SJUNDE BUDET
- Du skall inte stjäla (2 Mos 20:15; 5 Mos 5:19; Matt 19:18)
2401 Sjunde budet förbjuder oss att orättmätigt tillägna oss eller behålla det som tillhör vår nästa och att på något som helst sätt tillfoga vår nästa skada när det gäller hans egendom. Det föreskriver rättvisa och kärlek då vi utnyttjar de jordiska tillgångarna, frukten av människors arbete. Med hänsyn till det allmänna bästa kräver det respekt för att alla skall kunna utnyttja jordens tillgångar och likaledes respekt för rätten att inneha privategendom. De som lever ett kristet liv bemödar sig om att inrikta dessa tillgångar på Gud och kärleken till bröderna och systrarna.
I. Allas rätt att ha del av jordens tillgångar och rätten till privategendom
2402 1 begynnelsen anförtrodde Gud jorden och dess tillgångar åt hela mänsklighetens gemensamma förvaltning för att alla skulle bära omsorg om dem, lägga dem under sig genom sitt arbete och njuta frukten av dem. (jfr I Mos 1:26-29.) Skapelsens tillgångar är avsedda för hela människosläktet. Men jorden har delats upp mellan människor för att trygga deras liv, som är utsatt för brist och nöd och hotas av våld. Att tillägna sig egendom är riktigt för att garantera människors frihet och värdighet, för att trygga varje människas grundläggande behov och också för att varje människa skall ge de personer som hon har ansvar för vad de behöver. Allt detta bör låta en naturlig solidaritet mellan människor framträda.
Rätten till privategendom
2403 Rätten till privategendom som man förvärvar genom arbete, tar emot från någon annan genom arv eller genom gåva sätter inte det faktum ur kraft att jorden ursprungligen har givits åt alla. Allas rätt att ha del av jordens tillgångar är och förblir av största vikt, även om man för att främja den allmänna välfärden kräver respekt för privategendom, dess rätt eller dess utövande.
2404 "När människan utnyttjar den (rätten tillprivat egendom) får hon därför aldrig behålla vad hon rättmätigt äger som vore det enbart hennes. Det måste bli till gagn icke blott för henne själv utan även för andra." (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 69) Den som äger något blir en Försynens förvaltare för att få sin egendom att bära frukt och förmedla dess avkastning åt medmänniskan, framför allt åt de anhöriga.
Produktionsmedel
2405 Produktionsmedel - av materiell eller icke-materiell art - som jord eller fabriker, kompetens eller konst, kräver omsorg av dess ägare för att dess avkastning skall gynna störst möjliga antal människor. De som har tillgång till bruks - och konsumtionsvaror skall använda dem med måtta och spara den bästa delen åt gäster, sjuka och fattiga.
Samhällets myndigheter
2406 Samhällets myndigheter har rätt och plikt att ställa upp regler för utövandet av rätten till egendom så att den allmänna välfärden tillgodoses. (jfr ibid., n. 71; Johannes Paulus II, Encykl. Solicitudo rei socialis, n. 42; Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, nn. 40, 48.)
II. Respekt rör människan som person och hennes tillgångar
2407 På det ekonomiska området kräver respekten för människans värdighet utövandet av måttfullhetens dygd för att begränsa bundenheten till denna världens goda; den kräver utövandet av rättvisans dygd, för att bevara medmänniskans rättigheter och ge henne det som tillkommer henne; och den kräver utövandet av solidaritetens dygd - enligt den gyllene regeln och Herrens generositet. "Han som var rik blev fattig för er skull för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom" (2 Kor 8:9).
Respekt för medmänniskans ägodelar
Stöld
2408 Sjunde budet innebär förbud mot stöld, det vill säga att någon lägger beslag på en annans egendom mot ägarens rimligt begrundade vilja. Det rör sig inte om stöld om ägarens samtycke kan förutsättas eller om hans vägran strider mot förnuftet eller mot den allmänna rätten att ha del av jordens tillgångar. Detta är fallet när man befinner sig i ett verkligt och uppenbart nödläge och den enda möjligheten tillfredsställa omedelbara och väsentliga behov (i fråga om föda, logi, kläder ... ) består i att ta hand om och använda en annans egendom. (jfr Vat.II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 69).
Lån
2409 Varje form för att orättmätigt ta och behålla något som tillhör en annan - även om det inte står i motsättning till samhällets lagar - strider mot sjunde budet. Det gäller om att behålla saker och ting som lånats ut eller tappats bort; att handla bedrägligt i affärsverksamhet; (jfr 5 Mos 25:13-16) att betala ut orättfärdig lön; (jfr 5 Mos 24:1415; Jak 5:4) att höja priserna i det att man räknar med medmänniskans okunnighet och nödläge (jfr Am 8:4-6).
Muta: Skattefusk
Det är vidare inte förenligt med etikens krav att spekulera för att värdet på egendom skall variera på ett konstlat sätt för att nå egen fördel av en sådan spekulation till skada för en annan människa; man får inte heller muta någon - så att man snedvrider omdömet hos dem som skall fatta beslut enligt rättens krav; att tillägna sig och använda ett företags sociala inrättningar för privat bruk; att utföra ett dåligt arbete, ägna sig åt skattefusk, check - och fakturabedrägeri, ange för höga omkostnader och hänge sig åt slöseri. Att avsiktligt tillfoga privat eller offentlig egendom skada strider mot moralens krav och kräver gottgörelse.
Löften
2410 Löften skall hållas och kontrakt strikt vidmakthållas i den mån det uppnådda överenskommelsen är riktig, moraliskt sett. En anmärkningsvärd del av det sociala och ekonomiska livet beror på om man kan lita på giltigheten i de kontrakt som sluts mellan fysiska eller moraliska personer. Detta gäller om affärskontrakt som har med försäljning eller inköp att göra, hyres - eller anställningskontrakt. Alla kontrakt skall ingås och utföras i god tro.
Kontrakt
2411 Kontrakt står under den ömsesidiga rättvisan som reglerar utbytet mellan personer genom att noga respektera deras rättigheter. Den ömsesidiga rättvisan utgör en strikt förpliktelse; den kräver att rätten till egendom upprätthålls, att skulder betalas och att förpliktelser som frivilligt har ingåtts också fullgörs. Utan den ömsesidiga rättvisan är ingen annan form för rättvisa möjlig.
Man skiljer mellan den ömsesidiga rättvisan och den legala rättvisan som har att göra med det som medborgaren på ett rimligt sätt är skyldig samhället och den fördelningsmässiga rättvisan som fastställer regler för det som samhället är skyldigt sina medborgare i förhållande till deras bidrag och behov.
2412 I kraft av den ömsesidiga rättvisan kräver principen om gottgörelse för begången orätt att stulen egendom återlämnas till ägaren: Jesus välsignar Sackaios för det åtagande han gör: "Har jag pressat ut pengar av någon, skall jag betala igen det fyrdubbelt" (Luk 19:8). De som direkt eller indirekt har tillägnat sig någon annans egendom är förpliktade att ge den tillbaka eller något motsvarande i enlighet med dess natur eller slag, om saken ifråga har gått förlorad, liksom dess avkastning eller fördelar som dess ägare rätteligen borde ha fått del av. Alla som på något sätt har deltagit i en stöld eller har vunnit på att känna till vad som planerats är likaledes skyldiga att i förhållande till sitt ansvar och sin vinst ge ersättning; till exempel den som har givit ordern om stölden, bidragit till den eller dolt den.
Hasardspel
2413 Hasardspel (kortspel etc.) och vadslagning står inte i och för sig i motsättning till vad som är rätt. Sådant blir moraliskt oacceptabelt om det berövar någon det som är nödvändigt för honom för att han skall kunna tillfredsställa sina eller någon annans behov. Att slå vad på oriktigt sätt eller fuska i spel är en allvarlig sak, om inte den tillfogade skadan är så ringa att den som utsätts för den måste gå med på att den tillhör spelets regler och vad man kan vänta sig då man ägnar sig åt något sådant.
2414 Sjunde budet förbjuder handlingar eller företagsamhet som - av vad skäl det vara må, själviskhet eller ideologi, affärer eller ett totalitärt system - leder till att mänskliga varelser råkar i slaveri, att deras personliga värdighet inte erkänns, till att köpa dem, sälja dem och idka byteshandel med dem som om de vore handelsvaror. Att med våld göra dem till ett värde som man kan utnyttja eller en vinstkälla är en synd mot personens värdighet och dess grundläggande rättigheter. Paulus manade en kristen husbonde att behandla sin slav inte längre som en slav utan som något mer än slav: en kär broder" (Filem 16).
