Nya forskningsrön om Martin Luthers "kallelse"

Martin Luther tvångsplacerad i klostret pga. ett dråp han begått
och inte som en ingivelse efter ett åskväder.

"Om professor Dietrich Emme har rätt i sitt väldokumenterade påstående om att Luther efter ett dråp på en medstudent tvingades att gå in i augustineremitorden - i så fall ett tvångsval i syfte att erhålla asyl efter ett dråp under en tidstypisk studentduell och inte ett hastigt löfte i skräck under ett våldsamt åskväder - så blir Luthers tankar kring ordensliv i allmänhet och klosterlöften i synnerhet begripligare på ett personligt psykologiskt plan. (Dietrich Emme, Martin Lutbers Weg ins Kloster (Regensburg, 1991), 10 ff, se även Dietrich Emme, Martin Luther: Seine Jugend- und Studentenzeit 1483-1505 (Bonn, 1983), 160 ff.). Klostren tog ju av tradition emot skyddslingar och hade egen jurisdiktion, men för den asylsökande ingick många moment av botgöringsövningar. Den unge stolte juridikstudenten Luther tvingades, som Emme uppfattade det, bokstavligen på knä för att genom en kombination av bön och bot sona sin skuld (en skuld som det tillika inte syntes möjligt att utplåna). Luther tyckte sig erfara att en vredgad Gud inte låter sig blidkas ens genom ansträngande botgöringsövningar. Den till ordenslivet tvångsomvände broder Martin (genom blixt och dunder och/eller dråp) fick alltså inte omgående tillgång till böcker och stimulerande lärda samtal men väl många möjligheter att lära sig avsky klosterlivet och fundera över om de avgivna ordenslöftena verkligen var giltiga. Tillika verkade inte ordenslivets askes och böner bidra till försoning och frid. Tvärtom blev broder Martin alltmer ångestladdad trots sina ansträngningar, de goda gärningarna ledde inte till andlig frihet. (Det är i detta sammanhang värt att nämna att Luthers första skrift som munk just handlar om asylrätten.)"

Ur Förlorarnas historia av Magnus Nyman; Katolska Bokförlaget 1997