Biskop Anders Arborelius ocd


"Kallad till ett liv i helighet"

Konvertitreträtt
med biskop Anders Arborelius ocd
i Marielund

del 2 av 5 19-21 oktober 2001

Reträttföredrag 2. Ecklesial

Se, min Gud, till mina önskningar och på de tårar som åtföljer min bön och glöm bort mina gärningar för din barmhärtighets skull. Ha medlidande med så många själar som går förlorade. Stå din Kyrka bi. Tillåt inte Herre fler förödelser i kristenheten och låt ditt ljus skingra detta mörker.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. (Bön av Teresa av Avila)

Dessa ord av en av våra kvinnliga kyrkolärare antyder hur viktig Kyrkan är i vårt liv, i hela världens liv. Det är det vi skall försöka se nu här på morgonen, hur ett andra adjektiv ecklesial präglar vårt liv som kristna och som katoliker och får vägen till helighet att bli mer lättillgänglig, mer överskådlig, mer konkret. Men som alltid först litet repetition. Risken är ju, att vi har lämnat allt bakom oss och glömmer bort det första trappsteget. Det vi såg i går var sakramental. Vi litar på att Gud har gett oss denna skapelse, denna verklighet, som en mötesplats med honom, att den sjuder av Guds närvaro och att den, när Gud blir människa här på jorden, höjs upp till en ännu högre värdighet. Vi är i Jesus Kristus genom dopets nåd Faderns söner, vi är redan nu Guds barn. Men då kommer frågan: Hur kan vi då lita på att det är så? Vi lever i en värld, där vi hör så många olika röster, så många uppfattningar, så många idéer. Det är typiskt för vår tid, för vårt samhälle - alla dessa röster som säger tvärt emot, alla dessa idéer som hotar att förflyktiga själva verkligheten, publicera den, göra den till olika bitar som inte längre hänger ihop. Vi litar helt enkelt på det som Kyrkan säger. Här kan vi citera Augustinus. "Jag tror bara på evangeliet" säger han," därför att Kyrkan säger att det är så". Så enkelt är det.

Det är naturligtvis svårigheten för oss som inte är så enkla att ha den här tilliten. Vi skulle kunna säga, att för många andra kristna som kommer från annan bakgrund är det tvärtom. Man litar på evangeliet snarare än på Kyrkan. Man har svårt med Kyrkan, man tycker den är en stötesten som tenderar att göra livet besvärligt och konstigt och invecklat. Här kan vi säga att det tar tid att växa in i den här fornkyrkliga, patristiska, mystiska sfären, där Kyrkan är den försonade världen, som Augustinus säger, där vi verkligen med varje fiber av vårt väsen är förbundna med Kyrkan. Det är den här mystiska insidan av Kyrkan som vi karakteriserar med adjektivet ecklesial. Vi litar på att Gud låter sig förmedlas på ett sakramentalt sätt genom Kyrkan. Ingen av oss har direktlinje med Gud på det sättet, att vi kan vara absolut säkra på vad han vill utan där är alltid det filter, den sfär, den heliga miljö, genom vilken vi tar emot Guds uppenbarelse, Guds uppdrag, Guds kallelse. Det är också svårt för oss som är individualister och gärna vill ha den här direktlinjen, vi vill gärna på egen hand snickra ihop vår gudsuppfattning, vad som är Guds vilja, vad som är Guds mening. Här kan vi säga, att vi måste unna oss tid att växa in i denna klassiska katolska atmosfären, där vi tar emot Gud genom Kyrkan, där vi litar på evangeliet, eftersom Kyrkan ger oss evangeliet, där vi insuper Bibelns ord och budskap genom Kyrkan, genom hennes liturgi, tradition, genom hennes helgon.

