Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Kontemplation och evangelisation

Föredrag i Tromsö 23-24 augusti 2001

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag II

Vi ber åter igen om den Helige Andes livgivande fläkt och inspiration.
Helige Ande, öppna Jesu innersta för oss, så att vi i gemenskap med honom kan tillbedja Fadern här och nu. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Också i detta föredrag finns två punkter för vår meditation. Det första är kallelsen till helighet och det andra kallelsen till evighet, och då som källa och inspiration för evangelisation.

I det gudsvigda livet i Kyrkans historia har man alltid pejlat mellan dessa två grundbetydelser. Länge, kanske ända fram till Andra Vatikankonciliet, betonade man att ordenslivet, det gudsvigda livet, var fullkomlighetens stånd. I det allmänna medvetandet har länge heligheten setts som ordensmänniskornas, de gudsvigdas privilegium. Det Andra Vatikankonciliet sätter accenten lite annorlunda. Det betonar allas kallelse till helighet. Genom dopet har alla fått grundkallelsen att ta emot Guds helighet i Kristus som ett frö och att under sitt liv förvandlas av den, så att de kan nå fram till heligheten. Ändå kan vi märka att heligheten fortfarande är starkt knuten till de gudsvigda. Om vi ser på antalet beatifikationer och kanonisationer, ser vi att man ännu inte lyckats dra konsekvenserna av allas kallelse till helighet. Ibland säger man lite elakt att det bara är ordnarna som har råd att driva dessa processer. I Kyrkans vanliga liv är det alltså fortfarande så att heligheten förknippas mycket starkt med det gudsvigda livet. Det är naturligtvis helt riktigt att det gudsvigda ståndet i Kyrkan skall vara en påminnelse om allas kallelse till helighet.

Den andra aspekten har återigen blivit mer central när det gäller det gudsvigda livets ställning i Kyrkan, alltså att de gudsvigda här och nu tar ut himlen i förskott. De lever redan nu som änglarna. De visar oss alla i Kyrkan vart vi är på väg och vart vi är kallade. De här två grundkallelserna är oerhört viktiga som redskap för evangelisationen. Varje människa är skapad till Guds avbild. Hon är kallad att möta den helige, den evige Guden. Både helighet och evighet är egentligen Guds egna attribut, Guds kännetecken. Ingenting skapat kan av sig självt göra anspråk på det. Men i kristendomen tror vi att vi av nåd blir delaktiga av det i Kristus. Detta som kan tyckas vara något mycket abstrakt, mycket långt borta, behöver illustreras på ett särskilt sätt i Kyrkan.

Det är därför ordenslivet, inte minst det kontemplativa, har en viktig profetisk betydelse som vågmästare mellan ämbetet och lekfolket. Ibland har man sagt att det i Kyrkan bara finns två stånd. Vissa kanoniska texter går i den riktningen och säger att det finns ämbetsbärare eller hierarki och lekfolk. Vissa teologer tvistar igen om detta. Men i praktiken har det i Kyrkan alltid funnits ett tredje stånd, ett begrepp som kanske mer får oss att tänka på den franska revolutionen och l’ancien regime. Men vi har inget riktigt bra ord för vad de gudsvigda är i Kyrkan. Men det är mycket viktigt, eftersom det gudsvigda livets uppgift är att hela tiden få oss att vända blicken till Guds mysterium, att inte vilja definiera allt och ha svar på allt utan öppna blicken mot Guds mysterium, mot Gud själv.

I detta föredrag skall vi försöka se att det gudsvigda livet, och då på ett mycket radikalt sätt det kontemplativa livet, alltid har denna uppgift att peka på Gud i hans ogenomträngliga, oförståeliga, större mysterium. Deus maior, säger alltid kyrkofäderna. Det behövs någon i Kyrkan som bara har till uppgift att peka på detta mysterium, att vara en ikon som pekar vidare på Gud i hans treeniga, upphöjda härlighet. Det kan utkristalliseras i de två fasetterna: kallelsen att dela Guds helighet och kallelsen att få del av hans evighet.

Här måste vi lita på att det i varje människas innersta finns en hemlig förståelse av detta, eftersom hon är skapad till Guds avbild. Redan på skapelseplanet kan människor uppfatta det gudsvigda livet som ett tecken på något större och annorlunda. De kanske inte har hela teologin och hela den inre förståelsen, men det är mycket påtagligt att även den helt sekulariserade människan ställer sig lite djupare frågor, när hon möter ordenslivet, speciellt det kontemplativa livet,

Ni har berättat i era möten att det rent spontant blir så att ni får människor att tänka efter, att lämna den värld där man bara nöjer sig med att tillfredsställa de grundläggande behoven. Ni är både ett frågetecken och ett utropstecken. Man ställer sig djupare frågor i mötet med ert liv. Men man kan också reagera med ilska och avståndstagande och kritik. Det får vi inte glömma. Det är alltid ett tecken på den Helige Andes ständiga verksamhet. När människor kritiserar Kyrkan och klosterlivet kommer det egentligen an på en undran: varför ni inte är heligare. Varför kritiserar man Kyrkan? Varför kritiserar man präster och ordenssystrar? Jo, man undrar varför vi inte på ett trognare sätt återspeglar Gud, Jesus Kristus och helighet.

För någon tid sedan gick genom världspressen bilden av två rwandiska nunnor som i processen vid Bryssel juni 2001 dömdes för delaktighet i folkmordet. Där ser vi baksidan. Så gott som alla är emot folkmord, men de är ännu mer emot att nunnor utövar det. Även den mest inbitne ateisten är extra upprörd om en präst eller en nunna är delaktig i folkmord. Det är egentligen ett tecken på att de halvt motvilligt förväntar sig mer av dem. Annars skulle det vara likgiltigt om det rörde sig om en nunna eller en apotekare. Men bara detta att en präst, att en gudsvigd person gör någonting som han eller hon inte borde göra är ett tecken som väcker strid. Bara i detta kan vi se ett implicit erkännande av att den gudsvigda människan har kallelsen att peka på Guds helighet. Ve henne, om hon inte gör det. Skillnaden mellan världen och Kyrkan är, att världen ingen förlåtelse har. Världen förlåter aldrig dessa nunnor. Världen förlåter aldrig Pius XII. Nu bedömer jag inte om de här nunnorna var skyldiga eller inte, men bara det att de på något sätt är indragna i folkmordet väcker strid eller skam, eftersom man förväntar sig ett helgjutet vittnesbörd om helighet. Även den mest sekulariserade människa känner större besvikelse, ilska och vrede mot dessa nunnor än mot politiker, officerare och andra som har gjort sig skyldiga till ännu större delaktighet, Här kan vi bakifrån bekräfta den klassiska insikten i att det gudsvigda livet som sådant är ett vittnesbörd och tecken på Guds helighet.

Samtidigt blir den kritiska grundhållningen alltmer tillspetsad. Någon har försökt förklara det så, att Freuds (1856-1939) människosyn har blivit allmängods. Den går ut på att människan alltid drivs av en dold motivation. När människan gör det goda, gör hon det inte för att vara god, utan för att hon drivs av något annat behov. Det betyder att det finns en inrotad misstro, också mot allt vad godhet och helighet heter i vår tid. När det gällde Moder Teresa av Calcutta (1910-1997) såg man i allmänhet henne som ett helgon, men det fanns grupper intellektuella som kände en viss misstro. Det finns ofta grundmurad misstro mot den rena godheten och heligheten. Det är något nytt som man måste räkna med. Det kan vara mycket svårt att komma åt. Naturligtvis ligger det också någonting riktigt i detta. Vi skulle kunna säga att Freud på något sätt har bearbetat synen på arvsynden och gjort den till en psykologisk profil,

Men vi tror att Guds nåd är större än arvsynden. Människan är i stånd att göra det goda, även om hon i sin motivation kan vara driven av icke helt rena motiv. Det är mycket viktigt att betona. Inte minst i själavården möter vi ofta människor som är helt vingklippta av denna syn och säger: ”Ja, men jag är ju sårad av synd”, även om de kanske inte använder det begreppet. ”Jag drivs också av dolda motivationer. Jag vill hävda mig. Jag vill visa att jag kan göra något gott”. Det kan vara mycket svårt, inte minst i bikten och även i vanliga samtal att hjälpa dessa människor att ignorera detta ständiga psykologiserande, som kan driva dem till förtvivlan. De vågar inte lita på att det finns ren och äkta godhet och helighet.

Samtidigt måste vi ta med i beräkningen att det ligger någonting riktigt i detta. I alla kritiska doktriner, i alla heresier ligger det ett uns av sanning. Man brukar definiera en heresi som en sanning som förstoras upp på alla andra sanningars bekostnad. Vi skulle kunna säga att misstron mot människans äkthet, godhet och helighet bygger på synen på människan som sårad av arvsynden. Men man förstorar upp detta och tar då bort den andra polen, att människan är kallad till helighet, att hon kan förvandlas av nåden. Här har vi katoliker naturligtvis en mycket starkare accent på människans förmåga och kallelse än den klassiska protestantiska synen har.

Människan kan förvandlas av nåden. Och faktiskt tror jag att den vanliga sekulariserade människan ofta tror det också. För henne är det ofta lättare att förstå den klassiska katolska synen på människans kallelse till helighet än den radikalprotestantiska, som inte längre är så vanlig. Även de flesta protestanter tycks ha övergivit den. Det ligger liksom i människans natur att tro att heligheten kan skymta fram här på jorden.  I andra religioner ser vi det också. Man har en naturlig vördnad för heliga män och kvinnor i de flesta religioner.

Däremot finns det ett ganska tydligt släktskap mellan Luther (1483-1546) och Freud, även om man kanske inte alltid har sett det förhållandet. Det är viktigt att veta att vi möter denna syn i vår kultur. Ni möter människor som ifrågasätter er kallelse. En klassisk uppfattning är att man går i kloster bara för att man inte har hittat någon man eller kvinna eller för att man är rädd för livet. Det handlar om dolda motivationer, som är mycket uttalade i vår kultur och går tillbaka på både Luther och Freud. Många kan inte tro att en människa kan längta så mycket efter Gud, att hon följer honom så radikalt, utan de tror att det är överblivna döttrar som skickas till kloster. På våra kultursidor finns misstro mot den rena kallelsen till helighet. Man tror helt enkelt inte att det är möjligt att en människa kan längta så mycket efter Gud att hon avstår från allt annat, utan det måste finnas psykologiska faktorer som förklaring.

Samtidigt kan vi inte säga att det är helt fel att beakta dold motivationer, men vi ser dem snarast som något som Guds nåd kan förvandla och göra till något helhjärtat. Här brukar jag alltid peka på Teresa av Avila (1515-1582) som det stora beviset. Hon säger att hennes bejakande av kallelsen till helighet och klosterliv först berodde på att hon såg det som den säkraste vägen att slippa hamna i helvetet. Det kan tyckas vara en ganska rudimentärt. Men så småningom förvandlas detta till en brinnande kärlek till Brudgummen. Att så kan ske är en mycket viktig och hoppfull insikt, inte minst när man hjälper människor. Kallelsen kan börja med en mycket ytlig motivation som sedan kan förvandlas. Vissa går i kloster bara för att få en vacker klosterdräkt eller komma till ett vackert kloster. Det kanske inte är så uttalat, men det kan finnas med sådana motivationer som inte är helt rena.

De dolda och ytliga motivationerna kan renas och förvandlas under resans gång, något som människor är mycket känsliga för. Allt ordensfolk kan vittna om sina sår och svagheter. Ofta är det ett mycket talande vittnesbörd om kallelsen till heligheten, när man kan se att den mänskliga svagheten finns hos de gudsvigda, men att den blir en trampolin till helighet. Det är där som Thérèse av Lisieux har slagit an en så djup sträng. Jag var i sommar på Irland, som har blivit ett mycket sekulariserat samhälle mycket snabbt. Ändå räknade man med att ungefär hälften av befolkningen hade besökt de reliker efter Thérèse av Lisieux som reste runt. Man kan undra hur det skulle ha blivit på våra breddgrader om dessa reliker plötsligt dök upp i våra postprotestantiska länder. På Irland finns det kvar så mycket katolsk substans, att även de som annars hellre går på rockkonserter gick för att möta lilla Thérèse. Faktiskt tror jag att det beror mycket på att man här ser att svagheten har integrerats i kallelsen till helighet.

En viktig fråga i synen på kallelsen till helighet är om den avser min egen eller Guds helighet. Den frågan måste vi ibland ställa både oss själva och klosterlivet. Är det i första hand Guds helighet som vi längtar efter, alltså efter Gud själv, eller är det min helighet? Här kommer även de dolda motivationerna in. Jag vill bli ett helgon, var tidigare den klassiska repliken för många. Frågan är, om jag vill bli det för min egen skönhets skull eller för att reflektera Guds skönhet. Vi kan inte helt stryka ett streck över Freud. Ändå vågar vi tro att det finns en möjlighet att förvandlas av Guds helighet, så att de dolda motivationerna trängs undan mer och mer. Men det är mycket viktigt att vara öppen för att de finns där och att de blommar upp rätt som det är, både i den enskilda människan och i det gudsvigda livet. Något som många fromma gifta katoliker är mycket allergiska för är just hur vi talar om den funktion som det gudsvigda livet har att peka på kallelsen till helighet. De kan ibland bli rasande på oss om vi på ett ensidigt sätt betonar att det gudsvigda livet har denna grundfunktion. Faktiskt måste vi säga att läroämbetet ger dem rätt, eftersom det Andra Vatikankonciliet har satt accenten på dopet.

Däremot har det Andra Vatikankonciliet mycket tydligt förknippat kallelsen till evigheten med det gudsvigda livet. Det sker just nu, när en stor del av människorna har förlorat hoppet på himlen och evigheten. Även många kristna har i praktiken i sitt vanliga, vardagliga liv förlorat inriktningen på evigheten. Det ser vi på olika sätt. Vi kan säga att det i viss mån kan vara något positivt. Tidigare gick vissa människor i mässan bara för att de var rädda för att komma till helvetet. Många var behärskade av rädslan som första motivation. De behärskades inte av kärlek till Gud och till hans rike och en vilja att tjäna honom utan enbart av rädsla att gå evigt förlorade. Rädslans pastoral har till stor del försvunnit. Man brukar säga att redemptoristerna, som t.ex. finns i Danmark, drev rädslan mycket långt i sina missioner och sina predikningar. Det var en allmän och ekumenisk trend att ha helvetespredikningar. Det hade man både i den lutherska kyrkan och i den katolska Kyrkan. Men om rädslan för helvetet blev den första och viktigaste motivationen är det någonting som inte stämmer.

Samtidigt är vissa människor endast mottagliga för hårda bandage. Vi kan inte komma ifrån att många av dem som har försvunnit från Kyrkan hade rädslan som enda band. De stod ofta längst bak i kyrkan bakom pelarna och hängde nonchalant där eller var ute och rökte. Ofta var det stentuffa män mellan 25 och 45 år. Det finns en viss publik som bara nås genom action, När helvetestemat försvann, kom de inte i kyrkan längre. Då ville de ha något häftigare. Faktiskt kan man ibland stöta på samma fenomen hos andra människor också. Jag kommer ihåg en psykiskt mycket svårt sjuk kvinna som ständigt plågades av självmordstankar. Hon sade att det enda som avhöll henne från att begå självmord var att det i katekesen står att självmord är en dödssynd. Annars skulle det vara det första hon skulle göra. Man kan inte helt avfärda detta som enbart något primitivt, för vissa människor är primitiva och kan bara nås på det sättet. Med det vill jag inte säga att vi bara skall predika om helvetet, men om man helt tar bort fruktan för att gå evigt förlorad, kan något av evangeliet också försvinna. Jesus själv talar om att skära tänder och kastas ut i mörkret, lite väl ofta för vår smak. Men vi kan inte bara stryka det.

Det stora och det viktiga är att vi har en kallelse till den eviga härligheten, till delaktighet i Guds inre eviga liv. Det är något som också har kommit i skymundan i det vanliga livet. Det allra svåraste att predika om är himlen. Att vi skall spela på harpor och sjunga Guds lov låter ibland lite för idylliskt och rosenrött. Det är mycket svårt att tala om himlen på ett sätt som får människor att längta dit och inte bara tycka att det låter tråkigt. Om man förut var rädd för helvetet, är man i vår tid rädd för att ha tråkigt. Om man framställer himlen som tråkig, är man inte intresserad av den. Det är inte lätt att belysa kallelsen till evighet på ett sätt som fascinerar och attraherar människor.

Ändå är människan en evighetsvarelse. Hon längtar efter evighet. Därför har reinkarnationstanken för många blivit ett surrogat. Här måste vi ställa oss allvarliga frågor om hur det kommer sig att så många kristna har hoppat på reinkarnationståget. Det eviga livet har hos många kristna bleknat bort så mycket att de har kunnat köpa reinkarnationstanken. Människan är en evighetsvarelse, och får hon då inte höra det sanna och fulla budskapet om sin kallelse till Guds eviga härlighet, sväljer hon vad som helst.

Här tror jag att konciliet hade en mycket djup intention att låta det gudsvigda livet vara som ett utropstecken, en levande ikon av kallelsen till evighet. Inte bara enskilda utan också kommuniteterna skall peka på den himmelska kallelsen. Ett kloster är alltid ett litet stycke himmel på jorden, inte bara för dem som bor där utan som vittnesbörd. Jag tror att det här temat skulle kunna fördjupas och bli mycket viktigt genom att vi medvetet pekar på att vi här tar ut himlen i förskott genom våra löften, genom vårt liv i gemenskap och framför allt genom lovsången och tillbedjan som aldrig tystnar.

Kärnpunkten i det kontemplativa livets evangelisation är att det är ett tecken på himlens fullkomliga tillbedjan. Människan är skapad till att förhärliga, tillbe, lovsjunga och tacka Gud. Meningen med hennes liv är att hon skall ge Gud härlighet och pris.  Hon kan bara finna sitt djupaste existensberättigande när hon tillber Gud. Hon ger röst åt hela skapelsen. Människan är den enda skapade varelse som kan ge Gud det som tillkommer honom och som han har rätt till i all evighet. Vissa tjuvstartar här på jorden. Klosterlivet är ett slags tjuvstart på himlen. Jesus själv säger att han skall komma som en tjuv om natten. Lilla Thérèse älskar att kalla Jesus för Tjuven som skall komma och röva bort henne.

Människan är skapad för att gå ut ur sig själv och ge en annan, ge Gud, äran och härligheten. Själva synden är egentligen att hon själv vill ge sig denna tillbedjan. Det är så djupt mänskligt att även en människa som står mycket fjärran ifrån allt vad kyrka och religion heter i alla fall känner igen något av detta. Alla andra religioner har något liknande och alla goda hedningar - eller som man ibland säger anonyma kristna – anar något av att människans storhet och sanna väsen ligger i att hon kan gå ut ur sig själv, att hon kan ge Gud äran och som en följd av detta också sin nästa. Hon är inte en varelse som bara tar in, utnyttjar, samlar på hög, utan hon är en utåtgående, självutgivande varelse.

Det kontemplativa livet har som sin grundläggande kärna att vara en plats för ständig tillbedjan, ständigt förhärligande, ett stycke himmel här på jorden. Vi vet inte så värst mycket mer om himlen än att vi där skall se Gud sådan han är och tillbedja honom. Men vi tror också att vi får ta ut detta liv i förskott, att vi genom trons, hoppets och kärlekens gåvor redan här och nu kan ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom genom Jesus Kristus. Den grundkallelsen tar det gudsvigda livet på sig att påminna hela Kyrkan om. De andra menar sig ha så mycket att göra att de glömmer det. Man kan också glömma det i ett kloster, för där har man också mycket att göra, men man har där fått det så inpräntat i sitt huvud att man är kallad till tillbedjan och där finner sin glädje att man aldrig riktigt kan glömma det. Man ser det inte som ett ok, som något tungt och svårt utan som den djupaste glädje att man kan besvara Guds kärlek på hela Kyrkans och skapelsens vägnar.

Det är här Jungfru Maria kommer in som den besvarande och bejakande mänskligheten, Det blir ofta lättare att förstå när vi först ser på Maria som den mottagande. För den sekulariserade människan kan man förklara att människans storhet ligger i att hon kan ta emot det som är större än hon själv. Här kan man ofta fördjupa synen på det kontemplativa, feminina klosterlivet som den gudsmottagande mänsklighetens ställföreträdare. Det måste i Kyrkan finnas några som illustrerar vad det innebär. Det kan inte sägas ske på ett sakramentalt sätt i ordets fulla mening, för ordenslivet är inget sakrament. Men det är inte någon nedvärdering, utan det beror på att man inte behöver ett sakrament när man redan fått in en fot i himlen.

Det är viktigt att peka på att ni redan har tjuvstartat himlen. Det kan vara bra att tänka på, när det någon gång inte blir någon mässa. Ni är redan i himlen. Ni skall för hela Kyrkan och för hela världen illustrera vad det är att vara den gudsmottagande mänskligheten - det som är Marias och Kyrkans väsen: att ta emot Gud och förvandlas av honom. Det är en inre delaktighet i Treenighetens liv som har börjat. Evigheten är i full gång. Just detta kan ge hopp till hopplöshetens barn.

Vår tids människa har ofta förlorat hoppet. Det började med Karl Marx (1818-1883) som fick människan att hoppas på ett jordiskt paradis. Då glömde hon himlen och längtade efter att det skulle bli så bra här på jorden att hon klarade sig och fick alla sina förhoppningar infriade. Under 1900-talet förlorade människan också den illusionen. Hon såg hur det gick. De diktatoriska ideologierna utlovade himmelriket på jorden, men det blev inget himmelrike utan ett helvete. Vår tids människa har också förlorat illusionen att jorden är något att hoppas på. Det finns en djupt inrotad hopplöshet och misströstan.

Ändå finns det ännu djupare inom oss en glimt av hopp. Hoppet är ofta det som sitter allra djupast i människan. Även den människa som vet att hon skall svälta ihjäl nästa dag i flyktinglägret i Sudan begår inte självmord. Däremot gör den människa som har förlorat hoppet här på våra breddgrader det även om hon har allt. Det är det märkliga. När hoppet tas ifrån människan slocknar livsgnistan. Det kontemplativa klosterlivet har en grundfunktion att hjälpa människor att upptäcka hoppet på evigheten. Faktiskt märker vi att det finns en spontan förståelse av det, när man ser ett kloster eller en nunna. Det pekar helt enkelt på Gud. När ni går ut och promenerar och människor ser er, kan de få en tanke på Gud. Den funktionen är djup och så naturlig för människor.

De två strängar man skall spela från det kontemplativa, gudsvigda livets sida är alltså kallelsen till helighet och kallelsen till evighet. Det är en kallelse att dela Guds helighet och evighet. Man kan förenkla det ännu mer och säga att det är kallelsen till Gud. I den latinska liturgin finns det vackra uttrycket: habemus ad Dominum. Det går inte riktigt att översätta. Vi skulle kunna förkorta er evangelisatoriska uppgift till de latinska orden ad Dominum, till Herren. Ni skall få människor att se att hela deras liv är ad Dominum, till Herren, hän mot Gud, och då gärna i ett trinitariskt perspektiv. Kristus är vägen till Fadern. Kristus har kommit oss till mötes på vår väg. I det gudsvigda livet efterföljer man Jesus i Andens kraft så mycket som möjligt på hans väg till Fadern. Jag brukar ibland säga att min medbroder Wilfrid Stinissen har bidragit till att popularisera tron på Treenigheten i våra länder. Det märkliga är att Treenigheten för många har varit ett mycket fjärran begrepp. Även många trogna kristna tycker att det är något konstigt och invecklat och något fjärran ifrån deras liv. I praktiken har de kanske mer varit judar eller muslimer i sin gudstro. Men om man läser Wilfrid Stinissens skrifter, ser man att Treenigheten berör allting. Mer än någon annan har han bidragit till att många kristna har återupptäckt Treenigheten. Även om de inte har förnekat den tidigare har de inte låtit sig dras in i det trinitariska skeendet. Jag tror att man skall knyta det gudsvigda livet till den trinitariska nyupptäckten och betona kommuniteten, gemenskapslivet som en slags avspegling av Guds inre kärleksgemenskap.

Det kontemplativa ordenslivet har en oundgänglig betydelse i Kyrkan och världen, för ingenting pekar så radikalt på Gud som det. Inte minst måste vi beakta den sista accenten att himlen tas ut i förskott. Ämbetet i Kyrkan är ett sakrament och laborerar med sakrament. Sakramenten är något stort och viktigt som vi inte klarar oss utan, men vi klarar oss inte heller utan den eskatologiska accenten, det som exegeterna kallar den presentiska eskatologin, att eskatologin är närvarande här och nu, att himlen börjar i och med vårt dop. I Kyrkan och i världen måste några illustrera detta. Annars saknas någonting.

Det är alltså en viktig evangelisatorisk uppgift som man inte alltid själv har förstått som gudsvigd. Jag tror att det Andra Vatikankonciliet sätter accenten här, eftersom vi lever i en tid då hoppet om himlen har släckts för många. Det gudsvigda livets uppgift är att återigen få hoppet att flamma upp. Vi är kallade till att i all evighet tillbe och förhärliga Gud och finna vår salighet i detta. Att förklara det är inte helt lätt. Jag vet att det är svårt att förklara för människor att tillbedjan och förhärligande av Gud är det som gör dem lyckliga. De kan få små glimtar av det när de frågar varför man är så lycklig i klostret. De kanske inte förstår det teoretiskt, men de kan ana det, när de ser människor som är lyckliga i klostret. De är ofta präglade av fördomen att man där är riktiga dysterkvistar.

Kallelsen att tillbe och förhärliga Gud är mycket väsentlig. Det är människans djupaste kallelse och den skall fortgå i all evighet. Vi får visa på att det är möjligt att börja redan här. Det är möjligt att tjuvstarta och det förvandlar människan och helgar henne. Wilfrid Stinissen har också sagt att ordet förvandling är ett mycket typiskt katolskt ord. Vi tror på en förvandling i mässan, men vi tror också på en förvandling i biktstolen, att människan kan förvandlas av Guds nåd och helgas. Hon kan förvandlas från en enbart jordisk varelse som samlar på bankböcker eller sexpartners till en människa som lovsjunger och förhärligar Gud. Det är mycket viktigt att ge människor hopp, för de är ofta präglade av misströstan och misstro.

Hoppet är livsviktigt och vi får hjälpa människorna att höjas upp genom hoppet. Vi får se på klostren som hoppets centraler där man medvetet lever hoppets liv på ett ställföreträdande sätt. Även om man inte möter en enda människa ger man världen hopp. Hoppet kan inte stängas in bakom klausurmurarna, för då sipprar det ut genom små hål. Den mystiska funktion som det gudsvigda livet har i Kristi mystiska kropp är viktig. Genom sin blotta existens i Kyrkan ger det hopp. Det hjälper Kyrkan på hennes pilgrimsfärd till evigheten. Sedan är det olika hur det konkret sipprar ut genom klausurmurarna. Det är underbart att veta att vi kan ge hopp, även om vi tycker oss aldrig nå ut till människorna. Vi kan ta som ett exempel ett kloster som håller på att dö ut och inte vet om det skall fortsätta att existera. Det ger vittnesbördet om att död leder till liv. Genom sin blotta existens ger klostret hopp, även om man där tycker sig leva ljumt och halvdant och i sin ödmjukhet ser att man är långt ifrån heligheten. Bara genom att vara det man är, är man ett tecken på kallelsen till ständig tillbedjan av den helige, evige Guden. Bara genom att vara detta kan man ge människor hopp på vägen. Vi avslutar med att be om den nådegåvan.

Herre, Jesus Kristus, i din Kyrka väcker du ständigt människor att följa dig efter på vägen till helighet och evighet. Ge dem som följer dig på den vägen hopp, glädje och tillförsikt så att de i sin svaghet kan vittna om det som är oändligt mycket större än de själva. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu