Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Stiftssynoden 1995

för Stockholms katolska stift i Vadstena (dess första omgång i april månad)

Den 16 juni 1995 hos Mariadöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Del II

Ett dokument berör ”Det kristna livets källor”. Det är mycket inriktat på liturgin och sakramenten. I det ursprungliga utkastet hade man ställt upp ett slags teser, men i beredningsgruppen gick man ifrån den uppställningen. Det luktade kanske Luther! Naturligtvis var det ursprungligen mer pedagogiskt upplagt, men det blev i alla fall en flytande text som, efter olika omarbetningar, kom att centreras kring Guds ord och sakramenten. En liten svaghet är att den personliga bönen inte fick ett eget avsnitt, men den kommer ändå in under alla avdelningar. Bönen möter oss på alla plan: i Guds ord, i sakramenten och i de andra alla andliga kraftkällorna. Därför får vi ändå säga att man försökt få med hela detta andliga källsprång.

Som sig bör börjar dokumentet med en hänsyftning på den treenige Guden. ”Den treenige Guden är källan till allt liv”. Här har själva det kristna livet sin enda stora källa. Först börjar inledningen med att peka på att människan är skapad till Guds avbild och redan från början är kallad att leva i vänskapens förbund med honom. Trots att hon har syndat överger Gud henne inte utan söker henne för att hon skall vända om till honom. I själva skapelsen finns det spår av Guds kärlek. Gud vill möta henne redan på detta plan. Vi ser att det finns en längtan i varje människas hjärta efter mötet med Gud. Denna längtan ser vi spår av inom alla religioner och kulturer.

Här börjar man alltså enligt den klassiska synen på skapelseplanet. ”Inom Treenigheten lever Fadern och Sonen som ett jag och ett Du i en enda kärleksgemenskap i Andens enhet. Sonen, som är Guds eviga ord, har blivit kött i Jesus Kristus som är Guds tilltal till oss”. Man sätter inkarnationen mycket centralt. Här ser vi att Gud vill möta oss på ett ännu mer personligt sätt och ge oss del av sitt eget liv. I Jesus Kristus kallar Gud oss till gemenskap med sig själv. I sig själv är Gud redan gemenskap. Den treeniga gemenskapen, som avspeglas i Kyrkans gemenskap, där var och en av oss leds in i den personliga gemenskapen med Gud och med varandra, är ett tema som är mycket starkt i traditionen och i Andra Vatikankonciliet. Genom Kyrkans ord och sakrament får vi del av Guds egen verklighet och förs allt längre in i vänskapen med Jesus Kristus och med Fadern.

Denna text, där man känner igen många tankegångar från konciliet, är nog den mest dogmatiska av alla. Så kommer ett uttryck som väckte lite debatt på synoden. Det står att ”den Katolska Kyrkan på ett särskilt sätt har fått förvalta inkarnationens fortsatta mysterium”. Då kom det rektioner både från icke-katolska observatörer och från några deltagare i synoden att man alltför mycket betonade den Katolska Kyrkans särställning. I det andra redaktionsutskottet blev det en liten accentförändring. Man säger då att den katolska traditionen har fått förvalta inkarnationens fortsatta mysterium. Och så förklarar man den sakramentala realism som är speciellt framträdande i katolskt liv. Men så tillägger man: ”liksom den ortodoxa har fått betona nådens mysterier och den protestantiska ordets kraft”.

Här försökte man gå de andra traditionerna till mötes. Men vid det sista mötet var det någon som sade att på denna punkt måste man vara lite försiktig, för man kan lätt likställa andra traditioner med vår. Det är mycket svårt att hitta en avvägning som betonar den Katolska Kyrkans unika ställning utan att för den skull helt skjuta undan de andra. Det var en av de punkter som hela tiden återkom under synoden. Så fort de protestantiska observatörerna luktade lite triumfalism eller att man glömde bort dem, började de röra på sig. Det kanske kommer att uttryckas i själva inledningen.

Det skall alltså till dokumenten komma en inledning som pater Carlberg skall utforma. Det gäller då att hitta några formuleringar som gör helt klart att detta är ett inomkatolskt dokument som skall belysa den Katolska Kyrkans situation i Sverige och hennes framtida pastorala uppdrag, men att man samtidigt räcker ut en hand till de andra kristna samfunden. En av de svåraste punkterna i alla dokumenten är att hitta ett sätt som betonar den Katolska Kyrkans särställning och unika plats men utan att för den skull helt skjuta undan de andra traditionerna. Det är hela tiden en avvägning.

Här ser vi ekumenikens stora betydelse i vårt stift. Med en viss stolthet får vi säga, att ingen av de andra kyrkorna och samfunden i Sverige skulle ta så stor hänsyn till de andra.  Vi kan inte tänka oss att det strömmar in en mängd katolska delegater på Svenska kyrkans kyrkomöte och säger ifrån att man inte får kallar sig Svenska kyrkan, för katolikerna är också en kyrka i Sverige. Vi får vara lite stolta att vi vågar ta utmaningen att bjuda in andra. Observatörerna var själva förvånade över att vi helt öppnade fönsterluckorna och lät utomstående få en inblick, också i våra interna svårigheter och motsättningar. Allt försiggick inför öppen ridå. Det är ganska unikt att man vågar göra det. Det tyder på en andlig kraft att man inte skjuter svårigheter under mattan. Men det är också en ständig balansgång och det gäller att hitta tonvikten på den katolska uniciteten, som vi aldrig får prisge, och samtidigt respekten för de andra traditionerna. Det är inte helt lätt i alla sammanhang.

Den sista paragrafen i inledningen sätter Maria i centrum. Det är tyvärr enda gången hon klart kommer fram i ljuset i dessa dokument. ”I Jungfru Maria som villigt tog emot ordet i sitt kött, ser vi Kyrkans urbild. Hon visar oss vad det är att ta emot Guds ord och förvandlas av det. Vi ser också i henne hur Gud gör sig beroende av människor för att göra sig känd. Så stor är vår mänskliga värdighet att vi får ge Gud till varandra”. Samtidigt som vi får denna värdighet inbjuds vi att leva i bönens vänskap med Gud. I Maria ser vi det främsta exemplet på vad den personliga bönen är. Här betonas tre viktiga uppgifter som Maria har. Hon tar emot Ordet i sitt kött. Hon är Gudaföderska. Samtidigt är hon Kyrkans urbild och urbilden för den kristna bönen.

Det är tonvikter som vi känner igen från det Andra Vatikankonciliets syn på Maria. Samtidigt är det uppgifter som också kristna från andra kyrkor och samfund borde kunna acceptera. Man betonar det hos Maria som är allmänkristet gods.

Allt det som Jesus har uppenbarat för oss under sitt liv på jorden möter oss nu i ordet och sakramenten. Efter de olika redigeringsförslagen kom vi fram till att dela upp materialet på två stora huvudrubriker: Guds ord och Sakramenten. Den första paragrafen handlar alltså om Guds ord. ”Gud kallar oss genom sitt ord som är levande och verksamt. Där uppenbarar han sig för att göra oss förtrogna med sitt sätt att tänka och vara. I sitt ord uppenbarar Gud vem han är. Liturgi, sakrament och personlig bön bygger alla på Guds ord i Bibeln”. Här har vi de tre grundkällorna för den enskildes kristna liv: liturgin, sakramenten och den personliga bönen. Men den personliga bönen får alltså ingen egen rubrik, utan den vävs in i allt. Genom sitt ord bultar Gud på vårt hjärtas dörr och vi är kallade att öppna den på vid gavel och ta emot honom med vördnad och uppmärksamhet. ”Guds ord vänder aldrig tillbaka fåfängt. Det är i sig självt effektivt och fruktbart och har sakramental kraft. Och vi förvandlas när vi får smaka Guds goda ord”. Den lilla inledningen om Guds ord vill teologiskt förklara Guds ords verkan i vårt liv.

Sedan kommer man in på Guds ords plats i gudstjänsten. Varje liturgi, varje gudstjänst är Guds tilltal till Kyrkan, hans älskade brud. Ett tilltal väntar alltid på svar. Ambrosius (c: 340-397) säger: ”Honom talar vi till, när vi ber och honom hör vi, när vi läser orden från Gud”. Det är det patristiska sättet att se på liturgin. Vi hör Gud själv, när orden läses. Och vi svarar i vår bön, när vi använder hans ord. Här blir vi kallade av Gud och drivna av Anden att besvara Kristi kärlek. Gudstjänsten är alltid ett möte mellan Gud och oss, ett trinitariskt möte. Detta möte återspeglas i mötet och dialogen mellan präst och församling i gudstjänsten. Prästen representerar Kristus. Det förutsätter att alla är uppmärksamt närvarande och svarar.

Så kommer några praktiska uppmaningar. Vördnaden för Guds ord gör att det bör läsas utan brådska, korrekt och tydligt. Uppgiften som lektor förutsätter personlig lämplighet och utbildning, både i förmågan att läsa och i texternas budskap. Förmågan att läsa riktigt kanske inte alltid är så väl utvecklad i våra församlingar. Men det är mycket viktigt att texten framförs på ett väl förberett och lämpligt sätt. Man behöver inte ha svenska som modersmål, men det krävs att man läser riktigt och är insatt i texternas budskap. Evangelieboken, symbolen för Kristi närvaro i ordet, skall särskilt vördas.

Sedan kommer ett ganska långt stycke om predikan. Tidigare var det en egen rubrik om förkunnelse och predikan. Men här har man infogat det i stycket om Guds ord. Predikan eller snarare homilian är en huvuduppgift för den som mottagit vigningens sakrament. Här är det lite besvärligt på svenska med orden predikan och homila. Egentligen är det skilda ting. I mässans liturgi är homilan förbehållen den vigde ämbetsbäraren, som har Kyrkans uppdrag att inom ramen för ordets liturgi och i synnerhet i mässan utlägga Skriften. Så citeras Ein kleines liturgisches Wörterbuch av Rupert Berger.

Predikan däremot är en självständig liturgisk handling, eventuellt inramad av bibelläsning, sång och bön. Där behöver det inte vara en vigd ämbetsbärare. Det kom till en diskussion om formuleringen i denna fråga. Så småningom enades man om att ”när förutsättningarna föreligger bör lekmän uppmanas att tala inför församlingen”. I början stod det lite mer restriktivt. Men då ingrep biskop Kenney och sade: ”Det måste uttryckas mer positivt, eftersom den kyrkliga lagboken ger denna möjlighet”. Men i praktiken kan predikan ledd av lekmän ge upphov till vissa svårigheter i våra församlingar. På ett ställe var det en lekman som skulle tala om familjen, kanske på heliga familjens söndag. Men då blev predikan för lång, en halvtimme. I Bebådelsekyrkan har dominikansystrarna nu fått uppdraget att ”tala inför församlingen”. Det handlar alltså inte om homilian, en uppgift som aldrig en icke vigd lekman kan få. På svenska är svårigheten att predikan och homilian förefaller vara detsamma för nästan alla. Man vet inte skillnaden och därför använder man språkbruket att ”tala inför församlingen”, något som dominikansystrarna alltså har fått tillstånd till, men det är inte alla som är helt överförtjusta över det.

Det kan konkret vara mycket svårt med de lekmän som skall ”tala inför församlingen” och därför har man försökt hitta en kompromissformulering genom tillägget: ”när förutsättningarna föreligger”. Så är inte alltid fallet, men biskop Kenney ville alltså att det skulle uttryckas på ett mer positivt sätt. Här kan det bli mycket debatt och här fordras det mycket klara riktlinjer från stiftledningens sida. ”Att tala inför församlingen” kan inte ha samma tyngd som en homilia, för där talar den vigde ämbetsbäraren i kraft av sitt ämbete. Men det förstår inte alla. Det finns en väldig okunnighet, även om mer väsentliga ting.

Man berättade en liten lustig historia, också från Bebådelsekyrkan. De hade haft en kommuniongudstjänst ledd av en kvinna som hade tillstånd. Men kyrkoherden fick höra några äldre damer säga att det var väldigt fint och att hon gjorde det så bra. Men damerna undrade varför hon inte läste förvandlingsorden. Det var ändå fromma damer som hade gått i mässan i många år. Då förstår man vilka avgrunder av okunnighet det finns. Gång på gång upprepas det under synoden att det fordras mycket upplysning och undervisning. Det finns en stor okunnighet ute i våra församlingar, även bland människor som borde veta bättre. Här är behovet av undervisning och fortbildning enormt. Man får inte förutsätta någonting. För de flesta är homlian det enda forum för undervisning de får. Det är egentligen där vi möter gudsfolket. Det är en försvinnande liten del som deltar i studiecirklar och annan form av undervisning.

Vi måste alltså räkna med homilian stora betydelse. Här blev det lite diskussion prästerna emellan. Klassiskt sett skall homilian bara vara en utläggning av dagens texter, framför allt evangeliet. Men eftersom grundläggande undervisning i katekes fattas för så många, är det också ett pastoralt behov att få in någon elementär undervisning, också i homilian.

Sedan kommer något om hur homilian skall utformas. ”Vördnaden för Guds ord och respekten för församlingen förutsätter att homilian är väl förberedd, såväl genom personlig bön och meditation som genom studier”. Den personliga bönen krävs alltså. ”Predikanten skall bara förmedla det mysterium som är större än han själv och måste därför låta sig förvandlas av ordet”. Det krävs en personlig böneinlevelse i Guds ord för att kunna förmedla ordet genom homilian på ett trovärdigt sätt. ”Homilian skall ha en mystagogisk inriktning, dvs. leda åhörarna till ett personligt möte med Guds mysterium. Den skall förmedla Kyrkans tro och genomsyras av bibelordet och liturgins anda och kraft. Den skall lyfta in uppenbarelsen i vår vardag och kasta ljus över vår konkreta situation”. Det är inga småsaker som krävs och det sägs ännu mer. ”Homilian får inte undvika svårigheterna i bibeltexterna och i vårt kristna liv. Korset finns där och måste belysas, men alltid på ett hoppingivande sätt. Gud skall förkunnas i hela sin befriande verklighet. Homilian skall rikta sig till hjärtat”. Så var den sista meningen formulerad från början utan vidare förklaring. Men då reagerade Gunnel Vallquist och sade att man måste göra tillägget: också till hjärnan. Då har man förklarat hjärtat i biblisk mening som förstånd, känsla och vilja, alltså människans grundförmögenheter att förmedla tro, hopp och vägledning.

Homilian riktar sig till de troende men helst så att de icke-troende vill tjuvlyssna. Här är det Anders Piltz som citerar Krister Stendahl. ”Den får inte underskatta åhörarna, men måste också vara en hjälp till andligt växande på egen hand. Den bör inte fastna i detaljer utan genast ro ut på djupt vatten och lägga ut näten där och föra fram till Kristus. För att vara verksam får den inte bli för lång”. Den sista meningen kommer från Gunnel Vallquist.

Det är ett mycket krävande program. Det kom också fram i gruppen att man ofta, men inte alltid, är lite missnöjd med sättet att framföra homilian. Den är inte alltid så väl förberedd. Här fordras det mycket av prästen. Man bävar alltid när man skall predika, för det är en så stor uppgift att man känner sin oförmåga och litenhet väldigt starkt, sade någon. Men det skall också vara en uppmuntran till ett djupare personligt inträngande i ordet och i den personliga bönen. Det är en stor uppgift som kräver mycket av prästen. Det beror naturligtvis på att homilian är det enda forum där hela Kyrkans undervisning kommer ut.  I vårt stift får vi räkna med att de flesta aldrig läser katolsk press. Många har inte tillgång till katolsk litteratur och till föredrag. Homilian är egentligen det enda forum där vi möter hela gudsfolket.

 

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu