Biskop Anders Arborelius ocd

Kontemplation och evangelisation

Föredrag i Tromsö 23-24 augusti 2001

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Helige Ande, led oss på Jesu vägar. Led oss att söka Fadern och förhärliga honom i allt vad vi är och gör. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi börjar med en text av Olof Hartman (1906-1982), kanske en oväntad person för att börja dessa dagar för kontemplativa nunnor. Det rör sig om en luthersk teolog i Sverige. Det han försöker säga passar mycket bra in på det tema vi har: kontemplation och evangelisation. Han skriver: ”Evangelium är inte en princip, inte en idé. Det är levande som du och jag. Det är en sann människa, född av en jungfru, oss nära. Att älska ett sådant barn, hålla heligheten i sin famn, möta Guds leende, ett människobarns leende, trösta Immanuel, när någon har slagit honom, så känna Guds närhet som när ett barn slår armarna om halsen på den som tröstar det - vara Maria. Att vara Kyrka på det sättet borde vi då inte avge våra desillusioner lite mer tveksamt, uttala oss en aning lågmält, istället lyssna till Guds barnslighet, ge oss tid att vara älskade av det barn som leder vargen och oxen, lejonet och lammet på Guds gröna ängar, böja oss ner och bli så små att vi kan delta i Guds lek på jorden, den heliga mässan.”

Denna text visar oss faktiskt på det som vi skall behandla dessa dagar: Guds närhet i Jesus Kristus och att vi får låta oss älskas av honom, att vi får vara Maria, att vi får delta i Guds lek på jorden, den heliga mässan. Ordet evangelium skall vara ett nyckelord för oss här och nu. Det kan låta självklart, men det har inte alltid varit så självklart. Den nyblivne kardinalen, den amerikanske jesuiten Avery Dulles (1918-2008), gjorde en analys av texterna i det Första och det Andra Vatikankonciliet. Han säger att det Första Vatikankoncilit använde ordet evangelium en gång, men aldrig ordet evangelisation. Det andra Vatikankonciliet använde ordet evangelium 157 gånger, evangelisation 31 gånger och evangelisera 18 gånger. Det har alltså hänt mycket mellan det Första och det Andra Vatikankonciliet. En sak som har hänt är att världen har blivit avkristnad, av-evangeliserad. Men tonvikten på Bibeln, på Evangeliet på Guds Ord har också blivit starkare i det katolska medvetandet. Och som en följd av det ser vi öppenheten för den ekumeniska dialogen.

I detta föredrag skall vi se på två punkter: dels det inre livets betydelse för Kyrkan och evangelisationen, och dels hur vi möter vår tids människa. Vem är hon som skall evangeliseras? Det är mycket viktigt att veta vilken slags människa vi möter här och nu. Vi får tro att Guds budskap, evangeliet, det som Kyrkan förvaltar som sin inre skatt, alltid motsvarar det som människor innerst inne längtar efter, även om de på ytan verkar ganska kyliga, ointresserade och likgiltiga. Det viktigaste av allt är kanske att vi litar till fullo på den kallelse, den nåd vi har i Kyrkan. Det kontemplativa livet, både som en särskild grupp i Kyrkan och som en inre kallelse, har alltid ett evigt värde. Kyrkan kan inte vara Kyrka utan det.

På våra breddgrader är kanske den insikten tydligare än i många andra delar av Kyrkan. När jag var i Mexiko för några år sedan hos karmelitsystrarna i Queretaro, hade de blivit inbjudna att stifta ett kloster i ärkestiftet Miami, ett av de stora ärkestiften i USA. Något som förvånade mig var deras förmodan att antagligen bli det första kontemplativa klostret i detta stora ärkestift. I den universella Kyrkan är det inte överallt som det kontemplativa livet har en så stor plats som hos oss.

Genom det kontemplativa livet kan vi bli bättre rustade att möta den radikala sekulariseringen, den totala avkristningen, nyhedendomen och då se den sekulariserade människan inte som en fiende som skall nedkämpas utan - det tror jag är mycket viktigt - som en vän som skall lockas ut i öknen, där Kristus skall tala ljuvligt till sin brud, för att anknyta till Hos 2:14. Kyrkan litar på den nåd hon har fått. Jesus Kristus är alltid trogen sin brud. Det kontemplativa livet i Kyrkan kan på ett helt unikt och heligt sätt gestalta den innersta föreningen med Jesus Kristus, det som Olof Hartman kallar att vara Maria.

Vi får upptäcka att vi genom vårt dop och vår kallelse får vara Maria i Kyrkans hjärta. Olika kontemplativa traditioner uttrycker det på sitt sätt. Eftersom jag är formad av det teresianska Karmel har jag den vokabulären i bagaget och kommer mest att referera till den. Det betyder inte att jag är imperialist i den meningen att jag inte vill ta till mig något annat. Hos den heliga Birgitta (1303-1373) och hos den benediktinska traditionen är det samma sak. Det finns en inre identifikation med Maria som står inför Jesus Kristus. Man får där, som Thérèse av Lisieux (1873-1897) säger, vara i Kyrkans hjärta. Den personliga, innerliga Kristuskontakten är kärnan i det kontemplativa livet.

Men det är egentligen också kärnan i evangelisationen, att man försöker hjälpa alla arma varelser som irrar omkring utan mål eller mening, att upptäcka att det de egentligen längtar efter är mötet med den människoblivne Guden. Det gäller att hjälpa dem att se, att det är bara det som kan fylla deras innersta längtan och behov. Det är inte lätt. Vi kan inte räkna med att vi får något mirakelrecept för hur vi skall göra, när vi kommer hem i våra kloster för att nå hela massan av ”nyhedningar”. Ändå får vi tro att det i själva det kontemplativa livet finns en nästan magnetisk attraktionskraft.

Kanske just den totala sekulariseringen i våra länder gör det lite lättare för människor här än i de traditionellt katolska länderna som snabbt är på väg därhän. Där har man ändå kvar lite av ett dåligt samvete. Man har vissa fördomar. Man har inte totalt förlorat bandet med kristendomen och Kyrkan. Men man har ofta lite bitterhet, blandad med dåligt samvete som gör att man inte vill veta av mötet med ordensliv, kontemplativt liv, präster och systrar. På våra breddgrader däremot har man hunnit mycket längre i alienationen från kristendomen och börjar tycka att det är intressant. Där har vi kanske en större fördel än man har på många andra håll, där man ännu minns att föräldrarna eller far- eller morföräldrarna hade mycket med Kyrkan att göra. Men vi får tro att hela Västeuropa, och kanske även Östeuropa, är på väg in i total alienation från kristendom och Kyrka. Jag var i somras på Irland, där denna process har gått mycket snabbt. Vi lever i en tid av jäkt med fax och e-mail. Allt går fortare och fortare. Också processen bort från Kyrkan har gått mycket fort. Men det är ingenting som säger att inte processen tillbaka till Kyrkan kan gå lika fort.

Det är viktigt att vi har hoppet och tilliten till att människor kan fascineras och attraheras av det budskap som ryms i det inre livet, det kontemplativa livet, det kontemplativa klosterlivet, som jag här tar som ett block. Budskapet har en inre betydelse för evangelisationen som sådan. Vi skulle kunna säga att det är evangelium att leva detta liv, att tillhöra det, och det behöver inte rättfärdiggöras genom olika yttre åtgärder. Det är viktigt att komma ihåg att man inte behöver göra en massa saker inför behovet av evangelisation för att rättfärdiggöra sin existens i Kyrkan. Sedan är det en annan sak att man kan göra olika saker, men det kontemplativa livet som sådant har en evangeliserande och missionerande funktion utan like. Därför får man t.ex. i karmeliternas generalat i Rom gång på gång besök av biskopar från missionsländer som vill ha nunnor till sina stift. Vissa av dem återkommer år efter år. Just i de länder där kristendomen ännu är i begynnelsen eller är svag och flämtande, ser man ofta allra tydligast betydelsen av det kontemplativa klosterlivet. För att Kyrkan skall kunna vara Kyrka finns behovet att vara Maria inför Jesus, leva i Kyrkans hjärta och leva i tillbedjan, i kontemplation. Man skulle kunna tycka att i sådana missionsländer behöver man främst sjukvård och undervisning. Det gör man naturligtvis också. Men ofta är man där mer medveten om att man behöver ett hjärta.

Man behöver den ständiga bönen och tillbedjan, som får Kyrkan att utvecklas, att vara sig själv. I andra mer etablerade lokalkyrkor kan man frestas att glömma bort detta behov. Jag skulle vilja säga att vi i de nordiska länderna, i de postprotestantiska länderna, kanske mer instinktivt än reflekterande, har förstått detta. I våra länder är det kontemplativa livet relativt väl företrätt. Därmed tror jag att Guds försyn har gjort oss rustade för det evangeliserande arbetet. I Sverige märker man att för många icke-katoliker är det betydligt lättare att närma sig ett kloster än en församling. En katolsk församling anser man ännu vara till främst för invandrare. Där talar de polska, kroatiska eller vietnamesiska. Det är en annan del av samhället sociologiskt.

Ett kloster däremot är en brinnande buske som vittnar om Gud. Man tänker kanske inte så mycket på varifrån systrarna eller bröderna kommer och vad de har för bakgrund, utan det är i bästa fall en påminnelse om Guds existens eller ett tecken på en annan dimension av tillvaron. Vi märker naturligtvis att inte alla som närmar sig ett kloster har en brinnande längtan efter en levande Gud. Några kan ha hamnat i en personlig krissituation. Många känner sig ensamma och söker gemenskap. Många människor lever så ensamma och isolerade, både från andra människor och från livets mening, att det finns ett desperat behov av gemenskap. En del har insett att i klostren finns någon form av gemenskap, någonting som knyter ihop meningen med livet med deras lilla liv.

Här tror jag att vår lokalkyrka i Norden kanske är bättre rustad än vi själva förstår för den nya situationen. I Sverige hade vi nyligen besök från Bryssel. Man var mycket imponerad när man mötte vår lokalkyrka, där det här elementet är så tydligt. Belgien är ett av de länder där den radikala sekulariseringen går med expressfart. Man har hamnat i en situation som inte är helt lätt att analysera. Hos oss har vi fördelen att människorna är så sekulariserade att de inte längre har några fördomar mot det kontemplativa livet och mot klosterlivet. Därför är det så viktigt att detta liv får framträda i hela sin skönhet och inre rikedom.

Vem är då den människa vi möter?  Vilken sjukdom lider hon av och hur kan vi se henne som en älskad vän? A och O är att den människa vi möter måste älskas. Det är inte en fiende som vi skall bekämpa. Det är inte en motståndare som vi skall övertyga med argument. Det går helt enkelt inte i vår tid. Den nordiska människan av i dag är inte logisk och rationell utan en känslomänniska. Det är känslorna som styr. Det kan vi inte göra mycket åt. På våra breddgrader förknippar man allt vad religion, Kyrka och präster heter just med känsla, stämning och emotion. I Frankrike är man kanske mer rationell och tänker mer i logiska begrepp. Men här på våra breddgrader är människorna, vare sig vi vill det eller ej, sådana att religionen blir någonting som har med känslan att göra. Naturligtvis är det inte ett helt katolskt tänkesätt. Men för de människor vi möter är tron, religionen, i första hand någonting som har med den delen av verkligheten att göra. Hur det kommer sig behöver vi inte analysera, men i protestantiskt färgade miljöer är tron ofta mycket kopplad till känslor.

Vi skall se på fem olika åkommor som denna människa lever av. Det handlar om individualism, konsumism, hedonism, relativism och synkretism. För att befria den stackars människa som är nedsmittad av dessa sjukdomar krävs det mod i barm och hopp i sinne. Genom evangeliet får vi den hjälp vi behöver. Det var en liknande situation i urkyrkan. Det var också en tid då det jäste av alla slags åskådningar. I Medelhavsområdet fanns det, när kristendomen bröt igenom, alla slags ideologier, livsåskådningar, religioner och mysteriereligioner som kämpade om herraväldet. Det var en pluralistisk och mycket svåröverskådlig miljö. Men eftersom evangeliet förkunnades så radikalt och totalt förstod människor att detta är det enda äkta brödet på de sekunda varornas marknad. Något liknade får vi tro att det är i dag.

Människan i vårt kulturklimat är starkt präglad av individualism, en företeelse som går tillbaka på renässansen och reformationstiden. I våra länder tänker man inte i det katolska vi:ets anda utan i jagets. Hur finner jag en nådig Gud? Hur blir jag frälst? Det ligger redan i den form av kristendom man har mött, som handlar om jag och Gud och inte om Kyrkan och Gud och hur jag där finner mig själv. Det har skett en stark radikalisering i den sekulariserade miljön, varvid individens behov, längtan och njutning har ställts i centrum i pedagogik, i politiska termer och i kulturen. Det kan man analysera ända in i detalj.

Vad skall vi då erbjuda denna individualist? Jo, vi kan erbjuda trons lydnad. Det är en befrielse för den individualistiska människan att i tillit få överlåta sig till Kristus. Lydnaden, som har en speciell accent för kontemplativt klosterfolk, finns det en fascination inför. Man undrar hur det är möjligt att gå in i lydnaden och hur man kan lita så mycket på Gud och på en överordnad att man överlåter sitt liv. Det är inte lätt för den stackars individualisten, men det motsvarar en inre längtan att ha förtroende för att någon annan vet mitt bästa. Det ligger både i trons lydnad och i klosterlydnaden att jag litar på att en annan, Kristus och den som står i hans ställe, vet vad som är bäst för mig.

Det är inte helt lätt, något vi märker när unga människor kommer till ett kloster. De är lika individualistiska som andra, fast på ett mer välstädat sätt. De vet precis hur ett kloster skall vara, det man kallar ”novissjukan”. De vet exakt hur de andra nunnorna skall vara och de säger det ibland också.

Att dö bort från den individualistiska uppfattningen är inte lätt, men det är en helande död när man helas från den. Innerst inne finns längtan efter gemenskap. Att kunna visa dem på Treenigheten som urbild av all gemenskap och på Kyrkan och kommuniteten väcker alltid en stor glädje. Sedan blir det svårt när de får höra hur de skall göra si och så. Invändningen sitter så djupt. ”Men jag vill ju måla de här fönstren” eller jag vill göra det och det” Istället får de höra: ”Ni skall inte äta så gott. Ni skall fasta”. I alla fall det första året skall det vara så. Sedan kan det ändra sig.

Människan är väldigt präglad av individualismen. Då gäller det att där hitta den goda kärnan. I varje sjukdom, i varje fenomen finns det något som måste omvandlas av nåden. Det innebär att vi är kallade till en ständig dialog med Guds Du. På det sättet skulle vi kunna säga att det inte bara är negativt med en individualistisk miljö. Där kan man tala till människan som en personlig varelse som är kallad till en personlig gemenskap med Jesus Kristus. Men människan måste renas. Man måste verkligen gå igenom en död för att själv bli liten. Här kan vi se på klosterlöftet lydnad i ett lite nytt perspektiv, som en evangeliserande kraft. Redan ordet lydnad är mycket belastat. Det får inte förvåna oss att det är så. Aldrig har lydnaden missbrukats så mycket som under 1900-talet av de auktoritära ideologierna. Nazismen och kommunismen använde lydnaden för att ta ifrån människan hennes värdighet. Därför måste ordet lydnad rehabiliteras. Det måste återfå sin evangeliska glans, och det är inte helt lätt. Men det är en spännande uppgift att inte kapitulera och säga att vi inte kan använda lydnaden som är ett belastat ord. Nej, vi måste på något sätt ge lydnaden dess ursprungliga glans tillbaka.

Den andra sjukdomen är konsumism. Man säger ibland att det är den enda ideologi som fungerar i vårt samhälle. Alla konsumerar. Alla vill konsumera, inte bara varor och tjänster utan också människor. Här har man hamnat i en återvändsgränd. Utan att man riktigt har märkt det, har man präglats av den synen. Man brukar säga lite elakt om oss svenskar att vi alltid är ute efter det som är gratis. Kan man få något gratis, vare sig man behöver det eller inte, så kastar man sig över det. Man vill gärna konsumera men helst inte betala för det. Baksidan blir att det är mycket svårt att offra något, avstå från något. Därför är fattigdomen ett motgift mot konsumism. Klosterlöftet fattigdom är dock inte helt enkelt att praktisera i ett överflödssamhälle. Samtidigt vet vi att utomstående ofta är mycket känsliga på denna punkt. De som kommer nya till klostret är ofta mycket kritiska till dess byggnader och levnadssätt. Det brukar inte hålla så länge. Sedan svänger de över åt andra hållet. Men det är något man är känslig för, speciellt hur andra praktiserar denna punkt.

Konsumtionsmönstret sitter så djupt att det också präglar människans förhållande till Gud och religion, vilket är allvarligt. Man betraktar bönen, gudstjänsten, mässan som något som är till för de egna andliga behoven. Här måste vi vara ganska radikala, både i vår förkunnelse och i vår själavård, för mönstret kan förgifta människan inifrån. Varför går vi i mässan? Många säger att det är för att de behöver en bra predikan, en lugn stund eller lite bön. Men det klassiska svaret - ”jag går i mässan för att tillbe Gud, för att det är min plikt som kristen, som människa, att ge Gud det mått av tillbedjan som tillkommer honom” - är det ganska få som rent spontant skulle svara. Att det är så märker vi när folk inte längre vill gå i mässan. Då är det mycket lättare att säga: ”nej, det täcker inte längre mina behov, eller prästen predikar inte tillräckligt bra eller man sjunger inte tillräckligt bra”. Man kan höra allt slags förklaringar som helt bevisar att det är konsumtionsmönstret som präglar människan, också i hennes förhållande till Gud. Det är en allvarlig sjukdom.

Här måste vi med kärlek och omtänksamhet hjälpa den människa, som är ganska sjuk. Hon förstår helt enkelt inte att hon är sjuk, utan hon ser sig vara i sin fulla rätt att kräva utmärkta predikningar av en stackars kyrkoherde i Sverige som ensam skall ta över en församling, där en mängd ordenspräster tidigare har predikat i många år. Då några i församlingen ville inbjuda någon annan präst att predika, sade kyrkoherden nej. ”Nu börjar en ny era, och nu måste ni stå ut med mina bristfälliga predikningar”. Det är viktigt att hjälpa människor att bryta ett konsumtionsmönster, som kan bli deras död som kristna. Det kommer alltid ögonblick när Gud lyckligtvis inte svarar på konsumtionsbehoven och när mässan inte längre ger någon tillfredsställelse. Då kan man möta Gud på ett djupare plan. Här kan det klassiska fattigdomslöftet bli en evangeliserande faktor.

Den tredje sjukdomen är hedonismen. Den är naturligtvis besläktad med de andra sjukdomarna. Hedonism innebär att njutning är det högsta värdet, även om man kanske inte säger det så radikalt. Människan måste njuta av tillvaron, annars har den inget värde. Det avspeglar sig på olika områden. Sexualiteten blir ofta det viktigaste. Men behovet av njutning avspeglas också på andra områden som kravet på att få eutanasi. Människans viktigaste uppgift är njutning. Här har kyskheten och jungfruligheten en oerhörd betydelse. Det mest tragiska är att människan tror att hennes djupaste kallelse och värdighet är att hon skall njuta av allt och alla. Då blir hon lätt en parodi på sig själv. Den synen konfronteras vi ofta med starkt. Nästan alla pastorala problem vi möter har att göra med att människan är präglad av en konsumistisk och hedonistisk anda, som gör att hon omedvetet reducerar sitt liv till en mycket liten sfär, där hon alltid blir besviken.

Ser man på allting som varor som man skall konsumera eller njuta av, blir man nästan alltid besviken. Då finns det alltid något bättre att längta efter. Den företeelsen ser vi i relationer mellan människor. Är man präglad av denna syn blir det mycket lätt så, att man ständigt byter partner och är på jakt efter den som mest motsvarar de egna behoven. Ofta är det inte en genomtänkt ideologi och därför är det svårare att komma åt. Ändå präglar denna anda mycket de människor vi möter. Här har de tre klassiska löftena en helande funktion. Det betyder inte att de verkar omedelbart. I evangelisationen kan vi göra bruk av den tradition, den skatt vi har på ett mycket tydligt sätt. Faktiskt tror jag att människor ofta omedvetet inser att vi har någonting som de inte har, även om de inte precis vet vad det är.

Den fjärde sjukdomen är relativismen, som också är besläktad med de övriga sjukdomarna. Den innebär att människor har mycket svårt att svälja hela det kristna paketet. De tycker att vissa delar är mycket bra, medan de inte kan med andra delar. Det är en följd av individualismen. Jag måste själv välja min tro, min livsåskådning. Det är inte något jag tar emot som en nåd, som en gåva, som berikar mig och förvandlar mig, utan det är jag som väljer som på ett smörgåsbord. Dagens människa vill själv välja sitt andliga smörgåsbord. Det är en mycket utbredd inställning. Jag minns en konvertit som med stolthet sade, att han hade läst hela den universella katekesen utom det som rörde socialläran. Den menade han sig inte behöva läsa. Andra kan säga, att den katolska mystiken är underbar och att de vill fördjupa sig i den, medan de inte bryr sig om moralläran och sexualetiken. Där har de sin egen syn.

Det selektiva beteende, som är så vanligt när man handlar på snabbköp, övertas också lätt när det gäller religionen och Kyrkan. Samtidigt är det viktigt att även se det goda i detta. Här finns en öppenhet, också för det främmande. Här finns en vilja att möta det okända. Det är viktigt att se att det i alla dessa fenomen finns en frisk kärna som skall frälsas. I hedonismen är det längtan, aptiten efter att fylla sitt djupaste behov. Det är bara Gud som kan fylla det. Men då måste det ske på rätt sätt. Relativismen kan botas genom det vi kallar dogmat, som innebär att tron är fast och inte bara som jello, som geléhallon. Vi behöver en fasthet i födan. Vi behöver uppenbarelsens sanning. Själva ordet sanning har kanske, utan att vi har märkt det, blivit ett borttappt begrepp, också bland kristna i andra kyrkor och samfund. I våra ekumeniska samtal är man inte intresserad av sanningen utan av en slags pragmatisk uppgörelse. Det är mycket allvarligt.

Här behöver vi Thomas av Aquino (1225-1274) som säger: ”Om inte tron är sann, får ni inte tro. Då är den en farlig illusion”. Vi tror ju på Gud för att han är Sanningen, inte för att det är behagligt och för att han får oss att glömma den hårda verkligheten en stund. Den hårdsmälta kosten är mycket viktig för människan i vår tid som gärna flyr bort, drömmer sig bort. Vare sig hon ser på fantasifilmer, actionfilmer eller porrfilmer, är det en flykt bort från verkligheten. Hon står helt enkelt inte ut med livet sådant det är. Då är trons uppgift att visa att Gud har stigit ned i denna hemska värld för att just där möta oss. Vi behöver inte fly ut bland en massa utomjordingar. Nu är det aporna som har blivit populära. Man står inte ut med att vara människa längre, utan nu måste man ha in en massa apor och gorillor i dessa filmer. Det kan vi tycka vara helt absurt. Men människan står helt enkelt inte ut med den här världen. Vi kan i och för sig förstå, om vi läser 1900-talets historia, att nutidsmänniskan har ett fruktansvärt bagage med sig. Därför flyr hon ut bland utomjordingar och gorillor. Även om det inte är så utpräglat, söker hon sig e egen liten sfär, sin lilla frimärkssamling eller sina krukväxter.

Det kan också den fromma människan göra. Thérèse av Lisieux har med sin iskalla men hjärtevarma realism skildrat ett klassiskt flyktförsök, när hon beskriver den syster i klostret i Lisieux som hade hand om linneförrådet. Hon lade ner hela sin själ på att ha perfekt ordning och ha alla örngotten strukna på ett visst sätt. Det var hennes värld, hennes rike, hennes konungarike. Det var en fasa för den syster som skulle hjälpa henne och ställde till det, hur väl hon än lade alla örngott och servetter. Här ser vi det allmänmänskliga mönstret att fly från den hårda verkligheten och bygga sig en egen liten värld där man själv är herre. Det kan vara ett linneförråd. Det kan vara bland utomjordingar eller gorillor. Det är helt enkelt flykten från sanningen. Man väljer själv sin värld. Man komponerar sin religion och väljer sina vänner. Här är klosterlivet en väldigt viktig sak. Där väljer man inte vilka människor man vill leva tillsammans med, utan man fogas in i ett sammanhang. Och det är alltid nåd.

Den sista sjukdomen är synkretismen, som är besläktad med relativismen. Man vill sammanfoga allt. Man har den heliga kompromissen som ideal. Det förhållandet kanske är speciellt framträdande i Sverige, som man brukar kalla konflikträdslans land. Politiskt har man sökt konsensus mellan LO och Arbetsgivarna. Man har på alla områden försökt undgå konflikter. Man vill att allt skall gå att hålla ihop. Det är också mycket lätt att även på religionens plan säga, att bara man är snäll, spelar det inte så stor roll vilken Gud man tror på. Det gör detsamma. Det finns även katoliker som säger att här i Sverige vill de vara protestanter, men när de är hemma i Italien eller Tyskland då är de katoliker. Det är mycket lätt att falla in i det här mönstret.

Här kan ordenslivets brudideal - att stå inför Kristus, som är min ende Frälsare - befria människan ifrån den synkretistiska, relativistiska synen. Det finns bara en enda frälsare. Han är min brudgum. Det är viktigt att också jaget får sin plats. Men jag blir detta jag i Kyrkan, i detta Kyrkans vi. Där är Maria den jag identifierar mig med.

När vi möter den människa vi skall evangelisera är det viktigt att vi tar tillvara på det goda hon har med sig. Vi kan inte bara säga till henne att hon är sjuk och att vi skall göra henne frisk, vare sig hon vill eller ej. Vi får istället locka fram de goda frön som finns, också i det som är fördärvat. Det beteendet ser vi i Jesu möten med olika människor. Vi kan tänka på kvinnan med de många männen. Hon längtade innerst inne efter den sanne Brudgummen. Vi har den blinde mannen som längtade efter att se. Evangeliet innebär att Jesus möter människan sådan hon är. Även den syndiga människan har någonting gott, som visserligen har blivit fördärvat eller missformat och måste formas rätt. Så är det också med den tidstypiska människa vi möter. Vi tror att vi kan ge henne evangelium, det goda budskapet. Men det måste ges henne i en dräkt som hon kan förstå, på ett sätt som hon kan smälta.

En av Kyrkans stora svårigheter är att hitta ett sätt som talar till människor. Här får vi räkna med att alltid vara fattiga. Vi får inte tro att det är själva medlet, funktionen som är det viktiga utan innehållet, sanningen, budskapet. Vi lever i en mediavärld. Vi lever i reklamens värld. Det kan vara en frestelse att kyrkan allt för snabbt hoppar på det tåget och säger att det viktiga är att ha en bra informationsavdelning, en bra reklam. I Sverige är man nu i Svenska kyrkan ganska självkritisk till den reklamkampanj man haft. För det första var det inte lätt att förstå vad som menades. Man såg små chokladbitar och andra saker som skulle ge tröst. Det är mycket svårt att översätta evangeliet till medias och reklamens värld. Ibland kan det ge motsatt rektion. Ändå är vi kallade att förkunna i tid och otid, att möta den människa som behöver evangeliet.

Här kan man som klostergemenskap, som kontemplativ gemenskap först be och sedan reflektera. Däremot tror jag inte att man skall tänka ut en slags strategi, eftersom man i själva sitt liv har den gåva, den nåd som människor väntar på. Jag tror inte man skall hitta på en mängd extra funktioner och säga, att nu måste vi göra det och det också. Då är risken att man glömmer det som är det egentliga motgift man har, det som filosofiskt brukar kalla gratituitet, att man är som rökelsen som stiger upp i tillbedjan inför Gud. Vår stora uppgift i en kultur som är präglad av pengar är att vara ren tillbedjan, ren kontemplation, ren bön, att vi helt enkelt är rökelse. Just det är kanske kärnan som saknas mest, där allt präglas av frågorna vad det vi gör är bra för och vad det tjänar till.

Vi tror istället tror på en värld, där vi, liksom fågeln som svingar sig upp, kan ge Gud det som tillkommer honom, där rökelsen som går upp inför Guds tron är berättigad i sig själv, där människan är skapad till Guds avbild, vare sig hon är viktig eller oviktig, presterar eller icke presterar. I en människosyn som är präglad av utilitarismen blir dessa frågor mer och mer påträngande. Här har ordenslivet en mycket profetisk sprängkraft. Ju mer kontemplativa vi är, desto mer har vi den profetiska sprängkraften. Ju mer vi är och inte bara gör en massa saker, desto mer kan vi delta i evangelisationen. Men det gäller att hitta rätt språk, rätt sätt att förmedla budskapet. Där får vi ibland tänka efter. Det sker inte så mycket genom att vi ägnar all vår kraft åt att tänka ut fiffiga strategier för att övertyga människor som inte vill låta sig övertygas. Det sker inte genom att vi faller i kampanj- och mediafällan utan genom att vi försöker vara trogna det vi är i Guds Kyrka och inför Gud, genom att vara Maria, låta oss älskas av Jesus, leva i hans närhet och finna vår glädje i det.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.