Respekt för skapelsens integritet
2415 Sjunde budet kräver respekt för skapelsens integritet. Djur - liksom växter och de skapade ting som inte har liv - är naturligtvis avsedda för den förgångna, nu levande och framtida mänsklighetens välfärd ( jfr I Mos 1:28-31). Man kan inte använda sig av de tillgångar som finns i mineral, - växt - och djurriket utan att ta hänsyn till vad moralen kräver. Det herravälde som Skaparen givit människan över icke-levande ting och andra levande varelser är inte något absolut herradöme; det står i ett förhållande till omsorgen om nästans liv, däri inbegripet kommande släkten; det kräver religiös vördnad för skapelsens integritet(jfr Johannes Paulus 11, Encykl. Centesimus annus, nn. 37-38).
Djuren
2416 Djuren är Guds skapade varelser. Han omger dem med omsorger från sin försyn (jfr Matt 6:26). Enbart genom att finnas till lovprisar de och förhärligar honom (jfr Dan 3:57-58). Människorna är skyldiga dem välvilja. Man skall komma ihåg med vilken ömhet helgon som Franciskus av Assisi eller Filippo Neri behandlade djur.
2417 Gud har anförtrott djuren åt den varelse som han har skapat till sin avbild, nämligen människan, för att hon skall råda över dem (jfr I Mos 2:19-20; 9:14). Det är alltså riktigt att använda sig av djur till föda och tillverkning av kläder. De kan tämjas för att bistå människan i hennes arbete och fritid. Medicinska och vetenskapliga experiment på djur inom rimliga gränser kan moraliskt godtas, eftersom de bidrar till att bota eller rädda människoliv.
2418 Det strider mot människans värdighet att onödigtvis utsätta djur för lidande eller slösa med deras liv. Det är likaså ovärdigt att på dem ge ut pengar som företrädesvis borde användas för att lindra människors elände. Man kan tycka om djur; men man bör inte rikta den kärlek till dem vilken man enbart är skyldig att ge människor, som är personer.
III. Kyrkans sociallära
2419 "Den kristna uppenbarelsen leder oss fram till djupare insikt i det sociala livets lagar (jfr Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 23). Av evangeliet tar kyrkan emot uppenbarelsen om sanningen om människan. När hon fullgör sitt uppdrag att förkunna evangeliet vittnar hon i Kristi namn för människan om hennes egen värdighet och hennes kallelse till gemenskap med andra personer. Kyrkan lär henne rättvisans och fredens krav, som överensstämmer med Guds vishet.
2420 Kyrkan fäller ett moraliskt omdöme i ekonomiska och sociala angelägenheter när "människans grundläggande rättigheter som person eller hennes frälsning så kräver" (ibid, n. 76). På det moraliska området har hon sitt uppdrag från annat håll än samhällets myndigheter: kyrkan har att göra med de timliga aspekterna på den allmänna välfärden på grund av dess inriktning på det högsta Goda, vårt slutliga mål. Hon bemödar sig om att ge inspiration åt en riktig inställning i förhållande till jordiska ting och i de sociala och ekonomiska relationerna.
2421 Kyrkans sociallära utvecklades under 1800-talet vid mötet mellan evangeliet och det moderna industrisamhället, dess nya strukturer för framställning av konsumtionsvaror, dess nya samhällssyn, uppfattning av staten och auktoriteten och de nya formerna för arbete och egendom. Utvecklingen av kyrkans lära på det ekonomiska och sociala området vittnar om det förblivande värdet i kyrkans lära samtidigt med den verkliga innebörden i hennes alltid levande och aktiva tradition. (jfr Johannes Paulus 11, Encykl. Centesimus annus, n. 3).
2422 Kyrkans sociallära omfattar en lärosamling som kommer till uttryck i den mån som kyrkan tolkar det som händer under historiens gång, i ljuset av hela omfattningen av Kristi Jesu uppenbarade ord, med den helige Andes bistånd (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Sollicitudo rei socialis, nn. 1, 41). Denna lära blir godtagbar i så mycket större grad för människor av god vilja ju mer den inspirerar de troendes liv och gärning.
