Förr eller senare kommer varje diskussion med fundamentalister att handla om inkvisitionen. För icke-katoliker är den en skandal; för katoliker något de skäms över; för båda något som förvirrar. Inte minst är den något att ta till när man vill "slå till " katoliker eftersom de flesta katoliker inte tycks ha något vettigt svar. Denna skrift vill jämna ut oddsen.
Det har faktiskt funnits fler olika inkvisitioner. Den första grundades 1184 i södra Frankrike som ett svar på katharernas heresi. Den var känd som den medeltida inkvisitionen, och den ebbade ut när katharerna försvann. Helt annorlunda var den romerska inkvisitionen som började 1542. Det var den minst aktiva och den mest humana av de tre varianterna. Helt skild från de andra är den kända spanska inkvisitionen som startade 1478, en statlig inkvisition som användes för att identifiera conversos - judar och morer (muslimer) som falskeligen "konverterat" till kristendomen (dvs. inte p g a tro på Jesus Kristus utan för att uppnå politiska eller sociala fördelar) och i hemlighet praktiserade sin gamla religion. Dess jobb var också, och än viktigare, att rentvå dem som falskeligen anklagats för detta. Det var den spanska inkvisitionen som hade sämst rykte.
Fundamentalisternas skrifter om inkvisitionen är baserade på böcker av Henry C. Lea (1825 - 1909) och G.G. Coulton (1858 - 1947) . De har båda fått de flesta fakta rätt, och gjort framsteg i sin grundforskning. Deras meriter ska inte förnekas. Problemet är att de inte kunde väga fakta rätt eftersom de hyste en så stark hätskhet mot kyrkan- en hätskhet som hade litet med inkvisitionen själv att göra.
Det motsatta problemet är inte okänt. Ett fåtal katolska författare, särskilt de som har mindre intresse i att gräva efter sanningen än i att hitta en snabb ursäkt, har skylt över obestridliga fakta och gjort vad de kunnat för att rentvå inkvisitionen. Detta är lika mycket en otjänst för sanningen som att överdriva inkvisitionens dåliga sidor. Dessa välmenande men omdömeslösa apologeter, är, på ett sätt åtminstone, mycket som Lea, Coulton, och de nuvarande fundamentalistiska författarna. De fruktar, i motsats till andra som hoppas på, att fakta om inkvisitionen skall kunna bevisa den katolska kyrkans illegitimitet.
Men det kommer inte fakta att göra alls. Kyrkan har inget alls att frukta av sanningen. Ingen dumhet, missriktad nit, eller grymhet av katoliker kan göra kyrkans gudomliga grund om intet, även om, det medges, dessa saker är en stötesten för både katoliker och icke-katoliker. Vad man måste förstå är att kyrkan har inom sig har alla sorters syndare och bedragare, och en del av dem får riktigt betydelsefulla poster i kyrkan. Både Jesus och Paulus varnade oss att det skulle komma att vara några glupska vargar ibland kyrkans ledare. (Matt 7:15 Apg 20:29) Vetet och agnarna växer tillsammans i Guds rike intill skördetiden. Det var så meningen var. Fundamentalisterna lider av problemet, att de tror, att kyrkan endast består av de utvalda. För dem är syndare utanför dörrarna. Lokalisera syndarna och du lokaliserar ännu en plats där kyrkan inte är. Det verkar enkelt att visa synd i aktion genom inkvisitionen- i alla fall låter torra fakta oss se synd på århundrandens avstånd-- och för fundamentalister bevisar detta, att inkvisitionen om den var kyrkans arm, var en arm av en falsk kyrka,
Katoliker bruka bli en smula defensiva i tron att fundamentalisterna kan ha en poäng här. Det är fel attityd. Det rätta för en katolik att göra är att lära sig vad som verkligen hände, och att förstå händelserna i historiens ljus, och att sedan förklara för anti-katoliker (hur svårt det vara må), varför den sorgliga berättelsen inte bevisar, vad de tror den bevisar. Hur skall en katolik svara på anklagelser om inkvisitionen? Han ska inte förneka det som inte går att förneka; historien kan man inte önska bort. Men han skall inte heller, på grund av förlägenhet samtycka till vilket fundamentalistiskt förtal som helst. Vad han skall försöka göra är att ge sin utmanare litet perspektiv. Om han kan, borde katoliken lära sig tillräckligt om inkvisitionen, så att han kan ge sin opponent en överblick och visa honom, att mycket av det han vet om inkvisitionen är sant, men mycket är fantasi.
Många fundamentalister tror, till exempel, att fler människor dog under inkvisitionen än i något krig eller i någon pest, men i detta fall förlitar de sig på falsk "statistik" som finns ibland anti-katoliker, där det verkar som om var och en av dem försöker komma fram med det största antalet förluster i döda. Men att försöka reda ut sådana historiska förvirringar kan leda väldigt långt. Som Ronald Knox sade det, måste vi vara vaksamma, "så att vi inte vandrar omkring utan mål i en ödemark med relativt skändlig statistik". Faktum är att ingen exakt vet hur många människor som gick under genom inkvisitionen. En sak kan vi i alla fall hålla för säkert beträffande de siffror fundamentalisterna fört fram: De är helt enkelt alldeles för stora. En bok som är populär bland fundamentalister hävdar, att 95 000 000 människor dog under inkvisitionen.
Siffran är så grotesk, att man omedelbart måste betvivla författarens mentala hälsa, eller i alla fall hans förmåga att förstå befolkningsstatistik. Inte förrän i modern tid har befolkningen i de länder där inkvisitionen existerade närmat sig 95 000 000. Så många fanns inte i Nordeuropa, östeuropa, Skandinavien eller England. Befolkningen var huvudsakligen begränsad till södra Frankrike, Italien, Spanien, och några delar av det heliga romerska riket. Inkvisitionen kunde inte ha dödat så många människor, eftersom det inte fanns så många människor att döda i dessa delar av Europa! Vad mera är, pesten, som dödade en tredjedel av Europas befolkning, anses av historiker ha medfört stora förändringar i den sociala strukturen. Inkvisitionen anses ha medfört få sådana-- just därför att dess antalet döda var jämförelsevist litet.
Slösa inte tid med att bråka om siffror. Fråga istället fundamentalister vad de tror, att inkvisitionens existens visar på. De skulle ju aldrig föra fram detta på första plats, om de inte trodde, att den bevisar någonting om den katolska kyrkan. Vad då? Att katoliker är syndare? Skyldig till anklagelsen: Katoliker är inte perfekta, endast förlåtna. Att människor i ansvarig ställning ibland haft dåligt omdöme? Dito. Att annars goda katoliker, besjälade med nit, ibland förlorar sin balans? Sant, helt sant, men sådana anklagelser kunde göras även om inkvisitionen aldrig existerat. Fundamentalistiska författare hävdar, att existensen av inkvisitionen bevisar, att den Katolska Kyrkan inte kan vara den kyrka som grundades av vår Herre. De använder inkvisitionen som ett bra - kanske deras bästa- dåliga exempel. De tror, att den får katolska kyrkan att inte förefalla vara legitim. Och vid första anblicken kan det se så ut, men ett sådant påhitt håller inte länge. De flesta människor ser, att argumentet är svagt. En orsak till att fundamentalisterna talar om inkvisitionen är att de tar den som en attack mot dem personligen, i det de tror att den bildades för att utradera ( ja, du gissar rätt) fundamentalisterna själva.
De identifierar sig med katharerna (även kända som albigenserna), eller kanske är det bättre att säga, att de identifierar katharerna med sig själva. De tror att katharerna var 1100- talets fundamentalister, och att katolikerna mot dem gjorde det de själva skulle göra med fundamentalisterna idag, om de hade medel till det.
Detta är en fantasi. Fundamentalistiska författare har en poäng-- att katharerna använde en lokal översättning av bibeln-- och drar därifrån drar de slutsatsen, att dessa människor var "Bibelkristna". Faktum är att de inte var kristna överhuvud taget. De hade en märklig religion som tydligen (ingen säkert vet) kom till Frankrike från det som nu är Bulgarien. Katharismen var en blandning av gnosticism, som gjorde anspråk på att ha tillgång till en hemlig källa med religiös kunskap, och av manikeism, som sade att materian är ond. Katharerna trodde på två gudar: Nya Testamentets "gode" Gud, som sände oss Jesus för att rädda våra själar från att fångas i materien; och Gamla Testamentets "onde" Gud, som i första hand skapade den materiella världen. Katharernas trosövertygelser medförde allvarliga - i sanning förstörelse av civilisationen - - sociala konsekvenser. äktenskapet förhånades, eftersom det legitimerade sexuella relationer, vilket katharerna identifierade som arvsynd. Men otukt var tillåten, eftersom den var tillfällig och hemlig och inte fick något formellt godkännande, medan äktenskapet var permanent, öppet och offentligt sanktionerat. Sådana teoriers förgreningar är det inte svåra att föreställa sig. Till detta kom att rituellt självmord uppmuntrades (de som inte ville ta sitt liv blev ofta " hjälpta" på vägen), och katharerna vägrade svära eder, vilket, i det feodala samhället betydde, att man ställde sig i opposition till all regeringsauktoritet. Följaktligen var katharismen både något moraliskt och politiskt ont. även Lea som så starkt opponerade mot den Katolska Kyrkan, sade " Ortodoxins angelägenhet var framstegens och civilisationens angelägenhet. Hade katharismen blivit härskande, eller t o m fått tillåtelse att existera på lika villkor, hade dess inflytande inte kunnat undgå att bli katastrofal." Vad man än kan säga om katharismen, så var det säkerligen inte var samma sak som modern fundamentalism, och fundamentalisternas sympati för denna besynnerliga religion är bedrövligt malplacerad.
De flesta diskussioner om inkvisitionen kör fast i siffror. Många katoliker misslyckas att förstå vad fundamentalisterna egentligen vill åt, och de begränsar sig själva till mindre viktiga saker. Istället skulle de upptäcka vad fundamentalisterna försöker bevisa med sitt tal om "hekatomber". Men ändå, finns det en viss nyttighet -- men en avgjort begränsad sådan—genom att visa att slagen och graderna av bestraffningar, som inkvisitionen gav, var liknande ( eller t .o m mildare än) de som de världsliga domstolarna gav. Det är lika sant att, oavsett vad vi tycker om inkvisitionens beklagansvärda metoder, så föredrog många personer att få sina fall prövade av kyrkliga domstolar, eftersom de världsliga hade ännu sämre skyddsnät. Och som några har påpekat, skadar det inte att komma ihåg, att för bara femtio år sedan användes tortyr ("av tredje graden") rutinmässigt av den amerikanska polisen.
Men sådana argument lämpar sig bättre för lugna diskussioner med förnuftigt informerade människor än med fundamentalister som tror, att de kan kränka katolisismen genom att tala om juridiska utövningar som över hela världen anses vara orättfärdiga. "Inkvisitionen var pedantisk i sin trohet mot lagen," skrev Donald Attwater, men sedan man tagit full hänsyn till ’andra tider och andra seder,’ måste man se vissa av dess metoder och bestraffningar som ytterligt oresonliga och som konsekvens härav grymma." Man skall inte försöka att rättfärdiga dem, men att förstå dem. De behöver förklaras, men inte bortförklaras. Det svåra för katoliker är, när de har fått någon uppfattning om inkvisitionens historia, att förklara hur en sådan institution kunde associeras med en gudomligt grundad kyrka och varför det inte är korrekt att dra slutsatsen, utifrån fakta om inkvisitionen, att den Katolska Kyrkan inte är Kristi Kyrka. Detta är den verkliga saken, och det är på detta varje diskussion borde fokuseras. Till slut kan det vara till hjälp att påpeka att det är lätt att se hur de som ledde inkvisitionen kunde tro att deras handlingar var rättfärdiga. Bibeln själv ger exempel då Gud begär att utfrågningar- en synonym för inkvisition- skall genomföras för att avslöja sådana som har falsk tro. I Femte Moseboken 17:2-5 säger Gud "Om bland dig, inom någon av de städer som Herren, din Gud, vill ge dig, någon man eller kvinna befinns göra vad ont är i Herrens, din Guds, ögon, genom att han överträder hans förbund och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, eller också solen eller månen eller himmelens hela härskara, mot mitt bud, och detta blir berättat för dig, så att du får höra om det, då skall du noga undersöka saken. Om det då befinns vara sant och visst, att en sådan styggelse har förövats i Israel, så skall du föra den man eller den kvinna, som har gjort denna onda gärning, ut till din stadsport- det må nu vara en man eller en kvinna - och stena den skyldige till döds."
Det är visst att det fanns några israeliter som låtsades vara troende och att de höll förbundet med Jahve, medan de i sitt inre inte trodde och i hemlighet praktiserade falska religioner, och till och med, kanske försökte sprida detta (jfr. 5 Mos13:6-11). För att skydda kungadömet från sådan dold heresi, var dessa som i hemlighet utövade falska religioner tvungna att utrotas och fördrivas från gemenskapen. Detta direktiv från Herren tillämpades även på hela städer som vänt sig ifrån den sanna religionen (5 Mos 13:12-18). Som Israel var det medeltida Europa ett samhälle av kristna kungadömen som formellt var vigda till Herren Jesus Kristus. Det är därför helt förståeligt, att dessa katoliker kunde läsa sina biblar och dra slutsatsen att de till gagn för sitt kristna samhälle, likt israeliterna före dem skulle "skaffa bort från sig vad ont är" (5 Mos 13:5, 17:7, 12). Paulus upprepar denna princip i 1 Kor 5:13 .
Samma texter tolkades på liknande sätt av de första protestanterna, som också försökte att utrota och bestraffa dem de ansåg som heretiker. Både Luther och Calvin godkände statens rätt att skydda sitt samhälle genom att rena samhället från falsk religion. Faktum är, att Calvin från Geneve fördrev inte endast dem som inte delade hans åsikter. Han tillät och gav gav i vissa fall även gav order om att andra skulle avrättas på grund av "heresi" (t. ex. Jaques Gouet, som torterades och halshöggs 1547; och Michael Servetus, som brändes på bål 1553). I England och på Irland inlät reformatorerna sig i sina egna skoningslösa inkvisitioner och avrättningar, men i långt större skala. Konservativa beräkningar antyder, att hundratals engelska och irländska katoliker dödades-- många hängdes, förvridna och styckade - för att de praktiserat katolsk tro och vägrat att bli protestanter. Ett ännu större antal tvingades att fly till kontinenten för sin egen säkerhet. Vi påpekar detta inte för att dessa fakta i historien på något sätt är något som vederlägger utan för att peka på att situationen var en väg i två riktningar och för att påpeka hur båda sidorna med lätthet förstod att bibeln krävde bestraffningar för att utrota falska religionen från det kristna samhället (fastän de såg olika på vilken typ av kristet samhälle som var det rätta).
översättning till svenska Från Catholic Answers 1996.
översättning av Thommy Johansson, Copyright 1996 by Catholic Answers. All Rights reserved. översättningen är gjord med uttryckligt tillstånd från Catholic Answers; http://www.catholic.com/
