Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Att ledas av den Helige Ande.

Djursholm 27-29 februari 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi ber med kardinal Merciers ord.

O Helige Ande, själen i min själ Jag ber dig, upplys mig, led mig, styrk mig, trösta mig, säg mig, vad jag skall göra. Ge mig dina befallningar. Jag lovar att vara dig undergiven i allt vad du önskar av mig och går med på allt, som du låter ske i mig. Låt mig endast lära känna din vilja.
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Denna bön uttrycker det tredje steget vi skall ta under Andens ledning. Innan vi tar det måste vi repetera de två första, för annars glömmer vi dem. Det första steget är att tömmas på sig själv, för att bli uppfylld av Anden. Det andra steget såg vi i morse. Det tredje steget som vi nu skall se på är, att låta Anden handla med oss. Ordet låta är mycket viktigt i kristendomen. Låt det ske med mig, som du har sagt, säger Maria i bebådelsen. Amen, låt det ske. Det är Gud, som leder oss. Det är han, som vi rättar oss efter. Det är han, som milt och bestämt genom sin Ande för oss fram på vägen. Det är det vi nu skall se på, hur hela frälsningshistorien är ett uttryck för, att Gud arbetar med sitt folk genom Andens ledning. Den helige Athanasios sammanfattar det så: "Gud har blivit bärare av köttet, för att människan skulle bli bärare av Anden". Det är en mycket djup och slående sammanfattning av hela kristendomen. Gud blir människa. Han tar på sig köttet. Han blir bärare av vår natur, för att vi i vår tur skall bli bärare av Anden, av Guds natur. Detta heliga utbyte talar fäderna om.

Just fastetiden pekar fram mot Pingsten. Fastetiden är ju förberedelse för Påsken, och Påsken avslutas med Pingsten. Vi går in i fastetidens mödor, prövningar, offer, för att likgestaltas med den Gud, som har blivit bärare av köttet. Vi går med honom på prövningens och lidandets väg fram till Påsken och uppståndelsen, som får sin fulländning, när Anden utgöts över allt kött. Ibland måste vi göra dessa stora svep och få denna stora överblick. Det som har börjat i vårt dop blir kompletterat genom konfirmationens gåva. Resten av vårt liv skall vi tära på detta kapital och förvandlas av det vi har fått, så att vi verkligen blir bärare av Anden. Hur gör vi det?

Jo, genom att låta det ske, låta Guds vilja ske i vårt liv, låta Andens röst leda oss, lyssna och låta Gud handla. Det låter mycket enkelt, och det är mycket enkelt, men det svåra är, att vi inte är enkla. Vi tycker det låter för enkelt och lättvindigt att låta oss ledas, låta oss formas. Men vad är det då, vad skall jag göra? Det är mycket lättare att ge invecklade instruktioner att göra si eller så. Men att lära oss att låta Gud leda oss genom sin Ande, det kan vi tycka är det svåraste av allt. Därför måste vi ha tillit till, att Gud verkligen leder sitt folk. Och vi måste kunna sätta parentes om oss själva. Det är en de stora skillnaderna mellan den klassiska protestantismen och den katolska tron. Luther säger: hur finner jag en nådig Gud? I katolsk tro är det Gud, som leder sin Kyrka. Naturligtvis tror även vi, att vi skall finna en nådig Gud, men i Kyrkan och genom henne. Jag är inte ensam. Gud samlar sig ett folk redan från början i öknen, ett fattigt och föraktat folk, som han leder in i det förlovade landet. Så fortsätter han att handla. Hur skall jag bli frälst, frågar den klassiske protestanten.

I katolsk tradition är det Kyrkan, som förmedlar frälsningen till sina barn. Det kan ibland ändra hela perspektivet, när vi får det bibliska helhetsperspektivet. Vi ser detta i hela det gamla förbundet. Gud samlar ett folk var och en på sin plats och med sin uppgift, men inte som enskilda, åtskilda individer utan som lemmar i kroppen, i helheten. Det är mycket svårt för oss nutida individualister att smälta. Vi kan säga, att det är viktigt med de andra, de skall också bli frälsta, men i grund och botten har vi denna svårighet. Jaget är så överväldigande. Vi sitter fast i detta. Därför blir Kyrkan till nöds något vi kan acceptera. Men det är viktigt, att jag får nåden. Det strider både mot vår natur, som är sårad av synden och mot tidsandan och vår personlighet, att nåden alltid förmedlas genom Guds heliga folk, att Gud använder sig av gemenskapen för att helga mig och låta mig få del av Anden.
Jag vill så gärna ha direktkontakt, mobilsamtal, direktinspiration. Jag tror, att nåden blir mindre, eftersom den sipprar ner genom hela gemenskapen, att jag får mindre av Guds nåd, att jag blir mindre viktig. Men det är något av det svåraste i vår tid att lita på det, som Gud visar redan från det gamla förbundets begynnelse. Han samlar sig ett folk. Det är det han vill frälsa. Vi är inte individer utan lemmar i en kropp, delar i ett folk. Samtidigt är det en oerhörd befrielse, för det individualistiska oket är mycket svårt att bära i längden. Ändå är det så typiskt svenskt, Ingmar Bergman, Lars Norén kämpar med detta. De sitter fast i jagets tragiska längtan efter Gud. Vi ser det i otaliga varianter. Vi har tusen vänner som sitter fast i det. De kan inte tro att Gud vill frälsa dem i ett folk, utan de måste gå igenom dessa personliga uppslitande processer, som på ett felaktigt sätt får dem att hamna på piedestal. Vi kan uttrycka det på många sätt, men det svåra för människor är ofta att våga tro på, att Gud möter dem i ett folk, i en kyrka, i en gemenskap, att låta Anden leda oss i detta folk som Gud har samlat sig. Det är det vi ser i sin högsta fulländning på Pingsten, när Gud utgjuter Anden över alla folk och raser för att göra dem till ett i Kyrkan. Egentligen är det samma grundmodell vi ser från början i skapelsen, när Anden svävar över det skapade.

Vi kan alltså i Bibeln, i frälsningshistorien, se en kontinuitet, en röd linje, när det gäller Andens sätt att verka och handla. Anden svävade över vattnet från början för att ge liv, för att få allt att blomstra, frodas, utvecklas och mogna. När Gud utväljer ett folk åt sig, sänder han ut Anden, som ger olika gåvor: att bli patriarker, profeter, domare, lärare. Men de får sin gåva för att bygga upp folk. Gåvan är inget de får för sig själva, utan för att den skall bli fruktbar i gemenskapen. Så är det i alla tider. Mina talenter får jag inte för att gräva ner dem i mitt eget bankfack. Jag får inte det jag är för min egen skull utan för de andras.

Anden var alltså i högsta grad verksam i det gamla förbundet. Ändå fanns det en längtan efter något mer. Hos Hesekiel läser vi: "jag skall låta min ande komma i ert bröst". Redan i det gamla förbundet anar man, att Anden inte bara skall vara utgjuten över skapelsen och över folket utan även gjutas in i själen, i bröstet, i det innersta. I det gamla förbundet ser vi, hur Anden verkar utifrån. Han var fridens och stridens ande, som drev profeterna att förkunna Guds rike i alla omständigheter. I det nya förbundet blir denna Guds gåva också ingjuten. Anden är Kyrkans själ. Han är det innersta i mig. Vi ser, att Jesus talar om, att han vill ge det levande vattnet. Guds verklighet blir genom Anden en inre verklighet i oss, som då flödar och flödar över.

Heribert Mühlen säger, att Ordet har utblottat sig självt och stigit ner i en mänsklig natur, fri från synd. Kristi Ande däremot har stigit ner i syndiga människor, så att hans utblottelse är större än Ordets. Här jämför han inkarnationen med Andens ingjutande i oss. Det eviga Ordet blir kött i Jesus Kristus. Han stiger in i en mänsklig natur. Men den är fri från synd.. Men Anden stiger in i syndiga människor, och det är liksom en ännu större utblottelse. Den Helige Ande tar sin boning i oss. Vi blir hans tempel, fast vi är ovärdiga, fast vi befläckar och smutsar ner hans närvaro. Det är detta de icke-kristna ser mycket tydligt. Vi står ganska väl ut med, att vi genom vår svaghet och synd betäcker och döljer Anden. Men våra icke-kristna vänner vet precis, när vi döljer Andens helighet. All kritik, all aggression, allt det vi hör mot oss, mot Kyrkan går ut på detta: varför döljer ni heligheten, varför smutsar ni ner den, varför befläckar ni den? Det kan naturligtvis vara orättvis eller vinklat, men själva kärnan är riktig. Genom vår synd och svaghet döljer vi Guds skönhet och härlighet. Ändå står den Helige Ande ut med det. I sin ödmjukhet låter han oss rumstera som vi vill i det som är Andens tempel.