2423 Kyrkans sociallära lägger fram principer till eftertanke; den framställer kriterier efter vilka man kan avge sitt omdöme; den ger riktlinjer för handling.Varje system enligt vilket sociala sammanhang enbart skulle bestämmas av ekonomiska faktorer står i motsättning till människans natur som person och hennes handlingar som sådan (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 24).
Vinsten: Grundläggande rättigheter
2424 En teori som gör vinsten till den ekonomiska aktivitetens exklusiva styrmedel och yttersta mål kan moraliskt inte godtas. Otyglad lust efter pengar undgår inte att få helt felaktiga verkningar. Den är en av orsakerna till de talrika konflikter som stör samhällsordningen (jfr Vat. 11, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 63; Johannes Paulus II, Encykl. Laborem exercens, n. 7; Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 35). Ett system som "uppoffrar gruppers och personers grundläggande rättigheter för kollektiv organisation av produktionen" strider mot människans värdighet (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 65). Varje praxis som reducerar människan till att blott och bart vara medel för att uppnå vinst förslavar henne, leder till penningdyrkan och bidrar till utbredning av ateismen. "Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon" (Matt 6:24; Luk 16:13).
Totalitära och ateistiska ideologier: "Kommunism" : "socialism"
2425 Kyrkan har förkastat de totalitära och ateistiska ideologier som i modem tid hänger samman med "kommunism" eller "socialism". I övrigt har hon när det gäller kapitalismen såsom den praktiseras sagt nej till individualismen och marknadslagarnas absoluta primat över människans arbete (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, nn. 10, 13, 44.). Regleringen av ekonomin enbart genom centraliserad planering förstör de sociala banden i grunden; dess styrning enbart av marknadskrafterna åstadkommer brister när det gäller den sociala rättvisan, "ty det finns många mänskliga behov som inte kan tillfredsställas av marknaden. (ibid., n 34.) Man måste dra upp riktiga och rimliga regler för marknaden och den ekonomiska företagsamheten i enlighet med en riktig värdeskala och med siktet inställt på det allmänna bästa.
IV. Ekonomiskt liv och social rättvisa
2426 Utvecklingen av det ekonomiska livet och produktionens tillväxt är avsedda att täcka människors behov. Ekonomisk aktivitet syftar inte bara till att massproducera varor och öka vinst och makt; den är främst ställd i personernas tjänst, den skall tjäna hela människan och hela den mänskliga gemenskapen. Om också den ekonomiska aktiviteten utvecklas enligt sina egna metoder, skall den ske inom gränserna för den etiska ordningen och ha den sociala rättvisan som rättesnöre för att överensstämma med Guds plan med människan (jfr Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 64.).
Det mänskliga arbetet
2427 Det mänskliga arbetet utgår direkt från de personer som skapats till Guds avbild och som är kallade att - var och en med och för de andra - förlänga skapelseverket i och med att de lägger under sig jorden (jfr I Mos 1:28; Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 34; Johannes Paulus 11, Encykl. Centesimus annus, n. 31.). Arbete är alltså en plikt: "Den som inte vill arbeta får heller inte äta" (2 Thess 3: 10) (jfr I Thess 4: 11.). Arbetet hedrar Skaparens gåvor och de talenter man fått. Det kan också vara till frälsning. Då människan härdar ut med arbetets möda (jfr I Mos 3:14-19) i förening med Jesus, hantverkaren från Nasaret och den korsfäste på Golgata, samarbetar hon på sätt och vis med Guds Son i hans frälsningsverk. Hon visar sig som Kristi lärjunge då hon bär korset varje dag i den gärning hon är kallad att utföra (. jfr Johannes Paulus 11, Encykl. Laborem exercens, n. 27). Arbete kan vara ett medel till helgelse och en möjlighet att ge ande åt den jordiska verkligheten i den helige Ande.
2428 1 sitt arbete utvecklar och fulländar en person en del av den förmåga som finns nedlagd i dess natur. Arbetets mycket höga värde härstammar från människan själv som är dess upphov och mål. Arbetet är till för människans skull och. inte människan för arbetets skull (ibid., n. 6).Varje människa skall ur sitt arbete utvinna de medel som är nödvändiga för hennes eget och hennes anhörigas uppehälle och för att hon skall kunna tjäna den mänskliga gemenskapen.
Rätt till att ta ekonomiska initiativ
2429 Varje människa har rätt till att ta ekonomiskt initiativ, och varje människa har rätt att använda sig av sina gåvor för att bidra till ett överflöd som gagnar alla och för att få rimlig avkastning av sin möda. Hon måste vara noga med att rätta sig efter de regler som ställts upp av lagliga myndigheter med tanke på det gemensamma bästa ( jfr Johannes Paulus 11, Encykl. Centesimus annus, nn. 32, 34.).
2430 Det ekonomiska livet sätter olika intressen i rörelse vilka ofta står i motsättning mot varandra. Så förklaras, uppkomsten av de konflikter som präglar det (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Laborem exercens, n. 11). Man skall bemöda sig om att reducera dessa genom förhandlingar som respekterar alla parters rättigheter och plikter i samhället: de som har ansvaret i företagen, representanterna för löntagarna, till exempel de fackliga organisationerna, och så småningom också samhällets myndigheter.
Statens ansvar
2431 Statens ansvar. Den ekonomiska aktiviteten, särskilt i en marknadsekonomi, kan inte utvecklas i ett institutionellt, juridiskt och politiskt tomrum. Den förutsätter att det finns garantier för individuella rättigheter och för egendom, för att inte nämna stabil valuta och effektiva offentliga tjänster. Statens väsentliga plikt är att se till att sådana garantier finns för att de som arbetar skall kunna få njuta frukten av sitt arbete och känna sig stimulerade till att utföra det på ett effektivt och hederligt sätt.... Staten har plikten att övervaka och leda tillämpningen av de mänskliga rättigheterna i den ekonomiska sektorn. Men p å detta område ligger det främsta ansvaret inte på staten utan på institutionerna och de olika grupper och sammanslutningar som samhället består av (Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 48.).
De som har ansvar för företag
2432 De som har ansvar för företag bär inför samhället det ekonomiska och ekologiska ansvaret för sina handlingar (jfr ibid., n. 37). De är skyldiga att ta hänsyn till personernas väl och inte bara till ökningen av vinsterna. Men dessa är nödvändiga. De ger utrymme för investeringar som säkrar företagens framtid. De säkrar sysselsättningen.
2433 Alla skall ha tillträde till arbete och yrkesliv utan orättmätig diskriminering: män och kvinnor, friska och handikappade, infödda och invandrare (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Laborem exercens, nn. 19, 22-23). Allt efter omständigheterna skall samhället för sin del hjälpa medborgarna att skaffa sig arbete och anställning (jfr Johannes Paulus 11, Encykl. Centesimus annus, n. 48.).
En rättvis lön
2434 En rättvis lön är arbetets legitima frukt. Att vägra att utbetala den eller behålla den kan innebära en allvarlig orättvisa (jfr 3 Mos 19:13; 5 Mos 14:14-15; Jak 5:4.). För att beräkna vad som är rimlig ersättning för utfört arbete måste man samtidigt ta hänsyn till vad var och en behöver och bidrar med. "Om man tar hänsyn till vad var och en har som uppgift och producerar och dessutom ser till företagets och allas bästa måste arbetslönen tillförsäkra en människa och hennes anhöriga inkomster som låter henne leva ett människovärdigt liv på det materiella, sociala, kulturella och andliga planet (Vat. 11, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 67). Att parterna är överens är inte moraliskt tillräckligt för att bestämma lönens storlek.
Strejk
2435 Strejk är moraliskt riktig då den visar sig vara den oundvikliga och till och med nödvändiga möjligheten för att uppnå ett mål som står i proportion till det medel man tillgriper. Den blir moraliskt oacceptabel när den ledsagas av våldsamheter eller om man ger den motiv som inte står i något direkt samband med arbetet eller strider mot det gemensamma bästa.
2436 Det är orätt att inte betala de avgifter till de institutioner som har hand om den sociala tryggheten vilka har inrättats av samhällets lagliga myndigheter.
Att avskedas från sitt arbete på grund av arbetslöshet är nästan alltid för den drabbade ett angrepp på hans värdighet och ett hot mot jämvikten i livet. Förutom den skada som han eller hon lider innebär detta många risker för hem och familj (jfr Johannes Paulus 11, Encykl. Laborem exercens, n. 18).
V. Rättvisa och solidaritet mellan länder
2437 På det internationella planet är den bristande jämlikheten när det gäller tillgångar och ekonomiska medel sådan att den åstadkommer en sannskyldig "avgrund" (Johannes Paulus 11, Encykl. Sollicitudo rei socialis, n. 14) mellan länderna. På ena sidan finns de som behåller och utvecklar medlen för tillväxt och på andra sidan de som ådrar sig skulder.
2438 Olika orsaker - av religiös, politisk, ekonomisk och finansiell natur - ger i dag "en världsomfattande dimension åt den sociala frågan (ibid., n. 9). Solidaritet mellan länderna är nödvändig, eftersom deras politik redan är beroende av varandra. Den är ännu mera oundviklig då det rör sig om att sätta en spärr för de "urspårade mekanismer" som utgör hinder för utvecklingen av sådana länder som inte har gjort så stora framsteg (jfr ibid., nn. 17, 45). Man måste ersätta finansiella system som missbrukar sin makt - och som till och med rent ut sagt ägnar sig åt ocker (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 35) - orättfärdiga handelsrelationer mellan länderna och kapprustning med en gemensam ansträngning för att ta förefintliga resurser i anspråk för mål som har med moralisk, kulturell och ekonomisk utveckling att göra "i det att man gör en ny bestämning av vad man prioriterar och vilka värdeskalor som skall gälla (ibid., n. 28).
De rika nationerna
2439 De rika nationerna har ett stort ansvar gentemot de länder som inte av sig själva kan skaffa sig medel för sin utveckling eller har hindrats att göra det genom tragiska händelser i det förflutna. Detta är en solidaritetens och kärlekens plikt; det är också en förpliktelse som är ett rättvisekrav om de rika nationernas välstånd kommer från tillgångar som inte har fått rimlig betalning.
Direkt bistånd : Fattiga länder
2440 Direkt bistånd utgör ett lämpligt svar på omedelbara behov som förorsakas av naturkatastrofer, epidemier etc. Men det räcker inte för att reparera de allvarliga skador som är ett resultat av uppkomna nödsituationer och heller inte för att ständigt täcka alla behov. Det är också nödvändigt att reformera institutionerna på det ekonomiska och finansiella området i världen så att de på ett bättre sätt gynnar likställda förbindelser med länder som inte har kommit så långt i utvecklingen (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Sollicitudo rei socialis, n. 16.). Man måste understödja de fattiga länder i deras arbete för att utvecklas och befrias (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 26.). Denna lära måste på ett mycket speciellt sätt bli konkret verklighet på jordbruksarbetets område. Bönderna utgör särskilt i tredje världen den överväldigande massan av de fattiga.
2441 Att låta uppmärksamheten för Gud, det religiösa sinnet, och kunskapen om sig själv växa till är grunden för det mänskliga samhällets fullständiga utveckling. Det är denna utveckling som mångfaldigar de materiella tingen och ställer dem i tjänst hos människan som person och hennes frihet. Den minskar eländet och utsugningen i ekonomiskt avseende. Den får respekten för olika kulturformer och öppenheten för det som inte är av denna världen att växa till i styrka (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Sollicitudo rei socialis, n. 32; Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 51).
2442 Det är inte kyrkans herdars uppgift att direkt ingripa i de politiska strukturerna och samhällslivets organisation. Denna uppgift är en del av lekmännens kallelse. De skall handla på eget initiativ tillsammans med sina landsmän. Samhällsengagemanget kan ta sig konkret uttryck p å många olika sätt. Den skall alltid ha det gemensamma bästa i sikte och alltid vara i överensstämmelse med evangeliets budskap och kyrkans lära. Det är lekmännens uppgift "att besjäla verkligheten i tid och rum med kristen iver och att där träda fram som människor som bygger upp fred och rättvisa (Johannes Paulus 11, Encykl. Sollicitudo rei socialis, n. 47, jfr n. 42).
VI. Kärleken till de fattiga
2443 Gud välsignar dem som kommer till de fattigas hjälp och klandrar dem som vänder sig bort: "Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig" (Matt 5:42). "Ge som gåva vad ni har fått som gåva" (Matt 10:8). Av det som de har gjort mot de fattiga kommer Jesus Kristus att känna igen sina utvalda (jfr Matt 25:31-36). När "fattiga får höra ett glädjebud" (Matt 11: 5) (jfr Luk 4:18) är detta ett tecken på Kristi närvaro.
2444 "Kyrkans kärlek till de fattiga ... utgör en del av hennes beständiga tradition (Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 57). Den hämtar sin inspiration från saligprisningarnas evangelium, (jfr Luk 6:20-22) Jesu fattigdom (jfr Matt 8:20) och hans uppmärksamhet för de fattiga (jfr Mark 12:41-44). Kärleken till de fattiga är till och med ett av motiven till att man arbetar, för att kunna "dela med sig av sitt goda åt dem som behöver" (Ef 4:28). Den sträcker sig inte bara till den materiella fattigdomen, utan också till de många olika formerna för kulturell och religiös fattigdom (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 57).
2445 Kärleken till de fattiga kan inte förenas med omåttlig kärlek till rikedom eller självisk användning av rikedom: Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era åkrar har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. Ni har dömt, ni har dödat den rättfärdige, och han gör inte motstånd mot er (Jak 5:1-6).
2446 Johannes Chrysostomos uttalar följande kraftiga påminnelse: "Att inte låta de fattiga få del av det man själv äger är att stjäla det och beröva dem livet. Det är inte våra ting vi behåller för oss själva, utan deras" (Johannes Chrysostomos, In Lazarum, 1, 6: PG 48, 992D). Först måste rättvisans krav tillgodoses - annars riskerar man som gåva erbjuda det som man redan är skyldig att ge enligt rättvisans bud:" (Vat. II Dekr. Om lekmanna-apostolatet Apostolicam Actuositatem, n.8). När vi ger de fattiga saker och ting som tillhör livets nödtorft är vi inte personligen frikostiga mot dem utan ger dem det som tillhör dem. Vi fullgör mycket mer en plikt som rättvisan påbjuder än utför en kärleksgärning (Gregorius den Store, Regula pastoralis, 3, 2 1: PL 77, 87).
Barmhärtighetens gärningar
2447 Barmhärtighetens gärningar är de kärleksfulla handlingar med vilka vi kommer vår nästa till hjälp när det gäller hans materiella och andliga behov. Att undervisa, ge råd, trösta och styrka är andliga barmhärtighetsgärningar (jfr Jes 58:6-7; Heb 13:3) - liksom att förlåta och uthärda med tålamod. Kroppsliga barmhärtighetsgärningar består särskilt i att ge de hungrande mat, att ge de bostadslösa tak över huvudet, att klä de nakna, att besöka de sjuka och fångna, och att begrava de döda (jfr Matt 25:31-46). Bland alla dessa gärningar är den allmosa som ges åt de fattiga (jfr Tob 4:5-11; Syr 17:22) ett av de främsta vittnesbörden om den broderliga kärleken: den är också en akt av rättvisa som behagar Gud (jfr Matt 6:2-4): Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har (Luk 3:11). Nej, ge de fattiga det som finns på era fat, så blir allt rent för er (Luk 11:4 1). Om en bror eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och åt er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? (Jak 2:15-16) (jfr 1 Joh 3:17)
2448 "I sina många former - materiell brist, orättfärdigt förtryck, fysiska och psykiska svagheter och slutligen döden - är det mänskliga eländet det uppenbara tecknet på det medfödda svaghetstillstånd som människan befinner sig i sedan den första synden - och ett tecken på behovet av frälsning. Därför drog det till sig Kristi, Frälsarens, medlidande som ville ta det på sig och identifiera sig med "den allra minste bland sina bröder". Därför är de som drabbas av mänskligt elände föremål för en kärlek som först och främst gäller dem från kyrkans sida. Hon har från allra första början - trots svek och misslyckanden från många av sina medlemmar - aldrig upphört att bistå dem, försvara dem och befria dem. Hon har utfört otaliga välgärningar som alltid och överallt är oundgängligen nödvändiga (Troskongr. Instr. Libertatis conscientia, n. 68).
