Reformationen

Här är ett avsnitt från en artikel av Alf Åberg om Reformationen i Sverige Från "Katolicismen"" av Catarina Broomé

Reformationen på 1500-talet betydde ett dråpslag för Birgittas klosteridé. Birgittinklostren i Danmark, Norge och Finland upphörde att existera. Vadstena upplöstes genom ett riksdagsbeslut år 1595. In i det sista rådde det full aktivitet i detta kloster. Det var en intensivt levande kristen organisation som spolierades för religionssplitets skull. Den sista abbedissan Karin Olofsdotter och sju systrar flyttade till Polen, där de fann en tillflykt i Birgittaklostret i Danzig. Vadstenaklostret stod sedan tomt och övergivet tills det på 1630-talet fick en ny funktion som krigsmanshus för gamla och sjuka officerare och soldater, som kommit hem från det stora religionskriget i Tyskland.

Vad innebar den "reformation" av den gamla medeltidskyrkan som Gustav Vasa började genomföra efter sin kungakröning vid Västerås riksdag år 1527? Låt oss först slå fast att kyrkan behövde reformeras. Det behöver den alltid. Reformer pågick under hela senmedeltiden. Ingen kunde kräva dem hårdare än Birgitta, som är ett av kyrkans mest levande helgon.

Reformationen har kommit att knytas samman med de kyrkoplundringar som kungen igångsatte. Det var en stöld lika mycket från folket, som skänkt gåvorna, som från kyrkan. Deras betydelse skall inte överdrivas. En rik kyrka och en fattig kyrka, båda har sina fördelar och nackdelar. En rik kyrka har lättare att bevara sin självständighet men faller i gengäld lättare offer för världen. Ur en fattig kyrka kan spira stora ting. Ingen kyrka var fattigare än den första katolska kyrkan i USA, men ur den växte det fram en världsrörelse. Guld och silver kan en kyrka undvara. Det väsentliga är den anda som finns i den och utgår ur den; det enda viktiga är att Kristus är dess herre och lag.

Det ödesdigra med reformationen var främst två ting. Kyrkan underordnades staten. När Gustav Vasa byggde sitt slott på höjden i Uppsala, skedde det inte minst för att demonstrera statens makt över kyrkan i ärkebiskopens egen stad. Det andra var att reformationen slet loss den svenska kyrkan från den stora katolska och bröt förbindelserna med dess källa och ursprung. Bakom vallen av nordtyska protestantiska furstestater isolerade sig Sverige från Europa. Sockenkyrkorna stod kvar med tömda kor, vitkalkade väggar och omålade kyrkfönster. Antalet gudstjänstbesökare sjönk; folk vågade inte gå i kyrkan av rädsla för den nya ordningen. Det var i särskilt två fall som bönderna preciserade sina klagomål. Det ena gällde utplundringen av kyrkorna, därför fädernas offergåvor togs i beslag och vandrade över till den kungliga skattkammaren. Upprorsmannen Nils Dacke formulerade klagomålet i en drastisk sats: "Det var snart så ljuvt att gå i en öde skog som i en kyrka." Det andra klagomålet kom från Dalarna och gällde den torftiga gudstjänsten. Dalkarlarna begärde att få ha kvar sin latinska mässa. Också Dackes smålänningar begärde att den svenska mässan måtte hållas "efter som gammalt och fornt varit". Gudstjänsten var nu så fattig, klagade de, att "ett barn snart kunde vissla fram hela mässan bakom en dyngvagn".

Det är ingen tvekan om att 1500-talet innebar en religiös förfallsperiod i bygderna. Undervisningen gick tillbaka, sockensjälvstyrelsen förföll, någon kyrklig konst existerade inte längre. Det var svårt för kyrkoherdarna att entusiasmera sina församlingsbor till ett fortsatt arbete för den utfattiga kyrkan. Vi hör en dyster klagan av en präst i Dalsland på 1570- talet. "Varför lovar de sockenstämma och kommer ` Sockenborna kommer inte till bönedagarna. De håller ej ljus i inte. kyrkan och gör ej kyrkogården färdig. Allt är rövat och bränt."

DEN LUTHERSKA ENHETSKYRKAN

Under 1600-talet fick det lokala gudstjänstlivet och sockenstämman en renässans genom kraftfulla kyrkoherdars insats. I allt väsentligt anknöt detta till medeltida katolska former. De bönböcker man använde var översatta från katolska förlagor, delvis hämtade från den samtida jesuitiska bönelitteraturen. Dessa böner, som ingick i den lilla bönboken, hjälpte till att hålla kvar den medeltida mystiken och fromheten i gudstjänstlivet. På nytt började byamännen offra pengar och arbete till de katolska förfädernas kyrka. Sockenprästen skilde sig inte mycket från sina medeltida företrädare. Här i byn var prästen fortfarande församlingens ombud inför Gud och överheten. Han bar ansvaret för sin hjord inför himlens och statens härskare och höll uppe kyrkotukten Lika strängt som på den katolska tiden.

Sockenstämman väcktes till nytt liv, och dess uppgifter utbildades efter medeltida förebilder. För den enskilde bonden fanns det bara en kyrka och en tro. Det förekom väckelserörelser och krav på en personlig livsavgörelse, men genom konventikelförbudet sörjde kyrkoherden för att dessa källflöden stannade inom kyrkan. Det finns tydligen inte heller någon önskan hos bonden att bryta sig ur kollektivet. Så länge byn hade bestånd, höll han fast vid den enda kyrkan. Den kalender han följde i vardag och helg var det katolska kyrkoåret. Helgonen hade försvunnit ur kyrkans lära, men i böndernas värld levde de kvar och arbetslivets dagar fick sitt namn efter dem: Vårfrudagen, Erik, Urban, Olov, Lars, Mikael och Allhelgonadagen - alla hade de betydelse för bondens år. Petter Katt, den första vardagen, var en förvrängning av Petrus in Cathedra, och Petri fäng - då ålfisket började - var Petri fängelse den I augusti. Detta bruk att personifiera dagarnas namn var gemensamt för hela den katolska världen. På 1570-talet tog Johan III initiativ till ett närmande till Rom. Han var påverkad av sin maka, den polska prinsessan Katarina Jagellonica, och kände en stark dragning till den gamla kyrkan. Han sökte införa en ny liturgi som var nära anknuten till den katolska och inbjöd jesuiter som underhandlare om en eventuell rekatolicering av Sverige. I ett hus på Riddarholmen upprättade jesuiterna en skola. Rektor för denna var den oförskräckte Laurentius Norwegus, mera känd under namnet Klosterlasse. Men kungens liturgi väckte ett våldsamt motstånd bland det protestantiska prästerskapet, och det förekom demonstrationer och gatukravaller framför jesuiternas skola. Sedan påven avvisat de dispenser som Johan begärt, fanns det inte längre någon möjlighet för kungen att gå vidare. Schismen var fullständig och jesuiterna måste lämna landet år 1580.

Under Johans son Sigismund, som var kung i både Polen och Sverige, följde en ny konfrontation mellan protestantism och katolicism. Efter Sigismunds nederlag i slaget vid Stångebro år 1598 följde honom åtskilliga svenskar till landsflykten i Polen. Flera övergick där till katolicismen. Jesuitorden var motreformationens viktigaste organ. Barn till Sigismunds svenska anhängare studerade vid jesuiternas kollegier, och en hel del av dem valde att bli jesuitnoviser. I Braunschweig i Ostpreussen fanns ett påvligt seminarium som direkt ägnade sig åt att utbilda svenska jesuiter. Svensken Laurentius Bojerus inträdde i jesuitordens tjänst och blev assistent i nordiska ärenden åt Laurentius Nicolai i Polen. Utländska katolska präster fanns vid de främmande beskickningar, som upprättades i Stockholm. Bland dem var några jesuiter, men dessa präster fick inte verka utanför ambassadens krets. Inga svenskar fick bli katoliker eller deltaga i katolska gudstjänster. När en utländsk jesuit år 1624 greps i Stockholm, visade det sig att hans främsta kontakter varit en kunglig sekreterare och borgmästaren i Södertälje. Båda dessa svenskar blev avrättade.

Inte ens drottning Kristina vågade ta kontakt med katolska präster annat än på hemliga vägar. Hennes trosövergång skedde först sedan hon lämnat Sverige, och därför kom denna händelse inte att i någon större grad påverka den religiösa situationen i hennes hemland. Den svenske diplomaten Lars Skytte upptogs år 1647 i den katolska kyrkan i ett kloster i Lissabon. Han begärde sedan avsked från sin tjänst och blev franciskan. I Rom kom han att tjänstgöra som en av Kristinas biktfäder. Anders Brovall, som var son till borgmästaren i Skara, övergick år 1671 till katolicismen och for till Rom, där han blev drottningens sekreterare och adlades av henne med namnet Galdenblad. Han kallade ner sina bröder Johan och Lars till Rom. Johan Galdenblad blev jesuit och var åren 1721-1736 styresman för jesuiternas Collegium Nordicum i Linz.

Under Karl XI:s tid blev Sverige lutherskt renlärigt. Kungen var en trogen son av den lutherska kyrkan. Genom sin kyrkolag år 1686 ville han åstadkomma samma styrka och enhetlighet inom kyrkan som han tidigare genom indelningsverket skapat i försvaret. Kyrkolagen gav honom möjlighet att på alla områden ingripa i föreningslivet. Ingen svensk kung har med större nit än han arbetat på ett likriktat kyrkoliv. Den som vågade förkunna en avvikande tro eller konvertera till katolicismen dömdes till landsflykt eller livslångt fängelse. Trots detta var det åtskilliga karolinska officerare som under sin vistelse i främmande land blev katoliker. För dem fanns ingen väg tillbaka till hemlandet. För dem gällde Mästarens ord: "Jag kallar dig bort." De måste lämna sin släkt och sin tjänst, deras förmögenhet blev konfiskerad, och i främmande land fick de bryta sin bana.

Skräcken för katolicismen spårar vi också under frihetstiden. När industriidkarna i Stockholm på 1730-talet föreslog en ökad import av kunniga arbetare från katolska och reformerta länder, avvisades detta av prästeståndet med motiveringen att dessa utländska arbetare kunde bli en fara och en frestelse för svenskarna att tvivla på och överge "den gamla goda tron". Fortfarande gällde bestämmelserna enligt vilken ingen svensk kunde övergå till den katolska kyrkan utan att bestraffas med arvlöshet och landsförvisning. De utländska katoliker som fanns i Stockholm var hänvisade till kapellen för de franska, spanska och kejserliga beskickningarna.

1. Hur kunde den protestantiska läran spridas så fort och bli så populär i norra Europa? Det är naturligtvis en hel rad samverkande orsaker till att protestantismen spreds snabbt i norra Europa. Det var (och är) stora kulturella skillnader mellan Sydeuropa och Nordeuropa. Synen på avlat passade inte in i germanskt tänkande, man var också trött på skattetrycket från Vatikanen. Härskarna ville lösgöra sig både politiskt och ekonomiskt från Rom. Den nya läran kunde utnyttjas att få folket att snabbt lyda den världsliga överheten och makthavarna kunde på detta sätt få kontroll över både land och kyrka.

I Sverige behövde Gustav Vasa pengar för sina krig och kunde så dra in kyrkans tillgångar till statskassan. 1500-talet innebar en religiös förfallsperiod. Många i folket förstod kanske aldrig att de inte var katoliker längre därför att de yttre formerna för gudstjänsten behölls som en fasad. De stora liturgisk förändringarna skedde först mot slutet av 1500-talet. Detsamma gäller kyrkorummet: helgonbilder förstörs eller undanskaffas i de flesta fall först f.o.m. 1600-talet. Kyrkorummet förändrades genom att Maria och helgonen försvann, någon kyrklig konst existerade inte längre. I stället satte man in väggepitafier. Under 1600-talet fick det lokala gudstjänstlivet en renässans som i allt väsentligt anknöt sig till medeltida katolska former. De bönböcker man använde var översatta från katolska förlagor.

Några årtal:

Från "År för år; Kyrkans väg i Sverige 1783-1983" av Barbro Lindquist; Katolsk Kyrkotidning

1527 Riksdagen i Västerås. Gustav Vasa konfiskerar kyrklig egendom.

1596 Birgittasystrarna i Vadstena tvingas lämna landet.

Örebro stadga 1617 förbjöd på det strängaste katoliker att vistas i Sverige. Den svensk som blev katolik skulle förvisas ur riket och mista sin arvsrätt. Försökte någon vinna anhängare för katolicismen, skulle han straffas med livet.Det gick dock inte att stänga katoliker ute från Sverige. Landet hade behov av duktigt fackfolk. Hantverkare, vapensmeder och textilarbetare kallades frän utlandet till Sverige. En del av dem var katoliker, liksom personal på främmande länders legationer i Stockholm. De katolska stormakternas legationer tilläts ha katolska präster anställda. Dessa fick inte verka utanför legationernas områden men kom att i praktiken ha kontakt med katolska landsmän på olika häll i Sverige. Mässa firades i legationskapellen. Det mesta måste ske i smyg - till för 200 år sedan.

1624 I Stockholm avrättas Georg Ursinus, kunglig sekreterare, och Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje, för sin katolska tro.

1779 Riksdagen beslutar - av nationalekonomiska skäl - att underlätta utlänningars religionsutövning.

1781 En stadga härom utfärdas, det så kallade toleransediktet. Det tillåter utländska katoliker, som flyttat till Sverige, att ha egna kyrkor, offentligen fira gudstjänst och uppfostra sina barn till katoliker. Förbudet för svenskar att övergå till katolska kyrkan består. Infödda svenskar får inte bevista den katolska mässan. Katoliker får inte inneha statlig tjänst.

1837 Drottning Josefina medverkar till att Stockholm får en katolsk kyrka. År 1781 tillät kung Gustav III katolska utlänningar att bilda en församling i Sverige. Påven kunde tack vare detta "toleransedikt" upprätta ett "apostoliskt vikariat" i Sverige. År 1860 utvidgades religionsfriheten till att gälla även svenskar.

1855 Det blir tillåtet för lutheraner i Sverige att bevista andra kristna samfunds gudstjänster.

1858 Sex svenskor, som konverterat, döms att gå i landsflykt. Domen väcker harm på kontinenten, dar pengar samlas in för deras underhäll. Drottning Josephine följer dem till båten, när de lämnar Sverige.

1860 avskaffades den första dissenterlagen om straff för avfall från den lutherska läran. Svenskar kunde medges utträde ur Svenska kyrkan men de blev då betraktade som avfällingar. "Främmande trosbekännare" kunde få tillstånd att bilda församlingar och förvärva mark för kyrkobyggnader. Munkar och nunnor fick inte finnas i landet. Endast katolska barn fick gå i de katolska skolorna.

1870 fick icke-protestantiska trosbekännare rätt att bli statstjänstemän och riksdagsmän, men inte statsråd eller kristendomslärare.

1871 Kyrkoherde Stolberg samlar pengar i Tyskland och Österrike för en kyrka i Malmö. - Riksdagen förbereder större religionsfrihet: man diskuterar om katoliker skall få ha processioner på gatorna och hur farliga deras skolor är.

1873 En ny dissenterlag som gäller till 1951: det blir lättare att utträda ur Svenska kyrkan, men muntlig anmälan och viss betänketid krävs. Barn med luthersk far behöver inte längre bli lutheraner, utan föräldrar i blandäktenskap kan före vigseln skriftligen avtala om vilken kyrka deras barn skall tillhöra. Kloster får fortfarande inte inrättas i Sverige.

1951 träder en ny religionsfrihetslag i kraft. Varje svensk får utöva den religion han vill. Förbehållslös rätt att utträda ur Svenska kyrkan efter muntlig anmälan. Kloster får inrättas, men endast med Kungliga Majestäts tillstånd. Begreppet "främmande trosbekännare" utmönstras. Innan 1951 kunde alltså inte katoliker i Sverige bli t.ex. lärare, sjuksköterskor eller regeringsmedlemmar. En katolik fick inte ens läsa på lärarhögskolan. idag känd katolik i Sverige sökte till lärarutbildning och sedan till sjuksköterskeutbildning men blev nekad inträde till bägge pga sin religionsbekännelse. Det är kanske förståeligt eftersom dessa båda utbildningar förestods av Ecklesiastikdepartementet då.

Först 1977 blev det helt fritt att bilda kloster i Sverige.