Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Föredrag/Reträtt


Att leva eukaristiskt

Reträttföredrag i samband med biskopsvisitation i Vår Frälsares församling
Malmö den 23-25 mars 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

I eukaristin som är Kyrkans stora tacksägelse får vi kraft, glädje och styrka att leva i tacksamhet för Guds stora verk och hans ständiga omsorg och kärlek. Men vi kan också välja att leva i otacksamhet. Under sitt liv på jorden fick Jesus erfara otacksamhet. Den som har älskat oss mest av allt och gett sitt liv för oss på korset fick erfara otacksamhet. Frågan är om vi också är delaktiga i den otacksamheten eller om vi har den djupa tacksamhet mot Jesus Kristus och hans himmelske Fader, som gör att vårt liv är genomsyrat av tacksägelse.

Vi skall försöka se hur vi kan växa i tacksamhet mot Gud som har gett oss allt. Vi har fått livet av våra föräldrar, men i sista hand är det Gud själv som gett oss det. I vår tid är det ingen självklarhet att föräldrarna vill låta sina barn ta emot livets gåva. Vi måste vara tacksamma mot våra föräldrar som lät oss födas. Det är så många barn som inte får födas till detta livet.  Hela vårt liv borde vara ägnat åt att visa tacksamhet. Otacksamhet är världens lön säger man. Men Guds lön är tacksamhet. Jesus väntar på vår hjälp i varje lidande människa för att kunna visa oss tacksamhet. Hela vårt liv kan mer och mer bli upplyst och förvandlat av tacksamhet och tacksägelse.

Kyrkans centralsakrament heter eukaristi, tacksägele. Varje gång vi går till eukaristin kan vi bli ännu mer förvandlade till att bli tacksägelsens heliga folk. Då måste vi också öva oss i vardagen. Vi kan försöka att komma ihåg hur många gånger vi säger tack under en dag. Om vi känner en djup tacksamhet mot Gud för att han har gett oss så oerhört mycket, då avspeglar det sig också i vårt sätt att se på andra människor. Tackar vi också dem som inte alls är så vänliga eller omtänksamma? Också svårigheterna är något vi måste tacka för, för att inte fastna i missnöje och bitterhet.

Denna tid av kyrkoåret, passionstiden och påsktiden, är så viktig när vi får tacka Gud för den största gåvan av allt, att han genom Kristi kors och uppståndelse öppnar vägen för oss till det eviga livet och den eviga härligheten. Vi skulle kunna säga att i evigheten har vi ingenting annat att göra än att tacka, prisa och lova Gud. Vi vet inte så mycket om hur vi skall tillbringa det eviga livet mer än att vi skall leva i ständig tacksägelse och lovsjunga Gud. Då är det bäst att börja öva redan nu, annars tycker vi kanske att det blir tråkigt i himlen, där det inte finns surfplattor och internet. Vi kan inte riktigt föreställa oss vad det innebär att leva i ständig lovsång och tacksägelse till Guds ära, om vi inte har börjat att öva oss med det redan här på jorden.

Vi får se på hela livet som en gåva som Gud har gett oss även om det ibland är lite jobbigt. Vi har våra små skavanker både inombords och kroppsligt, men om vi kan tacka Gud också för det, blir det lite lättare. Motgångar, problem, konflikter blir ofta svårare för att vi gör dem tyngre än vad de är. Om vi kan börja öva oss i att tacka Gud, blir livet annorlunda. Det blir lättare på ett sätt. Det trollar visserligen inte bort problemen, konflikterna och svårigheterna, men vi ser på det svåra i ett annat ljus.

Det gäller inte minst denna vecka när vi får gå med Jesus och hjälpa honom att bära korset. Att tacka Gud för det som är vårt kors är inte lätt, men det blir lite lättare när vi ser det som en nåd, en gåva, att vi får hjälpa Jesus att bära hans kors genom den lilla bit av korset som drabbar oss. Ibland kan det kännas övermäktigt. Ibland böjs vi ner till jorden som Jesus själv. Men om vi har attityden att se Jesu kors och lidande anlete också i svårigheterna, problemen, konflikterna, förändrar det svåra karaktär. Det kanske inte sker objektivt sett men på det sätt vi uppfattar det, för vi har friheten att ta emot livet som det är. Vår tids andliga klimat är missnöje. Någon har sagt att den enda ideologi som fungerar i vår tid är konsumismen. Människan är då i första hand konsument som konsumerar varor och tjänster och samlar på dem. Man blir aldrig riktigt nöjd, för man vill ha en bättre vara eller en bättre tjänst. Om vi ser på livet som konsumenter blir vi alltid missnöjda.

Några kanske säger, att vi kristna inte är påverkade av den synen. Vi går i kyrkan och läser Bibeln och vi är inte alls präglade av det. Ändå överöses vi hela tiden med reklam och propaganda för allt möjligt och vi blir präglade av det. Det gör att det ofta smyger sig in missnöje. Vi undrar varför livet inte blir bättre. När vi ser på kyrkan och det andliga livet kan vi ibland fråga, varför vi sjunger de tråkiga psalmerna, när det finns roligare saker. Det är lätt att vi tar över världens sätt att se på allting som en underhållningsvärld, där det ständigt skall hända något roligt. Prästernas uppgift är inte att underhålla, utan de är här för att hjälpa till att se vad som är viktigt i livet. Det kan kännas tråkigt i kyrkan, men det skall kanske vara lite tråkigt för den gamla människan, som ständigt vill underhållas, få något nytt, roligt och omväxlande, nya produkter och häftigare musik. Vi frestas att alltid vara missnöjda och att det aldrig blir som vi hade tänkt oss. Det finns alltid något bättre att hoppas på, istället för att tacka Gud för det han ger oss just nu.

Vi kan tacka Gud för den som sitter bredvid oss i kyrkan, även om det är vår värsta fiende, istället för att satsa vår söndag på Ikea eller Mobilia. Det är något stort att det finns människor som dag efter dag, söndag efter söndag troget kommer till kyrkan. Det är något en kyrkoherde är tacksam för och kan tacka Gud för. Vi kan också tacka för varandra och säga tack till någon efter mässan: tack för att du var här i dag, det hjälpte mig. Att vi tackar för varandra kan förändra atmosfären i församlingen, i klassen och i skolan. Vi kan tacka för kompisarna i skolan och även för läraren. Om någon tackar för en fin lektion kan livet ändras för läraren.

Vi får del av Jesu egen tacksamhet mot sin himmelske Fader varje gång vi firar eukaristin. Vi får liksom en injektion av tacksamhet och tacksägelse, när vi tar emot den största gåva vi kan få här på jorden: Jesus Kristus närvarande i kommunionen. Därför är det så viktigt att vi också ger oss tid för tacksägelse. Påven Franciskus säger, att efter evangeliet och predikan skall vi ha en stunds tystnad och tacksägelse för att tacka för predikan och evangeliet. Vi behöver ge oss tid för att smälta det vi har tagit emot, för annars glider det lätt bort. Efter en timme glömmer vi ofta vad evangeliet handlade om. Men någonting bevaras när vi tar emot Guds ord som Guds personliga gåva till oss. Gud har något att säga till oss, han vill något med oss. Han vill ge oss någonting. Då måste vi också ha ett inre förhållningssätt som gör att vi ser på livet och på tillvaron som gåva, nåd och inte bara som en konsumtionsprodukt, vilket lätt kan smyga sig in.
I eukaristin, i mässan, får vi öva in det vi kan kalla ett himmelskt

örhållningssätt på tillvaron. Vi får se på allt som nåd, en gåva som Gud ger oss. Hela livet med allt vad det rymmer är en enda lovsång. Det gäller även om livet har sina svårigheter, sin kamp och sina tvivel. Det är därför vi går korsvägen under den här tiden. Det är därför vi begrundar korsets mysterium, för Jesus är också där med oss. Vi ser först att vi ställs inför krav, att det är jobbigt och besvärligt, men så småningom kan vi inse att just där vill Jesus möta oss. Han vill dela det svåra med oss, att bli ensam och övergiven. Det dröjer innan vi förstår att det är så. Det kan vara mycket svårt att tacka Gud för att han är med oss, även om de andra vänder oss ryggen. Han hjälper oss att hantera människors ovilja, ondska och svaghet.

Ibland är det just när ingen annan finns vid vår sida som vi kan förstå och tacka Gud att han alltid är med oss. Man säger ibland att den enda inskränkningen av Guds allmakt är att han inte kan överge oss. Han kan inte svika oss, eftersom hans väsen är barmhärtighet och kärlek. Det är ofta i de svåraste ögonblicken i vårt liv som vi kan förstå att Gud alltid är med oss. Han kan inte överge oss, för det är hans väsen att vara den barmhärtiga, medkännande kärlek som bär oss genom livet. Då kan vi inte låta bli att tacka honom, också för det tunga och svåra. Då märker vi också att det inte är riktigt lika tungt och svårt.

Tänk efter, vad det är som just nu är svårast i ert liv. Det kan vara jobbet ni inte fick, släktingen som inte kom på besök, kompisen i skolan som svek er eller sjukdom. Vi kan tacka Gud för det som just nu är tyngst och svårast i vårt liv, kanske inte omedelbart och hurtfriskt. Om vi kan se att det är Jesus som låter oss dela hans kors, blir det inte riktigt lika svårt. Vi kan inte trolla bort korset och svårigheterna, men vi kan kyssa Jesu heliga kors som vi gör på långfredagen. Det är en av liturgins mest talande gester när man ser människor, som knappt kan gå utan måste ledas fram, som absolut måste falla ner och kyssa Kristi kors. De har förstått att det som var svårast i deras liv vill Jesus dela med dem. Där vill han möta dem för att ge dem kraft, när ingen annan tar vid och ingenting annat hjälper.

Det är inte lätt att kyssa den hand som korsfäster oss, men Jesus har tagit på sig också vårt lidande, vårt kors, det som vi inte klarar av. Därför är det så viktigt att tacka honom också för det som egentligen är för tungt, obegripligt och meningslöst. Då kan det förvandlas till något som bär frukt. Jesu kors vill visa oss att det som var världens största förbrytelse har blivit världens största nåd genom Guds barmhärtighet. Jesus har tagit på sig all världens synd, ondska och lidande för att göra det till en väg till uppståndelse. Det betyder inte att vi skall bli passiva och låta bli att motverka det som är ont och svårt. Tvärtom. Men i det oundvikliga lidande som ibland kommer över oss, måste vi känna igen Jesu lidande anlete, att han är med oss.

Under medeltiden vördades en tagg från Jesu törnekrona i domkyrkan i Skara. Den försvann under reformationen, men man säger att någonstans i murarna i kyrkan finns den heliga törntaggen. Paulus talar om att det är en tagg som ständigt sticker honom (2 Kor 12:7). Han har inte förklarat vad det egentligen var. Vi har alla en tagg, ett sår, något som vi kämpar med, lider av och inte riktigt kan bli av med. Det kan vara vad som helst. Det kan vara att vi aldrig fick den kärlek av våra föräldrar som vi hade hoppats på eller att livet inte blev som vi hade tänkt oss. Det är någonting i oss som aldrig blev riktigt som vi hade tänkt oss och som vi kämpar med. Då kan vi förstå att det är vår törntagg, vår delaktighet i Jesu heliga lidande, som kan hjälpa och bära oss genom livet.

Vi kan tacka Gud också för vår törntagg. Det är inte lätt och det skall inte vara lätt, men om vi kan tacka Gud också för det tunga och svåra, blir livet mindre tungt och svårt. Det vill Jesus lära oss i dag. Det kan förändra mitt liv till att bli en tacksamhetens människa istället för en gnällspik som präglas av missnöje. Det kan förändra ett ansikte. Vi ser ofta att mungiporna går neråt. Sitter vi på bussen eller på tunnelbanan ser vi mycket dystra ut, men det behöver vi inte göra. Vi kan försöka att istället tacka Gud för varandra. Min önskan och förbön för denna församling är att ni tackar varandra lite mer. Det kan förändra atmosfären och ge ett nytt hopp och att ni mer blir tacksamhetens än missnöjets folk. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu