Oljevigningsmässa
Skärtorsdag den 8 april 2004

Denna dag när oljorna invigs, är en av de dagar under kyrkoåret som jag särskilt ser fram mot även om den, på ett sätt, är andligt utmanande och kräver uppmärksamhet på flera saker. Bara det unika i ceremonierna gör att det aldrig är någon risk för att de blir rutin. Det är också uppmuntrande att mässan denna dag församlar många människor, något som inte bara ger en välfylld kyrka, men också - och det är det viktigaste - tydliggör den gemenskap som denna högtid direkt är anledning till - den lokala kyrkans gemenskap av biskopar, präster, diakoner, ordensfolk och övriga troende.

Invigningen av oljorna för helt naturligt våra tankar till nästan alla sakramenten i Kyrkan och därför ger dagen anledning till många reflexioner och sätter fokus på de många olika sidorna av Kyrkans liv och apostolat. Det gäller likaså den enskildes engagemang i troslivet som, om engagemanget är levande, också snabbt blir mångsidigt.

Kyrkan avspeglar - även om bilden ibland är lite rispig - Guds rikedom och många sidor, samtidigt som den skall vara en enda, som skapar och bevarar den enhet som samlar oss kring den ende Guden. Men Kyrkan finns också i en värld som visar på stor mångfald, en mångfald som inte alltid är försonad, som kan verka oöverskådlig och som tar den andliga överblicken och krafterna från oss. Kyrkans väsen innebär i sig själv en mångsidig aktivitet och även när vi beskriver det mycket summariskt, ser vi ofta stora icke uppodlade, ja några gånger efter vad det verkar otillgängliga, arbetsfält framför oss.

Vi kan börja med en bild, en första treklang: förkunnelse, karitativ verksamhet och firandet av gudstjänsten. Förkunnelsen är en stor utmaning för oss och visar oss många uppgifter; att förmedla trosläran till barn och ungdom, att undervisa de vuxna, i synnerhet vid förberedelsen till äktenskap och barndop, att fånga upp de många sökande människorna samt behovet av vår närvaro i den ekumeniska och offentliga debatten.

Också den karitativa sidan är en utmaning. Vi anklagar oss ofta för att vi inte är tillräckligt närvarande hos människor i nöd, även om vi kan förklara det med att våra finansiella medel och personliga resurser är få och otillräckliga. Lyckligtvis händer det ändå en del, och denna sida av Kyrkan får heller inte försummas eller försvinna. Gudstjänstfirandet skall samla oss, ge oss inspiration och styrka och befästa oss i medvetenheten om att vi gör det hela därför att vi tror på Gud och erkänner att vi inte kan föreställa oss ett liv utan Honom och för att vi känner ett behov av omvändelse och fördjupning.

Den andra treklangen motsvarar i stort sett den första. På ett särskilt sätt är den knuten till Kristi person och kommer till uttryck när vi kallar Honom för vår överstepräst, profet och konung, när vi omtalar Honom genom Hans tredubbla tjänst som både ämbetsprästadömet och det allmänna prästadömet är med till att illustrera. Dessa tre tjänster beskriver de tre viktiga uppgifterna; att helga, undervisa och vägleda, alltså det som svarar till de uppgiftsområden som jag precis har nämnt, Alla dessa uppgifter är förenade i det som vi nu har samlats för att fira. Som döpta, konfirmerade och prästvigda, en gång för alla knutna till Kristus genom dessa tre sakrament, är vi samlade kring Eukaristin, det församlade Gudsfolkets främsta liturgi. Det heliga krismat, som invigs under denna mässa, hör med till firande av dop, konfirmation och prästvigning. Vi, som har tagit emot dessa sakrament, kan ta högtiden som en anledning att minnas den gång vi själva blev smorda samtidigt som vi i vår bön bör tänka på dem som det heliga krismat skall nå ut till under året som kommer, till dem som ska döpas, de första kanske redan nu på påsknatten, de många unga som under våren skall ta emot konfirmationens sakrament och inte minst dem som under året skall prästvigas.

När vi tar emot dopet, konfirmationen och prästvigningens sakrament får vi - - allt efter vårt kall - del i Kristus och Hans Kyrkans uppgifter som är att förkunna, helga och vägleda. Vi säger tack när vi kan känna glädje genom tron, när vi kan märka att vi är just där Gud vill ha oss, när vi kan erfara Hans närhet, när vi själva ber eller när andra ber för oss, när vi upplever att vi behövs, när vårt vittnesbörd ger respons och när vi lyckas att församla och att bygga upp.

Men det händer också ofta att vi med våra uppgifter känner oss ställda inför allt för stora utmaningar, som när andra inte delar vår entusiasm, när också den bäst tillrättalagda och engagerade undervisning inte griper tag i något, när vi hemsöks av anfäktelser och kriser, när vår erfarenhet av gemenskap kanske består av/att med möda hålla ihop något som hotar att rasa samman, i att medla och försona. Också dessa ytterligheter bidrar till att avspegla Kyrkans och den övriga världens verklighet. I Köpenhamn hade vi oljevigningsmässa redan i tisdags och tog därmed ut lite av påsktriduum i förskott. Men som ni vet hör vigningen av oljorna till just denna dag, Skärtorsdagen, den dag när vi högtidlighåller inledningen på Kristi utgivande och en av Hans förhållningsregler till sina efterkommande, instiftelsen av eukaristin och prästadömet, därför har vi också förnyelsen av prästlöftena under denna mässa. Påskliturgin är - i ord och handling - en liturgi som vill ta oss med. Den vill ta oss med i anden [genom att denna Guds stora gärning och dess betydelse förklaras och berättas för oss. Den tar oss också med till några konkreta platser. Oavsett om vi har varit i Jerusalem eller ej, blir stadens topografi för vårt inre öga uppfriskad och till ett objekt i våra föreställningar. I sitt traditionella Skärtorsdagsbrev till prästerna lägger Påven också i år stor vikt vid att ta oss med - - i vårt fall till "övre salen", till nattvardssalen. Här vill han konfrontera oss med Kristus som har gett oss prästadömet, som har gjort oss delaktiga i det, som har låtit oss bli eukaristins tjänare och därmed också i andra avseenden förmedlare av Guds stora gärningar till människorna. Påven betonar att detta, att vara präst, har något att göra med att vara och att det inte bara är en funktion. Så mycket som vi själva är angelägna om att fungera, och andra också har stora förväntningar på oss, så finns det mycket inspiration att hämta i det, att prästadömet också är ett tillstånd - för att nu uttrycka det lite fyrkantigt. Givetvis far det aldrig bli en sovkudde eller något som vi bara rättfärdigar oss med, utan det är en viktig utgångspunkt för dagens och livets gärningar liksom det också har varit en tröst, någon gång den enda, för präster som på grund av fångenskap och förföljelse har varit förhindrade att verka aktivt.

Att vara och att göra är två saker som kompletterar varandra. Några gånger fördelas dessa två mycket tydligt mellan lekfolk och präster. Kristen, så där i allmänhet, är något man är, präst är något man fungerar som, menar man. Att det i prästens fall inte bara förhåller sig så, har vi precis hört. Men det, att vara döpt, en så kallad vanlig kristen, är heller inte något man är, förstått på det viset att ens status som kristen inte skulle föra några uppgifter med sig. Också i kraft av dopet, och inte minst konfirmationen, är man utsänd, alltså också bestämd till att fungera och till att verka, till att ta på sig uppgifter och att känna ansvar, både som prästernas lojala medarbetare och som aktiva inom de områden, där lekfolket har sin egen kompetens; i familjelivet, på arbetsplatsen, i det offentliga livet och var än man möter andra människor och samhällets problem. Därför är det överflödigt att säga att det två formerna för deltagande i Kristi prästadöme - det allmänna och det särskilda ämbetet - inte är två livsformer som levs oberoende av varandra, utan att de på ett verkligt djupt sätt visar den gemensamma förankringen i ett liv med Kristus där utgångspunkten är "att vara", att vara kallad, att vara Kristi vän, att vara inympade i livet med Honom.

Därav följer - - att verka, att växa och att bära frukt, det sista en vacker biblisk beteckning för att uträtta något, så att aktivitet och handling inte blir till något som har med prestation och karriär att göra, inte något som är underkastat mänskliga kriterier för vad man duger till och för vad man är värd, utan något som växer av den livgivande förbindelsen till Kristus. I något fall rör det sig om en växt hundra gånger om, i ett annat sextio eller trettio gånger om, men det är alltid en tillväxt, alltid något av värde därför att det har vuxit fram av ett liv med Gud.

Låt oss be om och önska varandra, våra stift och hela Kyrkan, att påskhändelserna, sakramenten, den enskildes kall och allas talanger genom Den helige Andes smörjelse må sprida Kristi väldoft i världen, som påven säger i sitt brev till prästerna. Väldoft tycker nog många är en bisarr bild av Kristi liv och gärning. Dels ter den sig lite för kroppslig, dels för svag gentemot det som lätt kan blåsa bort en doft. Men bilden av doften svarar till Den helige Andes närvaro i den märkbara, men stilla vindpusten, och visar att vi, genom att vara där, kan sätta igång saker , att vi kan påverka och uppmuntra och samtidigt följa upp det som vittnesbördet sätter igång. Amen.