Det kan vara det allra svåraste i vår individualistiska tid att få den här ryggmärgskänslan av att det är Kyrkan som ger mig detta. En bra mätare på att man växer in i det här tänkesättet är att göra en liten samvetsrannsakan. Det vet vi, att det måste vi ständigt göra. Det här är en av mina käpphästar, som någon av er kanske har hört tidigare. Det är att vi ställer oss den här grammatikaliska frågan: När vi tänker på Kyrkan, vilket pronomen använder vi då rent spontant, hon eller den. Vi behöver inte avlägga någon bekännelse här. är det hon eller den, vad är Kyrkan för oss? är det hon, då är det en mor, då tänker vi på jungfru Maria. Då är det en person. är det den, då är det en organisation, en institution. I vårt katolska tänkande är Kyrkan i första hand hon. Det är också den . Det är det fina. I katolskt tänkesättet tänker man ofta både och. Det är inte så mycket antingen eller. Men det finns alltid en hierarki, alltid ett trappsteg. Kyrkan är i första hand hon, den moder ur vars livmoder vi är födda, som kyrkofäderna på sitt konkreta språk säger till oss. Vi som är litet mer förfinande och andliga har litet svårt att ta till oss de här bilderna. Det är alltså det vi ska försöka se, hur vi föds ur Kyrkans jungfruliga moderliv, att vi där tar emot den nåd som Gud ger oss i Kristus. Det är där vi möter Gud. Det är där han låter sig förmedlas till oss. Det betyder inte som man ibland säger, att Gud är längre borta, är fjärran, att Kyrkan står som en mur som stänger Gud ute. Tvärtom Gud är ännu mer närvarande. För det betyder ju, att allt i Kyrkan vibrerar av Guds närvaro. Gud är ännu mer konkret närvarande i vårt liv, när vi tar emot honom på det här förmedlade sättet, det sakramentala sättet. Gud får en större plats i vårt liv, när vi börjar upptäcka på hur oändligt många sätt han är närvarande i Kyrkans liv, i vårt liv. För vi kan säga att efterhand blir det så, att vi också tänker på Kyrkan som vi. Kyrkan är inte bara hon, den, utan vi, det heliga gudsfolket som vi tillhör, Kristi mystiska kropp, där vi alla hänger ihop, där Kristus är huvudet och vi alla har vår lilla stamcell i den här organismen. Vissa mystiker har roat sig med att tänka ut, att Maria skulle vara halsen och så vidare. Det kan ju vara ett väldigt konkret sätt att tänka sig, att jag är lillfingernageln i Kristi mystiska kropp. Men det där tänkesättet är kanske litet svårare för oss, men ändå är det viktigt att ha den här vi-känslan. Det är något som sitter i den katolska ryggmärgen, Kyrkan är vi, vi har ett ansvar, som vi hörde i Teresa av Avilas bön, hon som levde i den fasansfulla tiden, när kristna splittrades och stred mot varandra. Hon led verkligen med varje fiber i sitt väsen. Faktiskt är det något som vi också måste genomsyras av. Kyrkans nöd är vår nöd, Kyrkans problem är våra problem. På något sätt tar Kyrkan gestalt i oss, Kyrkan föds i själarna som man sade under den ecklesiala renässanstiden, under de första årtiondena av detta sekel. Kyrkan är inte en främmande kropp, som vi står och tittar på, utan vi är en del av denna försonade värld, av Kristi brud, av Kristi kropp. Det är naturligtvis något som sakta men säkert ända från vårt dop kan genomsyra oss, att jag inte bara är en enskild, åtskild individ. Det är ju det som är modernitetens människosyn. Jag bestämmer min livsinriktning, min livsåskådning, mitt sätt att tänka och handla, jag präglar världen. Om vi tänker efter, så gränsar det ju till hybris. Jag snickrar ihop min gudsuppfattning, jag bygger upp världen genom mitt sätt att tänka. Detta tänkesätt finns i luften. Vi inandas den varje dag, vi är uppfostrade med det. Därför måste vi också ha ett visst tålamod med oss själva, vi sitter fast. Vi kanske inte själva anar den här individualistiska synen. Att då anamma den ecklesiala sfären det tar litet tid. Vi kan ju ta den klassiska konvertiten, som kommer till kyrkan, som har fått undervisning, som har läst helgonens skrifter. Så kommer man till en konkret församling och väntar sig att möta helgon, en upphöjd liturgi, en osjälvisk anda som präglar allt. Så ser man att det är samma människor jag möter i kyrkan som jag möter på arbetsplatsen. Då kommer naturligtvis ofta den här första chocken, var har jag hamnat egentligen, vad är detta för sällskap? Jag väntade mig de heligas samfund, jag väntade mig bönesjälar, osjälviska människor. Alltså att konfronteras med kyrkan i hennes svaga lemmar, det är alltid nyttigt men smärtsamt. Vi kan säga att den här diskrepansen mellan Kyrkan som mysterium, som Guds verklighet och Guds gåva och det som tas emot, det som assimileras, det som blir konkret verklighet, det är en av både stötestenarna och byggstenarna. Vi tror faktiskt att Jesus Kristus som Kyrkans huvud och Frälsare där vill frälsa och återlösa sitt folk. Här på jorden ser vi aldrig resultatet riktigt färdigt, vi ser bara processen. Efter hand brukar, om allt går väl, den här kritiska blicken mot de andras brister och deras fåfänga försök att omvandlas av heligheten vändas inåt. Vi kan säga, att det är ett hälsotecken, när man istället för att reta sig på de andras brister, och fel, börjar upptäcka att man själv är en av dem. Det är naturligtvis också en smärtsam sak, eftersom vi är uppfödda i det här klimatat, att jag har rätt, min syn är det rätta, mitt sätt att leva bestämmer jag. Jag styr världen genom mina tankar och idéer, och den skall anpassa sig efter det. Nu gör jag visserligen en karikatyr, men det är för att göra det litet tydligare. Vi är alltså mycket präglade av den här individualismen, som gör att jag är viktigare än du. Vi är ett pronomen vi sällan spontant använder. Vi kan säga, att det därför tar tid att upptäcka det katolska vi. Det är väldigt lätt att tänka, jag vill att det skulle vara så i kyrkan, jag vill att vi skall göra på det här sättet, jag förväntar mig detta, jag har rätt att få detta. Jag kommer till mässan, jag väntar mig då en uppbygglig predikan, vacker församlingssång, snälla människor som visar mig till rätta i kyrkan. Ofta finner jag inte allt detta. Då är det verkligen lätt att besvikelsen kommer. Var har jag hamnat egentligen, jag kan vara värd ett bättre öde än att hamna i en sådan här församling. Det här finns i oss, och det är viktigt att vara medveten om det, för då kan vi också bearbeta det. Men så småningom växer man i det här viet. Jag är ansvarig för detta, jag är en del av ett vi, jag hjälper till att forma detta vi. Då kan man upptäcka den goda sidan av individualismen, det som Teresa av Avila antyder: Jag är genom min bön, min kallelse till helighet, ansvarig för att Kyrkan strålar fram i sin skönhet. Om jag brister i detta, då fattas något i Kyrkans skönhet. Det kan bli väldigt konkret i vårt land, eftersom vi katoliker är så få. På vår arbetsplats, i grannskapet är vi ofta den enda. Vi återspeglar Kyrkans ansikte på det här sjukhuset, den här skolan, den här fabriken. Kyrkan har ingen annan än mig där. Om jag då inte återspeglar något av det som är Kyrkans innersta verklighet, då formas människors uppfattning om Kyrkan av mig och mina brister. Det får oss att darra litet i knävecken. På den här platsen har Gud ingen annan än mig. I den här vänkretsen, där alla andra gillar andra idoler, är jag den enda som vill följa Kristus och vara trogen hans Kyrka. Hur hittar jag rätt tonfall, rätt färg, rätt accent för att Kyrkan skall bli begriplig och inte framstå som en relikt från forntiden? Allt det här blir väldigt konkret för oss, eftersom vi reagerar utifrån vår katolska ryggmärg, om vi får använda ett sådant begrepp. Vi tänker inte så mycket på, hur de nu skall uppfatta mig, vad tycker de om mig, hur de kommer mig till mötes, hur får jag en bättre position på den här arbetsplatsen. Så tänker den naturliga människan. Vi tänker istället, hur kan jag förmedla hopp, hur kan jag förmedla Kristi glädje, hur kan jag återspegla Kyrkans moderliga omsorg om människor. Vi märker att då förändras hela vår livskänsla. Istället för att bli ett paket som andra skall behandla väl, blir jag en aktiv medaktör. Livet är som ett gudsdrama, där vi deltar aktivt genom vår dopnåd. Vi är inte bara passiva paket, som det skall daltas med, pysslas om. Här får vi ibland göra en samvetsrannsakan. Hur ser jag på mitt liv och min uppgift? Då har man ibland en känsla av, att även många kristna i vår tid mer ser sig som ett vårdpaket, som Gud skall pyssla om, än som en Kristi stridsman. Faktiskt tror jag, att det finns en liten risk att vi allt för mycket har präglats av det här, jag skall tas hand om hand, jag har rätt att få det här, istället för att bli Kristi stridsmän. Någon har sagt, att det kanske är därför det är så få män som kommer till kyrkorna, av det vi kan kalla klassiska kristna. Manlighet- det är i princip inte förbundet med män och kvinnor. Teresa av Avila hade väldigt mycket den här stridmannaattityden. Med det menar jag naturligtvis inte att vi skall vara Jihad, Guds krig, men den här aktiva insatsen att Gud verkligen ser oss som aktiva medarbetare i hans frälsningsverk och inte som passiva paket, som bara sitter där och väntar på omvårdnad, förståelse, tröst, vederkvickelse. Men det finns i vår tid också hos många kristna den här vårdpaketsfrestelsen. Samhället skall ta hand om oss, och det inte samhället klarar av det måste kyrkan göra. Gör hon inte det, då är hon kass och då kan vi kasta ut henne i farstun. Nej, vi är genom vårt dop lemmar i Kristi kropp, vi har en uppgift vare sig vi är lillfinger, stamcell, hals, vi är genom vår kallelse Kristi utsträckta händer och fötter. Kyrkan är beroende av oss, men vi är ännu mycket mer beroende av henne.

Vi är Kyrkan, Kyrkan är hon, men Kyrkan är också den, en hierarki, en institution. Det draget måste också vara med. Det är ofta på det konkreta sättet som vi möter Kyrkan. Frågar vi människor på gatan: När ni tänker på Katolska Kyrkan, vad tänker ni då på? Då svarar nog de flesta påven, en del svarar kanske Maria. De två personer man egentligen tänker på, vare sig man är en vanlig person på gatan eller en katolik i kyrkans hjärta, det kretsar väldigt mycket kring Petrus och Maria. De illustrerar var och en sin viktiga accent av Kyrkans mysterium, i Petrus ämbetet, det hierarkiska, i Maria den fulla heligheten, modershjärtat, modersskötet, där vi föds. Jag tror att det är väldigt viktigt för den katolska integrationsprocessen att ha de här två figurerna på var sin sida om oss. Det är naturligtvis så att vissa tenderar mer åt Maria-hållet och andra mer åt Petrushållet, men idealet är att detta balanseras, att de berikar varandra, så att den fulla katolska harmonin och fullheten skall förkroppsligas i oss. Det hierarkiska och det karismatiska elementet de spelas inte ut mot varandra i Kyrkan, utan de berikar varandra. Det ser vi genom hela Kyrkans historia. Här har vi ett underbart exempel på vår heliga Birgitta här i Sverige. Hon representerar det karismatiska, moderliga, i dialog med ämbetet -den profetiska kallelse som Birgitta som helig kvinna hade, att väcka ämbetet till sin fulla insats i Kyrkan. Birgitta återkommer ständigt till detta, påven måste tillbaka till Rom. Kyrkan måste reformeras i sin ämbetsstruktur. Samtidigt pekar hon på Kyrkan som passivt vilande i Maria. Här ser vi ett väldigt tydligt exempel på den här balansen i Kyrkan mellan det som Petrus och Maria representerar. Så skulle vi kunna läsa hela kyrkohistorien i det här perspektivet, att när Kyrkan fungerar bäst, är när det dessa två element står i dialog och berikar varandra. Men man kan aldrig betona det ena på det andras bekostnad. Betonar man Maria allt för mycket, då är det risk att det blir litet sentimentalt, litet menlöst. Betonar man Petrus för mycket, kan det bli alltför auktoritärt, allt för stelt. Vi kan säga, att den här harmonin återspeglar det som finns på naturens och skapelsens plan, harmonin mellan det manliga och det kvinnliga. Också på nådens plan, på Kyrkans plan finns den här balansen. Det vet vi att det är ett mysterium, som kanske inte är så lätt att uttrycka logiskt. Men just på det mystiska planet anar vi, att för att Kyrkan skall fungera i sin fulla verklighet behövs båda element, som berikar varandra, som korrigerar varandra, som balanserar varandra. Det kan vi se både på Kyrkans stora plan, i församlingslivet och i det personliga livet. Det finns en vacker bild, där påven Johannes av Paulus böjer sig ner till en bild av vår Fru av Fatima. Det är samma bild av Maria vi har här i kapellet, han böjer sig ner och lyssnar till Maria. Det tycker jag är en mycket vacker bild av Kyrkans verklighet. även den som har det högsta ämbetet i Kyrkan, påven, måste ödmjukt böja sig ner och lyssna till vad Maria säger. Samtidigt vet vi, att det karismatiska elementet i Kyrkan är också beroende av ämbetet. Teresa av Avila är ett exempel på detta. Hon är en av de största mystikerna och visionärerna i Kyrkans historia. När hon hör något eller får ett budskap, låter hon biktfadern, som representerar ämbetet, granska om detta stämmer eller ej. Den här ömsesidigheten i Kyrkan är oerhört viktig för att fullheten och helheten skall komma fram.

Då kommer vi till: Vi tror på en helig, katolsk och apostolisk Kyrka. Alla kristna bekänner det i trosbekännelsen. Men vi behöver inte vara särskilt kvicktänkta för att upptäcka, att det finns flera kyrkor och samfund, som alla åberopar sig på Kristus och hans uppenbarelse. Då kommer vi in på den verklighet, som är så svårsmält för alla. Hur kommer det sig, att det som var Kristi vilja, hur kommer det sig att Kristi arv på något sätt har fördunklats genom splittringen? Vi katoliker säger något, som inga andra kristna säger. Vi säger att enheten har inte förfuskats, i sin innerst kärna finns den bevarad i Kyrkans hjärta och förvaltas på ett auktoritativt sätt genom enhetens ämbetsbärare, Petri efterträdare. Vi säger något som genast väcker skandal, uppror, revolt från våra medkristna. Vi litar på Kristi löften. De kan inte förfuskas. Han har lovat att vara med sin Kyrka till tidens slut. Därför kan inte dessa fyra väsenskännemärken: en, helig, katolsk och apostolisk, gå förlorad. I Kyrkans innersta verklighet finns detta kvar. Därför är vi katoliker och ingenting annat, eftersom vi litar på Kristi löften till sin brud. Brudgummen är trogen sin brud. Det tror jag är en oerhört viktig accent, som vi ibland är litet för försiktiga med att föra fram, eftersom det genast retar gallfeber på alla andra. ändå är det just det, som ibland kan få dem att förstå oss på ett djupare sätt, varför vi inte firar gemensam nattvard, varför vi inte omedelbart kan säga, att deras kyrka och samfund har samma enhet som hos oss. Våra icke katolska kristna bröder och systrar kan aldrig förstå oss, om vi inte försöker förklara det här. Vi litar så fullständigt på Kristi trofasthet mot sitt folk, på brudgummen, att det ja han har sagt till Kyrkan inte kan förfuskas. Han är med sin Kyrka till tidens slut. Han överger inte henne till splittring och synd, han tillåter inte, att den obefläckade bruden smutsas av världens synd. Han tillåter inte att det katolska draget går förlorat, att det apostoliska ämbetet förlorar sitt tolkningsföreträde. Så kan vi gå vidare och belysa den här grundsanningen. Gud är trogen mot sitt folk - det är ju det Gamla testamentets stora, stora hoppfulla budskap. Hur mycket Israel än avfaller, så är Gud trofast mot sitt folk. Det blir ändå tydligare i det nya förbundet. Guds trofasta sanning kan aldrig gå förlorad. Det är den som Kyrkan får förvalta. Men det gäller att uttrycka detta på ett sätt som inte låter självgott eller högmodigt i mötet med våra kristna vänner från andra kyrkor och samfund. De tolkar det lätt som: ni skall alltid tycka, att ni är bäst på allting. Det är inte det, som det kommer an på. Det är Guds trofasthet, det är brudgummens oändliga trofasthet och kärlek till sin brud det gäller. Det är en uppgift som varje katolsk kristen har, naturligtvis att först själv ta emot det och smälta det, och det ju ytterst därför vi blir katoliker, vi litar på att det är så. Men det finns också en annan sida att söka förklara, att göra sin tro konkret och förståelig för de människor vi möter, speciellt för kristna i andra kyrkor och samfund, som alltid kommer att reta sig på detta. Det får vi räkna med, för annars skulle de ju bli katoliker illa kvickt. Vi kan ju tycka, varför är de så tröga, det är ju så lätt för oss att förstå det här. De begriper inte ett skvatt. Men vi måste förstå, att det inte är omedelbart tillgängligt, eftersom den verklighet vi lever i, där det finns Filadelfia och Betel och Alliansmissionen och Syrisk-ortodoxa kyrkan och östassyriska kyrkan, gör att den konkreta verkligheten tycks motsäga vår trosbekännelse. Vi tror på en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka. Det gör alla andra kristna också. De ser det mer som en eskatologisk verklighet, som en gång skall ske. Vi tror, att det är så redan nu. Vi tror, att den Katolska Kyrkan är karakteriserad av de här kännetecknen. Hon är en över hela jorden i sin tro, i sin kärlek, i sitt hopp. Hon är helig till sin innersta verklighet. Hon är obefläckad, även om hon i alla sina lemmar är svag och bräcklig- utom i jungfru Maria, som illustrerar hennes innersta väsen, det vi skall se i eftermiddag. Hon är katolsk, hon är allomfattande, hon berör allt. Kyrkan har något att säga om allting, om Guds evighet, men också hur vi handskas med våra pengar, hur det sexuella livet skall levas osv. Kyrkan är aldrig tyst om någonting. Kyrkan är apostolisk. Jesus har byggt sin Kyrka på de tolv apostlarna. De har blivit litet fler sedan dess. Apostlarnas efterträdare gör samma sak som apostlarna. Vi tror på en identitet mellan det som det Kristus stiftat och den Kyrka vi ser här och nu, konkret här i Stockholms katolska stift. Vi tror inte, att Kyrkan bara är en andlig verklighet som inte finns riktigt här på jorden. Nej, Kyrkan är i högsta grad en konkret, materiell verklighet. Som all sådan är hon i sin mänskliga form mycket svag och bristfällig. ändå tror vi, att den innersta verkligheten är obefläckad.

Hur skall vi då förklara de andra kyrkorna och samfunden? Det finns en teori som man använder alltsedan Söderbloms tid, kanske ändå tidigare, The branch theory. Man ser på Kyrkan som ett träd, där olika grenar är ungefär lika mycket värda. Det kan vi inte acceptera, för vi tror, att i den Katolska Kyrkan finns fullheten, sanningen, helheten. Hon är unik. Därför skulle jag hellre vilja använda en bild, som kan hjälpa oss på många sätt. Det är bilden av koncentriska cirklar. Den innersta cirkeln är den Katolska Kyrkan, som har tagit emot uppenbarelsens fullhet och förvaltar den. Det är där vi får leva i Kyrkans hjärta som Thérèse av Lisieux säger. Vi får som Kristi brud stå i ständig förening med Kristus brudgummen i Kyrkan. Ja, vi är Kyrkan. Det skulle kunna göra oss väldligt uppblåsta och högmodiga. Det kan det genom arvsynden göra. Det finns naturligtvis många högmodiga och uppblåsta. Men det kan lika väl göra oss ändå ödmjukare. Vi ser ju hur stor värdigheten är, hur stor nåden är. Då ser vi det här litet hopplösa, bristfälliga, som är vår person. Det är så helgonen har sett på det här. Jag är världens största synderska sade Teresa av Avila. Det är ingen som tror på det. Hon är ju helgon och kyrkolärare. Men för henne var det så. Det var inte tomt prat och hyckleri. Utan ju närmare man kommer Kristus, ju mer solen lyser in i mitt hjärta, desto mer ser jag de små dammkornen i förstorad skala. Johannes av Korset använder bilden av fönsterrutan. Det vet vi, hur hopplöst det är att putsa fönster, när solen skiner. Då ser vi alla dammkornen. Så är det, när Kristi sol lyser in i själen. Då ser vi väldigt tydligt hur långt vi är från solens skönhet och ljus. Det är just det som är vårt privilegium som katolska kristna, som får leva i detta innersta, denna helgedom, att vi ser hur litet all den nåd vi har fått har förvandlat oss, hur långt vi är från målet. Det är just då den djupa ödmjukheten växer fram, när vi ser Kristi och Kyrkans skönhet och ser hur sömniga, lata, likgiltiga vi själva är. Det är här vår personliga livshistoria utvecklar sig, idealet, skönheten, realiteten. Det är här den personliga själavården kommer in för att hjälpa oss att på något sätt acceptera vår brustenhet. Det kan vara bland det allra svåraste, när man har sett idealet, heligheten, skönheten och upptäcka, att egentligen är jag bara intresserad av att ha ett lugnt liv, en bra anställning och en pension som inte urholkas, att upptäcka hur liten, fattig, självisk man är och ändå våga tro att Gud kan göra något av den här hopplösa varelsen. Det brukar vara det andra steget i den katolska tillvänjningsprocessen. I början är det ju de andra som skall bli helgon. När de inte blir det, då blir man heligt vred på dem. Så småningom vänds det inåt, och då gäller det att hantera den verkligheten. De andra kyrkorna då? Jo, vi får tro att de är cirklar utanför, där har ljuset blivit litet svagare, de har kommit litet längre bort från det ursprungliga. Ibland gör man sig från den Katolska Kyrkans sida besväret att litet katologisera de här cirklarna. Vilka är oss närmast? Just nu brukar vi säga att det är den armeniskt apostoliska och den syrisk ortodoxa kyrkan som står litet och darrar, ska vi ta steget till den fulla gemenskapen med Petrus eller ej. Det är en mycket verklig sak just nu med de här två kyrkorna. De har kommit så nära att vi kanske i vår livstid får vara med om att den armeniskt apostoliska kyrkan och den syrisk-ortodoxa kyrkan vågar ta steget in i den fulla gemenskapen. Det är något vi märker inte minst i Sverige när den armenisk apostoliska kyrkan skulle fira sitt stora jubileum, 1700 år, då valde man att fira det i en katolsk kyrka i Stockholm. När syrisk-ortodoxa inte har möjlighet att besöka sina egna kyrkor, då går de inte till de serbisk ortodoxa eller de grekisk ortodoxa utan de går till oss. Här ser vi att det kan bli mycket konkret ibland med de här cirklarna. Man brukar säga att de ortodoxa och de orentaliska kyrkorna står oss nära. De kan, som det heter i dokumentet Dominus Jesu i full menig mening kallas kyrkor, även om det finns element som fattas. Sedan blir det mer kritiskt, när vi kommer ut i de yttre cirklarna. Då kommer ju indelningen i kyrkor och samfund som naturligtvis vållar mycket smärta, mycket diskussion. Sedan kan vi gå vidare och säga att de andra religionerna är ändå yttre cirklar. I Israel ser vi mycket som vi har gemensamt med dem. Också islam har tron på en barmhärtig, rättfärdig Gud osv. På det här planet är den Katolska Kyrkan mer öppen, eftersom vi tror, att i själva skapelsen finns det sanningskorn, logoi spermatikoi, som fäderna säger. I sin skapelse har Gud lagt ner sanningskorn, som hjälper människorna att sträva fram mot sanningen. Vi avvisar inget som är sant och äkta, vem som än säger det. I de primitiva naturreligionerna kan vi finna stora, djupa och äkta sanningar. Den Helige Ande kan tala genom oväntade munnar. Vi har en positiv grundsyn på allt som är sant och äkta, vem som än säger det. På något sätt tror vi, att det är vår egendom, eftersom det är Gud, som har ingett det. Det kan vi kalla den dialogala karaktär, som den Katolska Kyrkan har. Hon säger ju, att var och en som vill komma i samtal med mig välkomnar jag. Det ser vi väldigt tydligt i påvens attityd, i mötet med andra religioner, med andra kulturer. Det är väldigt viktigt. Det är intressant. I Svenska Dagbladet stod det att chefen för fredsinstitutet sade, att här i Sverige har man ännu inte uppmärksammat vilken roll påven har haft i försoningsprocessen med de andra religionerna, och att han därför borde få fredspriset. Det återspeglar grundhållningen, att Kyrkan ser sig som den innersta cirkeln, men går man ända ut i cirklarnas ytterkanter, kan man finna sanningskorn, spår av Guds skapande sanning och kärlek. Det gör att man kan känna igen Kyrkans väsen, där vi ibland minst anar det. Detta är en personlig grundhållning, som en katolsk kristen har till de människor hon möter. Vi kan te ett exempel. Som katolik hamnar man på en arbetsplats, där det finns muslimer och svenska agnostiker. Den ene av dem har kanske ett sanningskorn och den andre ett annat. En sekulariserad svensk är ofta präglad av global solidaritet. Fullheten finns i den katolska tron. Men överallt finns små korn, som hjälper oss i mötet med människor. Ofta finns det inlindat i arvsyndens smuts. Därför måste man alltid urskilja, man måste på något sätt göra den här processen levande.

För att då sammanfatta ordet ecklesial skulle jag vilja säga, att det är den här katolska ryggmärgskänslan. Jag är en del av Kyrkan, jag är inte en individ, som själv tänker ut en massa fyndiga saker för att rädda världen. Jag tar emot brudgummens gåva i Kyrkan. Jag blir kristen där. Jag tror på Gud och på evangeliet, för att Kyrkan säger, att det är så. Ibland är det en ganska fordrande process. Ibland säger Kyrkan saker, som jag inte alls vill höra. Gud låter sig förmedlas till mig genom Kyrkan. Kyrkan har rätt att granska mitt inre liv. Här värjer sig väldigt många, när Gud har sagt, att jag skall göra si eller så. Typexemplet är då någon som vill gå i kloster eller bli präst. Han är helt klar över det. Sedan kommer biskopen eller abbedissan och säger: nej vi tror inte, att du är kallad. Det kan vara oerhört svårt för människor i vår tid att lita på, att jag är inte kallad till det. Men har de den här katolska ryggmärgskänslan, då kan de som Maria säga ja, fiat, amen. Kyrkan bygger på, att Gud låter sig förmedlas, och Gud låter sig även förmedlas av syndare. Det är här vi kan komma till den katolska skandalen. Ibland har man anfört det som det störta tecknet på Guds trofasthet, att han låter sig förmedlas av Kyrkan, även när hon i sina lemmar är syndig. En syndig präst som firar mässan firar den lika giltigt som padre Pio eller ett stort helgon. Det är väldigt svårt för de rester av den protestantiska individualismen, som finns i oss, att acceptera. Min församlingspräst är så likgiltig. Han röker hellre cigaretter än går och besöker folk. Han firar mässan lika giltigt som Johannes av Korset eller padre Pio. En påve som Alexander VI, som bröt mot nästan alla Guds bud, förvaltade ändå sanningens skattkista. Han fördärvade inte trons verklighet. Alla de här paradoxerna måste vi även smälta som katoliker. Allt detta pekar tillbaka på brudgummens trofasthet mot bruden. Att Gud förblir trogen, det är det som det kommer an på. Han tillåter inte sin Kyrka att ta fel, när det gäller trons sanning och verklighet. Han är med henne till tidens slut, han överger henne inte, hur mycket hon än i sin mänskliga form avfaller från honom, hur illa det än står till i Kyrkan. Vi har ju de här djupa vågdalarna i Kyrkans historia. Det är det som i sista hand är ett apologetiskt argument.

Jag skall då avsluta med den lilla klassiska historien, som ni nog har hört. Det var Napoleon som mötte Pius VII:s statsekreterare, kardinal Consalvi. Som alla diktatorer stampade han med foten och sade, jag skall krossa er kyrka. Då sade den påvlige statsekreteraren. Jag "sir," det är det vi har försökt göra i 2000 år, men vi lyckas inte. Vi människor gör genom vår svaghet vad vi kan för att fördärva Kyrkans helighet, men det lyckas inte, för det är Guds trofasthet, det är hans trohet mot löftena som bär Kyrkan genom tiden. I eftermiddag skall vi då se på, att det finns i alla fall en människa med vilken Gud har lyckats, jungfru Maria. Det behöver vi också för att förstå hela innebörden i ordet ecklesial.

Herre Jesus Kristus, vi tackar dig för din trofasthet mot din Kyrka. Den trofastheten bär oss in i det eviga livet.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu