Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Föredrag/Reträtt


Att leva eukaristiskt

Föredrag vid reträtt på Berget,

Rättvik 18–21 juni 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi börjar vår reträtt med Johannes av Korsets ord

En evig källa har i lönndom runnit. Jag vet så väl var den sitt läger funnit. Dess uppkomst vet jag ej, ty den har ingen, men vet all uppkomst är den själv för tingen. Jag vet att i skönhet har den ej sin like, att därur dricker jord och himmelrike. Jag vet att i det flödet utan botten har ingen vadat mot en strand och nått den. Dess glans kan intet skymma och förställa. Jag vet allt ljus har där sin ursprungskälla.

Det är några rader ur en dikt av Johannes av Korset (1542–1591) som heter ”Sång av själen som fröjdar sig åt att känna Gud genom tron”. Den första frågan till oss alla är, om det är vår stora glädje att vi känner Gud genom tron och att vi vill växa in ännu mer och förvandlas av denna glädje. Det är därför vi är här på reträtt. Annars kunde vi ha åkt till Mallorca eller Ullared! Vi anar att Gud vill föra oss allt djupare in i den glädje som är hans, så att hela vårt liv blir upplyst av den, och vi kan leva i ständig tacksägelse och lovsång och bli det vi är menade att bli: en homo eucharisticus, en tacksägelsens och tacksamhetens människa, som har funnit vår skatt i Gud.

Dikten är ett sätt för oss att leva oss in i Treenighetens mysterium och öppna oss för Guds innersta veklighet. Vi tror på en treenig Gud, på Fadern, Sonen och den Helige Ande. Varje mässa börjar i Treenighetens namn: ”I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med er alla”. Mässan slutar med välsignelsen i Treenighetens namn. I själva liturgin blir vi impregnerade och omvandlade av Treenighetstron för att sedan bära ut detta budskap och leva av det i vardagen. Påven Johannes Paulus II (1920–2005) skrev: ”Treenighetsdogmen uttrycker sanningen om Guds inre liv och inbjuder oss att ta emot detta liv”. Gud vill att vi skall dela detta liv. Det går som en röd tråd genom hela uppenbarelsen, att Gud vill yppa sin innersta hemlighet, att han är Fader, Son och Helig Ande.

Det är inte bara något yttre och långt borta, utan detta liv, detta levande vatten, skall springa upp inom oss. Det har det redan gjort genom dopet. Vi är alla delaktiga av detta liv genom dopet. Det är inte något främmande och långt borta, utan vi har det inom oss. Mer och mer kan vi bli förvandlade av detta livgivande, levande vatten och också dela med oss av det. Vi är skapade till Guds avbild. Det glömmer vi lätt.

Speciellt glömmer vi att de andra är skapade till Guds avbild. Det underbara är att varje människa bara genom att vara till kan lära oss något om Gud. Vi kan aldrig nog begrunda att Gud i sin ofattbara godhet ständigt sänder sin avbild till oss, hurudan denna människa än är. Även den största syndare bär med sig denna avbild. Även om han eller hon gör sitt yttersta för att dölja det, går det inte. Kan man inte vara någonting annat kan man i alla fall vara ett varnande exempel!
Det är oerhört viktigt att komma ihåg att den mänskliga värdighet, att vara Guds avbild, som vi har fått genom skapelsen, finns kvar. Hur förnedrade eller fördärvade av synden vi människor än kan bli, finns det en skönhet och en godhet kvar, som är Guds nåd och gåva. Meningen är att detta skall bli avstamp till en gudslikhet. Särskilt i Östkyrkan betonar man mycket starkt den avvägningen. Genom skapelsen är vi Guds avbild och genom frälsningen skall vi bli mer och mer till Guds likhet.

Vi ser tydligast i helgonen att de släpper igenom Guds ljus, Guds kärlek, men vi är alla kallade att gå in i denna förvandlingsprocess, så att Guds likhet mer och mer kan stråla fram. Det sker i hög grad genom Kyrkans sakrament. Eukaristin ger näring, föda till att inifrån likgestalta oss mer och mer med Kristus. Genom skapelsen blir människan, säger kyrkofäderna capax Dei. Hon blir kapabel att ta emot Gud. Hon är ett tomrum som kan uppfyllas av Gud, eller för att tala med Teresa av Avilas (1515–1582) kanske mer vardagliga språk är människan en tvättsvamp som kan suga upp det levande vattnet från Gud. En tvättsvamp kan bli mycket full av vatten. Samtidigt finns det en dubbel aspekt, för tvättsvampen delar med sig av vattnet. Så är det också med oss. Ju mer vi delar med oss av det levande vatten vi har fått, desto mer kan vi uppfyllas av det förnyande, förvandlande vattnet.

Genom frälsningen, säger kyrkofäderna, blir människan också particeps Dei, delaktig av Gud. Gud tar sin boning i oss genom dopet. Vi blir ett Andens tempel, säger Paulus. Gud lever och verkar inom oss. Allt detta måste då, som Johannes säger till oss, fylla oss med glädje över att vi får känna Gud genom tron. Mer och mer kan vi förvandlas av trons glädje genom evangeliets kraft, så att vi också kan sprida det levande vattnet och bli delaktiga av Guds dröm att allt skall förvandlas genom hans nåd. I Johannesevangeliet läser vi: ”Den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten som jag ger honom skall i hans inre bli en källa med vatten som springer fram till evigt liv” (Joh 4:14).

Tänk om vi kunde se att vi själva bär denna källa med livgivande vatten inom oss. Källan kan både ge oss själva glädje och styrka och också hjälpa andra att upptäcka Gud. Vi måste tro att vi kan hjälpa andra människor att upptäcka Gud. Vi som är skapade till Guds avbild och genom hans nåd har blivit hans tempel kan yppa någonting om vem Gud är för människor omkring oss. Det sker inte bara genom våra ord utan också genom vårt sätt att vara. Vi har mer och mer förvandlats av Guds nåd genom dopet, genom eukaristin, så att någonting har fastnat. Ibland märker vi det inte själva, och det är bäst så, för om vi märker det kan vi själva ta åt oss äran. Vi får aldrig glömma att vi också kan snubbla på vägen och haka upp oss.

Det kristna livet är också en ständig reningsprocess. Den heliga Birgitta (1303–1373) talar om Gud som en tvätterska som håller på att tvätta mänskligheten för att rena den från dess synd. Frågan är om vi mest hakar upp oss på fläckarna eller på resultatet. En av de viktigaste frågorna under vår reträtt är, om vi mer är en tacksägelsens och lovsångens människa eller mer en klagosångens och gnällets människa. Det finns något av bägge delarna i oss. Vi får klaga och vara missnöjda, men inte hela tiden. Genom arvsynden är det lite lättare att bli gnällets och missnöjets människa. Det gäller speciellt i vår tid, som är så präglad av konsumismen, som mycket bygger på att vi måste vara missnöjda med det vi har för att köpa något nytt. Har vi en fin, gammal rock förstår vi att den plötsligt inte är så fin längre, för det finns något ännu finare. Vi får inte vara tacksamma och förnöjda med det vi har, utan vi måste längta efter något annat. Naturligtvis får vi ibland förnya vår garderob, men missnöjet kan mycket lätt smitta av sig på vår inre människa, så att vi lätt fastnar mer i det som är fel och längtar efter något annat. Det är ganska subtilt.
Vi måste också vilja gå vidare i vår andliga utveckling. Här måste varje människa hitta sin balans. Grundtonen måste alltid vara glädje och tacksamhet över Guds oändliga välgärningar i Jesus Kristus, i Kyrkan och i vårt liv. Vi behöver mer se till det Gud ger oss. Har vi en längtan efter att se hur Gud arbetar och vad han ger oss, finner vi alltid fler och fler anledningar att tacka Gud. Om det en dag är lite mulet kan vi tacka Gud för det istället för att vara missnöjda. Om det är soligt kan vi tacka för det. Vår inställning har mycket med våra dagliga attityder till livet att göra. Är vi präglade av ett eukaristiskt tänkesätt, finns det oändligt mycket att glädja sig över och tacka för. I annat fall finns det oändligt mycket att vara missnöjd med. Det är kanske inte riktigt så varmt som vi skulle önska. Speciellt i vår tid finns det ett missnöjets moln som vilar över världen och också över Kyrkan. Visserligen har vi en bra kyrkoherde, men, men, men ... Det kan i och för sig vara helt riktigt, för det kan alltid vara något bättre, större och djupare. Men om vi inte lär oss att tacka Gud för det som är just nu, kan vi sjunka ner i missnöjets och gnällets träsk och aldrig komma därur.

Därför är eukaristin så livgivande, så renande, eftersom den inifrån ger oss del av den tacksägelse och lovsång som finns i Guds inre, där Sonen hela tiden gläder sig över Fadern och Fadern över Sonen. Vi får finna vår glädje i ett Du. En av de viktigaste frukterna av Treenighetstron är, att det aldrig bara är jag, jag, jag utan alltid Du, Du, Du, för att använda den judiske filosofen Martin Bubers (1878–1965) axiom ”jag – Du”. I Gud själv ser vi den ständiga dialogen mellan Fadern och Sonen. Det är i den dialogen, relationen, kärleken och vänskapen som själva livets fullhet finns. Så länge vi bara utgår från jaget är det mycket lätt att bli missnöjd. Men om jag hela tiden speglar mig i Guds Du, blir det någonting helt annat. Då förflyttas tyngdpunkten från vad jag känner och vad det ger mig till det som Du är i din fullhet, Herre. Bönen innebär att vi förflyttar tyngdpunkten från jag till Du.

Det är likadant i våra medmänskliga relationer. Också det är lite svårare i dag, då man kan se ett ungt förälskat par som sitter på en restaurang och tittar på var sin telefon. Vi lever i en jagcentrerad miljö på så många plan. Det har aldrig varit helt lätt att ta steget från jag till du. Varje mänsklig relation bygger på att man steg för steg förflyttar sig från jag till du. Annars är det lätt att fastna i missnöje. I vår tid är det många författare som skriver om hur fruktansvärda deras föräldrar var. Ibland kan det även handla om en make eller maka som man gjort sig av med. Man har aldrig levt sig in i en djupare relation, där man alltid kan hitta något att vara tacksam för, även med de jobbigaste föräldrar. Ingen människa är fullkomlig. Inga föräldrar, hur kärleksfulla de än försöker vara, kan bara förmedla det goda. Om vi inte tar till oss det som är vackert, fint, det vi kan glädja oss åt, är det lätt att fastna i besvikelse, frustration för det vi aldrig fick. Likadant är det i mötet med våra medmänniskor runt omkring oss. Vi har allt att vinna på att mer tacka och lova Gud för allt det som är gott och fint, både i honom, i vår nästa och i oss själva.

Om vi är missnöjda med andra blir vi också missnöjda med oss själva. Vi skall verkligen växa och utveckla oss, men vi måste ändå acceptera att Gud har skapat oss som unika mästerverk. Ingen kommer att vara som jag. I vår tid vill man gärna vara kopior. Alla skall se likadana ut. Man skall ha likadana kläder, lyssna på samma musik. Men Gud vill att vi, var och en, skall vara på ett unikt sätt och avbilda något av hans oändliga mysterium. Det är en svindlande tanke att tänka sig, att bara jag kan uttrycka en viss aspekt av Guds mysterium på ett sätt som ingen annan kan göra, eftersom vi aldrig kommer att kopieras eller klonas. Det är min kallelse att försöka växa in i detta och tro, att jag trots min fattigdom och skruttighet ändå kan uppenbara någonting av Gud för världen. Samtidigt är vi medvetna om vår bräcklighet och, svaghet och att vi också kan dölja Gud. Jag kan både uppenbara och dölja Gud.

Det är därför jag behöver det livgivande vattnet. Jag behöver den näring jag får genom sakramenten för att bli en homo eucharisticus, en eukaristisk människa, som lever i tacksamhet för Guds välgärningar. Teresa av Avila brukar på gamla målningar avbildas med en pratbubbla där hon säger: ”misericordias Domini in aeternum cantabo”, Herrens nådegärningar vill jag besjunga i all evighet. Jag finner min glädje i att jag får besjunga Guds välgärningar, Guds godhet i mitt liv och i världens liv. Det gör vi i liturgin. När vi ber psaltarpsalmerna gör vi som hela Israel och Kyrkan har gjort i alla århundraden. Vi besjunger Guds nåd, frälsning, godhet och skönhet sådant det är i honom och sådant det avspeglar sig i världen. Då upptäcker vi också mer och mer av välgärningarna. Annars upptäcker vi bara det som är fel. Det är ingen svårighet att hitta det som är fel och det som kan bli bättre. Genom att besjunga Guds godhet och skönhet, som vi gör i liturgin, förändras vi också sakta men säkert. Vi ser det inte själva. Ofta ser vi snarare att vi blir svagare och mer ofullkomliga ju närmare vi kommer ljuset. Det är därför Teresa av Avila kan säga, att hon är världens största synderska. I den inre erfarenheten blir man mer och mer utblottad på allt eget ju närmare Gud man kommer. Man kan inte berömma sig av något för egen del utan det är Guds välgärningar, nåd och kärlek man får besjunga och glädja sig över. Man tar inte åt sig något för egen del utan det är bara Du, Du, Du.

Liknande är det i våra mänskliga relationer. Vi gläder oss mer och mer över vår nästa. Då lockar vi också fram det bästa hos andra. Det är så Jesus såg på människor. Det räckte att han såg på dem för att de skulle växa, blomma upp och ge sitt liv till honom. Jesu blick är förvandlande. Vi får försöka att se på oss själva som sedda av Gud. Vi tror att Gud hela tiden ser på oss med kärlek. Gud är den allseende. Det kan vi uppfatta mycket olika. Jean Paul Sartre (1905–1980) var som barn rädd att Gud såg honom och då såg allt som var galet. Det skrämde honom. Vi ser hur viktigt det är hur vi förkunnar en sak. Om vi förkunnar att Guds blick är en kärleksfull blick som hela tiden vill hjälpa, förvandla, förlåta och hjälpa oss att växa, blir det något annat. Det är som med Milles (1875–1955) staty med den lilla människan i handen. Jag har alltid sett det som en bild av Guds barmhärtighet, där människan vilar tryggt i Guds hand. Någon annan ser det som Guds fasansfulla makt, att han håller oss fångna i sin hand. Allt beror på hur vi besvarar Guds blick. Ser vi hans blick som en kärleksfull, frälsande blick, märker vi också att något förändras i vårt liv.

Vi kan hjälpa varandra. Genom att bara se vänligt på varandra kan vi få andra att växa och ta emot Guds kärlek. Vi får förvalta Guds kärleksfulla blick genom vårt sätt att se på varandra. I många kloster i vår tid finns det ofta fler gamla munkar och nunnor eftersom det inte kommer så många nya kallelser. De gamla kan inte göra så mycket, men de kan alltid se med stor kärlek på dem som kommer dit. En människa som har ägnat hela sitt liv åt att försöka se på Gud med kärlek kan förmedla denna kärlek genom att bara nicka och se vänligt på dem som kommer. I Stockholm hade vi en ordenssyster, syster Ingrid, som åkte mycket tunnelbana. Hon kunde aldrig nog prisa Stockholms ungdomar som fantastiska och underbara. Hon hade en blick som fick den värsta värsting att smälta. Vi får inte underskatta vår egen förmåga att förmedla Guds kärlek och nåd. Om vi hela tiden har Gud inför ögonen, finner vi vår glädje i att vi känner igen honom i vår nästa genom tron. Vi försöker besvara kärleken genom vår tacksägelse, och då blir vi mer och mer ett eukaristiskt, heligt folk, som förhärligar Gud och som också får förmedla glädjen till människor. Istället för att fastna i det som inte är så bra får vi glädja oss över det lilla frö av godhet som finns bakom den sträva eller tuffa attityden.

Den franske teologen Jean Daniélou (1905–1974) skriver: ”Nåden i oss är den heliga Treenighetens verk. Den går ut från Treenigheten och vänder oss mot Treenigheten. Den är den treeniga kärlekens rörelse som springer fram ur Treenigheten för att bemäktiga sig människan och lyfta upp henne till Treenigheten. Den är ett gudomligt kraftflöde, en agape, ett kärlekens verk som verkar i mänskligheten som en surdeg för att bemäktiga sig den och höja den över sig själv.”

Här beskrivs hela frälsningsverket utifrån Treenighetsperspektivet. Nåden har vi fått genom vårt dop. Den är som en surdeg som arbetar inom oss för att höja oss upp, så att vi kommer Gud närmare och genomsyras av Guds kärlek och också kan dela med oss av den. Det är viktigt för oss att försöka förstå att Gud verkligen arbetar inom oss. Den heliga Birgitta sade att Gud var som en tvätterska, och Jean Daniélou tycker att han är som en bagerska som knådar degen. Alla dessa bilder kan hjälpa oss att förstå något av det Gud gör i oss. Nåden är inte bara något yttre utan också en inre kraft som vi bär inom oss och som vi kan lära oss att försöka besvara, motsvara, så att vi lever i tacksägelse, lovsång och tillbedjan. Det är den kristna människans grundattityd som vi skall lära oss genom eukaristin.

I Östkyrkan betonar man mycket starkt att mässans liturgi, eukaristin, är just den katekesundervisning vi behöver. Därför har man inte så mycket katekesundervisning i Öst som i Väst. I Väst är vi mer inriktade på att förstå, på det rationella, men om vi lever oss in i det som sker i mässan, lär vi oss egentligen det vi behöver. Vi har kanske inte så lätt att leva oss in i den liturgiska, eukaristiska undervisning vi får i mässan, men det är mycket viktigt att tänka på att här uppenbarar Gud något av sig själv. Mässan börjar i Treenighetens tecken och slutar där. Sedan är minsta lilla gest en undervisning i att stå inför Gud i ständig tacksägelse och bön och att böja sig ner i ånger och överlåtelse. Så småningom blir vi omformade av liturgin till en människa som i tacksamhet och glädje tar emot allt det Gud vill ge oss.

Då bevarar vi samma attityd när mässan är slut. Vi sänds ut. Risken finns att vi är lite schizofrena. I mässan står vi mycket fromt och försöker ta till oss det vi är med om. När vi kommer ut är det annat. Det är mycket lätt att vi får en påklistrad attityd. Det har skåningar genomskådat och säger, att vi sitter hällörade i kyrkan. Vi häller in Guds ord i ett öra och sedan rinner det ut ur det andra örat. Men vi kan också säga, att vi häller ut det och sprider det ut över världen. Allt det vi har fått delar vi med oss av.

Vi fostras och omformas av själva liturgin. När vi verkligen har en glädje och tacksamhet över att vi får tjäna Gud genom tron, hittar vi överallt undervisning. Liturgin dryper av Guds närvaro och godhet. Har vi övat in lovsången i mässan, fortsätter vi av bara farten, när vi skyndar oss iväg till Ullared eller något annat köptempel. Också där kan vi lovsjunga Gud. Det har man förstått på Filippinerna, där man ofta har kapell på sina köpcentra. I Bogotá gladdes jag att se kapellet i taxfree-avdelningen.  Folk gick in och föll på knä och köpte sedan vad de behövde. Vi får inte göra alltför stor skillnad mellan vårt fromma liv och vårt vardagsliv. Risken finns att vi blir schizofrena, att vi glömmer bort att se med Guds ögon på den värld han vill frälsa, att vi hellre sörjer över det som är dåligt, känner skadeglädje eller missnöje.

Vi får dela Jesu sorg men också hans glädje över det som är vackert, så att vi mer och mer blir Kristuslika, låter nåden förvandla oss, så att vi släpper taget om oss själva och gör oss beroende av Guds nåd. När Jesus säger att vi skall bli som barn bygger det mycket på att vi skall bli beroende av vår himmelska Fader. Det är lite svårare i nutiden, där man så tidigt som möjligt skall bli självständig och stå på egna ben. Det finns ett falskt beroende, men det finns också ett gott beroende och det måste man ibland lära sig på nytt. Jag är hela tiden beroende av Herren. Varje dag är hans gåva till mig och mitt svar är, att allt det jag gör är min gåva till honom. Allt jag är och har fått är Guds gåva till mig. Allt det jag är och gör kan bli min gengåva till Gud. Då kan jag ge allt till Gud. Thérèse av Lisieux (1873–1897) säger: ”Bara jag lyfter upp ett strå från marken kan jag höja hela världen upp till Gud”. Allt kan bli mitt sätt att besvara Guds gåva. Kan jag inte göra så mycket mer, kan jag alltid överlåta och offra mig själv och bära fram mina krämpor, min artros. Det blir min gengåva till Gud. Det kanske inte är så mycket att ha, men det är i alla fall något.

Eukaristin kan inifrån förvandla oss. När vi talar om eukaristins teologi använder vi ordet förvandling. I Andens kraft förvandlas bröd och vin till Kristi kropp och blod. Men denna förvandlingsprocess skall fortsätta inom oss. När vi tar emot eukaristin får vi del av denna kraft för att vi skall bli mer Kristuslika genom den näring och föda vi får i eukaristin. Inte nog med det. Sedan skall vi i vår tur förvandla den del av världen som är anförtrodd till oss, så att Guds nåd kan lysa fram. Det kan vi faktiskt göra i de små detaljerna. Vi förstår att vi har något att ge, att dela med oss av. Det är vår tro, vår kärlek och vårt hopp. Då blir vardagslivet mycket mer spännande. Vi blir då också lyhörda för hur vi kan göra det, om vi låter Guds blick vila på oss, Då blir vi ibland förvånade över det vi kunde säga eller göra. Vi måste lita på att Gud kan använda oss mer än vi själva förstår. Ju mer vi förvandlas av den eukaristiska nåden och får en eukaristisk grundattityd, desto mer kan vi också dela med oss av nåden utan att vi själva märker det. Det går liksom av bara farten. Därför är det så viktigt att vi verkligen tar vara på den nåd vi får genom sakramenten, framför allt genom eukaristin, så att vi låter Gud handla i oss. Det lilla ordet låta är så viktigt teologiskt och dogmatiskt. Gud vill göra så mycket, men han gör det bara om vi låter honom göra det. Gud vill älska oss så mycket bara vi låter oss älskas.

Här är Jungfru Maria den stora modellen för vad det innebär att låta sig älskas och låta sig tas i anspråk för Guds verk. Bebådelsescenen är viktig, där Herrens ängel kommer med budskapet till Maria som säger ja. Därför ber man Angelus-bönen tre gånger per dag, det man brukar kalla mini-tidegärden. Många hinner tyvärr inte be hela tidegärden, men om man ber Angelus morgon, middag och kväll blir man förvandlad och impregnerad av nådens verklighet. Må det ske med mig som du har sagt. Låt det ske. Herre, gör med mig vad du vill.
Den grundattityd som vi ser inkarnerad i Jungfru Marias uppdrag blir också vår grundattityd. Därför är det viktigt hur vi börjar vår dag. Börjar vi med att klaga om vi vaknar tidigare än vi ville, eller tackar vi Herren för att vi får tid att lova honom lite extra. Det är mycket lätt att falla in i klagan. Ibland kan vi hejda en tanke i själva tankeförloppet. Det ser vi också i Psaltarpsalmerna. De börjar ofta med klagolåt. Herre, varför låter du mina fiender behandla mig så? Varför har du övergivit mig? Men sedan går det omärkligt över i lovsång. Så är det ofta i oss. Den första omedelbara reaktionen kan vara missnöje. Det kunde ha varit ännu vackrare i dag, men jag får vara glad att det är så vackert som det är och tacka för det. O, nu kommer den där människan jag helst skulle vilja slippa. Men nu har jag hört att jag skall vara glad över henne också. Vi kan hejda oss i vårt missnöje. Det är aldrig helt låst. Vi kan använda allt material för att tacka Gud. Glöm inte det varnande exemplet. Också det kan förvandla verkligheten.

Gång på gång måste vi återvända till ursprunget, till Treenigheten. Vi måste komma ihåg att allt skapat, allt som finns till är präglat av sitt ursprung. Edith Stein (1891–1942) skriver i sitt stora filosofiska verk ”Endliches und ewiges Sein” (Det ändliga och det eviga varat), att överallt finner vi spår av Treenigheten, till och med i atomens olika beståndsdelar, där de olika partiklarna dras till varandra av kärlekens attraktionskraft. Vi ser det bland växterna. Överallt ser vi spår av Skaparen. Därför är hela skapelsen, som Bonaventura (1221–1274) säger, också en Guds bok, där vi kan läsa och lära oss om vem Gud är. Har vi trons blick blir den styrkt av allt det vi ser. Vårt svar är vår tacksägelse och glädje över att vi får känna Gud genom tron, även om inte allt är fulländat. Då ber vi Gud att fullända sitt verk i oss. ”Fullända din kärlek genom oss. Hjälp oss att hjälpa dig att fullända skapelsen”. Då får vi också en helt annan attityd till det skapade.

Jag brukar i detta sammanhang ta ett exempel från klostervärlden. När man skall pröva om någon har en kallelse till klosterlivet ser man hur han eller hon stänger en dörr. Det sätt på vilket vi behandlar tingen avslöjar något om oss. Slänger vi igen dörren, slänger vi kanske igen den framför näsan på varandra. Vår grundattityd till livet och Gud avspeglar inte bara hur vi behandlar människor utan också tingen. Vårt sätt att se på tillvaron, behandla varandra och tingen måste evangeliseras genom Guds ljus, så att varje liten rörelse och akt kan uttrycka vår genkärlek till Gud och vår tacksamhet. Gud vill möta oss överallt och alltid.

Det finns ingen del av tillvaron som är kemiskt fri från vår möjlighet att möta Gud. Han kan använda allt för att tala till oss. Vi kan upptäcka spår av honom där vi minst skulle ana det. Den liturgi vi firar vid altaret, den mässa, den eukaristi vi deltar i, går över i annan gestalt under resten av dagen och livet. Vi möter Gud i beslöjad gestalt. Jesus kommer till oss i olika förklädnader. Han möter oss och talar till oss och vi besvarar hans kärlek. Det sker också när vi befinner oss i alla vardagliga och alldagliga situationer. Då kan gemenskapen och kärleken bestå och stärkas. Vi får Guds hjälp att hantera allt det som dyker upp. Ibland tror vi att vi måste lösa all världens problem. Lyckligtvis kan vi inte det, för då skulle det nog bli ännu galnare. Vi får då anförtro och lägga problemet i Guds hand, be om hans hjälp och lita på att han kan verka genom oss, och ibland utan oss, att han inte alltid behöver vår beskäftighet utan att han i sin godhet håller världen i sin hand.

Försök under reträtten att ibland ställa den lilla frågan om det är min glädje att jag får känna Gud genom tron. Har jag tackat honom för trons gåva? Har jag tackat honom och lämnat mitt liv i hans händer? Det är något han aldrig tröttnar på att höra. Vi kan ibland få för oss att vi är lite tjatiga i vår bön. Det är ungefär samma sak vi säger hela tiden. Men den som älskar tröttnar aldrig på att säga de kärleksfulla orden. Då kan varje ord vi säger uttrycka vår genkärlek till Gud. Varje gest, varje tanke, kan bli bärare av tacksamhet. Även om tanken har börjat dåligt, även om vi börjar med att säga något obehagligt, kan vi ändra meningen medan vi säger den. Det är aldrig låst. Gud kan hjälpa oss att vända det onda till det goda. Vi kan fånga en tanke i flykten och vända den till något gott. Även om vi låter oss undslippa oss ett dåligt ord kan vi vända det. Det finns människor som bara de kommer in på personalrummet kan få samtalet att ändra karaktär. Man vill då inte fortsätta med skvaller och svordomar. Man kan ändra människors attityd på ett ganska överraskande sätt.
Vi ber om nåden att kunna växa i denna glädje och tacksamhet.

Herre, Jesus Kristus, du har skapat oss till att bli ett tacksamhetens eukaristiska folk som ständigt lovsjunger och tackar dig för alla dina nådegärningar och så sprider trons glädje över världen. Hjälp oss att mer och mer förvandlas av det vi tar emot i eukaristin, så att vårt hjärta kan återspegla mer och mer av din kärlek, så att vi kan förvandla denna värld till en värld efter ditt hjärta och ditt sinne. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu