Homosexualitet

Kyskhet och homosexualitet

2357 Med homosexualitet menar man relationer mellan män och kvinnor som känner sexuell dragning - exklusiv eller huvudsaklig - till personer av samma kön. Den antar mycket olika former under tidernas lopp och i olika kulturer. Dess psykiska ursprung har till stor del inte kunnat förklaras. Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda har traditionen alltid förklarat att "homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga". De strider mot den naturliga lagen. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas.

2358 Ett icke ringa antal människor uppvisar grundläggande homosexuella tendenser. De väljer inte sin homosexualitet; för den flesta av dem utgör den en verklig prövning. Man skall ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning.

2359 Homosexuella personer är kallade till kyskhet. Genom självbehärskningens dygder, som fostrar till inre frihet, ibland med stöd av osjälvisk vänskap, kan och skall de stegvis och beslutsamt närma sig den kristna fullkomligheten.

Katolska Kyrkans Katekes nr.2331-2379; Catholica, Vejbystrand 1996

Artiklar

Eva Spångberg vill visa den verklige Ecce Homo

"Ecce homo ger omedelbart associationer till Elisabeth Olssons omtalade fotoutställning. Nu gör träkonstnären Eva Spångberg ett motdrag och förbereder sin "Ecce homo-utställning". Det vill hon göra i Växjö Domkyrka med hjälp av stordia, samtidigt som Elisabeth Olssons utställning visas på Smålands Museum i Växjö.

Av Ewa Sundkvist

I många kyrkor är det en tradition att under passionstiden, de två veckorna före påsk, göra en påskvandring för att följa Jesus lidandes historia. Konstnären Eva Spångberg har gjort träskulpturer till en passionsvandring. Av dessa har fotografen Birger Lallo gjort diabilder. Nu vill Eva Spångberg göra en egen "Ecce homo-utställning" i Växjö Domkyrka med hjälp av stordia från sin utställning, på samma sätt som Elisabeth Olssons Ecce homo-bilder visades i Uppsala Domkyrka. Detta vill Eva göra under tiden som Elisabeth Olssons utställning visas på Smålands Museum i Växjö, 18 april - 5 maj.

Känns grymt

… - Ecce homo betyder se mannen eller se människan. Jag vill visa på den verklige Ecce homo, säger Eva Spångberg med glöd i rösten. Ecce homo är en oerhört fin och stark profetia som Pilatus uttalar över Jesus. Det känns grymt att denna konstnär har lagt beslag på detta namn. Jag vill inte att Ecce homo ska vara ett begrepp för homosexualitet. Jag vill visa mina bilder på stordia i Växjö Domkyrka. Vi måste få bekänna Jesus och det sanna budskapet om honom. Eva betonar att hon vill presentera den verklige bibliske Jesus. Det kommer inte fram idag. Ingen vågar längre tala om Jesus. Det är 15 bilder och Eva har själv utformat meditationer kring bilderna, där varje bild har starka symboliska betydelser.
Detta är ingen provokation utan en positiv presentation av försoningen. Det står att han själv bar sitt kors. Kanske var det mitt kors? Jag har en bild där Jesus faller, men reser sig igen. Det är en tröst för oss när vi faller och Han reser den som faller. Bilden som Eva helst talar om i detta sammanhang är där Pilatus pekar på Jesus och uttalar orden Ecce homo. Pilatus står för makten i sina vita kläder, han pekar på Jesus och säger att vi ska se den sanna människan. Den människa som Gud har avsett med hjärtarts centrum i Gud och inte i egot. Vi snurrar jämt runt oss själva. Det gör Elisabeth Olssons utställning också. Bara för att hon är homosexuell så ska Jesus också vara det.

Pilatus står för all världslig makt medan fången i sin röda mantel med törnekrona står för den totala maktlösheten, men det är maktlösheten som segrar.

Maktlösheten rår ingen på

Det är intressant för maktlösheten rår ingen på. Vad ska man göra med den? Dagens makt, som ligger hos börsen och på "marknaden" är lätt att krossa och få på fall, men maktlösheten rår ingen på. Den röda manteln som Jesus bar och som det talas om på olika ställen i Bibeln menar Eva tyder på den förste Adam, människan som skapades av den röda jorden, men jorden förbannades och fick bära tistel och törnen. Jesus är den sanne Adam, den sanna människan, han bär mänsklighetens tistel och törnen, men hans rike är inte av denna världen och döden har inte sista ordet.
- Det är viktigast och det vill jag få fram.
Eva är upprörd över att elever på gymnasiet har fått biljetter till utställningen, men förutsätter att eleverna även kommer och ser hennes utställning i Domkyrkan. Den är dessutom gratis. Men ännu har inte Eva fått klartecken från biskopen om hon får visa utställningen i Domkyrkan.

Inga demonstrationer

Jag tycker att det är mycket egendomligt om jag inte får visa detta i Domkyrkan. Jag har sedan tidigare bidragit med ett par stora träskulpturer i Växjö Domkyrka. Till Evas stora glädje har dock Elisabeth Olssons utställning skapat samling bland "allt bibeltroget folk".
- Vi kommer inte att gå ut och demonstrera därför makten har ingen verklig makt. Det är meningslöst. Men vi ska visa den sanne Ecce homo, säger Eva Spångberg."

(Ur Hemmets vän mars 1999)

Ecce Homo, se mannen

"Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör."

Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna flätade en krona av törne och satte på hans huvud och klädde honom i en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: "Var hälsad, judarnas konung", och de slog honom i ansiktet. Pilatus gick ut igen och sade till dem: "Se, jag för ut honom till er, för att ni skall förstå att jag inte finner något brottsligt hos honom." Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och purpurmanteln. Pilatus sade till dem: "ECCE HOMO!" (Se, mannen) (Joh 19)

Det latinska ordet homo har ingenting med homosexualitet att göra. Varje van bibelläsare förstår detta från sammanhanget, även den som inte är medveten om att prefixet homo, motsatsen till hetero, bygger på ett grekiskt adjektiv, som stavas på samma sätt, men som betyder "lika" eller "samma". Konstnärinnan leker med ord då hon kallar sin utställning av Jesusbilder "ECCE HOMO", ty hon har fotograferat modeller med attribut hämtade från homosexuell - och transvestitsubkulturen, för att kunna framställa Jesus, Johannes Döparen och apostlarna som homofiler. Bilderna bygger på igenkännliga mönster som man möter i de stora konstverken. Titeln finns på en känd målning av den törnekrönte Kristus.

Landets lutherske ärkebiskop har försvarat denna för varje traditionellt troende kristen kränkande utställning. Han har bejakat dess budskap om förenligheten av homosexuell utlevelse med kristendomens morallära. Han har godkänt den för bruk i kyrkorum. Detta har föranlett Påven Johannes Paulus II att inställa en audiens med honom i vilken den lutherske ärkebiskopen skulle uppträda både som representant för Svenska Kyrkan och Lutherska Världsförbundet. Att ärkebiskopen gjort sig skyldig till en diplomatisk blamage är uppenbart. Märkligt nog tycks han mena att det var fel att påven blev informerad om hans eget mycket offentliga ställningstagande.

Om nu ärkebiskopen är att betrakta som en bra talesman för lutherdomen kan man fråga sig vad den nya luthersk-katolska deklarationen om rättfärdiggörelsen har för betydelse. Enligt deklarationen förhåller det sig ingalunda så att lutheraner frikopplar helgelse, d.v.s. människans tankar, ord och gärningar, inklusive hennes moraliska beslut, från den gudomliga nådens och den frälsande trons verkningar, såsom katoliker har menat.

En lika viktig, men för den lutherska-katolska dialogen ny teologisk kontroversfråga som ärkebiskopens agerande skulle kunna väcka är, huruvida de som bär det kristna namnet måste hålla sig till den gudomliga uppenbarelsens uppgifter och de historiska fakta i Evangeliet som Kyrkans förkunnelse grundar sig på. Det går absolut inte att påstå att konst som framställer Jesus som  homofil är bara en legitim tillämpning av hans allmänna budskap om kärlek till nästan, en legitim tillämpning av hans allmänna budskap om kärlek till dem som är utstötta och föraktade av människor i gemen, ty Jesus förespråkade aldrig någon sexuell frigörelse från den mosaiska lagens normer. Tvärtom! Han förstärkte dessa. Han förbjöd skilsmässa och omgifte t.ex. och sade:

"Var och en som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet." (Matt:28-30)

Det är givetvis välkänt att Jesus hindrade prästerna och fariséerna från att låta en kvinna som hade "gripits på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott", bli stenad. Av detta och mycket annat som stått i Evangeliet kan man inse att ingen som syndar eller frestas till synd, vad det än rör sig om, får förföljas i Kristi namn, utan skall bemötas med barmhärtighet. Samtidigt får man inte glömma Jesu slutliga ord till äktenskapsbryterskan: "Gå och synda inte mer!" (Joh 7:53-8:11)

De läromässiga följderna av den svenskkyrklige lutherske ärkebiskopens bejakande av Ecce homo-utställningen är emellertid inte det som väcker "helig vrede" hos oss som utgör ett religiöst fåtal i landet. Det är just själva förfalskningen av vår Frälsares egen person och den falska sexualiseringen av hans budskap i fritänkeriet och den konstnärliga frihetens namn. Mest upprörande är den förnedrande softpornografiska bilden med en naken Jesus i brännpunkten och Johannes Döparen som visar med sin hand på Jesu kön.

Tänk om man hade valt att skildra Olof Palme som en "läderbög" eller en transvestit i högklackade skor...Då hade vrede väckts hos ett flertal svenskar och det är inte säkert att den nu siste av staten utsedde ärkebiskopen hade funnit det för gott att stödja saken.

(texten är återgiven med tillåtelse från Duvan, rundbrev från Franciskusgården i Jonsered)

Guds ord provocerar

Inget sätter fart på aggressionerna så som sex och religion. Kombinerar man båda kan man vara säker på effekterna. Ecce Homo gjorde skäl för namnet: se människan, blottad, avklädd den vanliga civiliserade kostymen. Tre provokatörer har ruskat om Sverige de senaste veckorna, Elisabeth Ohlson, K.G. Hammar och Karol Wojtyla. Alla har de lockat fram våldsamma affekter, Ohlson genom sin välplanerade grimas mot den goda smaken, Hammar genom sin vägran att uppträda som auktoritet, påven tvärtom genom att så tydligt spela rollen av fadersgestalt att avhåna eller åberopa. En mängd frågor kom på dagordningen i en osorterad röra, konsten och kyrkan, de homosexuellas rättigheter, religion och moral, behovet av auktoriteter. Sedan några år återanvänds religionens symboler flitigt i reklam och konst. Andres Serrano chockade publiken med sina glassiga bilder av döda kroppar, estetiskt arrangerade i motbjudande skönhet på ett bårhus i New York. Den största verkan gjorde ³Piss Christ², ett krucifix nedsänkt i urin. På Nya Zealand visades i våras en parafras på Da Vincis ³Nattvarden² med Jesus i lärjungarnas mitt ersatt av en naken dam (vilket i sin tur var en anspelning på en poster med Marilyn Monroe omgiven av Hollywoodstjärnor).

I Malmö ställde norrmannen Morten Viskum ut tre krucifix, som vid mycket nära betraktande visade sig vara tre små dissekerade råttungar, fastnaglade vid kors utförda i traditionell 1800-talsstil. I Marseille pågår en process mot en konstnär som avbildat en korsfäst naken kvinna. I New York spelas Terence McNally¹s pjäs ³Corpus Christi² om en Messias som gör sina första sexuella erfarenheter med Judas på en skoltoalett i femtiotalets Texas. Ohlson saknar inte förebilder. Det kristna symbolförrådet går nu på auktion till lägstbjudande. Gränser prövas, toleransen testas. Elisabeth Ohlsons teologiska syfte är uppenbart: Jesus identifierar sig med de utstötta. Hon är självklart inte den första som fått denna idé. Matthias Grünewalds Isenheim-altare framställer en blekgrön Jesus på korset översållad av bölder; bilden gjordes för ett spetälskesjukhus.

Konsthistorien visar dessutom många exempel på att  man har anpassat Jesusbilden till den inhemska kulturen. Det finns kimonoklädda japanska madonnor med barn som vi skulle kalla snedögda. Dalmålningarnas Jesus går omkring i hög hatt och bonjour bland timrade stugor kring Siljan. Sörensens triumferande, unge och hårdföre Jesus i Linköpings domkyrka från 1935 är blond och arisk. Att omplantera Jesu person, sällskap och landskap till sin egen tid och miljö är väl vad alla fromma människor gör när de ber och föreställer sig Jesus som närvarande. Detta är själva poängen i Ignatius av Loyolas ³Andliga övningar². I Ylva Eggehorns dikt uppträder Jesus i jeans med en Cocacola-burk i handen. På konstens allmänna marknad måste alla uttrycksmedel vara tillåtna. Där gäller samma frihet som för poesin och drömmen: den får vara rent privat, ohistorisk och ologisk. Det blir något annat när ett gruppintresse retuscherar bilden av Jesus så att han skall tjäna ett visst syfte. En naziinfluerad kyrkoherde i en svensk lantförsamling retuscherade under kriget kyrkans Jesusbild så att den blev mindre semitisk. Senare har vi sett Jesus som guerillakämpe, hippie och reklam för hamburgare. Utställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka var en kalkylerad provokation som ville testa gränser. De ansvariga kan inte rimligtvis klaga om deras provokation väcker protester. De har inte heller rätt att tolka varje protest som uttryck för homofobi. Frågan är om Ohlson når sitt syfte.

Predikotexten i hennes medvetet kitschiga bilder blir för tydlig. Inget lämnas osagt åt betraktaren. Det blir till slut som en uppläsare i Aktuellt med storblommig hatt och djup urringning. Folk missar själva nyheterna. Mediet skymmer budskapet. Att vilja provocera är i längden en tröttsam väg. Man har anpassat sig till reklamens logik. Nästa gång måste man ta till grövre medel: i det allmänna bullret vinner den som skriker högst. Hade detta visats i en utställninglokal i vanlig ordning och på vanliga villkor vore allt gott och väl. Men en kyrka är inget konstgalleri. Den är en ram för ett symbolistiskt universum som är historiskt givet. Den är dessutom ett gemensamt hem för den kristna församlingen. Där gäller samma regler för konsten som för predikan och psalmsång: den riktar sig till alla. Enligt klassisk bildteologi är den heliga bilden i kyrkorummet ett nådemedel, ett tecken som förmedlar och närvarandegör en osynlig verklighet. Det är därför man vördar bilderna av Kristus och helgonen. Tecknet måste vara genomskinligt för det betecknade och får inte dra uppmärksamheten från det. Samma sak gäller när man firar ett sakrament. Många känner sig sårade och vanmäktiga över att prästerskapet utan deras hörande experimenterar med sin historiskt givna plattform. Ville prästerna solidarisera sig med transvestiter kunde de väl klä ut sig själva, inte Jesus. Genom att ge utställningen i rikshelgedomen sitt stöd ställde ärkebiskop Hammar Svenska kyrkan bakom experimentet.

Hans försäkran att han bara uttalar sig som privatperson håller naturligtvis inte. Han är främsta symbol för sin kyrka, vare sig han vill eller inte. En biskop eller präst agerar aldrig bara som privatperson (i så fall behövde man aldrig uppröras över prästerliga skandaler, bara de sker privat). Att vara biskop är alltid att fungera som symbol och auktoritet. Om man inte vill axla rollen bör man avstå från skrudar och predikstol, klä sig i fritidsdress och vägra yttra sig i medierna. Hammar framstår som sympatiskt lågmäld och antiauktoritär. I sitt herdabrev "Samtal om Gud" har han redovisat grunderna till sin framtoning. Han växte upp i en kyrka som representerade överhetens tvång och förbud. Teologin hade stukats av Hedenius rationalistiska kritik. Hammar själv vill tala för en Gud som är relation, inte toppen i en hierarki, inte heller en dogm. Gud står över alla formuleringar och kan av den vuxna människan nås bara på mystikens väg, bortom orden. Någon absolut sanning existerar inte. Varje formulering i Bibeln är öppen för enskilda tolkningar. Allt tal om Gud och moral måste vara förankrat i den högst personliga erfarenheten. Jag måste vara sann mot mig själv, sammanfattar ärkebiskopen, och gör sig därmed till tolk för en efterkantiansk moral: det gäller att handla i fullständig ärlighet mot sin egen identitet.

Hammar har senare preciserat sin ståndpunkt. Kyrkan skall efter förebild av den rabbinska traditionen bli ett tolkningens hus. Bibeltexten är poesi: motstridiga tydningar är lika välkomna. Det viktiga är att läsningen, samtalet och tolkningsprocessen fortgår. Längtan efter fasthet är en frestelse till avgudadyrkan. Det låter tilltalande, men gamle Hedenius skulle inte låta ärkebiskopen slippa undan så lätt. Gäller inte andra krav på teologi än på poesi? Kan man föra ett rationellt samtal om en Gud som står bortom alla formuleringar? Gör trosbekännelserna från fornkyrkan inte anspråk på att förmedla ett kunskapsinnehåll som kan  kommuniceras, förstås eller missförstås, anammas eller avvisas? Kan man krypa undan all kritik genom att hänvisa till mysteriet? Kan en kyrka nöja sig med att alla åsikter är lika mycket värda? Blir då inte kvinnoprästmotståndarnas eller homofobernas ståndpunkter lika giltiga som Hammars? Och kan det tänkas att Gud ställer större krav på mig än jag själv finner autentiskt, äkta och sant? Svenska kyrkan har gått en lång väg sedan biskoparnas brev i sexualetiska frågor 1951. äldre tiders lutherska präster, som helst kallade sig lärare, såg det som sin uppgift att förkunna ordet i tid och otid, att undervisa, vederlägga, tillrättavisa och vädja utifrån lag och evangelium, de instanser som alltid provocerar åhöraren. De skulle förmodligen misstänka att Sverige numera har bytt religion.

Påvens vägran att ge Hammar audiens var en markering mot Ecce Homo i katedralen. Men den avslöjade också djupa skillnader mellan två tänkesätt. Påven växte upp i ett totalitärt system, där katolicismen erbjöd den enda möjligheten att protestera. Som filosofiprofessor är Wojtyla inte den som tar lätt på rationaliteten. Han ser en distinkt teologi som förutsättning för en autentisk mystik. Hans senaste encyklika är en kraftfull plädering för förnuftet och dess kompetens att, i förening med tron, nå fram till en faktisk sanning som det duger att bygga ett liv på. Om inga objektiva sanningar existerar, då blir makten den sista instansen. Den moraliska pluralismen ser han som ett experiment, där moderniteten nu har nått vägs ände. Kyrkans uppgift är inte att vara utvecklingens notarie utan att vara en nagel i ögat på tidsandan. Spänningen mellan ideal och verklighet måste upprätthållas. Om man förkunnar tydliga och klara grundsatser kan man vara förvissad om att de flesta inte lyssnar men att det alltid finns någon som är villig att göra det. Man kan i själavården tillämpa utomordentlig mildhet utan att rucka en millimeter på de  absoluta idealen. I den skandinaviska miljön framstår detta som dubbelmoral. Men Wojtyla skulle  svara: att göra avkall på principerna vore att beröva människor värdigheten att man förväntar sig mycket av dem. Jesu moralkrav har alltid varit provocerande. Att anpassa Guds bud till sociologisk verklighet vore att beröva dem deras mening. även om de flesta människor har snattat måste man fortfarande få säga: du skall icke stjäla. Sexmoralen är inget undantag. Den Jesus som rekommenderade celibatet för himmelrikets skull och uppställde drakoniska moraliska krav i Bergspredikan (vänd andra kinden till, vredgas inte på din nästa, se aldrig på en kvinna med lystna blickar, skilj dig aldrig från din hustru) skulle knappast ge dispens åt vissa personer på grund av speciell sexuell läggning. Han skulle inte heller döma deras svårigheter och svagheter strängare än andras. Han talar mycket litet om sex men däremot ofta om hederlighet, sannfärdighet och rättvisa. De som nu förfasar sig över homosexualiteten, är de lika intresserade av kraven på fullkomlig hederlighet, sannfärdighet och rättvisa? Om påven blev sexliberal skulle de flesta bli djupt frustrerade. Den som ogillar hans åsikter kunde enklast negligera dem. Men man behöver honom att ta spjärn mot, som fadersgestalt eller tydlig motståndare.

Anders Piltz
Katolsk präst, universitetslektor i latin, Lund, (texten är återgiven med tillåtelse från författaren)