit uppföra helgedomen Ka'bah som ett stöd för människorna." (sura 5:97). Så det är i det historiska sammanhanget med spänningen med judarna i Medina hans obestridda (men ogrundade) tro, att Abraham byggde och renade Kaba, plundringstågen mot karavanerna från Mecka och Kabas popularitet, som Muhammed vände sitt ansikte mot Mecka i bön till Allah.

(5) Slutligen måste Muhammed, under förutsättning att det fanns sådan motsägelser och sammanblandningar i biblisk kunskap, slå tillbaka teologiskt, under det han slog in på nya vägar och nytolkade förhållandena i det nya ljuset från Abrahams religion, om Muhammeds nya konkurrerande religion skulle överleva. Denna nya strid varade under åtskilliga år, tills judarna inte längre var något hot, och sedan riktade han sina aggressiva krafter mot de kristna. Men till dess slog han tillbaka på åtminstone fyra sätt.

För det första gjorde han till exempel gällande, att Abraham inte var någon jude (eller någon kristen) (sura 3:67), så ursprungligen står monoteismen öppen för ännu en avkomling till Abraham: Muhammed själv och hans araber, som troddes härstamma från den förste monoteisten genom Ishmael, enligt Muhammed. För ytterligare information, som vederlägger sambandet mellan Muhammed och Ishmael, och som även svarar mot det ogrundade anspråket att Abraham besökte Mecka, var god läs denna artikel (http://answering-islam.org.uk/Shamoun/ishmael.htm) och den andra delen av (http://answering-islam.org.uk/Responses/Abualrub/genealogy2.htm).

För det andra var den hebreiska Bibeln (och Nya testamentet) ödeläggande feltolkad och använd på fel sätt (sura 2:75, 79; 3:77-78; 4:44-49). Koranen, å andra sidan, kom direkt från Allah genom Gabriel och är därför oförvanskad, rättfram och klar (sura 39:28, 55:1, 75:19, 26:193, 2:97). Muhammeds religion lyckas ta sig ut ur alla motsägelser i hans åsikter. Dessutom sades judarna dölja sanningen om Muhammeds profetskap och de rättmätiga bruken i islam (sura 2:42, 146, 159, 174; 3:187-188; 5:70), så Bibeln vittnar verkligen om honom, även om judarna inte vill att detta skall läcka ut.

För det tredje gjorde utifrån Muhammeds synpunkt både judendomen och kristendomen exklusiva an språk på att vara den rätta vägen (sura 2:111-113), likväl kom båda från samma Israels barn; sålunda gick båda religionerna på Muhammeds tid på avvägar från sitt ursprung. Så om några anspråk i alla de tre religionerna är motsägande, då ligger felet hos de två första religionerna, inte hans, som löser alla motsägelser - i hans logik.

För det fjärde säger Torah själv, som noterats, att Israels barn var olydiga mot Moses, när de förnekade Guds tecken och när de tillbad guldkalven. Om judarna på Mose tid var olydiga, då kan enligt Muhammeds logik judarna som helhet på hans tid inte vara renare (sura 7:145-156), även om några erkänns förbli sanna (sura 3:113-115). Och sålunda är Muhammeds religion den bättre och renare framställningen av Abraham och uppfyller och fullbordar judendomen.
Gå här (http://memri.org/bin/articles.cgi?Page=archives&Area=sd&ID=SP85605) för att läsa den jordanske terroristen Zarqawis fördömande av demokratin i Irak. Alla som stöder den blir förlänade med guldkalvens anda, säger han.

För att slutföra denna del är den teologiska brytningen med judarna fullständig. Om dessa fem stadier hade förblivit endast inom den abstrakta teologins rike, skulle ingen konflikt ha uppstått mellan muslimerna och judarna tillbaka till tiden då och även i dag (även om teologisk skillnad skulle uppstå. Dock kan islam inte förbli i ett abstrakt rike, eftersom den måste innesluta och kontrollera alla fasetter i samhället. När allt kom omkring kom Koranen ned till jorden direkt och uteslutande från Allah genom Gabriel och den som anses vägleda mänskligheten i alla frågor.

Politik, krigföring och erövring

När fientligheterna växer inom teologins område, växer även den politiska spänningen hand i hand. Muhammed växer till i sin militära styrka, något som stöder hans teologi och politik. Det är på detta område, som Muhammeds fientlighet mot judarna kommer att bli mest uppenbar. Tillväxten av fientlighet förekommer i sju kronologiska stadier. Vid slutet av denna process kommer judarna inte längre att bebo den arabiska halvön. Överdrift är aldrig berättigad, men går Muhammed till överdrift i sin reaktion på judarna och deras motstånd mot honom? Svaret på denna fråga kan man exakt gissa, men hur går han till överdrift?
Vid tiden för Muhammeds Hijrah bodde tre större judiska klaner i Medina: Qaynuqa, Nadair och Qurayza. Muhammed arbetade på en överenskommelse med dem, att alla judarna "inte skulle ge stöd åt någon fiende till honom", och på andra ställen "skulle de varken vara för eller emot honom", med andra ord neutrala. Dock säger en annan tidig källa, att endast en klan, Qurayza,
hade en överenskommelse. Källorna återges i förvanskat skick, men eftersom termerna inte är utländska, undertecknades kanske verkligen en överenskommelse med en klan eller dem alla. Watt pekar med rätta på, att de muslimska källorna har ett starkt motiv att göra fallet mot Qurayza-klanen så mörkt som möjligt, så några av villkoren i fördraget kan ha överdrivits eller uppdiktats. Dock, även om vi antar att en sådan överenskommelse blev undertecknad, kan vi likväl ställa dessa frågor: vem får besluta hur villkoren i fördraget upprätthålls? Muhammed upphävde ensidigt fördragen med fredliga polyteister (sura 9:1-6). Kommer judarna att falla offer för sådana ensidiga tolkningar?

Källa: Watt, Muhammed i Medina, Oxford UP, 1956, sid. 196.

 

(1) I april 624 (eller en eller två månader senare) efter sin seger i slaget vid Badr i mars, ett slag som gjorde Muhammeds ställningar i Medina säkrare, förvisade han den enda klan, som dominerade handeln i Medina: Qaynuqa. En dag bedrev en muslimsk kvinna handel i denna judiska avdelning, och några judar (eller en enda jude) fäste hennes kjol vid en spik. När hon reste sig upp blev hon blottad. En muslim råkade var närvarande och bevittnade sprattet och åtlöjet och dödade en av upptågsmakarna, som i sin tur hämnades sin väns död: Trots att detta upptåg påträffades i islamiska källdokument, är det oklart, vilka hans verkliga motiv var, eftersom man har hittat sprattet på annat håll i förislamisk arabisk litteratur. Under alla omständigheter var reaktionen oproportionell. Men vad hade lockat fram denna utvisning? Var det den judiska vägran att bli muslimer? Judiskt motstånd mot hans politik och religion?
Till exempel rusade kort före Muhammeds överraskande seger vid Badr, en av ledarna bland hans vänner in i en judisk skola, ledd av två rabbiner. Avu Bakr ropade på en av rabbinerna "att frukta Gud och bli muslim, ty han visste, att Muhammed var Guds sändebud, som hade kommit med sanningen från honom, och att de skulle hitta den skriven i Torah och evangeliet". En av rabbinerna var uppnosig mot honom och sade, att Allah måste vara fattig, om Muhammed var tvungen att låna pengar från judarna. Rasande slog Abu Bakr honom hårt i ansiktet och sade till honom: "Om det inte vore för fördraget mellan oss, skulle jag hugga av ditt huvud, du Allahs fiende!" Berättelsen slutar med, att rabbinen förnekar, att han var uppnosig mot Abu Bakr (lägg märke till hur juden inte endast är en hädare utan även en lögnare), men profeten fick en uppenbarelse, att rabbinen hade förlöjligat Allah. Sålunda var Abu Bakr ursäktad att använda kroppsligt våld som svar på respektlösa ord. Han är en muslimsk hjälte. För övrigt finns det många livligt berättade historier lika denna, som man har hittat överallt i tidiga islamiska källor, som chockerar rättänkande läsare. Islam är inte fredens religion. De muslimska emigranterna flyttade från en handels- och hantverksstad (Mecka) till en agrarstad (Medina) år 622, så de blev utarmade. Qaynuqa-stammen kontrollerade marknaden bland hantverkare i Medina - den noggranna skickligheten hos emigranterna. Så var Muhammeds motiv delvis ekonomiska? Förrådde Qaynuqa på något sätt Muhammed mellan slaget vid Badr (pr 624) och slaget vid Uhud (år 625)? Källorna tillhandahåller inte pålitliga detaljer.

Emellertid spelar de ekonomiska och vedergällande motiven ingen roll, eftersom bin Laden är inspirerad av sprattet att hysa agg mot judarna. Se till exempel hans fatwa (http://www.pbs.org/newshour/terrorism/international/fatwa_1996.html) som det hänvisas till i introduktionen till denna artikel, i vilken han citerar detta spratt som tillräckligt skäl att hata dem (bland andra skäl) Han antyder, att om Muhammed var så hårt upphetsad, då hade han tillåtelse att ha samma överkänsliga avtryckare, som avlossar skott genom att nätt och jämnt vidröra den. Vad fallet än var, förde Muhammed krig mot dessa judar. De drog sig tillbaka till sina högborgar, och han belägrade dem under femton dagar. Han gav dem tre dagar att samla ihop de skulder de var skyldiga och att bege sig ut från Medina, men de skulle lämna kvar sina verktyg. Lade åtminstone några av de fattiga emigranterna beslag på de lediga yrkena? Klanen avreste norrut till Wadi'l-Qura, där en judisk gemenskap bodde. Därefter en månad senare gav de sig iväg till Syrien. Var Muhammeds reaktion på konflikten proportionell? Det förefaller inte så , ty Qaynuqa förde aldrig krig mot Muhammed. Varför skulle vi då vara förvånade, om Muhammeds radikala följeslagare i dag gör sina reaktioner på de varseblivna aggressionerna oproportionella? Är det något att förundra sig över, varför miljontals muslimer hatar judarna på ett oproportionellt sätt? De följer endast sin ledare. Men även om man invänder, att muslimerna har tillräckliga missnöjesanledningar i dag att hata judarna, hur förmodas då de moderata uppmana dem att släppa sitt hat, när Muhammed är deras vägledare? Detta kommer att bli klarare, när vi fortsätter att skissera Muhammeds störda relationer med judarna.

Källor: Muslim, vol. 3, nos. 4363; Ibn Ishaq, Life of Muhammad, trans. A. Guillaume, Oxford UP, 1955, sid. 263 / Arabic sid. 388 och sid. 363 / 545; Tabari, The Foundation of the Community, trans. M. V. McDonald, vol. 7 (SUNYP, 1987),sid.. 85-87 / 1359-62.

 

(2) I det andra stadiet, som inträffade under slutet av augusti och början av september 625, belägrade och fördrev Muhammed Nadir-klanen från Medina. Muhammeds motiv var mycket för komplicerade för att beskrivas här, men de förefaller vara grundade på blodshämnd och betalning av blodsvite, som kompenserar förlust av liv. Han gick till Nadirs bosättning för att be om lite blodsvite- pengar, som han var tvungen att betala, men judarna var motvilliga, och man krävde, att Nadir-klanen, även om det var genom uppenbar överenskommelse med en annan stam, lämnade betalning. De bad honom att stanna, tills de hade förberett middag, men efter en kort stund avvek han, ty han hade fått en uppenbarelse, att de skulle lönnmörda honom genom att låta en sten falla från taket på en byggnad, där han satt med sin rygg mot dess vägg. Eller kanske den verkliga anledningen till förvisningen av klanen låg i Muhammeds nyligen skedda förlust i slaget vid Uhud i mars 625 och i en misslyckad plundringsexpedition i juni, så hans ställning försvagades något i Medina, men han var fortfarande stark nog att konfronteras med klanen. Vilket motiv det än var belägrade Muhammed Nadir i deras fästningar under femton dagar, tills han började förstöra deras dadelpalmer, deras levebröd, så de kapitulerade vid hans första krav på blodsvite- pengar. Dock höjde han straffet - de skulle inte få någonting från sina palmer. Deras levebröd genomgick förstörelse och sedan stöld, de begav sig iväg till staden Khaybar 11 mil norrut, där de hade egendomar. Detta övertagande hjälpte till att avlasta den fortgående fattigdomen hos många muslimer, som övertog deras dadelfruktträdgårdar.

Sura 59 behandlar förvisningen av Nadir, men vi behöver inte analysera den, eftersom den upprepar teman med besvarande av anklagelser, att Muhammed inte delade ut krigsbytet rättvist och Allahs storhet till stöd för islam. Emellertid är det av särskilt intresse med en uppenbarelse, som gagnar honom själv, att Muhammed tillåter att man hugger ner de dadelpalmer, som ägs av judarna (sura 59:5). Lag och sed förbjöd detta bruk i krig eller vid vilken tid som helst, men Allah gav sin profet tillåtelse att bryta mot denna regel. Uppenbarligen var han dock för mäktig att föras inför rätta på grund av denna olagliga handling. Muhammed förvisade hela stammen, eftersom de förmodligen försökte döda honom och vägrade att betala blodsvite- pengar. Är hans reaktion i proportion till deras vägran och lönnmordsförsök? Varför omringade han inte huset, där det påstådda självmordet ägde rum och krävde, att endast några få skulle avrättas eller förvisas? Vilken som helst objektiv iakttagare förstår, att Muhammeds reaktion var överdriven. Varför skulle vi därför bli förvånade över, om Muhammeds radikala efterföljare i dag reagerar oproportionellt på varsebliva aggressioner, särskilt i deras hat till judarna? Hur kan hans exempel få dem att åtminstone sluta?

Källor: Bukhari vol. 5, nos. 4028-4036, i Boken om militära expeditioner; Muslim vol. 3, nos. 4324-4326 and 4346-4349; Ibn Ishaq sid. 437-38 / 652-54; Tabari, vol. 7, sid. 156-61 / 1448-1453.

 

(3) och (4) De tredje och fjärde stadierna berör två lönnmordsförsök på judiska ledare från Nadir-klanen, med ett års mellanrum, eftersom de umgicks vänligt med Muhammeds fiender: Sallam b. Abi'l-Huqayq (Abu Rafi) och Usayr (eller Yusayr) b. Razim, med användning av Watts kronologi. I det första fallet i maj år 626 lyckades en muslim, som hade en judisk fostermamma och talade hebreiska få inträde till Abu Rafis hus på natten tillsammans med fyra vänner och dödade honom på lättvindigt sätt. De gömde sig, till dess att sökandet upphörde, och de återvände sedan till Medina med Muhammeds välsignelse - han var den som sänt ut rånpatrullen.

Det andra lönnmordsförsöket i februari-mars 627 var mer bedrägligt. Under täckmantel att vara ambassadörer från Muhammed reste trettio muslimer upp till Khaybar och inbjuder Usayr till Medina för att förhandla om fred mellan honom och Muhammed. Trots varningar begav sig trettio judar iväg med muslimerna. Watt säger riktigt, att judarna var obeväpnade. (Muhammed i Medina sid. 213). Den muslimske ledaren lät i hemlighet sin kamel bära honom själv och han lät Usayr släpa efter, och sedan dödade muslimen honom. De andra judarna blev även dödade med ett undantag. Sålunda var Muhammed engagerad i lönnmord (http://answering-islam.org.uk/Authors/Arlandson/dead_poets.htm) och ett bedrägligt sådant, för att ta itu med två judiska ledare som intrigerade med hans fiender.

Varför skulle inte våldsamma fanatiker inspireras av denna "teknik" att bli befriade från fiender, eftersom Muhammed och hans senare följeslagare fördömer dem? Mer specifikt, varför skulle inte hans radikala följeslagare i dag hata judarna och engageras i våldet mot dem? Detta i stor utsträckning sant, åtminstone säger Muhammeds exempel inte nej till dem.

Källor: Bukhari vol. 5, nos. 4038-4040, i boken Militära expeditioner; Tabari, sid. 99-105 / 1375-83; Ibn Ishaq sid. 482-84 / 714-16; 981 och 665-66 / 981.

 

(5) I mars 627, efter slaget vid Trench pålade Muhammed det slutgiltiga straffet på människorna i den judiska klanen i Qurayza, hans tredje och slutliga judiska rivaler i Medina. Pålitliga traditioner säger, att Gabriel själv kom ner till Muhammed och frågade, varför han tog av sin uniform och badade. Det fanns ytterligare en strid att inlåta sig i: mot judarna: Denna klan förmodades förbli neutral i striden, men de tycks ha bedrivit intriger med invånarna i Mecka och ha varit på gränsen att anfalla Muhammed bakifrån - även om de inte gjorde det. Inte desto mindre måste de enligt Muhammeds tolkning av fakta föras inför domstol.
Domen: Döden genom halshuggning för omkring 600 män (några källor säger så högt tal som 900), och förslavning av kvinnor och barn. Muhammed var vis nog att låta sex klaner avrätta två judar vardera för att förhindra blodshämnd. De övriga avrättningarna utfördes troligen av dem som emigrerade tillsammans med Muhammed från Mecka och varade hela natten, när huvudena och kropparna släpades till skyttegravar.

Ett muslimskt försvar för denna grymhet säger, att judarna höll med om ett domsutslag avgivet av en muslimsk bundsförvant, Sad bin Muadh, men han röstade mot judarna. Så det var inte Muhammeds fel. Dock var detta försvar vilseledande, utöver att vara stillatigande erkännande att denna bestraffning var överdriven, ty Muhammed kunde ha inställt rättegången, förvisat dem från Medina (som de förvisso begärde) eller visat dem nåd, och möjligen tagit en procent av deras tillhörigheter och alster som säkerhet.
Se även denna serie artiklar (http://answering-islam.org.uk/Muhammad/Jews/BQurayza/index.html) för ytterligare information om Muhammeds avsky mot judarna i Qurayza.

Ännu ett muslimskt försvar för denna avsky är, att judarna bröt sin överenskommelse att förbli neutrala i striden. Detta medför, att de förtjänade sin bestraffning. Som svar visar dock detta straff på arabiskt stamväsende, när det är som värst. (Några muslimer i dag lovprisar tidig islam för att bryta ner detta stamväsende). Muhammed skulle kunna ha avrättat endast några få ledare eller några få skyldiga. Han var inte tvungen att utplåna hela den judiska stammen genom avrättning och förslavning.

Ett tredje försvar är till och med värre än de två första. Reza Aslan, en ung intellektuell iranier, säger i sin bok "Ingen gud utan Gud" (Random House, 2005), att Qurayza- stammen innebar en mycket liten fraktion av judar i Medina och dess omgivningar (sid. 94). Därför är Muhammeds avrättning av dem inte något "folkmord" (Aslans ord). Hans slutsats är, att denna handling mot en mycket liten stam av judar är av mindre betydelse och därför inte extrem utan proportionell. Som svar på detta härskade emellertid stamsystemet i den arabiska kulturen (och gör så fortfarande på många platser), och Muhammed eliminerade en hel stam; även om det inte var ett folkmord, är det överdrift på grund av deras "fräcka" (Aslans ord) brott. Det är helt enkelt lömskt att kasta in ordet "folkmord", som om det förmodas få Muhammeds överdrivna bestraffning att förefalla acceptabel. Eliminering av en stam? Detta är ingen stor affär, när vi jämför det med ett folkmord, tycks Aslan antyda. (Detta slags förvirrade försvar av Muhammeds oförsvarliga handlingar genomsyrar muslimska böcker i dag). Emellertid vet var och en, vars bedömning och sunda förnuft inte har fördunklats av en livslång hängivenhet för islam, att Muhammeds handling mot stammen Qurayza faktiskt och objektivt var överdriven, utan hänsyn till sin kultur och det århundrade han levde i.

Vad värre är, är att profeten tycks fira denna grymhet i sura 33:25-27, en uppenbarelse från Allah om slaget vid Trench och hans behandling av Qurayza:
Sura 33:25 "Gud lät förnekarna avtåga, rasande över att inte ha uppnått den framgång som de räknat med; Gud besparade nämligen de troende i den avgörande drabbningen - hos Gud finns all styrka, all makt. 26 Och han drev ut dem bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser (Bokens folk- Qurayza), som hade stött angriparna, från deras befästa torn och, darrande av skräck, (gav de sig utan strid); några hade ni dödat (q-t-l)och de övriga tog ni till fånga. 27 Och han gav er i arv deras land och deras hus och deras ägodelar och lovade er land, där ni ännu inte har satt er fot. Gud har allt i sin makt.

Dessa verser visar tre obehagliga sanningar. För det första hjälper Allah muslimerna i krigföring eller strid (arabiska ordet med tre bokstäver är q-t-l i vers 25) mot en mycket större motståndare, så Allah stöder islam i strid. För det andra tillåter Allah förslavning och halshuggning av judar, så var och en muslim, som är förtrogen med bakgrunden till denna vers, vet, att halshuggning som sådan har införlivats i Koranen. Ordet q-t-l i vers 26 kan betyda blodbad, massaker. Slutligen tillåter Allah Muhammed att ta den judiska klanens egendom på grund av erövring och hans ägande av allting. Detta är tvivelaktig uppenbarelse och resonemang. Allah talar, och detta gagnar Muhammed materiellt. Detta händer alltför ofta i Muhammeds liv. Sålunda konvergerar än en gång religion, politik, välstånd, hämnd och militär i islam. Det är inget att förundra sig över och ingen överraskning, att terrorister inspireras av våld i tidig islam. Eller i brist på det känner sig genomsnittsmuslimerna ha tillåtelse att hysa fientlighet i sina tankar mot judarna. Hur kan Muhammeds exempel säga till dem att sluta?

Men sura 33:25-33 förbigår Muhammeds hjärtas önskan.
Sändebudet hade valt en av deras kvinnor för sig själv, Rayhana bint Amr…en av kvinnorna i … Qurayza, och hon stannade kvar hos honom, tills hon dog, i hans våld. Sändebudet hade föreslagit, att de skulle gifta sig och satt en slöja på henne, men hon sade: "Nej, lämna mig i ditt våld, för det skulle vara lättare för mig och för dig". Så han lämnade henne. Hon hade visat motvilja mot islam, när hon blev tillfångatagen och höll fast vid judendomen. Kort efteråt konverterade hon dock till islam, och en budbärare informerade Muhammed om detta, och han reagerar på den goda nyheten: "Detta gav honom välbehag". Det är fel att tro, att detta var Muhammeds motiv att avrätta så många judar, men hans kärlek ger verkligen en extra förmån.

För att repetera: hans avsky kan inte försvaras av förnuftiga människor. Muhammed reagerade utan rimlig proportion till en brytning av fördraget. Skulle det därför förvåna oss, att många i den muslimska världen har ett oproportionerligt hat till judarna? Hur kan Muhammeds exempel säga till dem: "Sluta med detta hat, just nu!"?

Källor: Bukhari vol. 4, no. 2813 i boken om Jihad; och vol. 5 nos. 4117-4124 i boken om militära expeditioner, särskilt nos. 4121 och 4122; Muslim vol. 3, nos. 4368-4373; Ibn Ishaq, sid. 466 / 693; Tabari, The Victory of Islam, vol. 8,övers.. Michael Fishbein, (SUNYP, 1997), sid. 27-41 / 1485-1500.

 

(6) I maj-juni 628 kort efter fördraget i Hudaybiyah med polyteisterna från Mecka, enligt vilket de och muslimerna kunde umgås med sina bundsförvanter, eftersom varje sida såg det lämpligt, anföll Muhammed Khaybar nätt och jämnt en eller två månader efter fördraget. Varför gjorde han detta? Säkert bevis antyder, att Umar, en av hans närmaste vänner, var missnöjd med fördraget, eftersom han såg det som en kompromiss med polyteisterna. Även några av de oadliga trodde, att plundringståget (det var verkligen en pilgrimsresa till Mecka) var ett misslyckande, eftersom man inte vann krigsbyte. Det är möjligt, att Muhammed beslöt att erövra Khaybar för att försona denna grupp. (Se även analysen av fördraget (http://answering-islam.org.uk/Silas/hudaybiyya.htm). Vidare, även om judarna i Khaybar - nu mer talrika tillsammans med den förvisade Nadir- stammen - aldrig anföll Muhammed kroppsligt, ingick de allianser med Muhammeds arabiska fiender. Judarna, som inte låtit sig avskräckas av Meckas nederlag, uppmuntrade ständigt sina bundsförvanter att gripa till vapen. Hotet mot Muhammed var dock för sent och meningslöst efter slaget vid Trench, ty han var alltför stark.

För länge sedan byggde judarna i Khaybar en serie fästningar, några på kullar, och de var tänkta att vara oangripbara, men Muhammed anföll dem, en grupp i taget. Så småningom fick han övertaget och ställde villkor för kapitulation. Judarna kunde behålla sin egendom, men de måste lämna över hälften av sin behållning till särskilt utpekade muslimer, som begav sig iväg på denna erövring och likaså till några framstående personer, som Muhammeds fru Aisha. Detta introducerade en speciell politik, som Muhammed införlivade i sin religion: erövrade städer, som härbärgerade Bokens folk, fick inte kravet att nödvändigtvis konvertera, men de måste betala en särskild "skydds"- skatt, som islamiska apologeter (försvarare) säger ger judarna och de kristna särskilda "privilegier" för att bo under islamiskt område; men en utomstående iakttagare kan med rätta dra slutsatsen, att "skyddet" innebär en garanti, att de betalande inte skulle anfallas tillbaka. Detaljerna i detta omfattande handlingssätt utarbetades under tidens gång (se sura 9:29).
Kan verkligen intriger med Muhammeds fiender jämställas med erövring av hela staden Khaybar? Överdrift är aldrig rättvis, men Allah och hans sändebud önskar det inte desto mindre. Varför skulle inte muslimer i dag efterlikna sin profet i denna irrationella och överdrivna fientlighet?

Källor: Bukhari vol. 3, no. 2720, i Boken om villkor, och vol. 5, nos. 4147-4191 och 4194-4249 i boken Militära expeditioner; Muslim vol. 3, nos. 4437-4441; Ibn Ishaq sid. 510-18 / 756-69; Tabari, vol. 8, sid. 116-30 / 1575-30.

 

(7) Det sjunde och slutliga stadiet, under Umars kalifat ( han regerade 634-644), blev att judarna förvisades från arabiska halvön, varvid Umar citerade profetens ord uttalade på hans dödsbädd: "Två religioner skall inte förbli kvar på arabernas halvö". Vad var den brådskande händelsen att förvisa judarna? Två muslimer gick för att inspektera sin egendom i Khaybar, och en av dem anfölls på natten i sin säng och fick sina armbågar vridna ur led av en oidentifierad angripare. Den anfallna muslimen rapporterade detta till Umar, och kalifen drog slutsatsen: "Detta var judarnas verk". Detta var en tillräcklig utlösare för att fördriva hela den judiska församlingen från Khaybar och Wadi'l-Qura. Om hedervärda historiker skulle kalla denna händelse nyckfull som skäl till förvisning av judarna, är det underligt, att den skulle gör det i arabiska texter, så att miljoner människor skulle tro det. Detta visar, att irrationell överdrift trängde in i islam ända från början.

Källor: Bukhari, vol. 3, no. 2730, i boken Villkor; Muslim vol. 3, no. 4366; Ibn Ishaq sid. 525 / 779-80;

 

För att avsluta denna avdelning: Representerar dessa sju kronologiska steg en överlägsen plan utarbetad av Muhammed mot judarna? De flesta forskare säger nej. Muhammed förnam sin väg. Dock är det bortom tillfällighet, att denna väg ledde honom i en enda riktning; judarnas gradvisa utdrivande och död bland dem som bodde i Medina och dess omgivningar. Man kan argumentera att tvärt emot fakta, är dessa stadier i Muhammeds liv inte utlösande orsaker för muslimska fientligheter i dag. Men en sak står fast: dessa sanna händelser, som kulminerar i dödandet och fördrivningen av judar, kan inte få slut på fientligheterna i dag. Ingen kan använda Muhammeds liv och handlingssätt som modell för fred och gudomlig kärlek till judarna.

Slutsats

I inledningen till denna artikel sade Osama bin Laden, att fiendskapen mellan muslimer och judar går långt tillbaka i tiden och är djupt rotad. Han refererade till Muhammed i Medina under blott tio år. Hur rätt han hade i historien om denna irrationella fientlighet.
Beträffande hela artikeln, vad är det vi ser, när vi tar ett steg tillbaka och ser på den stora bilden med Muhammeds relationer till judarna?
I alla dessa lönnmordsförsök, konflikter, belägringar och erövringar tror traditionella och fromma muslimer, att Muhammed aldrig handlade överdrivet, ty när fördrag och överenskommelser bröts, eller när han och hans följeslagare lider förföljelse och förräderi, endast då skulle han vedergälla eller bestraffa och endast i rätt proportion. Muslimer tycks veta detta
a priori från Koranen. Muhammed säger i sura 16:126 från Mecka följande:

126 "Om ni besvarar ett angrepp som ni utsatts för, besvara det då med samma medel som används mot er; men om ni visar tålamod är detta det bästa för de tålmodiga".

Varför skulle Muhammed överträda sin egen Skrift? Från denna vers och felaktigt resonemang kommer absolutistiskt resonemang likt följande:

(1) Var och en som är sann profet är aldrig överdriven, men alltid proportionell.
(2) Muhammed var en sann profet.
(3) Därför var han aldrig överdriven utan alltid proportionell. Detta är idealet. Vad skall man säga om verkligheten? Följer traditionell muslimsk tro och logik historien? Nej. Det förefaller som om Muhammed inte alltid förblir endast tålmodig (se sista bisatsen i sura 16:126), utan han tar sin hämnd.

Det är ett brutalt faktum, att när Muhammed anlände till Medina år 622 frodades en judisk församling i och runt omkring Medina. När han dog år 632, var det mycket få judar kvar i Medina beroende på förvisning, död eller förslavning. Säkerligen är alla dessa obehagliga händelser inte endast judarnas fel. Men vad skall man säga om logik? Muslimerna tror, att deras profet hade nått något tillstånd av fullkomlighet, så hur kan dessa händelser vara hans fel? När allt kommer omkring är dessa judar -tillräckligt sagt, så traditionell muslimsk tro tycks fungera.

En islamolog svarar, att Muhammed i bestraffningar och vedergällningar helt enkelt följde arabisk sed, som tillät olika medel att behandla fienderna, inklusive förslavning eller död. Rapporterna om grymheten mot Qurayza har skrivits på slumpvis sätt, så det innebär att grymheten till sin natur är slumpvis (Watt; Muhammed: Profet och statsman sid. 173). Bör dock en profet som svar på detta, förutsatt att var och en är en väsentlig del av hans eller hennes kultur, praktisera de ifrågasatta bruken i sin kultur som avrättning eller förslavning av stammar? Är de inte överdrivna till själva sin natur? Det är sorgligt, att en av Allah inspirerad profet inte kunde eller inte ville höja sig över dess tvivelaktiga och våldsamma bruk.

Så hur värderade Muhammed ett proportionellt svar? Är det ett tarvligt knep på marknadsplatsen i jämnhöjd med krigföring och landsförvisning? Osama bin Laden tänker så. Är sporrande eller intrigerande med en fiende, som möjligen Nadir och Qurayza gjorde, proportionerligt med landsförvisning, massavrättning eller erövring av en stad? Vad skulle 600 eller något liknande manliga judar från Qurayza säga? Är två vrickade armbågar genom en icke identifierad angripare en tillräckligt utlösare att motsvara den fullständiga utdrivningen av judar från Arabien? Vem bestämmer? Ledaren för stammen med den mäktigaste armén?

Islam måste behärska världen och varje aspekt av samhället. Detta är Allahs vilja, så många muslimer måste lyda sin gudomlighet i fråga om utförande av hans vilja. Denna dominans börjar i Arabiska halvön och strömmar ut till Europa, Nordafrika och Centralafrika och subkontinenten Asien hela vägen till Kina. (http://answering-islam.org.uk/Authors/Arlandson/ultimate_goal.htm)

Detta syfte eller mål tillåter alla slags egoistiska intressen och även djävulska tolkningar som ett medel att fullgöra Allahs vilja, t.ex. ensidigt tolkande av överdrivna och oproportionella vedergällningar. Upprinnelse till våldsam tvetydighet har planterats i islams tidiga jord. Det är inget att förvåna sig över och ingen överraskning, att icke- vålds- och våldsfanatiker inspireras av Muhammed och hans bok, särskilt i deras hat till judarna. Och det är inget att förvåna sig över och ingen överraskning, att genomsnittliga muslimer även torde hysa hat till judarna.
Denna artikel har en kompletterande del, som man kan läsa. (http://answering-islam.org.uk/Authors/Arlandson/jew_apes.htm).

Bilaga

Den intellektuella och moderate Qatari drar modigt och riktigt slutsatsen, (http://memri.org/bin/articles.cgi?Page=archives&Area=sd&ID=SP79204) att antisemitismen i arabvärlden har sitt ursprung i Koranen och Hadith. Han citerar avsnitt i Hadith, som säger, att på den yttersta dagen skall ett träd eller en sten ropa ut, att en jude gömmer sig bakom den, så muslimerna måste komma och döda honom. Det är inget att förundra sig över, säger Qataria, att muslimerna tror, att en jude ligger bakom varje ond händelse som den 11 september. Problemet är: hur kan traditionella och konservativa muslimer reformera, när de omhuldar sin heliga text och sina traditioner? Åtminstone gick kristendomen, när den reformerades tillbaka till Nya testamentet, som predikar fred och kärlek. Men när muslimerna måste förneka Koranen och Hadith i syfte att reformera, borde vi inte hålla andan och vänta på dem, även om deras heliga böcker är fyllda med våld.

(http://answering-islam.org.uk/Quran/Themes/jihad_passages.html).

Om läsaren skulle vilja se de avsnitt i Hadith, som talar om en jude som gömmer sig bakom en sten eller ett träd och sedan blir upptäckt och dödad: http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/bukhari/052.sbt.html#004.052.176)

för samlingen sammanställd och utgiven av Bukhari (ansedd helt pålitlig): (http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/muslim/041.smt.html#041.6981) för samlingen sammanställs och utgiven av muslim (även ansedd helt pålitlig). Shejken Ibrahim Muderis är en av de mest radikala och ständiga predikanterna om hat mot judarna i hela kadern med palestinska hatare. I sin fredagspredikan (http://memri.org/bin/articles.cgi?Page=archives&Area=sd&ID=SP68304) i en moské skisserar han tre stadier, som Muhammed använde i umgänget med judar (politiskt; tolererande av skadegörelse utförd av judar; och krig och utdrivning). Under det han fyller sin predikan med verser från Koranen, citerar han denna pärla:

Tiden tillåter oss inte att diskutera de övriga judiska stammarna. Men vi måste lära oss läxan från profeten beträffande judarna i Al-Madina, som han utvisade. Hans strategiska val var: "Strid mot dem; Allah kommer att tortera dem (genom era händer)" och även "Gör er beredda mot dem med all styrka och alla hästryttare ni kan".
Vem säger, att den enkla läsningen av Koranen inte skulle inspirera fanatiker? Muhammeds exempel i hans trestegsplan inspirerar denne fanatiker, som är fanatisk även bland fanatiker, att strida mot judarna i Israel. Men läser inte shejken Muhammed på ett felaktigt sätt? Nej, ty som noterats, frodades en stor judisk församling i Medina, när Muhammed kom dit som nykomling år 622. När han dog år 632, fanns det mycket få kvar. Hur kan detta vara endast judarnas fel, om inte muslimerna har en tidigare tro, att deras profet är felfri? Här finns vidare Mudeiris i översatt i ett videoklipp (http://switch5.castup.net/frames/20041020_MemriTV_Popup/video_480x360.asp?ClipMediaID=60227&ak=null)

och en återgivning (http://memritv.org/Transcript.asp?P1=669) från MEMRI TV, som skriker ut, att när islam styr världen, kommer judarna att elimineras. Detta ventilerades i palestinsk TV. Om palestinierna är seriösa i fråga om fred, borde de avskeda eller sparka denne "shejk". Men det gör de inte. Därför är de inte seriösa i fråga om fred.
MEMRI TV tillhandahåller ett översatt videoklipp http://switch5.castup.net/frames/20041020_MemriTV_Popup/video_480x360.asp?ClipMediaID=60414&ak=nulloch en återgivning (http://memritv.org/Transcript.asp?P1=670)

av en egyptisk klerk, som sjöng och firade, att judarna blir dödade, när de gömmer sig bakom träd och stenar på yttersta dagen. Han kallar judarna apor och grisar. Varifrån får han dessa epitet?

Från Koranen själv som den kompletterande delen till denna artikel visar. (http://answering-islam.org.uk/Authors/Arlandson/jew_apes.htm). Han citerar inte endast händelser i omlopp, han refererar även till tidig islam som sin inspiration för sitt hatiska tal.

Denna sammanfattning (http://memri.org/bin/articles.cgi?Page=archives&Area=sr&ID=SR2403) av predikningar i Palestina visar shejker, som rikligt citerar Koranen och Hadith för att inspirera dem i deras hat av judar. Förvränger de Koranen eller Hadith? Det finns så mycket material i båda källorna, som uttrycker hat till judarna, att det inte finns något behov att förvränga klara texter.

Detta är en annan sammanfattande berättelse (http://memri.org/bin/articles.cgi?Page=archives&Area=sr&ID=SR01102) om hur tidiga islamiska källor inspirerar en lång rad islamister att hata judarna och kalla dem apor och grisar.
Läsarna borde besöka memri.org (http://memri.org/) och memritv.org (http://memritv.org/) När de en gång besökt dessa två sidor, bör de söka på sökordet jude. Många träffar skall komma upp ,och de flesta är varken vänliga eller försonliga. Och alltför många av dem som hatar kommer att hänvisa till källdokument från tidig islam som grund för sit hat.

Översättning till svenska från:
Answering Islam Home Page: Muhammad and the Jews James M. Arlandson
Korancitaten i svensk översättning är hämtade från:
Mohammed Knut Bergström, Koranens budskap, Proprius förlag, Stockholm 2000.

top

Till KATOLIKnu