Maciej Zaremba

En fri kyrka/del 3 991216

Kvinnans inträde i ämbetet behandlades inte som en religionsfråga utan blev en följd av att regeringen ville att alla statligt anställda skulle jämställas. Många bland kyrkans folk såg det också som en övertydlig demonstration av kyrkans sekularisering, skriver Maciej Zaremba.

Kvinnliga präster en fråga om tro?

Det första man ser på årets reklambild för underkläder är kalsongerna och den buckla som framhävs där. Det andra är det starkt belysta korset som hänger kring pojkens hals. Eftersom de brukar veta vad de gör på reklambyråerna måste budskapet vara att religionen blivit sexig. Inget vanvördigt med den anspelningen. Det hände på 80-talet att polska präster talade om sin kyrka som just "sexig", vilket skulle tydas "spirituellt eggande". Det var en märklig tid, då teologer som föreläste om Husserl drog större publik än rockstjärnor.

Det finns en del fakta som kan underbygga reklambilden. Kyrkans ungdomsverksamhet samlar numera fler aktiva än de politiska ungdomsförbunden. Och på årets kyrkomöte krävde de yngsta delegaterna mer kristendom och mindre partilojalitet i kyrkan, medan de äldsta (s-gruppen, genomsnittsålder 57 år) röstade enhälligt mot förslaget att låta 16-åringar delta i kyrkovalen. Biskop Caroline Krook känner igen fenomenet. "De unga", säger hon, "har en starkare känsla för mysteriet än sina föräldrar." Så kanske håller religionen på att bli sexig, i denna andliga mening?

De få gånger Svenska kyrkan gör rubriker är det annars med könet, om än i trivialare mening. Fyrtio år efter prästvigningen av Margit Sahlin framstår oenigheten kring kvinnligt ämbete lika laddad som någonsin. De få gånger ordet "konflikt" förekommer i kyrklig rapportering handlar det om biskop Gärtners och Synodens motstånd mot kvinnliga präster.

"Tack för att jag fick komma. Ni är snart de enda på den sidan som bjuder in mig", säger Bertil Gärtner. Inbjudaren är Margit Sahlin, grundaren av Stiftelsen Sankta Katarina, en av kyrkans få intellektuella vattenhål. Där står de alltså, och tittar nästan ömt på varandra, två vithåriga präster, och själva emblemen för kyrkans splittring. När jag senare möter Gärtner i Onsala brister han ut i lovord över teologen Sahlin. Men skulle han samarbeta med henne? "Javisst, hon kunde bli kyrkoherde och jag hennes adjunkt."

Och Margit Sahlin säger: "När det gäller teologi och kyrkosyn har jag mer gemensamt med Bertil Gärtner än med många nya feministpräster." Hon menar att för alltför många har könet blivit väl så viktigt som kyrkan. Hon beklagar "den andliga misären" och hon begråter splittringen. "Synoden har tagit hand om många av de frommaste kristna." Margit Sahlin är långtifrån ensam om sin hållning. Den massmedialt tacksamma könsfrågan skymmer en långt viktigare konflikt mellan två kyrkosyner.

"Skall vi sjunga ´helig, helig´ eller ´trevlig, trevlig´?" frågar Madeleine Åhlstedt, Margit Sahlins efterträdare. För henne går motsättningen mellan ett teologiskt medvetet trossamfund och en politiserad förening för trivselandlighet. Andra talar om "plattkyrka", där Jesus från en mild men krävande lärare förvandlats till en manlig lucia. Det låter på mina talesmän som om ämbetsfrågan var det enda som hindrade Svenska kyrkans fria synod - som den heter - från att förena alla dem som motsätter sig trivialiseringen av kristendomen.

Sören Ekström, kyrkans nyss avgångne generalsekreterare, uppfattar inte Synoden som en samlingspunkt för fundamentalister. Sådana finns där förvisso, liksom en del som har en gammalkyrklig framtoning. Men desto fler är liturgiska förnyare och djupborrande teologer. Ännu fler är de tysta "sympatisörerna", de som både bejakar det kvinnliga ämbetet - och stora delar av Synodens program. Hur har det kunnat bli på detta viset?

Den kanske största olycka som drabbat kyrkan var när frågan om kvinnligt ämbete kom att sammankopplas med striden om vad kyrkan borde vara. Beslutet att prästviga kvinnor fattades nämligen inte av kyrkan utan åt den. 1957 års kyrkomöte svarade: "Vänta litet, vi måste övertyga varandra" på riksdagens krav. Året därpå, under massiv beskjutning från politiker och medier, sade ett nyvalt kyrkomöte ja till kvinnliga präster. Det var också då kyrkan fick veta att den verkligen var ett statligt inventarium. Kvinnor eller inte var ingen trosfråga, det var en ordningsfråga, som inte krävde teologisk begrundan.

Folkpartisten C G Kilsmo inskärpte i riksdagen att Svenska kyrkan var ett geografiskt och inte ett religiöst fenomen, som han, "inte alls lutheran", representerade bättre än "det så kallade kyrkfolket". Detta blev för mycket för socialdemokraten Hans Göran Franck, som fann att demokratin kränkte religionsfriheten. "Det framstår som alltmer orimligt att samhället skall lägga sig i denna kyrkostrid ... om vilken religionsuppfattning som är den riktiga." Det bidrog inte till att stegra respekten för beslutet att det bland tillskyndarna fanns gott om folk som tyckte att religionen var ett gift - men kvinnliga präster ett måste.

Egentligen, menar professor Bertil Albrektsson i Bibelkommissionen, var denna hantering en förolämpning mot både kvinnorna och kyrkan. För den som tar kristendomen på allvar hade det krävts en djup och lång debatt inom kyrkan, i vars ände Paulus berömda passus om att kvinnan bör tiga i församlingen - och en del annat - borde ha placerats i förrådet för historiska egenheter. I stället blev - med viss förenkling - kvinnas inträde i ämbetet en enkel följd av regeringens beslut att jämställa de statligt anställda. Och för många bland kyrkfolket - en övertydlig demonstration av kyrkans sekularisering.

Nu skall det sägas att somliga, bland dem Margit Sahlin, hävdar att denna debatt faktiskt ägde rum. Frågan har varit aktuell sedan 1938. Andra anser att den aldrig gick på djupet. Men jag tror inte att man förstår segheten i motståndet utan att åtminstone se det i detta perspektiv. Granskar man Synodens argument finner man på sina håll äkta bokstavstro, men hos de flesta desto mer av tradition eller ekumeniska våndor, och allra mest bitterhet över formerna för detta och efterföljande beslut. Det blev ju inte bättre av att kyrkopolitiker också i fortsättningen uppvaktade staten för att få hjälp mot sina motsträviga präster och - icke att förglömma - mot sina församlingar.

Så kom det sig att samma kyrkopolitiker som i Engbergs efterföljd önskat "avkristna" kyrkan och som 1999 utestängde biskopar från rösträtt i trosfrågor lyckades framstå som garanter för jämställdheten. På ett förvänt men begripligt vis har fortsatt motstånd mot kvinnliga präster blivit en stående protest mot sekulariseringen av kyrkan. Det är inte logiskt, men begripligt. Om EU i morgon dag förbjöd älgjakten, kanske även en del djurvänner skulle hylla jägarna som frihetssymboler.

Den nog mest talföra inom Synoden, Dag Sandahl i Kalmar, demonstrerade mot apartheid i Båstad 1971. Biskop Gärtner beskrivs av sina kritiker som "en av de mest framsynta när det gäller att skapa förståelse för befrielseteologin". Dessa herrars lidelse och intellektuella hållning pekar inte mot stelbent konservatism och auktoritetstro, snarare tvärtom. Alltså måste det vara tillåtet att leka med tanken att om kyrkan år 1957 sagt ja men den sekulära staten nej till kvinnliga präster, skulle Dag Sandahl kanske återfinnas på den motsatta barrikaden i dag?

Det förklarar i alla fall varför en ansenlig mängd prästvigda och andra kvinnor intar en försonlig attityd till Synoden. För författaren Ylva Eggehorn är behandlingen av dissidenterna ett tecken på kyrkans sekularisering. "En bibelfråga behandlas som en sekulär jämställdhetsfråga - som man anser sig ha löst när rösterna räknats färdigt."Gunvor Hagelberg, ppo- representant i kyrkans centralstyrelse, gick emot beslutet att förbjuda motståndarna att bli kyrkoherdar. Hon menar att man bör skilja på dem som inte respekterar kvinnor över huvud (de borde inte få vara präster) och dem som är mot ordningen av princip, men finner sig i status quo. "Det är inte rimligt att låta dem förstå att de inte duger till något." Och vidare: "Om vi tvingar in dem i ett hörn måste de slåss och då kommer de aldrig att byta ståndpunkt."Sören Ekström döljer inte sin besvikelse över behandlingen av en del av motståndarna. Det finns, menar han, alltför många framstående teologer och entusiastiska präster som kyrkan inte borde behöva undvara, men som marginaliserats av denna hantering.

Det kan hända att jag själv är litet emotionell här. Men när jag första gången steg in i Ucklums kyrka var det jag såg så starkt att jag fick gå ut igen för att stilla själen. Nyss hade det varit begravning, nu höll man på att duka ett enkelt bord mitt i koret. En gryta med spaghetti, tolv eller tretton tallrikar, två stadiga kvinnor, kyrkoherden och de tio kurdiska barnen Demir, som prästen och hans församling skyddar mot utvisning. Och jag ertappade mig med att tänka - finns inte Gud här, finns han inte heller någon annanstans.

Men Tord Nordblom, som tejpat fast sitt beslut på kyrkporten, är på grund av sin hållning i ämbetsfrågan inte längre riktigt välkommen i Svenska kyrkan.

Maria Sjöberg i Nödinge, prästvigd 1997, säger emellertid att hade det inte varit för den ordning som gäller skulle hon vilja få Tord Nordblom prästvigd också i dag. Och Bertil Gärtner? "Ja. Fast ... kanske inte till biskop", skrattar hon. Hon har själv några Synodpräster bland kolleger. "De respekterar mig som kvinna och präst. Själv tvivlar jag inte på att de känner sig kallade - och vem är jag att sortera bland dem Gud vill använda?" Helt nyligen mottog en av dem nattvarden från henne.

Aktivister inom Kvinnliga prästers riksförbund råder mig dock att inte lita på deras systrar som säger sig kunna samarbeta med motståndare. "De törs nog inte annat. Kvinnor väljer att ligga lågt."Kristina Rosenqvist, präst i Kalmar, ger en annan förklaring: "Jag är uppvuxen i stiftet och min väg in i kyrkan har letts av präster som varit motståndare. Vem är då jag att helt plötsligt säga - ut med er alla?" Hon har haft Dag Sandahl som chef och prisar hans prästerliga begåvning lika frejdigt som hon klandrar hans ämbetssyn och hans ostyriga tunga. "Men när jag hamnade i svårigheter ställde han upp på ett sätt som få andra hade gjort."Röster som dessa hörs mycket sällan i kyrkans offentlighet. "I den frågan är klimatet inte gynnsamt för resonemang", beklagar Gunnar Edqvist i Kyrkans hus. Det betyder, kort sagt, att kyrkopolitiker segrat över kyrkfolket och fortsätter att sätta dagordningen om kyrkans identitet.

Själv har jag svårt att förstå motståndet mot kvinnligt ämbete. Men om kristendomen överlevt så länge som den gjort, så var det nog inte tack vare dem som i varje ögonblick (utan ironi) trott "rätt", utan tack vare dem som trott väldigt starkt, och därför ofta litet fel, det vill säga i otakt med sin tid. Som en Franciscus, eller en Luther eller varför inte - i var sin tid - en Bertil Gärtner eller en Margit Sahlin. Det är en bisarr tanke att Anders Nygren - den världsberömde teologen som 1934 bevisade för en nazivänlig opinion att nazismen stred mot kristendomen, men som 1958 röstade mot kvinnligt ämbete - skulle vara en sämre kristen än vilken lätttroende som helst.

Men det är just vad kyrkan på kommunalsvenska säger till oss som läser innantill. Det hjälper inte att denna kyrka har rätt i sak - vill den förbli en kyrka bör hon kanske se till att också kristna sin konfliktliturgi.

Publ. på KatolikNU Med tillstånd av Maciej Zaremba


Till KATOLIKnu