Inkvisitionen


Inkvisitionen - av Anne W. Carroll

Den spanska inkvisitionen och den sociala/historiska kontext där den ägde rum förklaras i detta utdrag av Kristus Konungen: Historiens Herre.

Introduktion

Inkvisitionen ansågs av den tidens spanjorer vara mer rättvis än det mesta. Ofta kunde människor som var anklagade för regelrätta brott låtsas vara heretiker, så att de kunde bli överförda till inkvisitionens häkte, vars fångar blev bättre behandlade. Denna artikel tjänar som mildrande av det överdrivna och i hög grad oriktiga intryck denna tilldragelse har i populär föreställning genom att placera den i dess faktiska historiska kontext och genom att rätta till något av den felaktiga informationen. Det börjar med att förklara hur Isabel och Ferdinand var i stånd att ena Spanien och driva ut muslimerna som år 1492 hade ockuperat det landet i 770 år.

Inkvisitionen

Den 12 december 1472 dog Henry. Isabel gick till mässan för att be för hans själ. Då hon återvände hörde hon att hennes namn utropades på den blåsiga gatan: ”Länge leve drottning Isabel!” Nästa dag placerades den gamla kronan tillhörande Castiliens monarker på hennes huvud, och hon började den regering, som skulle leda Spanien till fred, enhet och storhet.

Ferdinand och Isabel Enar av Spanien

Den första utmaning som mötte Ferdinand och Isabel var ett portugisiskt anfall, när Alfonso den fete (?) förde sina arméer över gränsen. Henry hade låtit militären försämras (urarta) till den grad att Ferdinand och Isabel inte hade något varmed de skulle bemöta hotet. Isabel red genom kungariket, i det hon skaffade pengar och rekryterade soldater. Ferdinand utbildade den armé hon hade åstadkommit åt honom. Alfanso besegrades och Castiliens gränser säkrades.

Sedan var kungen och drottningen tvungna att åter fastställa gränsen inom Castilien. Isabel och Ferdinand vara populära bland stadsborna, den lägre adeln (de som inte hade fått så mycken makt), kyrkan), kyrkan och bönderna. Gemene man och de fattiga älskade dem och understödde dem under de civila krigen. Inom kort nedslogs oppositionen mot deras regering, och Isabel och Ferdinand stadfästes i regeringsuppdraget.

Men mycket återstod att göra för att åter en gång göra Spanien helt blomstrande och fredlig. På grund av anarkin i Henrys regering förekom kriminalitet ofta och rättvisa sällan, varför Isabel och Ferdinand reste från plats till plats genom kungariket, varvid de fastställde sina domar och lyssnade till vars och ens klagomål. Från de blåsiga bergen i norr, genom den ofruktsamma slättlandet i mitten, till de bördiga dalarna och olivlundarna i söder dömde Ferdinand och Isabel i kontroverser och vidarebefordrade rättvisa och kloka utslag. De upprättade lokala polisstyrkor som kallades Santa Hermandad (Heliga broderskapet) för att ta itu med banditer, och de utnämnde kompetenta lokala statliga ämbetsmän för att bevara ordningen. Ferdinand och Isabel reducerade brottsligheten och våldet, befriade regeringen från korruption och höjde landets moraliska standard, som hade varit bottenlöst låg under Henrys tid.

En episod som inträffade under denna tid kommer att illustrera vad för slags regent Isabel var. Isabel tog igen sig i Tordesillas, när hon fick skrämmande nyheter från Segovia. Uppror hade utbrutit, och hennes baby, dottern Isabel, tillsammans med endast några få trofasta vänner, belägrades i ett torn i Alcazar (kungligt palats). Isabel beställde fram hästar, steg genast upp i sadeln, och tillsammans med endast tre vänner red de hela natten för att nå Segovia. När hon anlände kom biskopen ut från stadsporten för att välkomna henne. Men han sade till henne, att hon skulle lämna sina vänner utanför muren, eftersom dessa inte var populära bland ledarna för upproret. Isabel sade: Säg till medborgarna i Segovia, att jag är Castiliens drottning, och att denna stad är min, ty kungen min fader, lämnade den till mig. Och för att komma in i det som är mitt behöver jag inte några lagar eller villkor, som de kan fastställa för mig. Sedan red hon in i staden med sina vänner - men utan några soldater eller någon bevakning - hon red in till staden. Hon red till Alcazar och bad att de människor i staden vilka hade klagomål skulle komma till henne. De berättade för henne, att upproret hade startat på grund av missnöje med stadens borgmästare. Hon lyssnade noggrant och sade, att de skulle avsätta honom från hans tjänst, medan hon undersökte ärendet, och hon garanterade att hon skulle vara personligt ansvarig att tillse att de fick ett gott styrelsesätt. De utropade: ”Viva La Reina” - ”Länge leve drottningen!”. Upprorsmakarna gav upp, hon intog slottet och omfamnade sin dotter. Sedan red hon i triumf genom staden.

Med Spanien fast enat bakom sig vände sig Isabel och Ferdinand mot fienden i söder: muslimerna i Granada, vilka alltid utgjorde ett hot mot det kristna Spanien, och gjorde ofta förekommande anfall för att bränna hem och bortföra fångarna att säljas till slaveri. Isabel hade en vision av Spanien som en ledande makt i Europa, vilken gjorde framsteg på grund av Kristus. Men hennes vision kunde inte bli sann innan hela Spanien åter var i Kristi händer. Så år 1481 satte Isabel och Ferdinand igång med sista fasen av återerövringen.

På grund av den bergiga terrängen i södra Spanien måste erövringen framskrida sakta genom att belägra och erövra det ena fästet efter det andra. Trupper från kavalleriet var faktiskt gagnlösa och allt berodde på artilleriet och infanteriet. Människorna stred med korstågens iver, och kriget var när allt kom omkring ett korståg, ett försvar av kristendomen mot muslimerna. Ibland tycktes processen var hopplös, och vid en punkt pantsatte Isabel sina juveler för att anskaffa pengar till kriget.

Slutligen den 2 januari 1492 kapitulerade Boabdil - den siste muslimske härskaren i Spanien - inför Isabel och Ferdinand. Vid den högst belägna punkten i den moriska staden Granada upprestes korstågets silverkors tillsammans med S:t Jakobs flagga. Soldaterna knäböjde i stoftet för att uttrycka sin tacksamhet, och med dem knäböjde Ferdinand och Isabel, deras son och döttrar. Sedan hissades kungens och drottningens vimplar, medan armén skrek:” Castilen åt de oövervinneliga monarkerna, Don Fernando och Dona Isabel!”

Inkvisitionen

En annan uppgift inom Spanien bemötte Isabel. Under åren för tumulten hade kyrkan blivit svag och korrumperad. Isabel var en hängiven katolik, som satte Kristi sak först i allt det hon gjorde. Dessutom visste hon, att Spaniens enhet som nation var beroende av en stark kyrka. Spanien skulle likaledes inte kunna existera, om det inte var katolsk alltigenom. Hon började reformera kyrkan, höjde bildningen och den moraliska standarden hos prästerskapet. Många missbruk upphörde inklusive bruket att sälja avlat, något som kunde orsaka stor bedrövelse i det övriga Europa.

En av de allvarligaste problem, som kyrkan mötte, var det antal judar och morer som hade döpts katolskt och sedan nått höga ställningar i staten och kyrkan utan att verkligen tro på den kristna läran. Dessa falska ”conversos” och ”moriscos” (judar och morer som konverterat) var ett hot mot kyrkan och mot Spanien, och man måste finna ett sätt att fastställa vem som var en sann kristen och en lojal spanjor och vem som var en förrädare. Isabel visste att alla ”conversos” och ”moriscos” inte var fiender - hennes egen biktfader var en ”convers” och var gift med hennes bästa väninna. Men för att skydda den oskyldige, måste man hitta den skyldige.

Den metod Isabel valde var Inkvisitionen: en domstol som tydligt och rättvist kunde undersöka, om en person var en trogen kristen eller en fiende till kyrkan och landet. I början av Inkvisitionen fanns det många missbruk - några oskyldiga människor led och tortyr förekom ofta. I detta läge ingrep påven och utnämnde nya inkvisitorer, varvid den store inkvisitorern (ledaren för Inkvisitionen) var en dominikanmunk vid namn Tomas de Torquemada. Torquemada reformerade proceduren vid Inkvisitionen för att ge försäkran om att rättvisa skulle tillämpas. Han gjorde dess procedurer mildare och förbättrade tillstånden i fängelserna. Personligen undersökte han vädjanden från de anklagade och gav pengar att hjälpa de familjer som ställts inför rätta.

Inkvisitorernas handlingar har ofta blivit kritiserade, vanligen som ett medel att gå till anfall mot Spanien, av dem som harmas över landets strängt katolska karaktär. En kritik man framför är, att Inkvisitionen använde tortyr. Det gjorde den, även om det skedde mindre under Torquemada än tiden före honom. Tortyr är felaktig, och kyrkan har sedan dess fördömt varje användning av tortyr. Men vid den tiden använde alla regeringar rutinmässigt tortyr som ett medel att framtvinga bekännelser. Trots det faktum att en synd begås rutinmässigt, blir den ändå inte rättfärdigad, och inkvisitorerna hade troligen i god tro, och man bör inte skilja ut dem som ovanligt onda.

En annan angreppspunkt är att Inkvisitionens domar ledde till avrättning av den skyldige. Människor i modern tid anser det fel att avrätta människor på grund av att de inte sant trodde på den religion de bekände. Men i själva verket var det inte därför de avrättades. De som befanns skyldiga var förrädare till staten och kyrkan, och förräderi har nästan alltid erkänts vara ett brott som rättfärdigar dödsstraff. Dessutom fick de som befanns vara skyldiga alltid chans att ångra sig. Endast om de vägrade att ångra sig eller om de återföll till sina brott sedan de lovat ånger, avrättades de. Slutligen var det endast 2000 som avrättades, en liten procent av de 100.000 som ställdes inför rätta.

En slutlig anklagelse är, att metoden för avrättningen, att brännas på bål, var ovanligt barbarisk. Men 1500-talet var en brutal tid. I England bestod dödsstraff i att bli hängd, huggas ner medan man fortfarande var vid liv, man tog bort inälvorna Frankrike var det att bli kokad levande. Åter igen skall Spanien inte skiljas ut genom fördömande.

Inkvisitionen var i verkligheten, även om den inte var perfekt, en rättvisare dom än det mesta andra. Ofta låtsades människor som var anklagade för reguljära brott vara heretiker, så att de kunde överföras till Inkvisitionens häkte, vars fångar fick en bättre behandling.

Då vi historiskt ser på Inkvisitionen ser vi, att den avvärjde fler dödsfall än den förorsakade. Eftersom Spanien var enat såväl religiöst som politiskt, led det inte av de religiösa krig som kom, när protestantismen började i andra länder. Dessutom genomgick några få år senare andra delar av Europa en häxeri-hysteri, när många människor avrättades som häxor på grund av endast svagast bevis eller inget bevis alls (30.000 i England, 100.000 i Tyskland). Undersökte Inkvisitionen anklagelser för häxeri och fann dem vara utan grund. På så sätt räddade de många oskyldiga människor från döden.

Alla Ferdinands och Isabels ansträngningar - upphörande av civilt krig, återställande av ordning och rättvisa, fullföljande av återerövringen, reformering av kyrkan medförde fred och blomstring av Spanien. De senare åren av deras regering och de år som omedelbart följde därpå är kända som Spaniens guldålder, när konst, litteratur, kultur och vetenskap nådde en hög nivå. Under 1500-talet var Spanien världens intellektuella huvudstad med elever som kom från hela Europa för att studera där.

Ur Spaniens optimism, glädje och iver kom utforskningar och upptäckter som skulle öppna vårt eget halvklot och förorsaka kolonisering av en helt ny värld.

Författaren

Anne W.Carroll var grundaren och ledaren av SETON School i Manassas, Virgina, under många år och där hon fortfarande lever med sin man, Warren H Carroll, en berömd katolsk historiker och grundare av Christendom College. Hon har tillbringat de gångna tjugofem åren med att utveckla och lära en autentisk undervisningsplan vid junior och senior högskolans nivåer. Anne Carroll är vid rådgivande nämnden vid Catholic Educators’s Resource Center.

Myten om spanska Inkvisitionen - ELLEN RICE

Inspelningen 1994 BBC/A&E ”Myten om den spanska Inkvisitionen” visar fram den allmänna uppfattningen, att Inkvisitionen var en omfattande massaker av icke-katoliker som till stor del varande en produkt av protestantisk propaganda.

Sammanfattning

Då man förklarar den historiska kontexten visar programmet (dagordningen?), att spanjorerna inte handlade besynnerligt enligt sin tids normer. Här verkar en reviderad uppfattning av historien i sanningens tjänst, en revidering som inte framför en tidtabell

Catholic Educators’s Resource Center.


Till KATOLIKnu