Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Att ledas av den Helige Ande.

Djursholm 27-29 februari 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi ber om den Helige Andes gåva.

Kom med enhet, kom med frid. Gör vår tid till hoppets tid. Andas i vår längtans bön. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Då är vi framme vid den sista etappen i vår överblick över, hur den Helige Ande leder oss. Vi började med det första, att vi måste tömmas på vår egen ande och uppfyllas med den Helige Ande. Vi såg något av Andens verk och Andens vara inom Treenigheten, och hur det kan återspeglas i vår tillvaro. Och vi såg, hur Anden handlar i frälsningshistorien, både i Kyrkans och i vår personliga historia.

Då är vi framme vid det vi kallar vårt andliga liv. När vi hör adjektivet andlig, måste vi, som jag sade, alltid granska oss själva, om det är den Helige Andes liv i oss det gäller, eller är det vår förmenta andlighet. Bara det visar oss lite om oss själva. Är det viktiga för oss att ta emot den Helige Ande, eller är det viktiga, att vi själva bygger upp vår andlighet på eget bevåg? Har vi då ett andligt liv, finns det något sådant och vad är det? Man använder ofta denna beteckning. Man talar om sitt andliga liv. Men vad menar man med det? Är det något äkta, verkligt, eller är det något man tänker ut åt sig? Det är mycket upplysande och berikande att se, vad den klassiska mystiska teologin säger om detta. Den lär oss, att vi har ett övernaturligt organ. Vi har fått organ, som vi använder för olika saker genom skapelsen. Vi har munnar, näsor, händer. Vi vet ungefär, vad vi skall göra med dem. Men har vi fått något organ, som hjälper oss att komma Gud nära? Jo, det har vi. Genom dopet blir detta utmejslat och tydligt för oss, eftersom vi då får de tre teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken. Ordet dygd är inte något älsklingsord i vår tid. Man använder det inte speciellt gärna. Men det går tillbaka till det grekiska dynamis och det latinska virtus, som betyder kraft. Det är alltså en kraftkälla. Genom dopet får vi i den Helige Andes kraft del av tron, hoppet och kärleken, som förbinder oss med Gud. Här kan vi citera Paulus i Första Thessalonikerbrevet: Inför vår Gud och Fader kommer vi ständigt ihåg, att er tro yttrar sig i gärning, att er kärlek har drivit er till hårt arbete, och att ert hopp om Herrens Jesus Kristus har gett er uthållighet. Vi vet, ni Guds älskade bröder, att han har utvalt er, ty när vi kom till er med evangeliet, förde vi det till er inte bara med ord utan i den Helige Andes kraft och vi var fyllda av stark trosvisshet. Den Helige Andes kraft är alltså ingjuten i oss, och den yttrar sig på ett trefaldigt sätt: en tro som inte bara är något abstrakt utan yttrar sig i gärning, en kärlek som inte bara är en känsla utan driver oss till hårt arbete och engagemang, offervilja, och ett hopp, som får oss att hålla ut. Och allt detta inriktar oss direkt på Gud.

Den Helige Ande har förmågan att binda oss vid Fadern och Sonen. Genom dopet är vi Andens tempel. Vi har fått en kraftkälla, en teologal dynamik inom oss, ett kraftfält, som gör, att Gud ständigt är närvarande i vår tillvaro. Han talar till oss genom det som sker, genom det vi är med om. Som skapade varelser är vi ständigt föremål för Guds skapande kärlek. Och genom frälsningen arbetar Jesus hela tiden på oss för att befria oss, frälsa oss, helga oss. Detta blir existentiellt närvarande för oss genom Andens verk. Annars märker vi det inte, om inte Andens får oss att öppna våra ögon och vårt hjärta för detta. Annars berör det oss inte. Det är därför vi måste öppna oss för Andens ledning. Annars ser vi inte, att Guds skapande kärlek ger oss allt detta.

