Det Heliga Landet

Betlehem, Födelsekyrkan, Herdarnas äng

Betlehem. Betlehem, en stad med 34 000 invånare, är belägen på toppen av en kulle söder om Jerusalem. Knappt 40 % av stadens befolkning är kristen. Betlehem är känd som Davids stad och platsen där Jesus bodde. I Första Moseboken nämns staden Betlehem i samband med att Rakel, Jakobs hustru, begravdes där. Vid infarten till Betlehem ligger Rakels grav. Den bevakas alltid av en grupp militärer. Rakel födde sitt första barn vid hög ålder, därför besöks hennes grav av många kvinnor, som har svårt att bli gravida. Redan på 200-talet blev födelsegrottan, som utpekas som platsen där Jesus föddes, känd som pilgrimsmål. Under 300- och 400-talen utvecklades Betlehem till ett kristet centrum med flera kloster och ett intensivt teologiskt arbete. Sedan den bysantinska tiden har staden varit känd som en kristen stad. Den kristna närvaron har bevarats genom århundraden av muslimskt styre. Som en följd av statens Israels upprättande 1948 översvämmades Betlehem av flyktingar. Många av dem var muslimer, och den kristna befolkningsandelen minskade. I staden finns många små verkstäder, där man snidar figurer av olivträ. Vid centrum av Betlehem, Krubbans torg, ligger Omarmoskén och Födelsekyrkan. I Betlehem finns det för många palestinska restauranger. Numera stannar de flesta bussar här liksom i Jeriko endast en halvtimme. Sedan kör man vidare till Jerusalem och äter på någon israelisk restaurang.

Födelsekyrkan är ett komplex av kyrkor och kloster. Porten är mycket låg, bara 120 cm. Eftersom alla besökare måste böja sig djupt för att komma in, kallas den för ödmjukhetens Dörr. Födelsegrottan nämns första gången år 155 av den helige Justinus, som bodde i nuvarande Nablus. Tjugo år tidigare hade den romerske kejsarfen Hadrianus byggt ett tempel tillägnat Adonis på platsen. Den första kristna kyrkan byggdes år 325. Under ett samariskt uppror 529 brann kyrkan ner men byggdes återigen upp i något annorlunda form. Kyrkorummet är i stora drag detsamma som den bysantinska kyrkan. Genom en öppning i golvet kan man se rester av den mosaik som fanns i den allra första kyrkan från år 325. Av kyrkans tre altare är högaltaret och ett sidoaltare grekisk-ortodoxt, det andra sidoaltaret är armeniskt. Bakom altaret finns en trappa som leder ner till Födelsegrottan. I den lilla grottan utmärks platsen där Jesus sägs vara född med ett altare och en silverstjärna. Stjärnan placerades där 1717 men stals 1847, och nu finns där en kopia. Ovanför stjärnan hänger 32 votivlampor som symboliserar kyrkans grenar. Mitt emot platsen för födelsen finns ett altare, där de tre vise männen skulle ha stått, när de uppvaktade Jesusbarnet.

Några kvarter bakom Födelsekyrkan ligger Mjölkgrottan i kalkklippan. Det berättas att Maria, Josef och Jesusbarnet på denna plats gömde sig undan Herodes. Vid ett tillfälle ska några droppar av Marias bröstmjölk ha färgat en sten vit. Mjölkgrottan kapell byggdes 1872 på en grund från en 300-talskyrka.

Herdarnas äng. öster om Betlehem ligger Beit Sahour, Herdarnas äng. 80-85 % av de 12 000 invånarna är kristna. 7 200 tillhör den grekisk-ortodoxa församlingen. I dag finns tre platser man kallar "Herdarnas äng": en ortodox, en katolsk och en protestantisk. De tre ligger egentligen på samma äng men i olika hörn. Traditionen berättar, att det var i Beit Sahour som Josef och Maria vilade sig under sin flykt till Egypten. Vi den katolska ängen finns rester från ett bysantinskt kloster. Den katolska minnesplatsen har mer karaktär av en vacker liten park än en äng. Beit Sahour är berömt för sina konsthantverkare och deras arbeten i olivträ och pärlemor.

I Betlehem möte med kateketer.

Den kristna kyrkan i Betlehem utgör en minoritet. Det finns 50 000 kristna i Palestina. De flesta av dem bor nära Jerusalem. I Jerusalem finns 90 000 kristna. Många människor lämnar landet. Många kristna har lämnat Palestina. Fredsprocessen går nu sakta. Det finns en stor önskan att få fred mellan kristna, muslimer och judar.
De kristna är mycket glada för det besök påven nyligen gjort i det heliga landet. Människor vet nu, att det finns kristna i Betlehem. Det behövs många fler lekmän som är villiga att hjälpa till i kyrkan. Katekesundervisningen i Betlehem sker huvudsakligen genom att kateketer går in och har undervisning i skolorna. Undervisning som beredelse att ta emot sakramenten sker i skolorna. Man behöver mer undervisningsmaterial. Fram till 1972 fanns inga böcker. Nu har man en bok med program från det heliga landet. Man hoppas kunna ge ut den i förnyad och bättre upplaga. Det är ett stort problem att många kristna utvandrat. Ett annat problem är, att de kristna är splittrade mellan katoliker, ortodoxa och protestanter. De kristna behöver bli enade. Politiska problem i landet och rasproblem gör att många människor inte tänker så mycket på religiösa frågor.
Målet för kyrkan är att ge de unga en personlig tro. De kan inte leva på föräldrarnas tro. Många kristna, vilka lever som en minoritet bland muslimer och judar, tvingas att arbeta på söndagar.

Hebron. Staden är känd som Abrahams stad. I Ibrahimmoskén, eller Haram al Khalil, säger traditionen att Abraham ligger begrav tillsammans med Sara, Isak och Rebecka. Hebron är islams starkaste fäste på Västbanken.
Hebron har varit platsen för flera konfrontationer under den israeliska ockupationen. I Ibrahimmoskén pågår en segsliten kamp mellan judar och muslimer. Judiska grupper har med militärens stöd förvandlat en del av moskén till en synagoga. Vid Hebronmassakern 1994 blev 29 bedjande muslimer ihjälskjutna. Barak vill att monumentet skall rivas. Militärer finns här överallt.
Haram al-Khalil lär vara byggd ovanpå Makpelagrottan som Abraham köpte. De kraftiga murarna som omger moskén är byggda under Herodes. De två fyrkantiga minareterna uppfördes under mamluckernas tid (1300-1500-talet). Genom ingången kommer man ut till en gårdsplan med fyra mausoleer. Till höger ligger Jakob (vänster) och Lea (höger). Till vänster finner man Abraham (höger) och Sara (vänster). Mausoleerna rymmer tomma minnesgravar draperade i sidentyger från 1800-talet. De verkliga gravarna ligger under moskén och är inte öppna för allmänheten.
Hebron är känt för sin långa tradition av glastillverkning.

Salomos pools. Salomos dammar ligger fyra km söder om Betlehem. Det är tre öppna dammar fyllda med vatten. Deras ursprung och ålder är osäkra, men man vet att de försörjde Jerusalem med vatten under romartiden. Området runt dammarna är vackert och grönskande.

Herodion. Elva km sydost om Betlehem ligger en borgruin på en 758 m hög bergstopp. Berget syns på långt håll med en vulkanliknade form. Herodes lät bygga borgen under de sista årtiondena före Kristi födelse. Borgen var ett imponerande sommarpalats och planerad som Herodes' sommarpalats. Om han någonsin begravdes där är osäkert.

Utflykt till Jeriko, Qumran och Döda havet

Resa genom Juda öken. I öknen regnar det högst 200-300 mm per år. Skog kan planteras här. Det räcker med 50 mm regn per år för vissa träd. I öknen finns många växter som specialiserat sig på att leva under svåra förhållanden. Den rikaste växtligheten finner man i uttorkade flodfåror. En sådan kallas wadi och kan skära djupt mellan branta bergskanter. En wadi, dalgång, är torr om sommaren men fylls med vatten på vintern. Moln med regn kommer från väster. Då molnen nås av bergen, faller regnet ner. Värmen från Döda havet kan dock göra att molnen tvingas uppåt och att något regn ej faller ner. De små bäckar som finns finner varandra och löper samman. Herodes ingenjörer byggde vattenledningar, som försörjde Jeriko med vatten. En c:a 2000 år gammal vattenledning finns även i Betlehem.
I öknen finns getter, åsnor och "turistkameler". Den mönstring man ser på kullarna i öknen är getternas gångstigar. Den rödfärgade sten man ibland ser är rödfärgad av järnoxid.
Många beduiner bor som nomader i öknen. Numera har de mer eller mindre fast bostad. Beduintälten finns huvudsakligen på Västbanken. I helt israeliska områden är det få människor som bor i tält. I Juda öken måste ej alla bedunier bo i tält. Om befolkningen själv vill, kan den få hjälp att urbaniseras och bygga hus. Mellan Jerusalem och Jeriko utpekas den barmhärtige samarierns värdshus.
Väster om Jeriko vid dalgången Wadi Qilt ligger S:t Georgsklostret. Detta är ett typiskt ökenkloster och tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan. Klostret anlades på 400-talet, då många eremiter bodde i grottor runt Wadi Qilt. På 300-talet blev kristendomen statlig religion i Bysans (Konstantinopel). Drottning Helena lät bygga tre kyrkor, Födelsekyrkan, Gravkyrkan och Eleonorakyrkan (nuvarande Fader Vår kyrkan. På 300-talet till 400-talet skedde en schism mellan de styrande i landet och de klerikala. Många religiösa lämnade Bysans och ville leva som eremiter. Folkvandring skedde till hela landet och till Juda öken. I detta land kan man inte överleva ensam. Man måste ha vatten och mat. De byggde "laura" (kapell och plats där man kunde ha gudstjänst och hantverk). Det var nödvändigt att ha någon form av inkomst. I dessa "laura" fanns det ibland väldigt kunniga präster och munkar. Kyrkofäderna fanns i dessa kloster. Från laura byggdes kapell och kanske större kloster. S:t Georgeklostret är ett av de mest kända bland de 50 som finns. S:t George var en biskop, som ledde klostret. Klostret förstördes av perserna. Stora delar av dagens kloster byggdes mellan 1878 och 1901. Det är känt för sin gästfrihet mot besökare, och dit är även kvinnor välkomna. I klostret finns 8-10 munkar.
Inte långt ifrån klostret ligger Frestelsernas berg.

Qumran.

Qumran ligger 20 km söder om Jeriko. Före år 1947, då en palestinsk beduinpojke hittade några av Dödahavsrullarna, fanns inga utgrävningar här. Pojken letade efter sina vilsegångna får och kastade en sten in i grottan för att skrämma ut får som eventuellt fanns där. I stället hörde han ljudet av krossade lerkärl. Efteråt har arkeologer upptäckt mer än 800 böcker, vilka nu förvaras på Israelmuseet i Jerusalem. Beduinfamiljer bodde i grottor i bergen bestående av kalksten. Området låg en gång under havsytan. I förkastningssprickor kan man hitta snäckor och havsdjur. När dalen fylldes med vatten kunde bikarbonat, som bildats av rester av djur och växter, fräta sönder berget och bilda grottor. Det var lätt att gömma sig i dessa. David gömde sig i en grotta för kung Saul.
Vid Qumran bodde esséer. De var fromma judar, stränga i sin tro och levde ett klosterliknande liv. Det var ett manssamhälle, men där fanns även ett antal kvinnor. Männen adopterade in unga pojkar, som fostrades in i sträng judisk tro och ett asketiskt liv. De kopierade bibliska böcker och skrev även böcker om sitt eget liv. Bland de böcker man funnit finns inte Esters bok (Gud är inte nämnd i denna bok enligt vår judiska guide). De gammaltestamentliga böckerna i Qumran är skrivna på hebreiska. Den hebreiska texten har traderats mycket noggrant. På 2000 år har nästan inga förändringar skett. Det fanns en period, då man menade att den hebreiska texten skulle vara en översättning till hebreiska utifrån den grekiska texten i Septuaginta. Men Qumrantexterna visar, att så ej är fallet.
Esséerna hade vattenförsörjning i vattencisterner. De hade garveri. Man använde gethud till pergament. Det har t ex gått åt många gethudar för att skriva Jesajarullen. För att framställa sandaler användes läder. Med bläckpennor skrev man på pergamenten. Om någon inte skrev hela den text som behövde skrivas en dag, kunde det förekomma straff i form av minskad matranson. Vid Qumran ser man tydligt var kapell och matsal fanns. Man ser också lämningar efter en keramikverkstad, där krukor till skriftrullarna tillverkades. År 31 e.Kr. blev det jordbävning på området. Man övergav då Qumran för att återkomma efter några år. Vattenledningar drogs ovanpå den rasade jorden. År 68 eller 69 e.Kr. förstördes Qumran. En del av invånarna förenade sig med folket på Masada. Men munkarna hann gömma undan sitt bibliotek i de omgivande grottorna. Då beduinpojken hittade den första bokrullen gick han till en läderhandlare i Betlehem. Läderhandlaren i sin tur tog med lädret till en antikvitetshandlare. Så igångsatte man utgrävningar. Men beduinerna själva började också med egna utgrävningar och hann gräva ut 10 eller 11 grottor innan de sakkunniga utgrävningarna ägde rum.
Diskussion förs om esséerna hade anknytning till de kristna eller inte. Johannes Döparen kan ha levat på liknande sätt i öknen.

Döda havet. Döda havet är 80 km långt och 16 km brett. Det ligger 400 m under havsytan. Sjön är djup i norra delen och grund i södra delen. På arabiska heter sjön Lots sjö (Bahr Lut). Sjön har en 25 procentig salthalt. Nära sjön finns jordbrukskibbutzer. På fälten finns vattenmeloner. Man odlar också vindruvor, vilka dock på detta område inte används för vinframställning. De första druvorna är klara redan i slutet av april. De sista druvorna ( i Hebron) är klara i november.
Strax intill Döda havet ( i Jordanien) ligger berget Nebo, där Mose såg det förlovade landet. Enligt judisk tro är en grav inte någon plats för en pilgrimsvandring. Man går istället till en minnesplats.

Jeriko. Ordet Jeriko är ett hebreiskt ord, som betyder måne. Man tror att man dyrkade månen på kananeisk tid. Stadens arabiska namn Ariha betyder dofta gott. Jeriko, palmstaden, ligger 250 m under havsytan och är en grönskande oas i en karg trakt mellan Jordanfloden och Juda öken. Jeriko sägs vara världens äldsta stad. Man tror, att de första människorna kom från Afrika för att söka sig till områden med vatten. Man tror att Jeriko byggdes för 8 000 år sedan. Josua intog staden, när dess murar rasade. Den blinde Bartimaios botades här. I staden kan man se en sykomor (mullbärsfikonträd), ett sådant träd Sackaios klättrade upp i för att se Jesus.
Det finns få kristna människor i Jeriko. De flesta är muslimer.

Vilda djur. I landet finns hyenor, sjakaler, gaseller och klippdassar (klippgrävlingar). Det finns mycket rovfågel. Fågelsträck drar genom landet. Det finns gott om tranor. Fram till 1900 fanns det lejon.

Jerusalem

Staden har 700 000 invånare. 12 000 är kristna. Störst är den grekisk- ortodoxa kyrkan och kyrkor av orientalisk rit. Många välutbildade har emigrerat. I hela Israel finns det inte mer än 6 miljoner invånare. På Västbanken och Gaza bor det 2,5 miljoner människor, vilket innebär att det i landet sammanlagt finns 8-9 miljoner invånare. Herodes byggde murar runt Jerusalem. Jerusalem är högt beläget, höjdpunkten Sions berg, ligger på 806 meters höjd över havet. Det var naturligt att redan på Jesu tid säga: "Se vi gå nu upp till Jerusalem".

Sankt Annas kyrka, Betesdadammen.

Sankt Annas kyrka är belägen inne i Vita Fädernas vackra trädgård. Det är den bäst bevarade korsfararkyrkan i Jerusalem, byggd 1142 på resterna av en 400-talskyrka. Redan 1192 gjordes kyrkan om till en koranskola. Området som också innehåller ett bibliotek vårdas av Vita Fäderna. Här skall enligt traditionen Marias föräldrars, Anna och Joakim, hus ha legat. Korsfararna hävdade, att Maria föddes i en grotta, som nås via en trappa inne i kyrkan. I trädgården nordost om kyrkan har utgrävningar frilagt ett par bassänger tillhörande Betesdadammen. De ligger 13 m under nuvarande marknivå, men det är fullt möjligt att klättra ned till vattennivån. På Jesu tid låg dammen utanför muren nära Fårporten. översteprästen Simon konstruerade de två dammarna 200 f.Kr. De togs ur bruk av Herodes men var ändå för Jerusalems befolkning sammanknippade med hälsobringande vatten. Jesus säger: "Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda." Det har fem pelargångar. Här befinner vi oss på en plats som med stor sannolikhet är den plats på vilken Jesus botade den sjuke mannen. Många pilgrimer menar, att vattnet fortfarande har en helande funktion.

Gravkyrkan (Uppståndelsekyrkan)

Den Heliga Gravens kyrka/Uppståndelsekyrkan har genom sekler varit den käraste platsen i Jerusalem för kristna pilgrimer och besökare. Kyrkan är uppförd över de platser som är förknippade med kärnan i kristen tro. I Väst har man använt namnet Gravkyrkan, medan man i öst talar om Uppståndelsekyrkan. Grekisk ortodox gudstjänst äger rum varje dag 13.00, armenisk 14.30 och romersk katolsk 16.00-19.00. Kyrkan byggdes mellan åren 1099 och 1149 av korsfararna och inneslöt en tidigare kyrka från kejsar Konstantins tid (335) som förstördes 614. En brand 1808 och en jordbävning 1927 förorsakade svåra skador, och det dröjde till 1959 innan de inblandade kyrkorna kommit överens om reparation. Nyckeln till Gravkyrkan är av tradition anförtrodd en muslimsk familj. En trappa leder upp till Golgota. Själva klippan är inbyggd men kan ses genom inglasningen på Golgota eller från nedre planet vid Adams kapell. Här går också en rämna i berget, som enligt traditionen uppkom vid jordskalvet, när Jesus dog. Symboliken vill säga, att försoningens blod rann ned med förlåtelse till Adam och därmed till alla människor. Klippan ligger 5 meter över golvnivån, och utforskningar har visat, att den totalt är 10 meter hög. Själva Golgota består till höger av det katolska Korsfästelsens altare, sedan Stabat Mater, där Maria tänks ha stått under korsfästelsen. Bakom ses Kristus mellan Maria och Johannes Döparen. Vid Golgota finns också stationerna tio till tretton.

Då man går ner för trappan från Golgota kommer man till Smörjelsestenen. Den första kända stenen är från 1100-taalet, och den nuvarande dateras till 1810. Enligt traditionen var det här man smorde Jesu kropp med oljor och kryddor sedan han tagits ner från korset. I huvudsak är Gravkyrkan tvådelad, dels den grekisk-ortodoxa kyrkan, dels Rotundan. Inne i den stora Rotundan med ytterväggar från Konstantin den stores tid finns Kristi grav. Graven består av två rum, där man först kommer in i ängelns kapell och därefter in i själva graven. En marmorplatta markerar själva gravplatsen. Framför graven står kandelabrar, och ovanför hänger 43 lampor noga uppdelade i ägarhänseende mellan de olika kyrkorna. Greker, latinare och armenier äger 13 var och kopterna 4. På andra sidan graven har kopterna ett kapell. Gravkyrkan är med stor sannolikhet platsen för Golgota. På Jesu tid låg berget utanför stadsmuren, och det har klart framkommit, att denna plats tidigt var gravområde.

Strax intill Gravkyrkan vid nionde stationen på Via Dolorosa ligger S:t Anthonykatedralen och angränsande S:t Helenakapellet, båda tillhöriga koptisk-ortodoxa kyrkan. Här finns också koptisk-ortodoxa patriarkatet som hävdar sin närvaro på denna plats från 1219. En koloni med munkhyddor tillhörig den etiopsik-ortodoxa kyrkan finns på Gravkyrkans tak. Vi befinner oss i stort sett i jämnhöjd med omgivande bebyggelse och ändå på det platta taket till Gravkyrkan. Detta beror på, att kyrkan i dag till stor del ligger under nuvarande marknivå.

Sions berg. Dormition Abbey, Caenaculum, Davids grav.

Sions berg nås om man går ut genom Sionsporten och kommer utanför murarna. Här finns Kajafas palats, där enligt traditionen Kajafas förhör med Jesus ägde rum. Dormition Abbey invigdes 1910 till minnet av Jungfru Marias död. I kryptan finns en liggande staty av Vår Moder. Denna benediktinska kyrka byggd 1898 skadades av striderna både 1948 och 1967.
Caenaculum (det latinska ordet för matsal) utpekas av alla kyrkor utom den syrisk-ortodoxa som övre salen, där Jesus åt sin sista måltid med sina lärjungar och där Pingstens händelse ägde rum. Här samlades förmodligen den första tidens kristna och Heliga Sions basilika byggdes här på 300-talet. Denna förstördes redan av perserna, återuppbyggdes av korsfararna för att åter förstöras 1219. Salen är i muslimsk ägo, men nyckeln handhas av judar och är underställd religionsmysteriet. Muslimerna har uppfört flera moskéer på denna plats, då de anser David vara en stor profet. Strax intill nere på gatuplanet finns Davids grav. Alla tre religionerna, kristendom, islam och judendom, håller David för helig.

Klippmoskén. Den som besöker Jerusalems verkliga centrum bör hålla ögonen öppna för den stora gyllene kupolen. Klippmoskén på Haram as-Sharif (eller tempelplatsen) i Gamla stan är den heliga stadens hjärta. Den bergsklippa som går i dagen här förknippas av alla tre religionerna med avgörande händelser. Här fanns Moria berg, där Abraham skulle offra sin son Isak (judar och kristna) till Gud. Enligt judisk tro var det kanske här och inte på berget Ararat som Noaks ark gick på grund. Prästkungen Meliksedek av Salem förknippas med berget. Kung David erövrade just denna plats och placerade arken på klippan. Kung Salomo byggde sedan ett tempel runt klippan. Efter Israels folks exil byggdes ett andra tempel. Det var här Muhammed under sin nattliga färd på väg mot himlen mötte Abraham och alla de stora profeterna. Muhammed villa att Abraham skulle leda eftermiddagsbönen. Men trots att alla de stora fanns närvarande, lät Abraham Muhammed leda bönen.
Med avbrott under korsfarartiden har platsen sedan 600-talet kontrollerats av muslimer. Klippmoskén är en åttakantig byggnad men är egentligen inte någon riktig moské. Snarare kan man se den som ett segermonument. Kalifen Abd al-Malik lät bygga den när araberna intagit staden. Den stod klar år 691. Den 33 m höga kupolen symboliserar himlen. Enligt traditionen skulle man hänga upp kronor och stjärnor från de riken som araberna erövrat inne i kupolen. Till skillnad från alla andra moskéer har Klippmoskén därför sitt budskap riktat utåt, mot omgivningen. Utanpå är Klippmoskéns nedre del täckt av marmor. Därovan finns 45 000 mosaikplattor. Några skor tillåts inte inne i moskén, eftersom platsen är helig. Nedsänkt i byggnadens mitt finns det 13 gånger 17 m stora klippblock som enligt traditionen bröts loss i samband med Muhammeds himmelsfärd. Muslimerna underkänner varken judarnas eller de kristnas tradition. I Koranen finns flertalet av profeterna från Gamla testamentet liksom många av personligheterna från Nya testamentet. Maria, Jesu moder, är mycket viktig också inom islam. Abrahams offerplats är minst lika viktig för en muslim som för en jude. För en muslim är både Mecka och Jerusalem heliga. Redan på 800-talet e Kr slogs det fast, att Jerusalem var islams tredje vallfartsort och tredje heliga stad efter Mecka och Medina.

Al-Aqsamoskén.

Om Klippmoskén främst är maktens symbol finner man budskapet inåt, till människans inre, i stället i al-Aqsamoskén på Harams södra del. Denna byggnad slutuppfördes av Abd al-Maliks son, kalifen al-Walid, i början av 700-talet. Som andra moskéer är den ganska sluten och strikt utåt men desto mer praktfull inåt. Inne i moskén finns en stor mängs marmorpelare och ett vackert målat tak. Ingenting återstår av den ursprungliga byggnaden, eftersom den förstörts av flera jordbävningar. äldsta synliga del av moskén är mosaikdekorationerna på murarna som stöder kupolen. De är från år 1035. Längst fram i moskén finns bönenischer tillägnade Salah ad-Din, Moses, Sakarias och Jesus.

Västra muren, Klagomuren.

Vid muren samlas judarna och ber i grupper om 10-15 män. Enligt rabbinsk huvudtradition måste de vara minst tio. Vid Klagomuren har fromma judar under många sekler begråtit Jerusalems fall och Templets förstörelse år 70 e.Kr. Klagomuren är sorgemuren, gråtomuren. Stenblocken på böneplatsen härrör från Herodes den stores tid, och de mindre stenblock som sitter högre upp har tillhört senare byggnadsverk. Skilda sektioner av muren är avsedda för manliga och kvinnliga tillbedjare. Judarna firar sabbaten från fredag kväll vid solnedgången till lördag kväll vid solnedgången. I Jerusalem stängs hela Gamla Stan. I Israel finns det motsättningar mellan de sekulära och de ortodoxa judarna. De ortodoxa dominerar politiken. De anser, att de som är judar har rätt att flytta till Israel. I dag finns det 200 000 som studerar Talmud på heltid betalda av den israeliska staten. De är befriade från militärtjänst. Många av dem tror inte på Israel som stat, även om de avlönas av staten. De ryska judarna är ett problem. 600 000 judar har kommit från Ryssland, där de blev förföljda.

Olivberget. Himmelsfärdskapellet, kyrkan Dominus flevit, Getsemane.

Himmelsfärdskapellet. Första byggnaden är från 370. Kupolen är från korsfarartid och kapellet från 1187 är i muslimsk ägo. Traditionen menar att Jesus fotavtryck vid hans himmelsfärd är synlig i klippan.
Kyrkan Dominus flevit. Kyrkan "Herren grät" är byggd där Jesus anses ha stannat för att gråta över Jerusalem. Kyrkan är byggd 1954 i form av en tårdroppe och tillhör franciskanerna. Flera kyrkor har tidigare stått här, och den äldsta kan dateras till 400-talet.
Getsemane. Getsemane örtagård finns i direkt anslutning till Ångestens basilika. Åtta fruktbärande olivträd tänks vara så gamla, att de kan ha funnits i trädgården när Jesus bad.

Besök hos den latinske patriarken Kamal Bathish

De kristna i det heliga landet lever bland icke-kristna, bland judar och muslimer. Den katolska kyrkan är ej den enda kyrkan i landet. Jesus Kristus har kommit för att frälsa alla människor, även dem som inte känner Jesus. Muslimerna betraktar Jesus som en av de stora profeterna, ibland större än Muhammed. Många vallfärder sker hit. Det är skillnad på att ha biskop med sig eller inte. Det är en stor nåd att ha biskopen med sig. Då biskopen är närvarande, är det ofta ett tecken på att Gud på speciellt sätt är närvarande. Hans närvaro är en garant för Guds närvaro.
Det är väldigt nyttigt för kateketer att komma till det heliga landet. En veckas besök kanske ger mer än det man tidigare lärt hela livet. Här sker en förnyelse av livet hos Kristus. I det heliga landet talar varje plats om den levande Kristus. Alla människor är stolta över det land de kommer ifrån. Biskopen vi besökte kommer från Nasaret. Som liten pojke bodde han i Nasaret, gick på seminarium i Betlehem och är nu i Jerusalem. Han luktar Jesus på dessa platser. Vi kommer här i kontakt med det levande evangeliet och inte bara med det som hände för 2000 år sedan. Jul firas inte bara en gång om året. Jesus föds på nytt varje dag. Det har alltid funnits kristna församlingar i det heliga landet. Hela tiden har det funnits svårigheter och problem, inte minst politiska. Det är viktigt att be om fred. Var ej rädd du lilla hjord, Jesus Kristus vill ge er kungariket. De kristna i det heliga landet har alltid lidit bland muslimer och judar. Den kristna församlingen i det heliga landet är liten och förföljd men segrande, proklamerande och missionerande. Paulus sade, att trots förföljelse skall vi aldrig dö. Kyrkans struktur är inte fullkomlig men bra. Det finns bra skolor och prästseminarier. Nu kommer alla biskopar utan en i det heliga landet från det egna landet.

Utflykt till Nablus, Jakobs brunn, Gerizim.

Resa på Västbanken. Någon bebyggelse får inte ske 150 m närmast vägen på ömse sidor. Många nya bostäder byggs. Palestinierna bygger många tomma utrymmen. Man väntar med att inreda husen tills någon flyttar in i dem. Israelerna gör likadant. 30-35 % av husen är obebodda. Landskapet är präglat av kala kullar och olivträd. Olivodlingarna är huvudförsörjning för palestinierna. Träden ger skörd endast vartannat år, vilket innebär att nationalinkomsten går upp och ner vartannat år. Här finns mycket sten och litet jord. Det råder strid om palestinierna skall få del av vattnet. De får inte fördjupa sina egna brunnar. Israelerna gräver ofta djupa brunnar och tar bort vattnet från araberna.
Högst upp på kullarna finns den israeliska befolkningen. Ur försvarssynpunkt är det bra att ha utsikt över omgivningen. Längre ner i dalarna finns de arabiska byarna, nästan överallt försedda med minareter. Några beduinläger kan man se sommartid (annars finns de mest nära Jeriko).
Här finns palestinskt självstyre, men man får inte bygga utan israeliskt tillstånd.

Sebastiya (Samaria)

Byn med 2000 inv ligger en mil norr om Nablus. Här finns ruiner efter Samaria, huvudstad i Nordriket, och Herodes stad Sebaste. Här finns fortifikation från romersk tid, före Kristus och före romarna. År 880 f.Kr blev Samaria huvudstad i det israeliska Nordriket. Den låg på en 100 m hög kulle och uppfördes av Omri. I samband med den babyloniska fångenskapens inledning år 721 f.Kr. förlorade den sin status men var fortfarande bebodd. Herodes gav Samaria ny glans genom att på platsen bygga den nya staden Sebaste. Den levde ett storslaget liv under en kort tidsperiod (38 f.kr-72 e.Kr). På 200-talet försökte romarna blåsa nytt liv i staden men misslyckades. På 300-talet var den biskopssäte i den bysantinska kyrkan. Vid ungefär samma tid blev platsen ett pilgrimsmål, eftersom man trott sig finna rester efter Johannes Döparen. Muslimerna säger, att den fest som ändade Johannes Döparens liv ägde rum här. Relikerna finns fortfarande bevarade i den lilla byns moské. Moskén är byggd ovanför en bysantinsk och en korsfararkyrka. Själva ruinområdet är ganska omfattande, och det finns rester från Samaria, även om de största lämningarna härrör från Sebaste. Bland annat finns tydliga spår av en akropolis och en romersk teater.
Befolkningen här är nu nästan helt muslimsk. Här finns bara tre kristna kvar. Det är risk att det ska gå likadant för andra platser och att de kristna församlingarna på vissa platser dör ut.
Vid ruinområdet växer på ett ställe apbrödsträd med sådana fröskidor, som den förlorade sonen fick äta i det främmande landet.

Jakobs källa

Brunnen ligger strax söder om staden Nablus (Sikem).Enligt traditionen slog Jakob sig ner här. Senare mötte Jesus här den samariska kvinnan. På 300-talet byggdes en kyrka på platsen som förstördes under det stora samariska upproret. Senare byggdes en korsfararkyrka som vid sekelskiftet började återuppbyggas men inte blivit färdig.

Besök i synagogan i Gerizim

Gerizim ligger 840 m över havet. Samarierna får inte gifta sig utanför den samariska gemenskapen. de får inte äta kött och mjölk samtidigt. En man som är kusin till den 348:e översteprästen efter Aron berättade för oss. Den samariska gemenskapen är en liten församling med c:a 630 personer. 300 av dem är bosatta här, de andra längre västerut. Från Israel utgick tre stammar: Levi, Efraim och Manasse. Religionen baseras på fem punkter: tro på Gud, Mose, de fem Moseböckerna, berget Gerizim och de sista dagarna. Efter Gud finns endast Mose. Det finns många skillnader i förhållande till judendomen. De tror endast på berget Gerizim och inte på Jerusalem. De tror att Abrahams offer av Isak, som inte blev av, skedde här och inte på Moria berg. De tror att förbundstältet som är förlorat nästa gång skall komma till detta berg. De räkna endast med de heliga dagar som finns i Bibeln. I sju dagar firar man påsk. Alla samarier kommer då hit. Varje familj offrar ett lamm. Man offrar fortfarande. Offret sker utanför templet och inte inuti. Offret har oavbrutet ägt rum varje år fram till våra dagar. Man offrar ett lamm per familj. Det finns en plats dit samtliga samarier går. Efter bön äger slakten rum. Varje familj har ett får, från vilket man tar bort ull och inälvor. Varje får steks och man saltar varje får. Vid midnatt är alla klädda i speciell dräkt. Varje familj tar sitt får till sitt hus och äter det med vetebröd. Det sker snabbt. Sedan bränner de allt som är över. På lördagen utför de inte något arbete. De kommer hit för att be, deras barn går inte till skolan den dagen. På lördagen äter de vad som lagats till på fredagen. De ber varje dag 2 gånger i hemmet. På lördagen har de en mycket lång bön. Alla samarier som bor här talar arabiska. Dessutom lär de sitt eget språk. På lördagen är man klädd i speciella kläder. översteprästen tar fram bokrullen och läser. Torahrullen ( 25 m lång) är skriven på gammal hebreiska och används endast för välsignelse och ej för läsning. De hävdar att Torahrullen är 3 600 år gammal.

Isaks offer skedde här och inte i Jerusalem. Gerizim är det heliga berget och inte Jerusalem. Kvinnorna får inte gå till bönen i synagogan, men de får välsignelse från boken. Varje lördag åker männen till synagogan. Då de kommer hem läser fadern eller någon bror samma text som de hört i synagogan.
Rituella reningar förekommer. Då en kvinna fött barn är hon oren i 40 dagar om det är ett gossebarn och efter dubbelt så lång tid om det var en flicka. Man läser gammal hebreiska även i hemmen vid läsningen av Moseböckerna. Alla barn får lära sig detta språk. Man får vara borta från synagogan maximalt två lördagar.
Några byggnader här finansieras av påven.

Latrounklostret.

Från början var det meningen att klostret skulle tillhöra Palestina, men det ligger nu på israeliskt område. Klostret ligger på den plats där man tror att Emmaus var beläget. Klostret är ett trappistkloster, kontemplativa cistercienser. Bland trappisterna finns det två grenar, en kvinnlig och en manlig. Det finns 3 000 manliga och 3 000 kvinnliga trappister. Klostret i Latroun är 110 år gammalt. Det är ett internationellt kloster med franka som gemensamt språk. Livet präglas av bön, studium och manuellt arbete. Stabilitas är något viktigt. En del munkar har varit på klostret i 70 år. Dagen börjar kl 3 på morgonen och slutar kl 8 på kvällen. Varje dag har man mässa och sju tideböner. Liturgin är central. Man har även tid för personlig bön och för läsning av Bibeln och annan andlig litteratur. Det är viktigt att ägna tid åt nya bröder som kommer. De odlar själva sina grönsaker och lever av vinförsäljning. På klostret finns nu 22 bröder. De har nyligen skickat 10 bröder till Libanon. De senaste fem åren har det kommit många kallelser utifrån. Man skall leva i klostret minst 6 år innan man avlägger de eviga löftena. Bernhard av Clairvaux har spelat en viktig roll. Det är möjligt att komma hit på reträtt för enskilda eller grupper. Det kommer tusentals besök varje år, inte minst från Ryssland.

Jordandalen.

Jordan är belägen mellan Döda havet och Gennesarets sjö, som ligger 200 m under havet. Dalen är bördig. Här finns bananodlingar, något som kräver mycket vatten. Dalgången är vattenrik. Bananodlingar finns liksom dadelodlingar, avokado- odlingar och apelsinodlingar. Bland fåglar märks blåkråkor, turturduvor och härfågel. Beskogningsprojekt förekommer på en del kullar i Galiléen.
Jeriko är palestinskt kontrollerad. Israel vill behålla kontroll över Jordandalen med undantag av Jeriko. Nya israeliska bosättningar kommer hela tiden. De förbrukar mycket vatten.
Tre broar finns till Jordanien. Allenby Bridge är den viktigaste passagen för palestinier till Jordanien. Adam Bridge är den bro lastbilar tar för att komma till Jordanien.
26 km söder om Gennesarets sjö ligger staden Bet She'an mitt i ett grönskande jordbruksområde med många kibbutzer. Trakten är inte minst känd för alla sina fiskodlingar.

Gennesarets sjö och några platser utmed sjön.

Gennesarets sjö. Under biblisk tid var de omgivande höjderna skogklädda, men turkarna förstörde det mesta. På grund av områdets bördighet och handelns genomfartsväg uppstod tio städer, Dekapolis, längs kusten. På sjöns stränder har många slag utkämpats med egypter, filistéer, romare, korstågsriddare och turkar. Sjön har alltid gett tillfälle år folket att försörja sig genom fiske, och i våra dagar finns det moderna fabriker för sardininläggning. Mer än tjugo sorters fiskar kan fångas. Den mest berömda är "petrusfisken" eller Tilapia. Hannen kan bära rommen i en liten säck under munnen. Den är också känd för att lockas av glänsande föremål. Den fiskas om natten.

Saligprisningarnas berg.

Strax utanför Kafarnaum tror man, att Jesus höll sin bergspredikan. På sluttningen av saligprisningarnas berg ligger en kyrka från 1937. Utsikten över Gennesaret är mycket vacker. Några kilometer väster om Kafarnaum ligger Tabgha. Där mättade Jesus femtusen personer med två fiskar och fem kornbröd som han välsignat. En första kyrka byggdes i Tabgha på 300-talet. Idag finns det två kyrkor på platsen. En av dem innehåller bl. a. Mosaiker från 400-talet föreställande bröden och fiskarna. Från infarten till kyrkan leder en gångväg ner till Gennesaret. Där ligger lämningarna efter en korsfararborg samt Petruskyrkan (primatskyrkan eller Mensa Christi), som också byggdes på 300-talet. Man tror, att den uppståndne Jesus träffade Petrus på den platsen och uppmanade honom: "Föd mina lamm".
Kafarnaum är en stad där Jesus tillbringade mycket av sin tid. Han betraktade den som sin hemstad sedan han lämnat hemmet i Nasaret. I dag är staden ett välbesökt ruinfält. Fram till 1948 bodde där några beduinfamiljer. Fynd av mynt visar att staden grundades på 200-talet f. Kr. På 900-talet övergavs staden. På 1200-talet kunde en europeisk resenär berätta att den forna staden bara hade kvar sju hus med fattiga fiskarfamiljer. Utgrävningarna av ruinerna började 1905. I arbetet med att rekonstruera staden har munkarna vid det franciskanska klostret, som legat på platsen sedan 1894, arbetat sida vid sida med arkeologerna. Man har lyckats gräva fram ruinerna efter en synagoga som troligen byggdes i slutet av 300-talet. Pelarna vid ingången har utsmyckningar i form av palmträd uthuggna ur stenen. Där finns också andra utsmyckningar i form av mosaiker och reliefer. Under 1980-talet har man under synagogan funnit spår efter en äldre synagoga, förmodligen den som Jesus besökte. Söder om synagogan har man funnit en åttakantig kyrka från omkring år 400. Inuti denna låg vad man tror var aposteln Petrus hus. Där samlades förmodligen kristna så tidigt som år 75. I Kafarnaum kallade Jesus sina första lärjungar: Andreas, Jakob, Johannes och Simon Petrus. I synagogan predikade han och helade en man som var besatt av djävulen. I staden uppväckte han också Jairus' dotter från de döda samt helade lama och krymplingar.

Nasaret

Med sina 39 000 invånare, varav 17 000 kristna, är Nasaret den största palestinska staden i Israel. Den ligger där de galileiska höjderna möter Jisreelslätten och är mest känd som den stad där Jesus växte upp. Fram till Jesu tid var detta en liten och obetydlig by. En kristen kyrka byggdes under den bysantinska perioden år 326. Sedan dess har flera kyrkor byggts i staden. Den som nu dominerar staden, Bebådelsekyrkan, är den femte som byggdes på samma plats. Kyrkan förstördes vid två tillfällen, av perserna år 614 och av mamluckerna 1254. På 1600-talet fick franciskanerna tillstånd att åter bygga en bebådelsekyrka. Den nuvarande Bebådelsekyrkan, som enligt traditionen står ovanpå den plats, där Maria fick besök av ängeln blev klar 1969 och är Mellanösterns högsta med sina 47 meter. Utsmyckning i form av Mariabilder har skänkts av de flesta kristna länder i världen. Omedelbart innanför ingången i väster ligger en pelargård. Där finns några av de utländska konstverken. Via bronsdörrar, som är utsmyckade med motiv från Jesu födelse, kommer man i den nedre kyrkan. Under kyrkan torn ligger, nedsänkt med plats för andakt framför, den grotta där jungfru Maria bebådades av ärkeängeln Gabriel. På altaret framför står inskriptionen "Och Ordet blev kött" på latin. De pelare som finns framför grottan härstammar från den kyrka som de lokala kristna byggde på 200-talet. Den hade formen av en synagoga. Kyrkans södra vägg har här delar som kommer från den andra Bebådelsekyrkan från 400/500-talet. Den övre kyrkan och det åttakantiga kyrktornet kan man se genom en öppning i taket. Längst fram i koret har delar från korsfararkyrkan bevarats. Man tar sig till den övre kyrkan via en trappa nere vid kyrkporten. Där uppe är stengolvet utsmyckat med mosaiker. Mot taket finns glasfönster på vilka bl.a. lärjungarna är avbildade. Tanken med den åttakantiga kyrkan är att den inuti ska likna en lilja, symbolen för jungfru Maria. Strax norr om Bebådelsekyrkan ligger Den helige Josefs kyrka från 1914. Den är byggd ovanpå den grotta som sägs vara Josefs verkstad. I kyrkan finns en krypta med en dopgrav och längre ner finns tre cisterner som sägs härstamma från Jesu tid. Kyrkan är byggd på samma plats där en bysantinsk kyrka låg på 400-talet.

Synagogan.

Enligt traditionen är Synagogkyrkan byggd på den plats där Jesus gick till synagogan. Idag tillhör kyrkan den grekisk katolska kyrkan, som också har en kyrka bredvid.

Biskop Williams predikan i Salesianernas kyrka i Nasaret 23 juni.

Det finns en frestelse att vara i det heliga landet. Skulle inte livet ha varit lättare, om jag levde med Jesus i det heliga landet. Vi har ej något bevis för att det var lättare. Reflektera över att Maria skulle bli mor till Guds Son. Detta liknar vår egen erfarenhet. De flesta av oss har någon positiv andlig inlevelse av att Gud är med oss. Plötsligt eller under en längre tid kan det kännas lättare att tjäna Herren. Så skedde för Maria. Hon fick en Gudsuppenbarelse. För mig kanske det avgörande är, att ängeln lämnade henne. Hon lämnades ensam med barn. Josef var en hederlig och ärlig man och ville utsätta henne för någon fara. Josef har gått igenom mycket. Skulle han skilja sig i hemlighet? Maria och Josef levde ett vanligt liv. De funderade över ting på samma vis som du och jag. Vi funderar också över vad det ena och det andra kan innebära. Maria och Josef var vanliga människor. Som andra hade de problem. De skulle uppfostra Jesus. Det var svårt för dem, när han vid 12 års ålder försvann i templet. Utåt sett levde de ett helt vanligt liv. Jesus levde antagligen större delen av sitt liv, c:a 30 år, i Nasaret. Vi vet litet om denna tid. Det fanns inget som var så exceptionellt, att det måste noteras. Det var vanliga människors liv.
Här i Nasaret firar vi vardagsliv. Vi firar att Gud har blivit människa. Vi vill ibland, att allting skall vara så exceptionellt. Vi kan ha bekymmer för släktingar. Nasaret skall få vara en påminnelse och firande av vårt vardagliga liv med dess svårigheter, med det vi gjort fel och orätt. Vidare skall vi fira, att Maria här fick sin uppenbarelse. De flesta av oss har antagligen fått någon andlig erfarenhet, som bekräftar att jag skall leva som kristen kvinna eller man. Vill jag komma till Nasaret och fira i den gråa vardagen? Det kan bli något av ljus. Då kan jag inse, att det är helighet att vara trogen i äktenskapet eller arbetet. Så snart det finns något positivt finns Gud. Var och en av oss får ett budskap, att mitt liv är heligt. Vi får en uppenbarelse, att Gud är mitt ibland oss, det är något som är till för mig men som också skall föras vidare till nästan och till hela världen.

Kana

Kafr Kanna är ett arabiskt samhälle med 8 300 invånare varav 2 500 är kristna. Enligt traditionen var det här som Jesus gjorde sitt första under och förvandlade vatten till vin. 1879 byggde franciskanerna en kyrka mitt i Kafr Kanna till minne av undret. Den lilla, vackert utsmyckade kyrkan med sin röda kupol är byggd ovanpå ett kapell från 500-talet. Via en trappa inne i kyrkan kommer man ned till det som finns kvar av det gamla kapellet. Där finns också ett lerfat som sägs ha samband med undret. Alldeles intill ligger en grekisk-ortodox kyrka byggd 1556 på ruinerna efter en moské. I kryptan finns två stora lerkärl som rymmer 39 l vardera. Det påstås att det var i dem Jesus gjorde sitt första under. I souvenirbutikerna säljs "Vin från Kana".

Tabor

Tabor är ett 588 m högt berg vid Jisreelslätten, öster om Nasaret. Tabor är känt som Härlighetens berg, där Kristus förklarades. Redan kananéerna hade ett enkelt tempel på bergets topp. Där tillbads Baal, vars namn förmodligen härrör från Tabor (eller vice versa). Men också israeliterna såg berget som heligt och frambar offer. På 1200-talet f.Kr samlade profetissan Deborah och krigsherren Barak sina trupper på Tabor inför slaget mot Sisera. Bergets betydelse för den kristna kyrkan räknar sig till 300-talet. Då lokaliserades Härlighetens berg till Tabor. På 500-talet byggdes tre kyrkor på berget. Taxibilar kör en serpentinväg den sista biten upp till bergets topp, som är delad i en katolsk och en ortodox del. Den grekisk-ortodoxa kyrkan byggdes 1911 på ruinerna av en korsfararkyrka. Längre fram till höger finner man katolikernas Taborkyrka eller Kristi Förklarings basilika. Ingången var på 1200-talet porten till en arabisk borg som byggdes till försvar mot korsfararnas arméer. Taborkyrkan är byggd på 1900-talet men i samma stil som de bysantinska kyrkorna i Palestina på 300-talet. I kyrkans huvudabsid, rakt ovanför altaret, finns en guldmosaik som föreställer Jesu förklaring. I kryptan finns ett altarrum med murar från den korsfararkyrka som låg på platsen.
Från Tabor har man en underbar utsikt över Jisreelslätten.

Akko

Det är en stad med 37 000 invånare någon mil norr om Haifa. Drygt 9 000 av stadens invånare är palestinier: muslimer, kristna (c:a 1 500 ) och druser. Staden var tidigt känd för sin glasindustri. Den vackra stranden kallas purpurstranden. Vid tiden för Kristi födelse utvanns purpurfärg ur en snäcka som fiskade i Akko. Den kristna församlingen slog tidigt rot i staden. Paulus besökte den under sin tredje missionsresa. Vid den tiden användes det grekiska namnet Ptolemais för staden. Akko låg i ruiner fram till 1700-talets mitt, då staden började att återuppbyggas. Stora delar av Gamla Stan, inklusive ringmuren, byggdes då. I norra delen av Gamla Stan ligger den stora moskén, al-Jazzarmoskén, som byggdes år 1781. Mitt emot moskén finns ingången till korsfararstaden som var Johanniterriddarnas högkvarter. Den ligger nu under marknivån. Under de vackra valven är allt i stort sett oförändrat sedan 1100- och 1200-talen.

Haifa

Staden har 250 000 invånare. Det är en stad med både judisk och palestinsk befolkning. Cirka 20 000 invånare är palestinier, varav 9 000 är kristna. Haifa är Israels tredje stad, dess största hamnstad och en klassisk arbetarstad som klättrar uppför berget Karmels västsida. Staden domineras av Bahaitemplet med dess gyllene kupol. I templet ligger Bahaireligionens grundare Mirsa Ali Muhammed begravd. Han var perser och lämnade islam. Den religiösa riktning han grundade har fått viss spridning i USA och Europa. Den betonar ofta enheten mellan olika religioner. Det stora templet stod klart 1953. Runt det ligger en mycket vacker persisk trädgård.

Karmel

Inte långt från Haifa ligger Karmelberget. Muhraka anses vara platsen där profeten Elija triumferade över Baalsprofeterna (1 Kon 18:20-46, 19:1-3). Karmelitklostret S:t Elija är beläget 482 m över havet. Profeten Elia pryder som vit staty platsen framför kyrkan.

Besök hos den melkitiske biskopen Butros Muallem i Haifa

Biskopen berättade om sig själv. Han föddes 1928 i en by nära Nasaret. 1941 under kriget var han i Libanon. 1990 blev han biskop i Brasilien. Hans far och farfar var präster. Prästerna i den melkitiska kyrkan kan gifta sig, men det måste ske före prästvigningen. Den lilla by han föddes i hade 400 invånare och alla var katoliker. Under oroligheterna 1948 blev byn invaderad. Man jagade ut människorna från kyrkan och samlade dem på ett torg. 16 personer dödades. Resten fördes norrut och drevs upp i Libanon. Man lyckades få de flesta att återvända igen. Detta var den enda by, där befolkningen tilläts återvända. Den kyrka han tillhör är den grekisk katolska melkitiska kyrkan. För västerlänningar är beteckningen den grekisk katolska melkitiska kyrkan inte adekvat. De är inte greker. Hela Medelhavsområdet på Jesus tid var grekiskt, man talade grekiska. De kallades i Väst romerska katoliker. Rom var den västra delen av det romerska riket. Dessutom fans det östromerska riket. Det västrormerska riket gick under på 400-talet. I öst fanns det östromerska riket, det bysantinska riket. Melkiterna tillhör den äldsta kyrkan i världen. Kyrkan går direkt tillbaka till apostlarna. I det heliga landet finns det många kyrkor. Men melkiterna är de äldsta. Den melkitiske biskopen i Haifa fick ta emot påven, då han var här. Ordet melkit går tillbaka till år 451. Melkit kommer av det hebreiska ordet maelaek. I de semitiska språken betyder ordet kung, kejsare. Att vara kung är att tillhöra kejsaren. I Kalcedon hölls det fjärde ekumeniska konciliet. De första tusen åren hölls alla ekumeniska koncilier i Orienten.

Det viktiga vid konciliet 451 var den kristologiska frågan. Biskopen sade, att vi från Väst får vår tro gratis. Så är det inte för dem. I deras länder har de kristna tron kostat många strider, ibland blod. I Kalcedon fastställdes det, hur det var med Kristi natur och antalet personer hos Kristus. Den bysantinske kejsaren Marcion ansåg det vara viktigt att kyrkomötet ägde rum. Flera folkslag: armeniska folk, assyrier och kopter ville bli oberoende av kejsaren i Bysans. Alla dessa folkslag var kristna, men de ville bli emancipierade från kejsaren. Konciliet i Kalcedon slog fast, att det hos Kristus fanns en person och två naturer. Armener, assyrier och kopter är monofysiter. De menar, att det hos Jesus finns en person och en natur. Den gudomliga naturen har tagit över den mänskliga. De som stod emot kejsarens beslut låg bakom bruket att kalla kejsarens efterföljare för melkiter. De andra kallas monofysiter. Alla de som accepterade beslutet kallas melkiter, så även påven i Rom. 1054 blev det en schism mellan påven i Rom och patriarken i Bysans, och den ortodoxa kyrkan tillkom. Patriarkaten i Alexandria, Antiokia och Jerusalem kom att tillhöra den melkitiska kyrkan. Den nuvarande patriark, som är chef för dessa tre patriarkat, är nu gammal (93 år) och sjuk. I Galiléen finns det nu 65 000 melkiter. De är den folkrikaste kyrkan. Det är den mest förankrade kyrkan och den äldsta. Den aktuella politiska situationen är svår, men de vill ta sitt ansvar. Det är viktigt att betona, att de är katoliker men ej latinska katoliker. De är orientaler, inte ortodoxa utan katoliker. De utgör en bro mellan ortodoxa och katolska kyrkan. De är araber men inte muslimer. De utgör en bro mellan islam och kristendomen. De är israeler men inte judar. De befinner sig i en svår situation. De har en svår uppgift. De har skolor. 28 präster har melkiterna. De lever i en mycket svår situation mellan ultraortodoxa judar och muslimer. Hela denna världsdel var förr kristen. Ni i Väster lever en lyxkristendom som inte kostar er något. Här finns det många martyrer. Varje kristen är antingen son till en martyr eller skall kanske själv bli martyr. Men de vill ej förlora hoppet.

Något som är speciellt i deras kyrka är sättet på vilket de gör korstecknet. De sträcker ut tre fingrar, tummen pekfingret och långfingret, en bild av treenigheten, och böjer ihop ringfingret och lillfingret, en bild av Kristi två naturer. Korstecknet görs från höger till vänster, den kristna tron sprids från öster till väster. Kristus är nu på Faderns högra sida. T o m i Rom gjorde man korstecknet på detta sätt fram till 1200-talet. Innocentius påminde de kristna på 1200-talet, att de skulle göra korstecknet på detta sätt.
Biskopen sade återigen, att vi har mycket att lära från Orienten. Som påven sade, kommer ljuset från Orienten. Påven måste hitta tillbaka till sina rötter.
Bikten i den melkitiska kyrkan kan ske på olika sätt. Hela familjen kan ibland bikta sig gemensamt. Man ser den inte som något juridiskt. Man har även individuell bikt, men då är det mer form av andlig vägledning.

Fader Ya'coubs beskrivning av
den grekisk katolska melkitiska kyrkan

De grekiska melkiterna i Mellanöstern är araber, men inte muslimer. De tillhör den orientaliska kyrkan, men de tillhör inte den ortodoxa kyrkan. De är katoliker, men tillhör likväl inte den latinska riten. De tillhör den apostoliska kyrkan i Jerusalem, den i Antiochia och även kyrkan i Alexandria. De har oavbrutet följt den apostoliska traditionen, och de har godtagit besluten i de sju första ekumeniska koncilierna i den odelade kyrkan.
Det faktum att de förblivit trogna mot den tro som definierades vid konciliet i Kalcedon 451 e.Kr. har gett dem namnet "melkiter". Konciliet hade vid denna tid fått understöd av den bysantinske kejsaren. Majoriteten av de orientaliska kristna vägrade emellertid att erkänna konciliet i Kalcedon, inte endast eftersom de inte kunde förstå vokabulären som användes av konciliets medlemmar utan även därför att de ville protestera mot de godtyckliga fordringarna i det bysantinska herraväldet. Sålunda kom de som understödde Kalcedon att kallas "Malakiyn" eller "Rojalister" såväl som "Roumiyn" för att visa deras allians med kejsarens religion.

ram till det femte århundradet trodde de orientaliska kristna på en och samma tro med undantag av några få sekter som arianerna och de kristna som fortfarande håller fast vid de judiska traditionerna och ceremonierna och som var på väg att dö ut. Emellertid fick koncilierna i Ephesus och Kalcedon till stånd en delning i kyrkan. Människorna saknade nämligen den nödvändiga teologiska kunskap som behövdes för att förstå den vokabulär som användes och de skäl som presenterades av teologerna vid denna tid. De delade sig i frågan om Kristi natur som sann Gud och sann människa. Sålunda trodde monofysiterna att Kristus hade en gudomlig natur i en person, medan nestorianerna fasthöll att Kristus hade två naturer i två personer. Sålunda vägrade de att ge Maria titeln "Guds Moder". Melkiterna å andra sidan höll fast vid den lära man höll fast vid i Rom. För dem var det den ortodoxa tron, att Kristus hade två naturer i en person. Bortom dessa teologiska stridigheter fanns rivalitet mellan patriarkernas säten i Antiochia, Alexandria och Konstantinopel. De människor som hade fått nog av kejsarens styre följde sina religiösa ledare.

Idag är de monofysitiska kyrkorna de armeniska, syriska, koptiska och etiopiska kyrkorna. Efter åtskilliga överläggningar mellan sig, kom de fram till en överenskommelse, som definierade deras tro på Kristus som sann Gud och sann människa. Sålunda betraktas de formellt inte längre som monofysiter. Liksom fallet är med de nestorianska kyrkorna har de efter sin stora spridning i hela Asien och även till Indien och Kina nästan fullständigt dött ut idag. De flesta av deras troende har förenat sig med den katolska gemenskapen under de sista fyra århundradena. Likväl kan man fortfarande finna några få kvarlevande nestorianer, vilka inbördes splittrats, i Irak, Turkiet och Indien.
Den melkitiska kyrkan i Antiochia, i Jerusalem och i Alexandria var den enda som stannade kvar i gemenskap med Rom såväl som med Konstantinopel efter 1054, det år då schismen mellan Rom och Konstantinopel ägde rum. Islams intagande av Egypten välkomnades som en befrielse från det bysantinska oket. Följaktligen fann melkiterna det mer och mer svårt att överleva i det landet. Å andra sidan har de melkiter som levde i Antiochia ett välgörande inflytande på sultanerna i Damaskus. På det hela taget förblev de utanför konflikten med Rom. De var även glada att välkomna först karmelit-missionärer, sedan jesuiter och andra i sina kyrkor och kloster. Och några biskopar såväl som patriarker sökte att bli återförenade med Rom. Runt år 1700 utsåg de melkitiskt unierade i Damaskus och Libanon en patriark för den då lediga stolen i Antiochia. Men de melkiter som bodde i Aleppo, en annan stor stad i Syrien, accepterade inte den nyligen utvalde patriarken. De vädjade även till Konstantinopel, som utsåg en patriark född i Grekland. Sålunda delades kyrkan i Antiochia mellan å ena sida dem som var unierade med Rom och som kallades katolska melkiter och å andra sidan dem som följde Konstantinopel och som blev ortodoxa melkiter.

Sedan 1724 har katolikerna en arabisk patriark vars jurisdiktion sträcker sig över melkiterna i Antiochia, Jerusalem och Alexandria. Fram till idag finns det därför två hierarkiska ordningar i vart och ett av dessa patriarkat. Vad beträffar det ortodoxa patriarkatet utsåg man inte någon arabisk kandidat förrän år 1899 vid sätet i Antiochia. Men varken araberna i Jerusalem eller i Alexandria har uppnått något liknande privilegium.
De katolska melkiterna följer därför så väl som sina ortodoxa bröder den byzantinska riten. Det är den gamla riten från Antiochia vilken under århundradena reviderades i Konstantinopel. De ber på arabiska och ibland på grekiska. Dopets sakrament sker genom nedsänkning. Prästen själv handhar konfirmationens sakrament på den nyss döpta genom att använda den heliga krisma han tar emot från biskopen, vilken i sin tur får den från patriarken. Det eukaristiska brödet är syrat och de troende tar emot den heliga kommunionen under både brödets och vinets gestalt. Några gifta män kan kallas av den lokale biskopen att ta emot vigningens sakrament.
Melkiterna följer sin egen liturgiska kalender. Fram till idag firar de Påskens fest enligt den västerländska kalendern, även om de i några stift firar den med de ortodoxa kyrkorna. De vördar jungfru Maria, Guds Moder, såväl som alla helgonen. Främst bland dem är apostlarna Petrus och Paulus, Ignatius av Antiochia, Justinus av Neapel, Johannes evangelisten, Basilius den store, Gregorius av Nazians, Athanasius och Cyrillus av Alexandria, Nikolaus från Myra, Efraim från Nisibi, Johannes Chrysostomos, Johannes Climacus, Johannes från Damaskus (en munk som bodde i St Sabas kloster i Palestina), Georg av Lydda, Simon zeloten. De vördar även högt heliga kvinnliga martyrer: S:a Barbara och S:t Catharina.

De bysantinska kyrkobyggnaderna har formen av ett kors med fyra lika skepp, och de kröns av en kupol. Väggarna i kyrkorna är dekorerade med fresker eller målade ikoner, som avbildar alla mysterierna i frälsningen från Kristi födelse fram till Jungfruns insomnande och himmelsfärd. Vanligen målas också patriarkerna från det första förbundet såsom Noa, Abraham, Jakob ock även andra i de bysantinska kyrkorna såväl som Maria, Guds Moder (Theotokos), Johannes Döparen, apostlarna och helgonen, vars minne särskilt vördas.
De troende gör korstecknet med tre fingrar, vilka framtill grupperas samman, betecknande den heliga Treenigheten. De två återstående fingrarna förs samman för att beteckna Kristi två naturer.

Maximos V är den nuvarande patriarken för de katolska melkiterna. Han bor i Damaskus, och varje år besöker han sin kyrka i Alexandria. Sedan sexdagarskriget 1967 har han på grund av politiska förhållanden inte återkommit till Jerusalem. Patriarken och hans synod, vilken sammankallas varje år, utövar den högsta auktoriteten över den melkitiska kyrkan. Melkiterna räknar med 2 135 000 medlemmar, varav 635 000 fortfarande bor i Mellanöstern. De senare grupperar sig på följande sätt: 350 000 bor i Libanon, 200 000 i Syrien, 50 0000 i Palestina, 25 000 i Jordanien och 10 000 i Egypten.
De övriga melkiterna bor i länder dit de emigrerat t.ex. Gulfstaterna, Australien, Europa och Amerika.

De tre patriarkerna säten i Damaskus, Alexandria och Jerusalem styrs vart och ett av en patriakalisk ställföreträdare, som står direkt under partiarken.
Syrien har fyra stift: Aleppo, Homs, Houran och Lattakieh. Libanon har sju stift: Beirut, Sidon, Tyre, Zahleh, Baalbeck, Banias-Marjeyoun och Tripoli. Jordan har ett stift som bär namnet Petra-Philadelphia. Norra Palestina har ett stift för hela Galiléen, inklusive Akko, Haifa, Nasaret och deras byar. Melkiterna har likaså biskopar i diaspora: USA, Brasilien, Kanada, Venezuela, Mexiko, Argentina och Australien.
Det finns tre ordenskongregationer och en missionerande gemenskap, fem kvinnliga ordenskongregationer, ett karmelitkloster i Libanon och tre kloster i det heliga landet som tillhör den grekisk- katolska melkitiska kyrkan. Dessutom finns det några få sekulärkongregationer och institut i Väst, vilka har förenat sig med den melkitiska kyrkan och som hjälper den på skilda områden.
Genom att vara araber är melkiterna öppna för en dialog med muslimerna, och genom att vara bysantiner är de även öppna för den ortodoxa världen. Sålunda utgör melkiterna en bro mellan den latinska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna.

Vår kyrka i Betlehem byggdes mellan 1956 och 1960 under episkopalt mandat av Msgr Gabriel Abou Sa'da. Maria, Guds Moder, är dess patron. Hennes festdag är den 26 december. ( Fr. Ya'coub Abou Sa'da, melkitisk församlingspräst i Betlehem)

Betania (Al-Azariye)

Byn, som har 8 000 invånare ligger på Olivbergets sydöstra sluttning. I Betania besökte Jesus ofta Lasaros, Maria och Marta. Det var här han uppväckte Lasaros från de döda. över Lasaros grav ligger en moské. På samma plats byggdes på 300-talet en bysantinsk kyrka som renoverades och utökades av korsfararna. Den moské som nu reser sig över platsen är öppen för besökare. Graven är i muslims ägo. Men om man betalar en slant till vaktmästaren släpps man in. 1953 byggde franciskanerna Lasaros Uppståndelsekyrka nedanför moskén. Den är sevärd för sina mosaiker. På kyrkans gård har man grävt ut lämningar från tidigare kyrkor och i ett av rummen står en stor gammal olivpress för tillverkning av olivolja. Ovanför kyrkan finns en nybyggd grekisk-ortodox Lasaroskyrka.

Anteckningar från KPN-resan sammanställda av Gunilla Gren