Requiemmässa för Elisabethsyster Maria Heliona Meyer


Predikan i Vår Frälsares kyrka i Malmö 2004-04-02
Msgr. Bernhard M Koch

I 28 år har Syster Heliona varit sakristan här i denna kyrka. På ett avsevärt sätt har hon under denna tid präglat atmosfären här och i sakristian. När hon slutade sin tjänst för några år sedan, kändes det som om en epok hade gått till ända.
Men hon fanns ju kvar i stan: hon flyttade till Elisabethemmet och där kunde vi träffa henne, framför allt vid gudstjänsterna i det fina kapellet. Och nu, när hon inte är där längre heller, känns det på samma sätt: en epok har avslutats.

Syster Heliona visade hur viktig en sådan tjänst är: sakristan. Spontant tänker man kanske främst på, att en sakristan har att skapa förutsättningarna för att gudstjänst kan firas under värdiga förhållanden: att han eller hon måste se till att det råder ordning och renhet i kyrkan och i sakristian, att allt är väl förberett, så att ingenting saknas vid själva gudstjänsten.

Här i vår kyrka var detta inte alltid så enkelt. Vi hade ofta liturgi utöver det vanliga, t ex prästvigningar, oljevigningsmässan på Skärtorsdagen m m. Men även vid Stilla Veckans gudstjänster och andra högtidliga tillfällen är det ganska lätt att förbise det ena eller det andra. Men detta hände aldrig Sr Heliona. Alltid kunde man lita på att allt var perfekt förberett.

Men Sr Heliona visade på ett påtagligt sätt att det här beskrivna inte är en sakristans enda uppgift. Eftersom sakristanen ofta befinner sig i kyrkan också utanför de egentliga gudstjänsttiderna, blir han eller hon spontant en kontaktperson till församlingen och prästerna. Och Sr Heliona var nästan alltid här i kyrkan och människorna vände sig till henne med sina frågor och önskemål.
På så sätt blev hon en riktig själasörjare som kunde lyssna och ge råd även när det gällde andra än rent praktiska problem. Så blev hon en person som på ett fint sätt agerade i Jesu anda "Kom alla till mig som är trötta och tyngda av bördor". Hon visade att man inte behöver ha en hög akademisk utbildning för att vara själasörjare på det viset: att vara öppen för människorna. Och det var många som kom till henne för att be om råd och förbön. Jag vet att hon verkligen bad för dem som anförtrodde sig åt henne. Det är precis det som kyrkan behöver i vår tid: själasörjare och inte så många specialutbildade teol doktorer.

Märkvärdigt, egentligen!- Det var ju inte alltid så lätt att ha med Sr Heliona att göra. Hon kunde vara ganska tvär och vresig ibland så att man kunde reta sig på hennes sätt. Men ändå kom folk till henne och flera som jag talade med nu efter hennes bortgång vittnar om hur viktig Sr Heliona var för deras andliga väl. Människorna förstod att hon var helt igenom ärlig och rättfram. Hon avskydde allt som luktade hyckleri och lismande, allt det som hon brukade kalla "cirkus".

Av varje människa vi möter kan vi lära oss något. Men vi måste då vara öppna, försöka att förstå, att sätta oss in i denna människas natur och tänkesätt. Och det bästa sättet att bevara en människas minne, när hon har lämnat jordelivet, är kanske att bevara det positiva vi har kunnat lära oss av henne. Och Sr Heliona hade många goda egenskaper.
Som jag sade förut: Sr Heliona var alltid här i kyrkan, hon bodde nästan här i kyrkan. Osökt tänker man på psaltarordet Saliga de som bor i ditt hus, Herre. Även vår kyrka är Guds hus, Gud bor här i tabernaklet. Men varje kyrkobyggnad här på jorden är endast en svag avbild av Guds boningar i himlen. Vi har det berättigade hoppet och vi ber för att Sr Heliona nu får bo där i evighet. Amen.

Lovad vare Jesus Kristus.

Till KATOLIKnu