Johannes Paulus II om krig i Guds namn

Utdrag från "Ett liv med Karol"


Rom, den 26 januari 2007 (Zenit.org) - Här är en översättning av två utdrag från den bok som beskriver kardinal Stanislaw Dziwiszs minnen från hans livslånga samarbete med påven Johannes Paulus II.

"Ett liv med Karol" är titeln på den volym, som skrevs av journalisten Gian Franco Svidercoschi, tidigare ställföreträdande direktör för L'Osservatore Romano.
Boken publicerades nyligen i Italien och kommer att publiceras av Doubleday för den engelsktalande världen.

De två avsnitt, som berättar om Johannes Paulus II:s reaktion på händelserna den 11 september 2001 och början av Irakkriget år 2003 är hämtade från kapitel 34: "Att döda i Guds namn".


Den 11 september 2001 såg påven på TV hur Twin Towers störtade samman.

Den Helige Fadern var i Castel Gandolfo. Telefonen ringde och från andra sidan hörde han den förskräckta röst från kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare. Han bad att man skulle sätta på TV:n, och han kunde se de dramatiska bilderna, sammanstörtandet av tornen och i dem så många stackars fängslade offer. Han tillbringade resten av eftermiddagen mellan kapellet och TV:n, nedtyngd av allt sitt lidande.
Följande dag firade påven mässan på morgonen. Efteråt höll han en speciell generalaudiens på Peterstorget. Jag minns hans ord: "En mörk dag i mänsklighetens historia." Jag minns även att före bönen ombads de troende att inte applådera och inte sjunga. Det var en dag fylld av sörjande.
Han var bekymrad, ytterst bekymrad, och fruktade att det inte skulle sluta där; att attacken skulle kunna släppa loss en ändlös våldsspiral. Till en del, ty från hans synpunkt förminskades tillväxten av terroristplågan, bland andra skäl genom tillståndet av akut fattigdom, bristen på möjligheter till utbildning och kulturell utveckling, något som många arabiska människor upplevde. Därför var det för att besegra terrorismen nödvändigt att samtidigt eliminera de enorma sociala och ekonomiska olikheterna mellan norr och söder.


I mars 2003 försökte påven undvika det andra Gulfkriget.

Lördagen den 15 mars. Tillsammans med kardinal Sodano och ärkebiskop Tauran tog den Helige Fadern emot kardinal Pio Laghi på hans återresa från uppdraget i USA. Och Laghi berättade, trots det faktum att han likväl inte kände att kampen var förlorad, vad han hade sagt till USA:s president. Bush förstod fullkomligt påvens moraliska skäl, men han kunde inte längre vända tillbaka. Han hade givit Saddam Hussein ett ultimatum på 48 timmar.

Under tiden hade kardinal Etchegaray redan givit svaret, inte alltför negativt, men förvisso tvetydigt, från de irakiska ledarna: De var villiga att samarbeta med Förenta Nationernas inspektörer, men de var motvilliga till de så kallade "massförstörelsevapnen". Men sedan blev allting känt som måste bli känt. Sålunda kom från mötet den 15 mars texten vid Angelus följande dag med en enträgen och bestämd vädjan såväl till Saddam Hussein som till de länder som utgjorde FN:s säkerhetsråd. Och när den helige Fadern läste det från sitt fönster önskade han stödja det sista hopp som spreds över världens vägar. Vid tre tillfällen upprepade han" "Det finns fortfarande rum!" "Det är aldrig för sent!"

Emellertid tycktes allt detta uppenbarligen inte var tillräckligt för honom. Han hade fått intrycket att situationen höll på att påskyndas och att man gick mot ett krig, dessutom med risken att det kunde förvandlas till ett krig om civilisation, ännu värre, ett "heligt krig".
Sedan kände han behovet att säga det som fanns i hans hjärta för att bära fram sitt personliga vittnesbörd. Han önskade påminna om att han tillhörde den generation som hade levt under kriget och därför kände han även av den anledningen plikten att försäkra: "Aldrig krig igen!" Jag kunde se hans profil, från den plats där jag var i arbetsrummet, och hans högra hand som tycktes vilja ge ännu större kraft åt hans ord.

[Translation by ZENIT. Published with permission of Rizzoli International Publishers] ZE07012620
Översättning till svenska från zenit.org engelsk text
.


Till KATOLIKnu