Vi kan tänka, nu är det en vacker vinterdag, att det är fint. Men pekar det vidare på, att Gud har skapat detta till vår glädje och till sitt förhärligande? Det är det som är frågan. Eller fastnar vi i solen, som den är, i tingen som de är? Det är alltid frågan, om världen är genomskinlig för oss. Anar vi Guds kärlek och omtanke bakom naturen, skapelsen, människorna, händelserna? Kan vi även om det är en mörk novemberdag i Skåne ana Guds renande, luttrande verk i vårt liv? Då ställs vi egentligen på knivseggen. Är vi medvetna om, att Gud hela tiden försöker nå fram till oss, att han aldrig släpper oss? Hans blick, hans omtanke följer oss hela tiden.

Vi har alltså fått ett organ, som kan fånga upp dessa signaler, det teologala kraftfält vi har. Ordet teologal finns ännu inte i Svenska Akademins ordlista, men det kanske finns om femtio år. Ibland översätter man det med teologisk och talar om de teologiska dygderna eller de gudomliga dygderna. Egentligen är ordet teologal mycket viktigt. Adjektivet teologisk syftar på människans förmåga att tänka ut, hur Gud verkar och handlar. Att forska om Gud kan man kalla teologi. Men teologal är något annat. Det är något som utgår från Gud och tar oss i besittning och för oss tillbaka till honom. Dessa krafter, dessa dynamiska krafter strömmar ut från Gud och in i oss och tillbaka till honom, så att det blir ett kretslopp. Egentligen är kärleken Guds, och han har tilltro till oss, och han hoppas på oss. Och när vi tar emot detta, bollas vi tillbaka. Vi kan likna det vid alla djupa mänskliga relationer, som alltid bygger på ömsesidighet. Kärleken är alltid halv, om den inte är besvarad och ömsesidig. Det fattas något. Tilltro och tro på varandra innebär ömsesidighet och hopp, om vi nu skall jämföra det med mänskliga realiteter

.

Detta dynamiska kraftfält, som vi som Andens tempel har fått, får vi lära oss att använda oss av. Det måste fungera. Vi har fått själva apparaturen. Organet finns där. Men de flesta kristna kanske aldrig har tänkt på, att de har ett övernaturligt organ. Och när de skall be, tror de, att de måste använda naturliga organ som bilder, tankar, fantasier, känslor och stämningar. Det är hjälpmedel, men endast hjälpmedel. Det är därför många tycker, att det är så svårt och hopplöst att be. Det är meningen, att vi skall misslyckas på det planet. Först då kan vi lära oss den egentliga kontaktyta, som vi har med Gud: tro, hopp och kärlek. Inga bilder, inga ord, inga tankar kan i sig själva hålla kontakten uppe, om de inte bottnar i tro, hopp och kärlek. Det är det vi ständigt konstaterar.

Vi kommer till kyrkan. Under hela veckan har vi inte tänkt på Gud. Det har vi naturligtvis gjort, men vi har varit upptagna av så mycket. Vi har det alla så jäktigt och stressigt, och det är så mycket vi måste vi måste göra och tänka på. Så är vi glada, nu kommer jag äntligen till kyrkan, nu har jag tid att tänka på Gud. Det går två minuter, så upptäcker jag, att nu tänker jag på något annat. De naturliga krafterna och sinnesförmögenheterna räcker inte till, och de kan inte räcka till, för det är ett djupare organ som förenar oss med Gud: tro, hopp och kärlek.

Det kan fungera, även när det andra inte fungerar. Det är den hoppingivande framsidan. Även när jag tänker på något annat, så fungerar tro, hopp och kärlek, för jag upphör inte att leva i kärlek till Gud, bara för att jag tänker på, vad jag skall laga till middag, eller hur mycket jag får i skatteåterbäring. Det är viktigt att se, att när mitt hjärta tillhör Gud, när jag vill leva i hans kärlek och vänskap, då gör jag det, även när jag med mina sinnen, tankar och känslor är upptagen av något annat.

Här brukar jag alltid jämföra med en mänsklig bild, som är ganska aktuell. Vi har här en framstående yrkeskvinna, som har lyckats med idealet. Hon har småbarn, och hon driver i sitt hem en framgångsrik datafirma. Allt är väl ordnat. Hon har möjlighet att vara nära sina barn, och hon har möjlighet att sköta dataföretaget i sitt hem. Hon måste sköta dataföretaget, även om hon har spädbarn. Hon måste tänka på, vad hon gör, när hon sitter vid dataskärmen. Tankarna lägger hon på detta, men djupnivån, den teologala nivån, kraften, den tillhör både Gud och barnet. För det är det märkliga, att när vi når ned på djupet, då upptäcker vi att det är med samma kraft, som vi älskar Gud och vår nästa. Det är därför Jesus säger, att vi skall älska våra fiender. Medan hon sitter där och arbetar, går hela tankeförmågan och den intellektuella kapaciteten till att sköta dataföretaget så bra som möjligt. Men vid första pip från spädbarnet i rummet bredvid, går hennes uppmärksamhet dit. På djupet lever hon ständigt i denna teologala kärlek. Hon råkar även vara en djupt troende katolik, som ständigt försöker kombinera tre nivåer i sitt liv. Alltså hennes hjärta, djupnivån, är ständigt öppen för Guds kärlek och ömhet, och utifrån den lever hon även i kärlek till sitt spädbarn, samtidigt som hon driver det mer eller mindre framgångsrika dataföretaget, för det kan även bli problem där.

Problem är ofta det, som gör det svårt för oss att förena detta med den djupa nivån. Vi tror, att om vi har problem i livet, mitt företag, mitt arbete eller vad det kan vara, då är det också svårt här på djupet. Därför behöver man lära sig att inse, att på denna djupnivå finns detta ständiga flöde, oberoende av vad som händer på ytan. Vi påverkas naturligtvis, om vi har problem på ett eller annat område, men så småningom kan vi lära oss, att Guds kärlek, Guds omtanke, Guds tilltro till mig är orubbad. Det är detta, som brukar bli nyckeln till att gå vidare. Det kan dröja en tid. Det är detta vi kan kalla den dunkla natten, prövningen eller öknen i vårt liv - att också vårt förhållande till Gud drabbas, när vi har problem på ett annat område i livet. Vi kan tycka: varför överger mig Gud, varför behandlar han mig så? Varför måste jag gå igenom detta.

Man måste integrera detta i sin bön, så som man gör i psaltarpsalmerna. Det är det märkliga med klagopsalmerna, att de börjar t.ex. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Det är den bön Jesus själv ber på korset. Det börjar med anklagelser, uppror mot Gud, som har övergivit oss. Det är viktigt att komma ihåg, att man verkligen ber detta, att man talar direkt till Gud. Man säger: du har övergivit mig, du har behandlat mig illa. Medan man ber detta, har det en slags helande inverkan på denna djupnivå. Utan att man riktigt märker det, går det över i lovsång. Vi kan hitta fler sådana klagopsalmer i Psaltaren. Det börjar mycket argsint och vredgat, så plötsligt, utan att man riktigt märker det, ändras tonläget. Jag tror, att vi också har märkt något liknande i våra mänskliga relationer. T. ex. börjar en far eller en mor gräla på sitt barn och säger: varför gör du så? Sedan plötsligt kommer kärlekens språk in i detta. Det viktiga är, att detta sker i relation, i direkttilltal. All bön sker ju i du-form. Den stora risken är inte, att man säger arga eller ouppfostrade saker till Gud, utan att man säger det om honom. Varför är Gud sådan? Då blir det teoretiserande. Då kommer man aldrig fram till djupnivån. Varför tillåter Gud allt lidande i världen? Men om man säger: varför tillåter du det, då är det något annat. Det är likadant i våra mänskliga relationer. Innan vi vågar gå in i direktkonfrontationen, och då vi säger: varför är han si eller så, varför gör hon så, då kommer vi aldrig ner till du-form, och då kan det aldrig lösas.

Vi måste lita på, att vi på djupet har denna teologala kontaktyta och dynamik. Vi måste övertyga oss själva, att vi har ett övernaturligt organ, som den mystiska teologin säger, att vi kan nå fram till Gud, att han ständigt är beredd att ta emot oss, att han ständigt talar till oss. Men han talar till oss genom det vi ser, hör, tänker och känner. Hans tilltal ligger djupare, men han använder allt detta för att komma i kontakt med oss. Därför kan vi också använda allt detta. Men den egentliga kontaktytan är djupare: tro, hopp och kärlek.

Det omspänner egentligen hela vår tillvaro, något som Paulus antydde. Vår tro är inte bara tro på Gud, det är inte bara något abstrakt, utan den yttrar sig i gärningar. Här har det länge funnits en kontrovers mellan katolskt och lutherskt tänkande. Det handlar om rättfärdiggörelse genom tron allena. Men för några år sedan kom en deklaration mellan katoliker och lutheraner, som sade, att detta snarare var ett missförstånd. Den sats, som Paulus skriver, visar oss att det går ihop. Tron yttrar sig i gärningar. Vi kan aldrig spela ut tro och gärningar mot varandra. Om tron är äkta, då syns och märks det i det vi gör. Vi kan inte behålla tron inombords och säga, att det är något som bara berör mig och Gud. Om tron är äkta, då syns den i det jag är och gör. Kärleken är inte bara något som förbinder mig med Gud på känslans plan, som vi lätt inbillar oss, utan som Paulus säger, driver den oss till hårt arbete. Med det menar jag inte, att vi alla måste bli stenhuggare eller något liknande, men att vi i vårt liv präglas av denna kärlek, i det vi gör, i det vi anstränger oss att göra.

Hoppet inriktar oss naturligtvis direkt på evigheten, men det får oss även att vara uthålliga här på jorden, att få kraft att utstå prövningarna utan att tappa hoppet. Det är kanske det, som är det svåraste för människor i vår tid. Hopplöshet, meningslöshet, är ju nästan en folksjukdom. Och hoppet är även på det naturliga planet ofta det, som får människor att stå ut i svårigheterna. Även den som vet, att han skall avrättas i morgon, har ändå ett litet hopp, att det skall komma ett nådebrev. Det tragiska är, att man i vår del av världen ofta har förlorat detta hopp. Frestelsen finns att ge upp, ge upp sitt eget liv. Det är en möjlighet för många människor, eftersom man har förlorat hoppets kraftkälla. Det är en av de viktigaste uppgifterna för oss kristna att hjälpa människorna att återfinna hoppet, som får dem att gå vidare.

Charles Péguy (1873-1914) har en vacker bild av tron, hoppet och kärleken. Han talar om dem som tre systrar. På vissa språk kan man heta Faith, Charity, Espérance. Ännu har jag aldrig döpt några barn till Tro, Hopp och Kärlek, men det kan ju komma. Här talas det om tre systrar, som är ute på vandring, Tro, Hopp och Kärlek. Tron och Kärleken är de äldre systrarna, som är inbegripna i ett allvarligt samtal. Men riktningen på denna vandring bestäms av den lilla systern, Hoppet, som hoppar före dem på vägen. Hoppet hoppar ju alltid. Hon hoppar och skuttar framför dem, och de följer med. Så är det ofta, att hoppet anger riktningen i vårt liv.

Ofta är det så, att hoppet inriktar oss på det vi kallar det mindre goda. Barnen längtar efter julafton eller födelsedagen, att få en mountainbike. Så småningom kan man lära sig, att hoppet har en djupare inriktning på Guds eviga härlighet. Då får livet ett mål, en inriktning. Vi blir inte som man säger på skånska, "lealösa", som gelé, som bara följer med strömmen. Vi lever lite i en gelé-kultur, där allt dallrar. I min ungdom fanns det något som hette jello, ett färgat gelé, som alla barn tyckte om. I vår tid är ingenting riktigt fast, allt dallrar, allt förändras, vi är liksom på gungfly.

Därför behövs just hoppet mer än någonsin för att ge människor en livsinriktning att gå framåt, att de har ett mål, en mening. Annars bli man "lealös". Det kanske är vår tids stora tragik, att hoppet tycks ha försvunnit från horisonten för många. Då är det bra att komma ihåg dessa tre systrar. De är ömsesidigt beroende av varandra. Ibland kan man koncentrera sig alltför mycket på tro eller på kärlek. Men man glömmer ofta hoppet. Det är även viktigt att komma ihåg i vårt eget liv, att ibland prövas vi, t.ex. när det gäller tron. Vi har alltid bejakat allt som står i Katekesen och Bibeln, och plötsligt är det något som vållar stora svårigheter. Kardinal Newman sade: tusen trossvårigheter vållar inget enda tvivel. Det är alltså en skillnad mellan att prövas i tron, att tycka att något är svårt att acceptera, och att tvivla, något som leder bort.

Vi måste acceptera, att vi ibland sätts på prov, när det gäller tron. Lösningen är då ofta, att kärleken kan växa. För när vi har svårighet att tro, kan vi överlåta oss åt Gud i kärlek. Vi kan säga: Herre jag förstår inte detta. Hur kan du tillåta något sådant, är det någon mening med det? Men min tillit till dig är så stor, att jag ändå accepterar att tillhöra dig och gå vidare. Det ser vi genom historien, att helgon och andra, som har satts på prov, ofta just så har kunnat växa i kärleken.

Tro, hopp och kärlek är alltså inte tre totalt åtskilda band, som förenar oss med Gud, utan de är sammanvävda. Ibland är det svårt att skilja dem åt. Tron är formad av kärlek, säger skolastiken. Vi kan inte benhårt säga: där är tron, där är hoppet, och där är kärleken, utan de är tre samverkande krafter liksom dessa tre systrar. Det är bra att veta, att vi alla har vår styrka på ett plan och kanske vår svaghet på ett annat. Då brukar det på något sätt bli harmoni mellan detta.

Vi litar alltså på, att den Helige Andes kraft är ingjuten i oss, och att denna kraft, detta kraftfält, denna kraftkälla, som utkristalliserar sig i de tre krafterna eller dygderna tron, hoppet och kärleken, hjälper oss att bli förenade med Gud på djupet ständigt, och att det är de, som också förenar oss med andra människor på djupet. Det menar Jesus, då han säger, att vi skall älska Gud av hela vårt hjärta och av hela vår själ och vår nästa, såsom han älskar henne. Vi kan inte skilja riktigt på vår djuprelation med Gud och med vår nästa. Det är besläktade ting som går in i vartannat. Det är då vi kommer fram till, att vår kärlek till människor är något annat än sympati. Kärleken är oberoende av, om vi har sympati för denna människa eller ej. Vi skall älska våra fiender. Vi skall älska dem som förföljer oss. Vi skall älska dem är osympatiska. Det finns ingen gräns för den kärlek vi skall ha till dem som är otrevliga, besvärliga och sätter oss på prov. Det är det som är kriteriet på, att vår kärlek till Gud är äkta. Det är lätt att säga: Herre jag älskar dig, och sedan slå någon annan i huvudet. Vi får aldrig inbilla oss, att vår kärlek till Gud är större än den vi har till vår nästa.

Det är här detta teologala kraftfält verkar inom oss. Det är Andens krafter inom oss, som ständigt bearbetar oss inifrån. Då kan vi så småningom få upp ögonen för sambandet mellan detta inre kraftfält och det yttre scenariot. Det är egentligen A och O i det andliga livet, att upptäcka, att det har ett samband. Den vackra vinterdagen kan vi konstatera med våra ögon. Vi kan säga: det är en vacker vinterdag i dag. Men är det något, som talar till mig om Guds omsorg om sin skapelse eller ej? Är det något jag tackar honom för? Översätter jag det yttre scenariot till det inre? Ett annat exempel var mamman, som bredvid sig hade spädbarnet. Vi måste mer och mer knyta ihop det inre och det yttre. Vi får lära oss förstå, att Gud talar genom vardagliga ting, att fånga upp signalerna. Vi får då även urskilja, hur vi reagerar.

Ofta reagerar vi som Pavlovs hund. Någon slår mig, jag slår tillbaka. Någon säger ett argsint ord, och jag svarar med ett argsint ord. Vi är ofta som Pavlovs hund. Det går av sig självt. Då betyder det, att vi inte har lärt oss att integrera de andliga krafterna, dygderna, i vårt sätt att tänka, vara och handla. Vi reagerar ofta mer som robotar än som människor, kristna människor. Vi får stimuli av olika slag, och plötsligt vill vi ha en sådan ljuskrona som systrarna har i taket här i rummet där vi sitter. Vi har sett kronan och fått för oss, att vi absolut vill ha denna krona i vårt hem. Jag blir inte av med den tanken, och det är det enda jag kommer ihåg av reträtten, att det var en krona jag ville ha hos systrarna. Hur reagerar jag då på dessa stimuli. Ser jag det som en prövning? Gud vill frigöra mig från min längtan efter lampkronan. Eller är vi som Pavlovs hund och säger, att till varje pris skall jag komma över denna krona. Det kan tyckas vara ett löjligt exempel, men ofta är det sådana saker som styr oss.

Jag vill ha en viss tjänst. Nu är den ledig. Det finns en annan konkurrent. Om vi granskar vårt liv, kan vi märka, att mer än vi själva förstår, styrs vi av dessa yttre stimuli. Att då gå ner på djupplanet är en ständig uppgift. Ofta handlar vi så snabbt. Någon säger något skarpt ord, och vi har genast en snärtig replik på tungan. Men plötsligt kommer vi ihåg detta med de teologala dygderna. Då biter vi oss i läpparna och säger något annat. Vi kan faktiskt lära oss, att vi har mer inombords än vi tror. Det kan vara mycket svårt, om vi har formulerat en dräpande replik. Sedan kan det bli ännu svårare, för vid vissa tillfällen förväntas vi ge ett bra svar. Ibland är vi så att säga förpliktade att göra det.

Vi måste alltid göra denna urskillning, när dessa stimuli kommer över oss, utifrån detta teologala liv inom oss. Är detta till Guds ära? Är detta till denna människas bästa? Det måste gå mycket snabbt. Vi går ut här, och där ligger en människa. Vi ser, att isen har brustit, och det ligger någon där. Skall vi rycka upp henne, eller skall vi gå och ringa på hjälp? Jag kanske inte kan simma själv. Det är alltid tal om att knyta det yttre till det inre, att lita på att Anden kan hjälpa oss att säga, handla och tänka det riktiga. Det är även så med tankarna.

Vi tror ibland, att vi måste tänka alla tankar, eller att vi är skyldiga till alla tankar vi tänker. Det är en av de saker man får lära sig, när man förbereder sig att gå till bikt. Vilka tankar måste jag bikta? Jesus säger, att man inte skall se med begärelse på åsnor och annat, som tillhör min nästa. Då kan vissa människor med skrupulös läggning bli mycket tyngda av detta, för de tänker alltid på andras åsnor, medan andra inte gör det. Det gäller att urskilja. Är detta en tanke jag bejakar eller ej? Vi är inte skyldiga att släppa in alla tankar. Samtidigt finns det vissa tankar, som är mycket envetna och bitska av sig, som vi inte blir av med bara för att vi vill det.

Därför är det viktigt att kunna skilja på, vad jag egentligen vill. Vissa stimuli, speciellt sådana som berör sexualitet och ägodelar, kan vara mycket bitska. Men det betyder inte, att vi vill ha dem. Det är viktigt att komma ihåg, att vi kan säga: nej, detta tillhör inte mig. Eller det kan vara hatiska tankar. Vi kan känna en stor motvilja och ilska och kritik mot en människa, som kanske rent objektivt är värd detta. Men det innebär inte, att vi måste bejaka dessa tankar, som ständigt ansätter oss som pilar.

När det gäller den teologala dynamiken, lär vi oss att använda vår frihet. Anden hjälper oss att bli fria. Det är något vi hör i Bibeln. Då måste vi även översätta frihet på rätt sätt. I vårt klimat, i konsumismens och individualismens klimat, översätter man frihet att följa sina nycker, sitt behag, sina infall. Man sätter friheten på ytplanet. Just nu är min nyck eller mitt infall, att jag vill ha denna lampkrona. Då måste jag vara fri det till det.

Men i klassisk kristen bemärkelse knyter man frihet till det djupaste inom mig. Anden hjälper mig att upptäcka, att även om mitt ytplan är förhäxat av denna krona, så kan jag på djupet frigöra mig från detta. Det är mycket viktigt att lära känna de olika lagren vi har inom oss. I värsta fall kan hela mitt liv vara förhäxat av denna lampkrona. Vi kan ta något annat exempel. Vi kan ta det klassiska exemplet, att man vill komma åt en annans egendom eller en annans hustru. Sådana saker kan vara mycket ihållande. Ett långt liv är jag präglad av, att jag vill detta på ytan, om jag då inte har lärt känna mitt djup. Egentligen är hela vårt liv ofta detta, att vi lever på olika plan, och ibland har vi inte riktigt insett det, utan då tror vi, att det är mitt livs djupaste längtan, att jag skall få denna krona. Det kan tyckas vara ett löjligt exempel. Men vi har alla vår lampkrona. Det kan vara något större eller något mindre, men det finns alltid något som hotar att binda oss.

Det är detta Johannes av Korset skildrar med en anan fågel. Vi har haft flera fåglar som sällskap. Vi har haft gråsparven och rödhaken, och nu har vi en annan fågel, som inte har något namn. Den kan gälla oss alla. Det är den fågel, som är bunden, som inte kan flyga fritt. Johannes av Korset säger, att vissa fåglar är bundna av ett tjockt rep. Då är man bunden av en svår synd eller frestelse, hat, eller något annat. Eller så är man endast bunden av en liten tunn sytråd. Det kan vara längtan efter lampan. Eller man kan ha längtan efter att som pensionär äntligen få tid att sortera sina frimärken, eller att jag skall få botanisera några fjärilar. Det är i och för sig inget fel i detta. Men man är bunden av detta genom en sytråd. Istället för att upptäcka, att jag är kallad till evigt liv, jag får tillbe Gud, jag får leva i hans ständiga kärlek, så tänker man på dessa fjärilar och frimärken. Så går livet förbi. Så dör man precis, när man är pensionerad. Man får aldrig öppna sin frimärkssamling. Så tragiskt är det i många människors liv. De hade satsat allt på att få tid till detta, när de blev pensionärer. Så kommer det första pensionsbrevet, och man får en sådan chock, att man dör. Livet är fullt av sådana tragedier. Vad Johannes av Korset vill säga är, att när vi är bundna, vare sig det är av något allvarligt, en svår synd, av ett tjockt rep eller av en sytråd, då är vi inte fria. Då kan vi inte flyga, då kan vi inte nå fram till djupnivån.

Som Wilfred Stinissen säger, skall vi alltid ha med oss en sax. Vi skall alltid ha en sax i fickan och klippa av dessa band. Upptäcker vi, att vi tänker på frimärkssamlingen eller lampkronan eller arvet från arvtanten, då tar vi upp saxen och klippar av detta. Det måste vi ibland göra gång på gång. Lampkronan kommer tillbaka, frimärkssamlingen kommer tillbaka, och just fastetiden är saxens tid, då vi klipper av band, som fjättrar oss. Ofta har vi flera band. Samtidigt kan vi märka, att något djupare kan spira upp. Ofta gör det inte så omedelbart. Vi kan tänka, att nu har vi varit duktiga, nu har vi klippt av lampkronan, den finns inte längre i min värld, och då skall väl Gud låta mig finna ro på djupnivån. Då plötsligt dyker det upp något annat. Detta är inte något som sker med automatisk kraft. Det sker på olika sätt för olika människor. I grund och botten är det en frigörelse från de griphänder vi har, att vi vill ha, utnyttja, tillgodogöra oss. Det finns i människan genom arvsynden det vi ibland kallar pensionatsarmar. På gammaldags pensionat måste man hålla sig framme och fylla sin tallrik. Vi vill alltid lägga till oss så mycket som möjligt. Men griphänderna måste bli de tomma händerna, som fylls av Guds gåvor.

Det får bli vår sista bild under denna reträtt, bilden av de två tomma händerna, som Thérèse av Lisieux använder för att tala om det kristna livet. Vi står inför Gud med två tomma händer. Dem vill han fylla med liv, kärlek, kraft, hopp och tro. Men ofta är händerna fulla av egna önskningar, sympatier, antipatier och allt det vi har på ytan. Det fyller oss, och då får inte Gud plats. Därför måste vi själva medverka och tömma våra händer. Ibland töms de genom omständigheterna och genom Guds inverkan, det vi kallar prövning, öken, dunkel natt. Gud ser till, att vi står där med tomma händer. Men vi måste också själva medverka i detta, och det är då vi behöver saxen för att klippa av dessa band, de fjättrande banden. När vi står inför Gud med tomma händer, får vi på något sätt tillbaka allt skapat, men inte som ägodel utan vi blir medaktörer i lovsången till Gud. Då kan vi glädja oss över en underbar dag och se hur den återspeglar Guds skönhet. Vi kan glädja oss över, att systrarna har denna vackra lampkrona. Vi jublar över, att de blir belysta av den. Vi måste inte nödvändigtvis ha den i vårt eget hem, den finns ju här och lyser upp detta rum. Vi blir fria från att detta måste vara mitt, detta måste jag ha. Det får vara vad det är.

Det är mycket viktigt att se, att vi kan förvandla den så kallade aptit Johannes av Korset talar om, att vi har en aptit, en begärelse efter ting och människor, att allt skall vara som vi vill. Detta kan omvandlas till en enda längtan efter Gud och att hans vilja skall ske. Det finns en kraft i detta. Vi vet vilken kraft människor kan lägga ner på att få arvet, få lampkronan. Det är ofta det som driver människor mycket starkt. Det finns en mänsklig kraft i detta, som då måste omvandlas och renas. Då kan det bli en kraft som bär upp världen i tillbedjan och lovsång, en kraft som skapar äkta gemenskap mellan människor, en kraft som gör, att vi vill dela med oss istället för att bara suga åt oss.

Så försök komma ihåg dessa tomma händer som en symbolbild för, hur Anden leder oss. Om Anden leder oss, då töms vi på allt tjafs som fyller händerna, och händerna fylls med Gud själv och hans goda gåvor. Då märker vi, att ju mer vi delar med oss, desto mer får vi av Gud, desto rikare blir vi. Det är en helt annan logik, som jag då lär mig, när jag öppnar mig för Andens ledning. Detta sker på djupplanet i mig, men det visar sig även i det jag gör, det jag tänker, hur jag uppför mig gentemot andra människor. Hela tillvaron berörs av detta ämne. Det är mycket viktigt att komma ihåg, att det andliga livet begränsas inte till det lilla inre, utan det präglar hela tillvaron.

Därför skall vi nu sluta med en sång till den Helige Ande. Sången är skriven på franska men jag läser den i svensk översättning.

Som en sol förundrar oss och väcker oss upp, Helige Ande, som kärleken som gör vår dag ljus, omsluter du oss, Helige Ande. Tack för den fest vi firar i ditt namn, o Gud. Låt oss i dag få del av din välsignelserika glädje. Tack för den glädje du ger i våra hjärtan. Gör oss till vittnen om den frid du ger. Tack för denna frid, som världen så väl behöver. Hjälp oss här, där vi är, att låta kärleken segra. Tack för den kärlek du vill i vårt liv. Lär oss att dela den med andra.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu