Biskop Anders Arborelius OCD

Thérèse av Lisieux.

Föredrag på Berget, Rättvik den 13-16 juni 2005
av biskop Anders Arborelius, ocd.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag 4

Käre himmelske Fader. Lär oss att söka din Son, att följa i hans fotspår och göra honom känd och älskad. I Fadern och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi har försökt se, hur Thérèse av Jesusbarnet och det heliga Anletet allt djupare leds in i förståelsen av Kristi frälsningsverk genom att själv få delta i hans Getsemane-natt, genom att själv dela hans utsatthet och hans kors. Liksom hennes upptäckt och hennes förståelse av Guds faderliga omtanke, som hade sin upprinnelse i de två styckena ur Gamla Testamentet, så är hennes inlevelse i trosnatten en frukt av meditationen över det, som evangelierna visar oss om Jesu dödskamp, om hur han svettas blod i Getsemane.

Den tredje punkt, som vi till sist skall ta upp är, hur hon får en djupare förståelse av Kyrkans innersta verklighet. Även det har med en djupare upptäckt av Bibelns budskap att göra. Den 8 september 1896 skriver Thérèse ett brev till en av systrarna i klostret, Marie av Jesus hjärta. Det kan ses som det katolska svaret på det kommunistiska manifestet. Vi kan kalla det för det katolska, kontemplativa manifestet. Det finns faktiskt vissa beröringspunkter. Thérèse talar om den andliga kommunismen i de heligas samfund, där alla de andliga skatterna är gemensamma för Kyrkans lemmar. Hon är även på detta plan Kyrkans svar på den anstormande ateismen och kommunismen. Hon försöker, utan att själv veta om det, ge oss det svar, som Gud vill ge oss i konfrontation med den nya ateistiska ideologi, som kommer att prägla en stor del av vår tid, ända fram till det kommunistiska imperiets sammanbrott, som man har knutit till påven Johannes Paulus II:s profetiska roll Det är endast genom bön och offer detta kan ske.

Utgångspunkten i detta brev är för Thérèse en motsats, som nästan alla människor - troende som icke-troende - som vill leva ett äkta liv brottas med. Det är insikten i den egna svagheten, vanmakten och oförmågan och samtidigt i den oändliga längtan och de stora önskningar, som människor har. Annorlunda uttryckt är det spänningen mellan vår verklighet och de ideal vi har -litenhet och storsinthet, verklighet och ideal, mänsklig begränsning och gudomlig dröm. Det är en grundparadox i det kristna livet. Jesus kallar oss till radikal efterföljelse, till helighet, till att förvandlas av hans nåd. Samtidigt ser vi detta skröpliga, syndiga, svaga, som vi är. Under vissa ögonblick av vårt liv är det något, som nästan sliter sönder oss. Vi känner så tydligt, att Jesus väntar sig något stort. Han vill förvandla mig. Han vill, att jag skall bli helig. Han har gett mig detta höga ideal, som evangeliet är. Och jag är denna lilla stackare, som bara faller och faller. Vi kommer ihåg bilden av barnet, som Thérèse använder. Barnet faller och faller, men Gud reser upp det. Barnet är så litet, att det knappast slår sig. Fördelen med att bevara det gudomliga barnaskapet är, att vi är så små, att vi genast med Guds hjälp kan resa oss upp igen. Detta är människans stora paradox. Även på det rent antropologiska planet har nästan alla människor kämpat med denna paradox - insikten i den egna svagheten och vanmakten och en önskan, en dröm, ett ideal, som man så gärna skulle vilja kunna realisera.

För många blir det de vardagliga kompromisserna som segrar. Man lägger idealet på hyllan. Det ser vi rent sociologiskt. De som har kämpat för olika ideal, politiskt och socialt och för den tredje världen, accepterar efter en tid sakernas gång och blir ibland de riktigt stora kapitalisterna. Det är mycket lätt för en människa, att när ungdomens tid går över, lägga idealen på hyllan. Även många kristna accepterar efter hand ett medelmåttigt, ljumt och ganska likgiltigt liv. Här står Thérèse i skärningspunkten. Oerhört tydligt inser hon den mänskliga svagheten och vanmakten. Få har så tydligt förstått vilken oändlig svaghet, vanmakt och oförmåga, som vår mänskliga existens, även som kristna, innebär.