2449 Redan i Gamla testamentet förekommer det alla slags rättsliga bestämmelser (år för efterskänkande av skulder, förbud mot utlåning mot ränta och beslag av lämnad pant, plikt att ge tionde, daglig betalning av daglönaren, rätt till att ta det som blivit över vid skörden av säd och frukt) som utgör ett svar på maningen i Femte Moseboken: "Fattiga skall aldrig saknas i landet, därför befaller jag dig och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de arma och fattiga som du har i ditt land" (5 Mos 15:11). Jesus gör detta ord till sitt eget: "De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid" (Joh 12:8). Därmed sätter han inte de gamla profetorden ur kraft, när de i så häftiga ord beskrev situationen på sin tid: "Då vill vi köpa de arma för pengar och den fattige för ett par skor..." (Am 8:6), utan uppmanar oss att känna igen sin närvaro i de fattiga som är hans bröder och systrar (jfr Matt 25:4.):
Då Rosa av Limas (Rosa av Lima, jfr P. Hansen, Vita mirabilis, Louvain, 1668) mor klandrade henne för att ta emot och vårda fattiga och sjuka i hemmet sade hon till henne: "När vi tjänar de fattiga och sjuka, tjänar vi Jesus. Vi får inte tröttna på att hjälpa vår nästa, därför att det är Jesus som vi tjänar i dem".
Sammanfattning
2450 "Du skall inte stjäla" (5 Mos 5:19). "Ingen som lever i tjuvaktighet och själviskhet... och utsuger andra - inga sådana får ärva Guds rike (1 Kor 6:10).
2451 Sjunde budet påbjuder utövande av rättvisa och kärlek när det gäller att utnyttja jordens tillgångar och frukterna av människans arbete.
2452 Vad som finns i skapelsen är avsett för människosläktet i sin helhet. Rätten till privategendom sätter inte allas rätt till jordens tillgångar ur kraft.
2453 Sjunde budet fördömer stöld. Stöld är att orättmätigt lägga beslag på nästans egendom, mot vad man rimligen kan förutsätta att ägaren vill.
2454 Varje form för att ta och orättmätigt använda vad som tillhör en annan strider mot det sjunde budet. Begången orätt fordrar gottgörelse. Den ömsesidiga rättvisan kräver att det som stulits återlämnas.
2455 Den moraliska lagen fördömer handlingar som för kommersiella eller totalitära ändamål leder till att mänskliga varelser förslavas, att köpa dem, sälja dem och idka byteshandel med dem som om de vore handelsvaror.
2456 Det herradöme som skänkts av Skaparen över tillgångarna i mineral – växt - och djurriket i världen kan inte skiljas från respekten för moraliska skyldigheter, som också gäller kommande släkten.
2457 Djuren är anförtrodda åt människor för att de skall råda över dem. De är skyldiga dem välvilja. De kan stå till tjänst för att tillfredsställa människors rimliga behov.
2458 Kyrkan kommer med sina bedömningar på det ekonomiska och sociala området när personens grundläggande rättigheter och själarnas frälsning så kräver. Hon bekymrar sig om människors timliga gemensamma bästa i kraft av deras inriktning på det högsta goda, vårt yttersta mål.
2459 Människan är själv upphov, mittpunkt och mål för hela det ekonomiska och sociala livet. Den avgörande punkten i den sociala frågan är att allt det goda som Gud har skapat för alla också verkligen når alla, i enlighet med rättvisans krav och med kärlekens hjälp.
2460 Arbetets utomordentliga värde kommer från människan själv. Hon är dess upphov och ändamål. Då människan ägnar sig åt sitt arbete, deltar hon i skapelseverket. Om arbetet förenas med Kristus kan det bidra tillfrälsningen.
2461 Verklig utveckling är hela människans utveckling. Det rör sig om att låta varje människas förmåga att svara på sin kallelse - alltså det anrop som kommer till henne från Gud - växa till (jfr Johannes Paulus II, Encykl. Centesimus annus, n. 29.).
2462 Allmosan som ges åt de fattiga är ett vittnesbörd om den broderliga kärleken: den är också en gärd av rättvisa som behagar Gud.
2463 Hur kan man i mängden av människor utan bröd, utan tak över huvudet, utan hemort låta bli att känna igen Lasaros, den svältande tiggaren i liknelsen ? (jfr Luk 17:19-31) Hur kan man undgå att höra Jesus när han säger: "Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig?" (Matt 25:45).
(Katolska Kyrkans Katekes; Catholica, Vejbystrand 1996)
