Biskop Anders Arborelius ocd


"Att möta den Uppståndne"

Påskdagen 2006 – Att möta den Uppståndne  – Domkyrkan 16.4.2006

Under påskvakan i natt döptes en grupp vuxna här i Domkyrkan. För oss som hade förmånen att vara med var det ett tecken på att den uppståndne Jesus lever och verkar i sin Kyrka här och nu. Samtidigt var det en nyttig påminnelse för oss om vårt eget dop, om vad det ger oss och vad det kräver av oss. Det hade säkert varit intressant för oss att höra hur de hade kommit fram till sitt beslut att be om dopets gåva och så bli inlemmade i Kristi mystiska kropp. Trots att vi lever i en miljö som är så präglad av materialism och hedonism, finns det en djup andlig längtan efter att möta den levande Guden. Varje människa är unik, skapad till Gud avbild, och något i henne längtar alltid hem till honom, som är hennes urbild, ursprung och mål. Människan är ingen tillfällighetsprodukt, ingen massvarelse. Varje människa är oersättlig. Ingen av oss är den andra helt lik. Vi har alla en egen historia, som alltid är frälsningshistoria. Vi finns till för att möta Gud och bli honom lika. Vi kan bara finna vår djupaste mening i honom. Därför har han blivit människa i Jesus Kristus. Därför har han levt, lidit och dött som vi. Därför har han till sist också uppstått från de döda för att visa oss att vi är kallade till något mer än att ruttna i graven eller bli aska. Vi är kallade att dela Guds egen härlighet för all evighet. Ingenting är gott nog för oss människor. Gud vill dela sin eviga existens med oss. Så viktig är varje liten människostackare i hans ögon. Ingen är oviktig och försumbar. Ingen är för dålig, för ond, för blind. Alla vill han ge sitt eviga liv. Frågan är bara om de är intresserade. De flesta tycks reagera med en gäspning eller axelryckning. De har viktigare saker att göra: nätpoker, skatteplanering, ja, allt det som vi människor fyller vår tillvaro med för att stå ut.
   Påsken är en tankeställare för oss alla. Vad är det egentligen vi håller på med? Vad är det vi ägnar vår tid åt? Vad är det vårt hjärta längtar efter? ”Ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:2), säger Paulus. Men för många är detta liv så osynligt och omärkbart, att de inte har en aning om det. Det finns så mycket mer påtagliga ting som fångar deras intresse. Även de flesta kristna lever nog lyckligt – eller snarare olyckligt – omedvetna om detta inre, osynliga liv. Ändå är det just detta osynliga liv som är kärnan i vår existens. Genom dopet har vi fått del av det eviga livet redan nu. Jesus som har dött för oss på korset har genom uppståndelsen också öppnat vägen till evigheten för oss. Vi är inte längre bundna av det som förgår. Vi sitter inte fast i vår begränsning och brist. Vi har fått ett nytt liv ingjutit i oss, som yttrar sig i tro, hopp och kärlek. De bildar ett nytt dynamiskt kraftfält i vårt inre. De styr vårt liv in på andra banor. De inriktar oss på att leva i ständig dialog med den som alltid älskar oss och vill ge oss del av sitt eget liv. Jesus har dött och uppstått för vår skull, och han vill leva i kärlekens ständiga relation med oss, men detta måste vi bejaka genom tron, och då kan vi flyga fram, drivna av hoppets starka dynamik, vad som än händer i vårt liv.
      För många, också bland oss kristna, kan det vara svårt att ta till sig påskbudskapet. Det är lite lättare med julen: att ett barn föds är lite mer lättsmält än att en vuxen man uppstår från de döda. Samtidigt är påsken själva kärnan i kristendomen. Utan påsk ingen kristendom. Utan påsk ingen Kyrka. Utan påsk inget evigt liv. Utan påsk ingen förlåtelse. Utan påsk inget hopp. Utan påsk och uppståndelse skulle vi inte ha den ringaste anledning att vara här i kyrkan idag. Utan påsk skulle det inte finnas någon mening med någonting. Allt skulle ändå vara dömt till undergång. Men alltsedan Jesus har uppstått från de döda, har vårt liv en djupare innebörd. Vårt liv är in i minsta detalj präglat av hans seger över synd, lidande och död. Det finns något av påskens färg och ton i hela livet. När Gud blev människa i Jesus, trädde Gud in i vår värld och delade vår existens. När Jesus uppstod från de döda, fick vi träda in i Guds värld och dela hans existens. Det är detta inre osynliga liv, som är påskens stora gåva och nåd. Allt går ut på lära sig att upptäcka detta och låta sig formas av den upptäckten.
      Hur kan vi då upptäcka påsken? Hur kan vi möta den uppståndne Jesus och bli förvandlade av detta möte? Här måste vara och en svara själv. Här är vi alla unika. Här har alla allt att lära. Vi ser det redan i evangelierna. Den uppståndne Jesus möter sina lärjungar på helt olika sätt. Maria från Magdala möter honom i en trädgårdsmästares gestalt. Till henne säger Jesus: Rör mig inte. Till den tvivlande Tomas säger han i stället: rör mina sår. Gregorius den store kommenterar: ”Tomas’ brist på tro var nyttigare för oss än de troende lärjungarnas tro” (Homilior om Evang. 26,7; PL 76,1.20).  Allt kan bli anledning att möta den Uppståndne. En god kristen människas vittnesbörd kan hjälpa oss, men också en syndig och svag kristen kan utan att veta det peka vidare på Jesus som Frälsare. Den Uppståndne är inte bunden av några begränsningar. Han är fri och kan använda allt och alla för att nå fram till människans hjärta.
I dagens evangelium ser vi att också en kapplöpning mellan två avundsjuka lärjungar blir ett möte med den Uppståndne. I berättelsen om Emmaus-vandringen ser vi hur Jesus är en med-vandrare i förklädd gestalt. Och så fortsätter det i hela Kyrkans historia. Den uppståndne Kristus lever i sin Kyrka. Han är allas med-vandrare. Men var och en måste själv upptäcka honom och bejaka honom. För de flesta kristna är det nog en gradvis upptäckt. Steg för steg leds man in i att ta emot och bejaka den uppståndne Herren. Påsken fortsätter. Påsken är inget avslutat kapitel. Vi kan alltid upptäcka mer och mer vem den uppståndne Herren är och vad han vill med vårt liv. Det är aldrig för sent att ta emot honom. Lyckligtvis fortsätter han att knacka på vår dörr. Minsta lilla händelse eller möte på vägen kan bli till en djupare upptäckt av vem Jesus är. Därför önskar jag er till sist alla en glad påsk, alltså en glad upptäckt av hur Jesus, den uppståndne Herren, med stor ömhet går med er på er vandring genom livet och visar er rätt väg, så att ni inte villar bort er och går under på vägen.

 Herren är sannerligen uppstånden, halleluja.

+Anders Arborelius ocd

home
Till KATOLIKnu