Maciej Zaremba

Vad ska det bli av den fria Svenska kyrkan? Av de nya stadgarna att döma kanske en kommunal själavårdscentral. Om kyrkan i dag befinner sig i djup kris, vilket den gör, beror det kanske inte på svenskarnas avkristning utan på kyrkans sekularisering. Kyrkan förvandlades under 1900-talet från ett salt i samhället till en spegel av det, skriver Maciej Zaremba.

Kyrkan för folklig för sitt eget bästa

Bland svenska trossamfund finns det efter årsskiftet ett som skiljer sig från alla de andra. Medan baptister, muslimer eller judar själva bestämmer karaktären av sin tro, har riksdagen i en särskild lag använt hela sex adjektiv för att inringa vad den fria Svenska kyrkan skall vara: evangelisk-luthersk, öppen, demokratisk, rikstäckande och - ja vad? Vilken kvalitet motsvarar ordsammansättningen "folkkyrka"?

Frågan är central. Under hela den 50-åriga debatt som föregick denna skilsmässa var "folkkyrka" det enda sakrosankta. Att vara emot "folkkyrkan" var att straffa ut sig ur samtalet. Men det var också under slagordet "folkkyrka" som sommarens kyrkomöte (över huvudet på biskopar och präster) ordnade kyrkans stadgar till att likna en kommunal själavårdscentral. Så vad står folkkyrka för egentligen?

Begreppet kom till Sverige från Tyskland via Danmark, och liksom hos grannarna som en nationalromantisk reaktion mot 1880-talets kulturradikalism: Folket var inte en samling fria individer utan en organism med en personlighet, en uppgift och ett speciellt förhållande till Gud.

För Einar Billing (biskop i Västerås 1920-39), som i dag åberopas i alla folkkyrkodispyter, hade varje nation "sitt av Gud påtryckta särmärke". Folkkyrkan var en Guds särskilda gåva till svenskarna: "vi koncentrerar oss helt och hållet på att tjäna vårt folk. Gud har dragit upp de geografiska gränserna för vår uppgift här i Sverige mellan Östersjön och Kölen." (min kursivering)

Nåden blev på så sätt litet nationell, den omfattade alla svenskar, oavsett vad de hade för tro - även om de inte hade någon. År 1909 skrev Manfred Björkquist att folkkyrkan ville samla all Sveriges folk, absorbera alla sekter, tillfredsställa alla sunda religiösa behov och ge plats åt alla fromhetstyper. Kyrkan måste "söka ge sitt sanningsinnehåll i äkta svensk tanke, äkta svensk sång och ton".

För Luther stod individens förhållande till Gud i centrum. För folkkyrkoteologerna kommer individen alltid i skuggan av folket, som tenderar att bli identiskt med kyrkan. (När Kyrkans Tidning år 1999 illustrerar "folkkyrka" är det inte med korset utan med flaggan.)

Billings omdefiniering av statskyrkan till folkkyrka ägde rum i en bestämd historisk situation. Vid sekelskiftet stod statstemplen redan öde, tömda av till lika delar frikyrkornas framstormning och det gradvisa upphävandet av statens kyrkotvång.

Ser man folkkyrkotanken mot denna bakgrund frestas man anmärka att det bara gick några årtionden från det att det var fysiskt omöjligt att lämna statskyrkan, emedan dess grepp var så hårt, till det att ledande teologer börjar hävda att det var fullkomligt onödigt att göra det, eftersom dess famn blivit så vid. Så var det. Men folkkyrka var också ett uppriktigt försök att återvinna religiös trovärdighet som havererats av århundradens kyrkotvång. Einar Billing och hans lärjungar vände faktiskt blicken från statens topp till dess bas. Folket, inte statsmakten, skulle ses som kyrkans huvudman.

Från första början, det vill säga redan på 20-talet, möttes folkkyrkoideologin av teologisk kritik. Det som i dag litet missvisande beskrivs som "högkyrklighet" (eftersom det leder tanken till guldbroderade ornater, auktoritet och hierarki) uppstod kring 20-talet som en lös gemenskap under namnet "Kyrklig förnyelse" med Gunnar Rosendal som samlande gestalt.

Med risk för förenkling kunde man säga att om folkkyrkligheten tenderade att uppfatta kristendomen som den luft som vi alla mår bra av att andas, var kristendomen för dess kritiker snarare ett salt. Desto viktigare blev det att slå vakt om de krav evangelierna ställer. Kyrklig förnyelse, skrev Rosendal 1935, frågar föga efter tidsanda och folkmening. Men den söker omdana folket. Folkkyrkoillusionen om alla svenskar som kristna riskerar däremot att upplösa kyrkans gränser och öppna den för otillbörligt politiskt inflytande. Det visade sig att kritikerna skulle få rätt på mer än ett sätt.

Under sommaren 1933 bildade en grupp Hitleranhängare i Tyskland Deutsche Christen. Rörelsens mål var en rikskyrka, som skulle ena Tysklands protestanter under nationalsocialismens fana, eftersom nationens och kyrkans öden inte kunde hållas isär. "Vi vilja ingen teolog- eller prästkyrka, utan en folkkyrka", ropade Deutsche Christen.

Under de allmänna kyrkovalen i juli 1933 vann Deutsche Christen en förkrossande seger. "En minoritet inom kyrkan fick därmed en majoritet av folket bakom sig", skriver historikern Lars Gunnarsson. Ett halvt år senare valdes garnisonsprästen och nazisten Ludwig Müller till "Riksbiskop", och ytterligare några månader senare var kyrkosplittringen ett faktum. "Bekännelsekyrkan" deklarerade att nazismen var oförenlig med kristendomen, att folk- och rasmyter var avguderi samt att Tysklands folk stod inför en dödlig fara. Detta dokument, författat av Karl Barth, måste räknas till kristendomens absoluta höjdpunkter.

Den kyrkliga opinionen i Sverige var till en början av en annan uppfattning. I Svensk Kyrkotidning trycktes under hela 1933 endast en artikel med udden vänd mot Deutsche Christen. Desto fler var de som beskrev Bekännelsekyrkans protest som ett sabotage mot det tyska enhetsverket. De oppositionella avfärdades som konservativa kverulanter, medan Deutsche Christen framställdes som - just det - den sanna folkkyrkan. Den var enkel, den var riksenande, den var antikatolsk, medan Bekännelsekyrkan var en "teologkyrka", utan kontakt med folket, skrev chefredaktören Lars Wollmer.

Dock varade sympatierna för Deutsche Christen inte länge här. När den tyska kyrkans rasistiska ordning blev känd 1934 vände sig de flesta bort med vämjelse. I fortsättningen blev Svenska kyrkan, med ärkebiskop Erling Eidem i spetsen, en pålitlig bundsförvant för den förföljda Bekännelsekyrkan.

Det intressanta för resonemanget är därför bara den första spontana reflexen. Jag uppehåller mig vid den, eftersom den tyska kyrkostriden fick stor betydelse för folkkyrkans öden i Sverige. År 1937 stod nämligen socialdemokraten Oscar Olsson i riksdagen och anklagade partikollegan och ecklesiastikministern Arthur Engberg för att ha medverkat till att Svenska kyrkan stod "principiellt på samma grundval som den Hitlerska i Tyskland". Olsson syftade på den totala omsvängning i synen på religionsfriheten som SAP genomgått under 20-talet.

Arthur Engberg hörde på 10-talet till de kulturradikaler för vilka det inte fanns "en grövre kränkning av det djupaste och bästa i en människosjäl än vidmakthållande av en statsreligion".

Några år senare var Engbergs engagemang för religionsfriheten som bortblåst. Statskyrkan skulle visst avskaffas - i någon annan tid. Men släpptes kyrkan nu kunde den bli farlig. För vem? För folkenheten, tycktes Engberg mena, och kanske också för demokratin. Under alla omständigheter skulle den bli en mot staten konkurrerande röst. "Statskyrkans avskaffande (bör) helst föregås av statskyrkoidéns restlösa förverkligande."

Under de första åren av 20-talet presenterade han resten av sitt program: Om målet var att befria Sverige från kristendomen skulle Svenska kyrkan bli medlet. Fråntagen allt självstyre och inflytande över prästernas utbildning och utnämning skulle den omdanas till en spridare av en "ateistisk allmän religiositet", skrev Engberg i Arbetet 1922.

Engbergs idéer fick starkt genomslag inom partiet. Kraven på skilsmässa tystnade nästan helt. Under en partikongress fattades bara fem röster för att ersätta punkten om statskyrkans avskaffande med följande: "Statskyrkan omorganiseras så att religionsförkunnelsen blir historisk och konfessionslös. Kostnaden bestrides av staten. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo." Året var nu 1936 och Arthur Engberg var ecklesiastikminister.

Jag tror att det var på 30-talet som de religiösa förlorade kontrollen över begreppet folkkyrka. Två djupt symboliska händelser markerar detta brott. År 1929 kräver kyrkomötet, med biskop Billing i spetsen, att svenskar skall få rätt att lämna statskyrkan. Att denna reform fick vänta till 50-talet förklaras av beskedet han fick från det parti som haft religionsfrihet på programmet:

Vad menas med svenska statskyrkan? Vi svara: Det svenska statsfolket i dess för statsreligionens uppgifter avsedda, genom lag reglerade organisation. Att utträda ur statskyrkan skulle följaktligen betyda detsamma som att mäla sig ut ur detta organisatoriska sammanhang med därtill hörande skyldigheter och rättigheter. Är emellertid ett dylikt utträde möjligt utan att det samtidigt praktiskt taget innebär ett utträde ur statsgemenskapen? Vi svara ett bestämt nej!

Det är Arthur Engberg som talar i riksdagen. Och samma år förtydligar han: "Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket..." Och vidare: "Jag föredrar ett järnhårt och slutet svenskt statskyrkosystem av det mönster, vi ha, framför den tingens ordning, vi skulle få uppleva, om katolicismen skulle få göra sig bred här i landet." Vad menade han med katolicism? I första hand förlusten av kontroll, menar historikern Daniel Alvunger. Med en fri kyrka kunde det ju inträffa att staten sade en sak - och kyrkan en annan.

Einar Billing protesterade förstås. Men det var redan för sent. Hans folkkyrka visade sig vara en fälla. Det var bara alltför lätt att ersätta biskopens religiöst definierade folk med det sekulärt definierade folket, det vill säga den politiska majoriteten.

Arthur Engberg, vis av den tyska "folkkyrkans" nazifiering, mildrade emellertid sina krav på ett totalt förstatligande. I stället gällde det att kontrollera och uppfostra den kyrka man ägde till att sprida de demokratiskt fastställda värderingarna, fastslog han 1936. Zeth Höglund fyllde i: "Det är bättre med en upplyst stat som härskare över en oupplyst kyrka än att ha ett okontrollerat oupplyst prästerskap utan någon som helst statlig kontroll."

Upplysning är som bekant ett relativt begrepp. För Arthur Engberg hörde även ett mått av antisemitism till upplysningen, liksom rasbiologin. Och han behövde inte bli besviken. Under rubriken "Ett brev i en folkets livsfråga" tog samtliga biskopar i den statligt upplysta kyrkan år 1951 ställning för de rashygieniska steriliseringarna.

Redan 1930 omdanades kyrkostämmor till fullmäktige efter kommunal modell och kort därefter introducerade socialdemokratin partilistor i kyrkoval. Alltsedan reformationen var det prästerna som föreslog och staten som utsåg biskopar. Men efter 1963 fick politikerna dessutom rätt att på förhand sovra bland kandidaterna.

1979 var riksdagen redo att ge kyrkan fri. Prästerna var för skilsmässa, men kyrkopolitikerna emot. 1982 fråntogs kyrkan sin vetorätt mot staten i trosfrågor. I det sammanhanget uttalade kyrkominister Karl Boo att efter den reformen fanns inte längre någon risk för att stat och kyrka skulle tycka olika. Det skulle dröja fram till 1995 innan kollektivanslutningen av de odöpta upphörde.

Jag tror inte att Arthur Engberg skulle invända om man beskrev hans kyrkostrategi som "kolonisering". Hans bestående bidrag bestod i att hos en stor del av den politiska klassen introducera en ny och instrumentell attityd till statskyrkan. Den var en del av folkhemmets inredning som "hedningar" (som han beskrev sig själv) hade rätt att reformera alltefter samhällets behov av högtid och sund andlighet. En sådan kyrka, förvandlad från ett salt i samhället till en spegel av det, skulle varken bli störande eller särskilt attraktiv. Följaktligen var det inte ologiskt att en ung Kjell-Olof Feldt år 1961 rådde dem som ville marginalisera kristendomen att "slå vakt om statskyrkan".

Om svenska kyrkan i dag befinner sig i en djup kris, vilket den gör, beror det kanske inte på svenskarnas avkristning utan på kyrkans sekularisering. Och till denna är hon bara delvis medskyldig. I snart 70 år har den från och till hanterats som ett inventarium. Om våra konstnärer lika länge behandlats som kommunala dekoratörer skulle de också få vissa identitetsproblem.

Publ. på KatolikNU Med tillstånd av Maciej Zaremba