Samtidigt finns denna oändliga längtan efter att komma Gud nära, efter att förvandlas av hans nåd, att bli brännoffer till hans barmhärtighet, att tas i bruk, att bära frukt. Här kan Thérèse hjälpa många människor, som står i detta skede av sitt liv, att integrera insikten i svagheten, oförmågan med längtan efter helighet, efter Guds närhet och Guds kärlek. Hon börjar sitt brev med att konstatera: "Att vara din brud, o Jesus, att vara karmelit, att genom min förening med dig vara moder till själarna, det borde räcka för mig ... Men det gör det inte.... Dessa tre privilegier är visserligen min kallelse: karmelit, brud, moder. Men jag känner också andra kallelser inom mig: jag känner kallelse till krigare, präst, apostel, kyrkolärare, martyr, kort sagt, jag har behov och lust att för dig, Jesus, utföra heroiska gärningar....... O Jesus, min kärlek, mitt liv .... hur skall jag kunna förena dessa motsättningar? Hur skall jag förverkliga min lilla själs önskningar?"

Grundtanken är, att Jesus behöver hennes tjänst, hennes insats. Eftersom hans kärlek är så stor, skulle hon vilja göra allt, som bara är tänkbart för honom. Det är något av kärlekens dårskap, att den älskade förtjänar det högsta, det bästa, det finaste. Därför vill hon för honom vara allt detta: krigare, präst, apostel, kyrkolärare och martyr. Vi får tolka detta på det mystiska planet. Ibland har man fått för sig, att Thérèse är någon profetisk förebådare av prästerskap för kvinnor. Men vi får tolka detta på det sättet, att hon inte bokstavligt vill bli krigare, präst, apostel, kyrkolärare och martyr, utan det är fråga om denna oändliga längtan att bli allt för den älskade, att göra allt som tänkas kan för hans skull. Och därför vill hon i sig sammanfatta alla kallelser. Hon vill hitta det, som är varje kallelses innersta verklighet och gestalt. Då känner hon, hur hon slits sönder. Hon vet, att hennes kallelse är att vara karmelit, Kristi brud, moder till själarna. Bara detta är ganska mycket.

Men hon känner, att detta inte räcker. Jesus är så stor. Hans kärlek är så brinnande, och hon vill göra allt för honom. Kriteriet på en äkta kärlek är ofta, att man vill göra allt för den älskade. Då räcker det inte med bara något, utan det måste vara allt. Samtidigt konstaterar hon: "Finns det en mindre, vanmäktigare själ än min?" Hon inser till fullo, att samtidigt som denna önskan och längtan finns, är hon mycket svag, vanmäktig och liten. Hon fortsätter: "Under bönen drev önskningarna mig att genomlida ett verkligt martyrium. Och jag öppnade Paulus' brev för att söka ett svar". Hon tar till Skriften för att få hjälp att se, hur hon skall lösa dilemmat. "Min blick föll på första Korintierbrevets tolfte och trettonde kapitel. I det första läste jag, att inte alla kan bli apostlar, profeter, lärare osv., att Kyrkan är sammansatt av olika lemmar, och att ögat inte på samma gång kan vara en hand ... Utan att fälla modet läste jag vidare och fann lindring i denna mening: 'Sträva ivrigt efter de nådegåvor som är stört. Men nu vill jag visa er ytterligare en väg, en övermåttan härlig väg.' Och så förklarar aposteln, att de största gåvorna är intet utan kärleken, att kärleken är den yppersta vägen, som med säkerhet leder till Gud."

Så säger hon: "Äntligen hade jag funnit ro. Då jag kände igen mig i Kyrkans mystiska kropp, hade jag inte känt igen mig i någon av de lemmar som Paulus beskriver, eller snarare, jag ville känna igen mig i alla". Hon ville göra allt i Kyrkan. Hon ville göra allt för Jesus. Då räckte det inte att bara vara en hand eller en fot. Eftersom denna kärlek var så stor, ville hon göra allt, vara allt för Jesus. Hon fortsätter: "Kärleken gav mig nyckeln till min kallelse. Jag förstod, att Kyrkan har ett hjärta, och att detta hjärta brinner av kärlek. Jag förstod, att endast kärleken får Kyrkans lemmar att handla, att om kärleken slocknade, skulle apostlarna inte längre förkunna evangelium och martyrerna vägra att utgjuta sitt blod ... Jag förstod, att kärleken innesluter alla kallelser, att kärleken är allt, att den omfattar alla tider och alla orter, kort sagt, att den är evig!... Då utbrast jag i min översvallande glädjeyra: O Jesus, min Kärlek, äntligen har jag funnit min kallelse, min kallelse är kärleken! Jag har funnit min plats i Kyrkan, och det är du, min Gud, som gett mig den: i min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken, och därmed blir jag allt ... min dröm blir verklighet!!!"

När hon läser Paulus, upptäcker hon först, att Kyrkan är en kropp, Kristi kropp, där vi alla har vår kallelse. Vi kan vara hand eller fot eller något annat. Samtidigt inser hon och känner, att det inte räcker för henne. Hon vill ju vara allt, hon vill ge allt. Då läser hon vidare och hör det, som vi brukar kalla "Kärlekens höga visa". Det är kärleken, som är kärnan i Kyrkans mysterium. Det måste i Kyrkan finnas ett hjärta, som får kroppen att fungera. Där känner hon äntligen igen sig. Kyrkan har ett hjärta, som brinner av kärlek. Den kärleken innesluter alla kallelser. Har vi funnit vår plats i hjärtat, då kan vi integrera alla kallelser i oss. Hon upptäcker här, att hennes kallelse är att vara i Kyrkans hjärta. Då kan hon vara allt detta. Hon kan vara krigare, präst, apostel, kyrkolärare och martyr. Här i Kyrkans hjärta förenas allt. Här sammanfattas allt. Detta är ett uttryck för den kontemplativa karismen i Kyrkan. Det kontemplativa livet gör så att säga ingenting i Kyrkan. Man vårdar inte sjuka, man har inte skolor, man predikar inte, utan man lever i bönens ständiga Kristusgemenskap. Men just därför, eftersom man lever hjärta mot hjärta, kan man i sig innesluta alla dessa kallelser. Detta får hon på ett existentiellt sätt upptäcka här.

Eftersom hon såg paradoxen mellan oförmågan, svagheten i sitt liv och den oändliga längtan, de stora önskningarna, måste hon söka vidare. Det är mycket viktigt för oss att alltid tro, att Gud vill infria våra stora önskningar att efterfölja Jesus, att gå i hans fotspår, att komma honom närmare. Risken är, att vi istället för att söka vidare, nöjer oss med en slags medelmåttighet, anpassning till våra möjligheter, i stället för att tro, att både insikten i svagheten och vanmakten och längtan efter den radikala efterföljelsen och förvandlingen till Guds helighet kan förenas. I vårt mänskliga liv är det mycket, som faller på plats, när vi upptäcker dynamiken mellan vår högst reella svaghet och vårt ständiga behov av Guds nåd och frälsning. Vi måste alltid komma ihåg, att i varje ögonblick behöver vi Kristus som vår Frälsare. Vi är beroende av honom i allt. Ingenting klarar vi på egen hand. Han måste i allt förvandla oss och helga oss.

Det blir mycket tydligt för Thérèse under den dunkla natten, att Jesus är den ende, som kan leda henne. Genom att förena sig med honom kan hon i sin svaghet också bli fruktbar för Kyrkan. Många av oss har upptäckt i krisögonblicken, i luttringen, i reningen, att vi kommer Jesus närmare, att vi blir ännu mer beroende av honom. Så länge allt går bra och allt flyter, är det mycket lätt att tro, att vi klarar oss själva. Men när allt tycks berövas oss, inser vi, att vi behöver Jesus som vår Frälsare för allting. Jag är inte i stånd till någonting, men i hans kraft och genom hans nåd förmår jag allt.

Detta gäller speciellt, när vi konfronteras med kallelsen till helighet. Det är en av evangeliets grundtankar, att vi skall vara fullkomliga som vår himmelske Fader är fullkomlig. Vi inser ganska snabbt, att det klarar vi inte. Jag klarar inte ens att vara någorlunda anständig. Hur skall jag då kunna bli fullkomlig av Guds fullkomlighet? Det är då vi måste ge oss in i samma brottningskamp som Thérèse och upptäcka att i Kyrkans hjärta får jag ta emot en delaktighet i Jesu egen kärlek och fullkomlighet. Det sker inte på det sättet, att jag av egen kraft blir en fullkomlig och helgad människa. Men när jag står där med två tomma händer för att ta emot hans fullhet, hans rikedom, kan jag märka, att jag får det förråd jag behöver för nästa etapp av mitt liv. Vi har alla olika kallelser i Kristi kropp.

Ändå har vi alla en och samma kallelse att bli kvar i Kyrkans hjärta. Inte bara det kontemplativa livet i Kyrkan hör hemma där, utan varje lem i Kristi kropp måste bli hemmastadd i Kyrkans hjärta. Det är detta som är Thérèses sätt att beskriva det som den mystiska teologin kallar det teologala livet. Ordet teologal finns ännu inte i den Svenska Akademins ordlista. Men det kanske kommer i nästa generation, eftersom ordet används i den Katolska Kyrkans Katekes. Man talar om de teologala dygderna: tro, hopp och kärlek. På svenska har man ibland talat om de gudomliga dygderna eller de teologiska dygderna. Men det är en annorlunda accent ordet teologal uttrycker. Därför måste vi kanske förklara detta för att förstå, vad det är Thérèse vill visa oss. Dessa tre - tro, hopp och kärlek - som även Paulus talar om, är genom dopet ingjutna i oss som vårt sätt att relatera till Gud. Vilka instrument har vi för att komma Gud nära? Vi tänker ofta, att det är våra tankar, känslor, sinnesförmögenheter. Men egentligen är det något djupare. Om vi tänker efter med våra tankar, kan vi inte nå fram till Gud. Våra bilder och våra begrep kan ge oss en viss ledning, men direktkontakten med Gud måste vara något, som Gud ger oss på det övernaturliga livets plan. Tro, hopp och kärlek är vår kontaktyta med Gud. Det är gåvor, som vi får, men det är även krafter. Därför talar man om teologala dygder. Ordet dygd betyder kraft. Dygd heter virtus på latin och dynamis på grekiska. Vi har krafter, en dynamik, som har ingjutits i oss genom dopet, för att vi skall komma Gud närmare. Den mystiska teologin har sökt förklara, hur detta fungerar i vårt liv. Tyvärr är detta något ganska okänt för många människor. Det är därför det kristna livet kan bli onödigt jobbigt för många.

När vi ber, måste vi använda rätt instrument. Många tänker, att de då måste använda tankar och sinnesförmögenheter. Men egentligen är det tro, hopp och kärlek vi skall använda. Använder vi fel instrument, fungerar det inte. Det är, som om vi skulle äta med näsan! Det gör vi inte. Men när vi närmar oss Gud, kan vi ibland alltför mycket lita på naturliga instrument. Vi tror, att vi måste ha en tankebild av Gud eller en känsla. Men det är tron, hoppet och kärleken, som för oss närmare Gud. Det är våra antenner. Det är våra kontaktytor, och de är ingjutna. I den mystiska teologin använder man ibland en mycket prosaisk bild - gummibandet. Tro, hopp och kärlek är liksom ett gummiband som binder oss till Gud. Det utgår från Gud, men det är förankrat i oss. Det ger oss en delaktighet i hans sätt att se, tänka och leva.

Tron är enligt den klassiska, skolastiska definitionen en delaktighet i Guds synsätt. Det strider mot det som tron betyder på vanlig hederlig "bondsvenska", där man tycker och tänker som man vill. Enligt den klassiska definitionen är tron att vara delaktig av Guds sätt att se på sig själv och allt som finns till. Genom vårt dop blir vi delaktiga av denna teologala dynamik. Gud ingjuter av nåd dessa krafter i oss, för att vi skall kunna relatera till honom och ta emot honom, tillbe honom och förstå honom. Det ligger på en annan nivå än de naturliga sinnesförmögenheterna. Det gör, att det alltid blir en liten diskrepans. Därför får det inte förvåna oss, att vi under vårt liv kan drabbas av själens dunkla natt, och att allt tycks berövas oss. Det sker, för att vi skall lita mer på tron, hoppet och kärleken än på våra naturliga själsförmögenheter. Det är detta Thérèse illustrerar genom att upptäcka, att hon hör hemma i Kyrkans hjärta, i denna teologala kärlek. Detta ger henne glädje och tillförsikt.

Då kan hon kombinera insikten i svaghet, vanmakt och oförmåga med denna oändliga längtan, och dynamik efter att komma Gud närmare. På det naturliga planet är vi alltid svaga och vanmäktiga. Vi förmår ingenting. Men genom Guds nåd har vi del av den teologala dynamiken, som får oss att växa allt djupare in i föreningen med Gud. Hon sammanfattar det teologala livet med det franska uttrycket confiance amoureuse, kärleksfull förtröstan. Här står hon ganska nära Luther i hans syn på vad tron är, den del av tron som han kallar fiducia, adhaesió och conglutinatio. Luther tyckte om latinska termer. På det sättet var han fortfarande ett barn av sin tid. Fiducia betyder förtröstan. Adhaesió betyder att fästa sig vid Gud. Conglutinatio betyder ungefär att fastlimma sig vid Gud. Denna teologala dynamik får oss verkligen att klistra fast vid Gud, att helt tillhöra honom. Tron är en gåva av Gud. Vi tar emot den, och den hjälper oss förena oss med honom. Samtidigt kan vi inse vår svaghet och vår oförmåga, ja, att det teologala livet endast är nåd.

På tyska använder man ibland ett ord, som vi har svårt att översätta på svenska. Man talar om Gelassenheit. Det innebär, att man låter Guds verk ske. Man låter Gud frälsa oss. Man låter Guds kärlek förvandla oss och föra oss närmare honom. Det högsta formen av mänsklig aktivitet är att låta Gud handla i oss. För den gamla människan är det mycket svårt att acceptera. Hon vill ju göra så mycket. Det såg vi även hos Thérèse. Hon ville vara krigare. Hon ville vara präst. Hon ville vara martyr. Hon ville göra allt möjligt för Gud. Men så småningom förstod hon, att det gällde att låta Gud älska henne, och att hon besvarade detta genom sin förtröstansfulla överlåtelse till honom. Det kan låta lite främmande för vårt liv. Det är risken, när vi läser om helgonen, särskilt om de är nunnor och munkar. Det är som att läsa om marsmänniskor! De är långt borta, och de berör inte oss i vårt vanliga liv.

Därför är det så viktigt att försöka se, vad helgonens liv betyder i vårt liv. Hur kan det som helgonen har erfarit hjälpa mig att förstå mitt livs mysterium? Hur kan jag se, att min oförmåga, mitt ständiga misslyckande och min vanmakt samtidigt kan hjälpa mig att hysa en djupare förtröstan till Guds kärlek utan att göra avkall på denna längtan efter att komma Gud närmare och att bli helig? Här ligger ofta nyckeln till vår frälsningshistoria, att vi med öppen blick kan erkänna den egna svagheten och oförmågan. Bara detta kan kosta på oerhört mycket, inte minst i vår tid, som är inriktad på prestation och karriär. Därför är det ingen tillfällighet, att det i vår tid är så många, som blir utbrända, som går i väggen.

Det sker, eftersom vi lever i en tid, när man skall göra istället för att vara. När människor möts för första gången, frågar de ofta varandra, vad de gör. Gör man ingenting, då är man ingenting! Man är mycket inriktad på att göra, och man har glömt bort djupnivån, att vara. Därför är det i vår tid kanske ännu värre att upptäcka oförmågan, misslyckandet och svagheten. Inte minst många ungdomar klarar inte detta. Tyvärr är det många självmord, som indirekt beror på, att man inte kan smälta ett misslyckande, en svaghet, en besvikelse, eftersom man är så inriktad på det som skall göras, få resultat och ge avkastning. Det är ett mycket reellt problem, inte endast för de troende utan för alla människor. Man har reducerat den mänskliga existensen till det som åstadkoms, det som görs och det som syns. Därför är det evangelium för vår tid att upptäcka, att svagheten och vanmakten också är ett slags sakrament på Guds frälsande godhet. I förlängningen gäller, att vi inte kan ta emot Guds frälsande nåd, om vi inte erkänner och ser vårt behov, vår svaghet och oförmåga. Annars vill vi frälsa oss själva liksom fariséerna. Det är den aspekten vi under våra olika livsperioder måste konfronteras med. Det är inte något vi lär oss en gång för alla, utan gång efter gång konfronteras vi, ibland mycket bokstavligt, med gränserna. Vi kan känna, att detta klarade vi inte av. Här brast det. Här var jag vanmäktig. Här misslyckades jag. Här gick allt i kras. Det handlar om att bevara den gränslösa förtröstan på Guds frälsningsverk i Kristus och att längta efter hans fulla helighet och kärlek.

Det gäller att kombinera insikten i min lilla verklighet, att jag är den jag är och samtidigt lita på, att just det jag är, är oändligt älskat av Gud. Jag är det lilla barnet, som försöker att gå upp för trappan, men som ständigt misslyckas. Men det finns någon, som lyfter mig upp och sätter mig i hissen, så att jag åker upp till fullkomlighetens terrass. Gud vill verkligen helga och förvandla mig i Kristus, och jag har del av detta i Kyrkans hjärta. Det som de heliga berättar om är allmän egendom i Kyrkan. Det är det vi kan kalla den andliga kommunismen, att det inte finns någon privat äganderätt till detta, utan att det befruktar hela Kyrkans liv. Tidigare uttryckte man det så, att denna skatt av all helighet, som Kyrkan förvaltar och delar ut, är vi alla delaktiga av.

Detta måste gå ihop i mitt liv. Den stora risken är, att man både avvisar insikten i den egna svagheten och fattigdomen - för det är inte behagligt att inse, att jag är helt oförmögen, att jag alltid behöver Guds frälsning - och den stora längtan efter helighet, och att man säger: nej det går ändå inte. Jag nöjer mig med det, som de flesta andra nöjer sig med: medelmåttighte, ljumhet. Man uttrycker det inte så, utan man säger, att man måste vara realist. Man säger sig inte ha tid och kraft att tänka på helighet och fullkomlig kärlek, för man har sitt jobb att sköta, sin familj att försörja och man är skattebetalare. Samtidigt vill Gud göra stora ting i svaga människor. Han knackar ständigt på vår dörr för att komma in. Varje ögonblick är en mötesplats med honom. Det är aldrig för sent att börja om. Att inse detta är en stor insikt.

Kom ihåg trappan! Vi passerar ofta många trappor under vår dag. Jag vet en lärarinna, som arbetade på en skola. Hon var mycket angelägen om att se sitt arbete som en ständig gemenskap med Kristus. Hon sade, att det första hon gjorde på morgonen var att lägga ett vitt pappersark på sitt skrivbord. Hon arbetade på en skola, där det var omöjligt att sätta upp ett kors eller någon from bild. Hon började sin dag med att lägga ett vitt pappersark på bordet. Det skulle bli hennes kapitel i frälsningshistorien denna dag. Det skulle fyllas genom Guds barmhärtighet. Sedan sade hon, att hon var i en skola, där hon fick gå upp och ner i trappor under stor del av dagen. Då blev det naturligt för henne att tänka på vägen upp till Gud eller vägen ner i hennes egen ödmjukhet och vanmakt. Sedan sade hon, att hon upptäckte, att hon måste gå in genom en mängd dörrar. Kristus är ju dörren in till fårahuset. Vi kan tycka att det verkar alltför konkret. Men ibland måste vi tänka mycket konkret för att bli kvar i Guds närvaro. Annars springer vi som yra höns i trapporna. Har vi medvetenheten om, att vårt liv är en frälsningshistoria, att Kristus är med oss, då kan ett mycket vardagligt och till synes mycket profant liv bli helt helgat av Guds nåd. Det är förvånansvärt, att man till och med i Stockholm mer och mer ser bilar, där det hänger rosenkransar. Alla kanske inte ber rosenkransen, men många har en rosenkrans i sin bil, och förhoppningsvis blir de påminda om Guds nåd och barmhärtighet. De är alltså viktigt, att vi har små konkreta påminnelser för att bli kvar i Guds värld. Om vi inte tar vår kallelse på allvar att leva i Guds förtroliga vänskap, i förtröstan på honom, att försöka att konkret påminna oss om detta, då blir det ett hönsliv. I våra kyrkor kan vi ibland märka hönslivet. Tystnaden saknas, och man börjar kackla som höns, redan innan gudstjänsten börjar. Det blir då hönsgården, som blir modellen istället för Kyrkan som en mystisk kropp. Det är mycket lätt att komma bort från det väsentliga.

Thérèse av Lisieux kan hjälpa oss genom sitt liv, så att vi ser, hur vi skall kombinera vår fattigdom, vår svaghet, med den oändliga längtan efter Guds helighet, efter den fullkomliga kärleken, som är ingjuten i oss genom dopet. Hon kan göra det genom att lära oss den kärleksfulla förtröstans väg, "den lilla vägen", som innebär full realistisk insikt i vår egen bräcklighet, men att vi samtidigt har det oändliga hoppet på Guds handlande i Kristus, att ingenting är omöjligt för honom. Hon kan hjälpa oss att förstå Guds faderliga barmhärtighet och moderliga omsorg om sina barn. Hon kan hjälpa oss att se, att Kristi frälsningsverk är något som kommer in i vårt liv, i världens liv, i samhällets liv, att Kristus fortsätter att frälsa världen, och att vi är delaktiga i detta, i det gudomliga dramat. Hans Urs von Balthasar (1905-1988) talar om en teodramatik, en teologal dramatik, som pågår på världshistoriens arena, men även i mitt lilla liv. Gud är ständigt i färd med att frälsa världen genom Kristus. Jag är indragen i detta. Det som sker i mitt liv uttrycker på ett eller annat sätt Guds omsorg och vilja att frälsa. Jag kan ta emot detta, även om det är obehagligt, vilket det kan vara i trons dunkla natt. Då får jag verkligen pröva på något av det, som Jesus fick erfara i Getsemane. Det är ett privilegium, för det är endast de som kan bära detta som Gud kallar. Det är ett privilegium att bära Kristi kors på ett helt konkret sätt i sitt liv. Svårigheten är, att vi alltid vill ha andra kors än dem som vi själva har fått!

Arvsyndens stora svårighet är, att vi aldrig vill vara det vi är. Om jag vore som Thérèse av Lisieux, om jag vore som Teresa av Avila, då skulle det var lätt kan man tänka. Men nu är jag bara Anders Svensson, och jag klarar inte mitt kors. Men det är just Anders Svensson Gud är intresserad av just nu. Det är han som skall helgas, och det är han, som skall rädda världen i gemenskap med Kristus genom att stå ut med den oundvikliga del av lidandet, som har fallit på hans lott. Det kan vara något mycket banalt: t.ex. en ihållande huvudvärk, som inga tabletter rår på. Just det moment av lidande, som kommer in i hans liv kan vara den del av frälsningsverket, som Jesus anförtror åt honom. Det är svårt för oss att tro, att det kan vara så banalt. Jag skulle gärna offra mig på en arena som martyr, kan någon säga i ett stort ögonblick. Men att bära det småskurna lidandet i Jesu efterföljd kan vara ännu svårare. Här kan Thérèse hjälpa oss att förstå, att just det som sker i mitt liv uttrycker Jesu frälsande omsorg om mig. Han kanske endast ger mig min huvudvärk. Då det är det mått jag kan stå ut med. Då är det ett uttryck för hans oändliga omsorg och barmhärtighet.

Vi kanske inte alls får något lidande, utan livet är en dans på rosor. Det finns även sådana människor, och då vill de lida. Men det kanske är Guds mening, att de inte skall få pröva detta utan uttrycka något av uppståndelsens glädje i sitt liv. Det kan ibland vara ännu svårare. Speciellt vi kristna i Väst har ganska svårt att ta till oss påskjublet. Gud kan alltså själv välja vilken del av mysteriet, som vi får bära och integrera. Det viktiga är att tro, att mitt liv är oändligt viktigt och värdefullt. Gud vill något stort med mig, även om jag är liten.

Tänk inte: "Om det vore si eller så". Som kristna måste vi stryka ordet om ur vår vokabulär. Att använda ordet om kan vålla oss mycket besvär. Om jag alltid vore här på Berget, då skulle det gå bra, kan man tänka. De som är på Berget kan tänka: "Om jag alltid vore i Lisieux, då skulle det vara bra". Vi kan tänka: "Om jag vore som Teresa av Avila". I världen säger man: "Om jag vore som Lill-Babs". Man vill vara någon annan. Om jag vore som den eller den, då vore det bra. Men det är ointressant, för Gud bryr sig endast om det lilla spröda väsen, som jag är. Här kan Thérèse av Lisieux hjälpa oss att acceptera vår verklighet, och att Gud handlar där. Vi ser vilken stor genomslagskraft hennes budskap fick efter hennes död. Hon sade kort före sin död: "Jag skall tillbringa min himmel med att göra gott på jorden." Det är kanske något Luther inte skulle ha accepterat så lätt. Att vi kan påverka varandra även på det sättet, är något vi kan förstå genom Uppenbarelseboken. Vi ser där, att himlen inte överlämnar jorden till sig själv, att det finns förbindelselänkar, att vi kan få hjälp och uppmuntran uppifrån. Det är en klassisk tanke i den kristna spiritualiteten. Thérèse av Lisieux har verkligen på så många sätt hjälpt människor att upptäcka evangeliets "lilla väg". Hon har ibland gjort det på mycket anslående sätt.

Jag kan ta en liten berättelse från Sverige. Vi hade en passionistbroder, broder Gabriel, i Jönköping. Han var mycket hängiven Thérèse av Lisieux. Han följde den engelska traditionen, som innebar, att då man hade det riktigt besvärligt sade man: "little flower show your power" (lilla blomma visa din makt). Det var en skottbön man bar, då de det körde ihop sig. Man berättar, att han en gång skulle föra över några kyrkfönster från England till Sverige. Då råkade det för en gångs skull vara strejk i de svenska hamnarna. Fönstrena kom till Göteborg, och då sade man i hamnen, att ingenting släpps igenom. Då försökte broder Gabriel med "Little flower show your power". Sedan gick han och talade med hamnarbetarna och öppnade lådorna med kyrkfönstrena. "De får gå igenom", sade hamnarbetarna. Då sade han, att detta kanske var det största beviset på lilla Thérèsas makt, att till och med de svenska hamnarbetarna kunde gå ifrån sina heligaste principer för att släppa igenom fönstrena. Då finns det hopp för gamla Sverige!

Thérèses dödskamp blir, som jag redan antytt, mycket svår. Tuberkulosen sprider sig, och hon liksom hostar sig själv till döds. Samtidigt bevarar hon sin barnsliga humor. Under den tiden har hon ett smeknamn på Jesus, "Tjuven". Jesus själv säger, att han är en tjuv, som skall komma om natten. Hon längtar efter, att "tjuven" skall komma och ta henne. Det är mycket gripande att se, att hon, medan hon slits sönder inifrån, ändå bevarar sin barnsliga humor och överlåtelse. Varje dag hoppas hon, att nu skall "tjuven" komma och ta henne. Till sist kommer han den 30 september 1897. Hennes sista ord är: "Jag ångrar inte, att jag har offrat mig åt Kärleken. O nej, jag ångrar det inte. Tvärtom". Till sist säger hon: "Min Gud, jag älskar dig".

Thérèse kan hjälpa oss att leva i grundattityden att vara ett brännoffer till Guds kärlek. Vad som än händer i vårt liv, kan vi bevara den oändliga längtan efter den fullkomliga kärleken, som finns i Jesu hjärta och som är Treenighetens inre liv. Vi kan ta emot den redan nu i den dunkla tron, i den dunkla natten, mitt i det vanliga livet. Just detta är det hoppfulla, och hon kan hjälpa oss att bevara förtröstan och tillit, vad som än händer, även om det mesta i vårt liv tycks misslyckas, även om våra stora drömmar och önskningar tycks komma på skam. Ändå är det möjligt att hoppas och förtrösta på Jesus Kristus och hans oändliga kärlek. Vi har tillgång till den. Vi får ösa ur hans hjärta med fröjd.

Vi ber till sist om den nåden.
Herre Jesus Kristus. Ditt hjärta har öppnats för var och en av oss. Hjälp oss att alltid förtrösta på dig, att alltid ösa med fröjd ur frälsningens källa, att alltid låta oss överströmmas av din nåd och kärlek, så att vi också kan dela med oss av de skatter vi får, så att vår fattigdom och vår litenhet inte blir ett hinder utan tvärtom en motor, en inspirationskälla till att växa i längtan efter dig.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.