Här kommer vi in på det personliga ansvaret, att vi har förpliktelse att låta Anden rena och helga oss. Vi måste vara medvetna om, att vi befinner oss i denna ständiga process, som innebär att tömmas på det egna och uppfyllas av Honom, att dra oss undan ner i det fördolda, så att hans härlighet och skönhet lyser fram. Den Helige Ande har en speciell förmåga att hjälpa oss med detta, eftersom hans natur är att dra sig undan, vara fördold, för att Fadern och Sonen skall skina fram. Genom sitt arbete i oss kan han inifrån förvandla oss, likgestalta oss. Det är det vi kan kalla de andliga inspirationerna, ingivelserna, att låta Guds vilja ske. Ske din vilja, ber vi. Men ofta tänker vi, låt min vilja ske, och låt den vara din. Ändå upprepar vi: ske din vilja, låt det ske, amen. Det är det som på något sätt holkar ur oss, att vi aldrig upphör att be denna bön och att längta efter det. Även om vi som undermening har: men Gud vill väl ändå, vad jag vill. Det sitter mycket djupt i oss, att Gud måste väl vilja, vad jag vill. Jag vill ju så väl, men ändå blir det nästan aldrig riktigt som vi vill. Det finns en marginal, där det går lite annorlunda, både i oss själva, i Kyrkan och i världen.

Det är viktigt att se vår personliga frälsningshistoria som en del av den stora frälsningshistorien. Det som vi läser om i Bibeln, det som vi hör om i kyrkohistorien, i helgonens och Kyrkans liv, det sker på miniplanet i mitt liv. Jag är då beroende av det stora, och jag bidrar till det. Om jag låter Anden förvandla mig, då betyder det något för Kyrkan, för världen, även om jag lever som eremit. Petrus Damiani (1007-1072), en medeltida eremit skrev en bok som heter Dominus vobiscum, Herren vare med eder. Han firade mässan i största ensamhet, men då sade han ändå: Herren vare med er. Det var bara änglar och helgon som svarade, och det är inte så bara. Även när vi tycker, att vi lever i det fördolda, ensamma, att vi aldrig kan påverka någon, finns denna osynliga gemenskap, som Anden håller ihop.

Vi måste både vara våghalsiga och ödmjuka i denna process. Vi får akta oss för det falska högmodet på det andliga planet. Samtidigt måste vi vara våghalsiga och tro, att om jag växer och mognar, då är det inte bara för att jag skall bli vacker och fin, utan då är det för att Kyrkan skall smyckas, för att världen skall stråla av skönhet. Den falska ödmjukheten säger, det spelar ingen roll. Jag är bara en stackars smålänning. Det spelar ingen roll, men det är en falsk ödmjukhet. För Gud vill göra stora ting med oss, och därför ger han oss Anden. Annars kunde han ha givit oss något annat. Vi har fått samma Ande, den Helige Ande, som i Treenigheten sammanbinder Fadern och Sonen. Det är det innersta i oss. Vi drivs av Anden. Allt det vi erfar, känner, märker, ser och hör har med Anden att göra, eftersom Anden outtröttligt driver oss på Kristi väg, att efterfölja honom, att likgestaltas med honom, allt till Faderns ära. Det är inga likgiltiga gråzoner i livet. Det är det vi lätt tror. Det har ju inget med Gud att göra, att jag bokför eller att jag bakar pepparkakor, tänker man. Det är mycket lätt att säga, att denna zon inte har med Anden att göra, att det inte har med Gud och Kyrkan att göra.

Det är en stor nåd, när det börjar köra ihop sig på ett område. Det betyder ofta, att här har jag inte släppt in Anden. Här har jag skapat en viss gråzon, där jag har gjort ungefär vad jag vill. Jag har styrt och ställt, naturligtvis med bästa vilja i världen. Men det hjälper inte, för jag har använt den gamla människans sätt att tänka. Det är likadant med konflikter. Vi svenskar är ju mycket rädda för konflikter. När det kör ihop sig och det krockar, då kan Anden ofta komma in. När vi kommer ut ur vår värld, där vi automatiskt har utbytt plattityder, börjar vi plötsligt skrika åt varandra. Det är nästan alltid ett tecken på, att det är något djupare som sker. En annan människa sätter mig i fråga och jag henne. Då kan det ske något stort, då är vi inte bundna vid fasadtänkande, att jag är en trevlig fasad, som säger vad som väntas av mig, du är likadan. Så utbyter vi plattityder under årtionden. Så plötsligt krockar vi. Då kan det hända något stort, om vi litar på, att Anden kan tala till oss genom andra människor. I tidebönerna finns det en vacker bön som talar om behövande och besvärliga människor, som Gud sänder i vår väg.

Det finns människor som sätter oss i fråga i vår självklarhet, det kan vara de behövande som behöver oss, och det är lite lättare att förstå, och då kan vi vara goda. De besvärliga däremot, vad har de med oss att göra? De kan sitta på någon instängd plats, där de inte kan besvära någon. Men nu råkar de vara här och nu. Vad vill då Gud med det? Att jag skall lämna den värld, där jag styr och ställer och sättas i fråga. Vi skall ha tillit till, att Gud talar även genom sådant, som vi inte alls tycker har med Gud att göra: magbesvär, löneförhöjning eller löneminskning. Så småningom kan vi upptäcka, att ingenting är kemiskt fritt från Andens sätt att tala och handla. Gud helgar oss genom Anden. Han gör det ofta, där vi minst skulle vänta det. Man brukar säga om de heliga, att heligheten märks, där det är som mest alldagligt. I kyrkan och fromma sammanhang är det relativt lätt att verka någorlunda from och helig, men det är svårare i en stressig arbetssituation, i en familjekonflikt, i ett bråk i en församling eller en kommunitet och i arvstvister. Syskon har varit vänner med varandra, allt har gått perfekt. Plötsligt kommer det ett arv. Då blir man som hund och katt. I livets alla omständigheter bryter Anden igenom. Vi prövas, där vi minst skulle vilja bli prövade. Det är också en nåd att se vårt habegär. Vi kanske inte visste, att vi hade en "arvtant" i Amerika. Tidigare var det ganska vanligt, att det kom brev från Amerika. Det kan ha avlidit någon miljonär, som inte hade några släktingar i Amerika. Så spårar man upp dem i Småland. Nu händer det inte så ofta längre, men tidigare var det ganska vanligt. Hur reagerar man då, när det är flera om arvet? Det kan vi aldrig veta. Eller det kan vara en konfliktsituation. Vem skall nu bli generalsekreterare i en viss organisation. Gud arbetar ibland så, att han låter våra sämre egenskaper komma upp till ytan, för att vi skall konfronteras med dem. Det är mycket obehagligt att upptäcka. Jag, som aldrig tidigare har brytt mig om arv, kan önska att få just en Carl Larson-tavla. Eller hur är det om man inrättar en ny arbetsordning på jobbet? Detta jobb är som klippt och skuret för mig. Men då finns en konkurrent. Det är mycket lätt för oss, då allt är utstakat. Men plötsligt rörs det om i grytan, då bubblar det upp. Så är det, när man kokar sylt, först ser bären vackra ut, när de ligger på ytan. Men så kommer det smuts och skum på ytan. Så är det också, när Anden börjar verka. Då kommer det upp obehagliga tankar och allt möjligt, som vi inte visste fanns i oss. Det är ett uttryck för reningen.

Vi måste renas. Vi måste konfronteras med vår baksida. Vi måste låta det ske. Vi kan se på hela livet som en reningsprocess, som ett purgatorium. Har vi inte riktigt klarat av det under livstiden, så finns ju skärselden vid övergången till döden, där vi kan renas från det som inte klarades upp här på jorden. Vissa saker kan vi inte riktigt klara upp här på jorden. Det kan vara djupa psykiska sår, det kan vara så mycket, något vi kämpar med ett helt liv, något vi tycker, att vi inte riktigt klarar av. Det är för tungt och svårt. Kan vi då i ödmjukhet acceptera, att vi inte är helt fulländade, då är det ett uttryck för överlåtelse.

Det är mycket viktigt att acceptera detta sår Johannes av Korset talar om. Vi har alla ett sår, en törntagg som sticker oss. Det kan vara något från barndomen. Det kan vara något fysiskt eller psykiskt. Vi vet alla någorlunda, vad det egentligen är. Det kan bli ett sår, som väcker liv. Det är mycket viktigt för oss kristna, för vi tror på en sårmärkt Frälsare. Han har tagit på sig hela mänsklighetens sår. I sin kropp på korset bar han och genomborrades av våra sår. Det såret kan förbinda oss på ett djupare sätt med Kristus. Paulus talar om törntaggen, som ständigt sticker honom. Vi påminns ständigt om vårt sår, vårt behov av Gud. Ibland är det en av Andens viktigaste uppgifter i vårt liv att påminna oss om, att vi är sårade av världens synd, av vår egen historia. Det är inte så angenämt. Det gör ont, det svider, det bränns. Men ser vi det i ljuset av Kristi sår, då blir det något annat. Då är det en ständig påminnelse om, att jag tillhör en korsfäst och sårmärkt frälsare. Det är en av Andens viktigaste uppgifter att låta oss förstå detta, eftersom vi skulle vilja vara de välsvarvade och fullfjädrade, osårbara människorna, som glider fram. Vi ser i lite äldre filmer som Sound of Music, hur man bara dansar fram. Så skulle vi vilja ha det, inga sår, inga problem. Vi bara dansar in, allt är underbart. Naturligtvis skulle vi kunna säga, att det finns något äkta i det också. Det finns en längtan efter den fullkomliga frid och glädje, som hör himlen till. Men här på jorden blir det ofta lite förljuget och snett, om vi försöker leva upp till det. Det finns alltid ett sår, som vi lider av, som vi kämpar med, som vi vill bli av med, men som finns där ändå, en törntagg. Men den törntaggen kommer från Kristi törnekrona. Det är något mycket trösterikt på djupet att veta, att min törntagg förenar mig med Kristus. Selma Lagerlöf talar om den lilla fågel som rycker loss törntaggen ur Kristi törnekrona och sedan blir rödbröst. På något sätt är vi inte längre bara gråsparv, utan vi är även rödbröst, rödhake. I Skåne kan det vara dystert på hösten i november. Birgitta Trotzig skildrar i sina böcker, hur de polska betplockerskorna, låg i leran och drog upp varje beta för hand. Det var så lågt man kunde komma i början av seklet i Skåne. Hon skildrar, hur Guds nåd ändå kan bryta in i deras liv. Nu har vi maskiner i Skåne, men ändå är det dimmigt och dystert. Just då brukade de små rödhakarna dyka upp. Plötsligt sitter de där, på sommaren har vi inte sett dem, då är de osynliga. Men just när det är så dystert, börjar de hoppa omkring där. De är aldrig rädda.

Vi återgår till den Helige Ande. I vårt liv finns just såret, som vi aldrig bli helt befriade från. Men detta sår kan förklaras, det kan lysas upp av Kristi sår. Då är det något annat. Då talar det om hans frälsande kärlek till mig, att jag får dela hans sår, att det är ett ställföreträdande lidande, som fortsätter i mig, att Kyrkan och världen är beroende av, att jag i detta ser Andens verk. Här har människan frihet att välja. Vissa gör allt för att förneka, för att täcka över detta sår. De säger: nej, jag är osårbar, jag har ingenting av detta, jag kan dansa som i Sound of Music eller Bing Crossby eller Lill-Babs. De verkar inte sårade av någonting, åren går, men de ser likadana ut. Det verkar vara en lycka och frid utan ände. Inga sår drabbar dem. Men ändå vet vi, att ingen undgår hjärtesår. Hur reagerar vi då? Antingen genom att låta det vara, vad det är och se Guds vilja eller genom att till varje pris täcka över, förneka, kämpa emot. Tyvärr är bitterheten inte så ovanlig även bland kristna.

Olivier Clément, den franske ortodoxe teologen, säger, att det finns en speciell monastisk elakhet. Det finns det i alla miljöer. Det är en bitterhet, att livet inte blev som jag hade tänkt mig. Jag fick inte en viss uppgift. Någon behandlade mig illa. Det är mycket lätt att fastna i såret, att studera det med förstoringsglas. Man säger: varför skulle det just drabba mig? Bitterheten kan förstöra en människa och suga ut henne inifrån. Ofta är det inte sårets storlek det beror på. Det beror på människans fria vilja, hur jag tar emot detta. Vi kan antingen lysas upp av detta, eller kan vi förmörkas. Människan har en frihet. För de flesta av oss är det lite mitt emellan. Ena dagen är det bra, andra dagen mindre bra. Vi hankar oss fram. Men det är viktiga är att tro, att detta har med den Helige Ande att göra, hur smärtsamt och komplicerat det än är, ett syndasår, något jag aldrig riktigt kan förlåta mig själv. Det är en av de mest klassiska svagheterna, att vi har svårare att förlåta oss själva än Gud. Varför gjorde jag si och inte så?

Alltså är det viktigt att acceptera historien som min frälsningshistoria, min personliga historia både i det goda och det mindre goda. Mitt i detta arbetar Gud för att frälsa och helga mig genom sin Ande. Jag kan inte förneka vissa kapitel och säga, att dem vill jag inte läsa. De finns där. Jag behöver inte fördjupa mig i dem och analysera dem, men de finns där. Det är som med Bibeln. Jag behöver inte läsa alla renhetsföreskrifterna i Leviticus varje dag. Det är ingen som har krävt det av mig. Ändå är det en del av Gudsfolkets historia. Inkvisitionen och annat hemskt det finns där. Vi bär det med oss. Vi gör kanske bot för det på ett sätt genom det vi får lida. Vi tillhör ett folk som är solidariskt.

Jag brukar berätta historien, när Napoleon mötte den påvlige statssekreteraren Consalvi. Som alla diktatorer stampade Napoleon med foten och sade: jag skall förgöra er kyrka. Då svarade kardinalsekreteraren: Sire, det har vi själva försökt under 2000 år, men vi lyckas inte. Mänsklig svaghet kan inte få Guds verk på fall. Vi gör vad vi kan för att dölja Guds barmhärtighet och storhet, men vi lyckas inte få hans tempelbygge på fall.

När vi ser, hur Anden sänker sig ner över de troende på Pingsten och upptänder dem med Guds kärlek, får vi tro, att det är en ständig verklighet. Anden fortsätter att verka på detta sätt, kanske inte så tydligt med så starka under och tecken. Men det är samma verklighet som sker. Anden överger inte sin Kyrka. Han ger henne det hon behöver, bara hon tar emot det. Bara vi som Guds folk, som lemmar i folket tar emot det vi behöver, så får vi det vi behöver för vandringen. Det är speciellt viktigt att veta i den västerländska kristenheten som håller på att dunsta bort rent sociologiskt. I hela Västeuropa märker vi, att vi kristna blir färre. I många länder går det mycket snabbt. Vi får då ändå tro att Anden leder oss, att han anpassar sig efter historien och fortsätter att leda sitt folk. Hoppet är lika starkt ändå. Det är mänskligt sett svårare. Det är lättare att vara hoppfull, när allt går bra, när vi fortfarande hade Sound of Music-perioden, och alla dansade in i kyrkorna. Det är lättare då att vara hoppfull och tycka att Anden leder oss. När det bara är några gamla gummor, som kommer trofast till kyrkan i Åsele eller någon annanstans, då är det svårare att tro. Är det Anden som leder oss? Skall dessa gummor bli de sista troende på denna plats? Det är mycket svårare, men det är ännu viktigare att lita på, att Anden aldrig överger sitt folk.

Vi vet genom kyrkohistorien, att tyngdpunkten har förflyttats. Mindre Asien, Främre Orienten, Nordafrika det var det kristna kärnlandet. Nu finns det inte många kvar där. Sedan blev det Europa, och jag läste nyligen, att över hälften av världens katoliker nu finns i Amerika, Syd- och Nordamerika. Det förflyttas. Vi har aldrig fått garanter för, att just Europa skall vara helt kristet. Kardinal Biffi sade, att det nog inte är fråga om Europa blir sekulariserat eller kristet, utan om det förblir kristet eller blir mer muslimskt. Vi kan inte förstå alla sammanhang, men vi måste ändå lita på, att Gud är med sitt folk, att han inte överger sin Kyrka, även om kristendomen i större delen av Europa tycks förflyktigas. Han har aldrig försäkrat oss att Sverige, Europa, skall vara det viktiga. Vi måste bära tron vidare, men vi har aldrig fått försäkran att vi skall vara 90% av befolkningen. Det är kanske så, att vi måste göra bot för, att vi inte har varit tillräckligt kristna i Europa, att vi har tillåtit förintelsen och annat. Vi vet inte, hur Gud leder oss, men vi får tro, att han inte överger sitt folk. När vi ser, att det till exempel i Malmö finns fler muslimer som går till moskén än folk som går i Svenska kyrkan eller Katolska Kyrkan, då är det en ny situation, som vi måste gå in i och tro, att Kristus inte överger sitt folk. Men vi ställs hela tiden, om vi ser på Kyrkans historia och vår personliga historia, inför helt nya ting. Vi får låta Anden leda oss och inte fastna i nostalgi och längta efter det som var. Det är inte alltid lätt. Vi drömmer mycket om Sound of Music-världen, då allt var frid och fröjd. Det är mycket lätt att intala sig, att allt var bättre förr.

Vi måste leva i nuet. Det är här och nu vi skall förmedla Kristi budskap och låta Anden leda oss. Om morgondagens kristna skall överleva, måste de vara mystiker. Vi måste ta vår roll som kristna på ett djupare allvar. Vi måste tro, att Gudsfolket behöver oss och vår tro. Vi får inte fastna i det lilla, det instängda utan tro, att Anden leder oss även här och nu. Det är viktigt, att ibland få sammanhanget klart för oss mellan mitt personliga andliga liv och Kyrkans liv och världens liv. Det är inte bara jag och Gud, utan det som vi brukar kalla det katolska vi-et, där vi alla är en del. Men Kyrkans ansikte bestäms även av mig. Här är det lite lättare för oss katoliker i Sverige, eftersom vi är så få. Vi är ofta ensamma på arbetsplatser och i grannskapet. Rätt snart listar folk ut, att vi är katoliker, och då är det vi, som är Kyrkan där. De förväntar sig att se något av Kristi helighet i oss. Och gör de inte det, är de kritiska eller aggressiva. Kanske vi just därför har en större möjlighet att låta Kristus bli synlig, eftersom vi lever i en värld, där de flesta människor inte har någon relation till Kristus och Kyrkan. Därför har de inte heller så många fördomar. Det kan vi se som ett av tidens tecken, att det finns en andlig längtan, men att man då också är ganska krävande. Man förväntar sig, att alla kristna skall vara fullfjädrade. Man är mycket kritisk mot mänsklig svaghet, att vi döljer Anden.

Om vi sammanfattar detta steg, är det, att vi i allting låter Anden leda oss, att vi låter Guds vilja ske, och att vi tror att Guds vilja sker i historien på något sätt. Vi måste lita på det, även när det är något smärtsamt, som drabbar oss i kyrkan eller världen, att Gud tvärs genom detta leder sitt folk. Det är det vi lär oss genom Israels barns ökenvandring, detta Exodus ut ur det gamla och in i det förlovade landet. Något liknande ser vi i vårt liv. Vi går ut ur det gamla instängda och in i det nya livet. Men det sker stegvis, etappvis. Fyrtio år var Israels barn i öknen, innan de kunde komma in. Mycket av vårt liv är denna ökenvandring. Lyckligtvis får vi nu fira detta liturgiskt i Fastan. Genom gråt, allmosor, fasta, botgöring får vi dela något av ökenvandringen.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu