Korstågen


Från Nätuppslagsverket
"The Catholic Encyclopedia"

Korstågen var fälttåg som man företog för att uppfylla ett högtidligt avgivet löfte att befria de heliga platserna från det muhammedanska tyranniet.

Ordets härkomst kan spåras till det kors som gjordes av tyg och som de som deltog i dessa företag bar som emblem på ytterkläderna. Medeltida författare använder termerna crux (pro cruce transmarina, Charter 1284, citerad av Du Cange), croisement (Joinville), croserie (Montstrelet) etc. Sedan medeltiden har innebörden av ordet korståg utvidgats till att inkludera alla krig som företogs i enlighet med ett löfte och som riktades mot infedels, d.v.s mot muhammedaner, hedningar, heretiker eller dem som stod under exkommuniceringens bannlysning. De krig som utkämpades av spanjorer mot morerna utgjorde ett kontinentalt korståg från 1000-talet till 1500-talet; i norra Europa organiserades korstågen mot preussarna och litauerna; utrotandet av albigensernas heresi var beroende av ett korståg, och på 1200-talet predikade påvarna korståg mot John Lackland och Fredrik II. Men modern litteratur har missbrukat ordet genom att använda det på alla krig av religiös karaktär, som till exempel Heraclius' fälttåg mot perserna på 600-talet och Karl den stores erövringen av Sachsen.

Föreställningen om korståget motsvarar en politisk uppfattning som förverkligades endast i kristendomen från 1000-talet till 1400-talet; detta förutsätter ett enande av alla folk och regenter under påvarnas ledning. Alla korstågen tillkännagavs genom predikan. Efter att ha avkunnat ett högtidligt löfte mottog varje stridsman ett kors från påvens eller hans legaters händer och betraktades från och med då som en Kyrkans soldat. De som deltog i korstågen fick även avlat och timliga privilegier, t.ex. befrielse från världslig rättsskipning, okränkbarhet av personer eller länder osv. Av alla de krig som företogs i kristendomens namn var de mest betydande korstågen i öst, vilka är de enda som behandlas i denna artikel.

INDELNING

det har varit brukligt att beskriva korstågen som åtta till antalet:
- det första, 1095-1101;
- det andra lett av Ludvig VII, 1145-47;
- det tredje lett av Philip Augustus och Richard Lejonhjärta, 1188-92;
- det fjärde varunder Konstantinopel intogs, 1204;
- det femte som inkluderade erövringen av Damietta, 1217;
- det sjätte i vilket Fredrik II deltog (1228-29); även Thibaud från Chamagne och Richard från Cornwall (1239);
- det sjunde lett av S:t Ludvig, 1249-52;
- det åttonde, även under S:t Ludvig, 1270.

Denna indelning är godtycklig och utesluter många viktiga fälttåg, bland dem de från 1300- och 1400-talen. I verkligheten fortsatte korstågen ända fram till slutet av 1600-talet, korståget i Lepanto som inträffade år 1571, det i Ungern år 1664 och korståget av hertigen från Burgund till Candia år 1669. En mer vetenskaplig indelning är baserad på den kristna bosättningens historia i öst; därför kommer ämnet att betraktas i följande ordning:

I. Ursprunget till korstågen;
II. Upprättandet av kristna stater i öst;
III. Det första nedrivandet av kristna stater (1144-87);
IV. Försök att återupprätta de kristna staterna och korståget mot S:t Jean d'Acre (1192-98);
V. Korståget mot Konstantinopel (1204)
VI. 1200-talets korståg (1217-52);
VII. Den slutliga förlusten av kristna kolonier i öst (1254-91);
VIII. 1300-talets korståg och den ottomanska invasionen;
IX. Korståget på 1400-talet;
X. Förändringar och överlevnaden av korstågets idé.


1. URSPRUNGET TILL KORSTåGEN

Ursprunget till korstågen kan man direkt spåra till det moraliska och politiska tillståndet hos kristendomen i Väst under 1000-talet. Vid den tiden var Europa indelat i talrika stater vars regenter var engagerade i tröttsamma och triviala dispyter, medan kejsaren, i teorin den världslige ledaren av kristendomen, försvagade sin styrka i grälet om ämbetsinsättningen. Endast påvarna hade upprätthållit en rätt uppskattning av den kristna enheten; de insåg i vilken utsträckning Europas intressen hotades av det bysantinska kejsardömet och de muhammedanska stammarna, och de var de enda som hade en utrikespolitik, vars traditioner utformades under Leo IX och Gregorius VII. Den reform, som genomfördes i kyrkan och påvedömet genom påverkan av munkarna i Cluny hade ökat påven i Roms anseende i alla kristna nationers ögon; därför kunde ingen annan än påven införa den internationella rörelse som kulminerade i korstågen. Men trots sin höga auktoritet kunde påven aldrig ha övertalat människorna i Väst att själva gripa till vapen för att erövra det heliga landet, om inte de uråldriga relationerna mellan Syrien och Väst hade gynnat hans avsikt. Européerna lyssnade till Urban II:s röst, eftersom deras egen förkärlek och deras historiska traditioner drev dem mot den heliga graven.

Från slutet av 400-talet hade det inte funnits något avbrott i deras förbindelse med Orienten. Under den första kristna perioden hade Syriens kolonier infört religiösa idéer, konst och kultur från öst till de stora städerna i Frankrike och Italien. De kristna i Väst i sin tur reste i stort antal till Syrien, Palestina och Egypten, antingen för att besöka de heliga platserna eller för att följa det asketiska livet bland munkarna i Thebaid eller Sinai. I behåll finns fortfarande resebeskrivningen från en pilgrimsfärd från Bordeaux till Jerusalem, daterad 333; år 385 grundade Hieronymus och S:a Paula de första latinska klostren i Betlehem. Till och med den barbariska invasionen tycktes inte dämpa ivern efter pilgrimsfärder till öst. Resebeskrivningen av S:t Silvia (Etheria) visar organisationen i dessa fälttåg, vilka leddes av prästerna och eskorterades av beväpnade trupper. år 600 lät Gregorius den store inrätta ett hospits i Jerusalem för pilgrimernas inkvartering, sände allmosor till munkarna på berget Sinai ("Vita Gregorii" i "Acta SS", och trots att det bedrövliga tillståndet hos kristendomen i öst efter den arabiska invasionen gjorde denna förbindelse svårare, upphörde den på inte på något sätt.

Så tidigt som på 700-talet underkastade sig anglosaxerna de största vedermödor för att besöka Jerusalem. Resan för S:t Willibald, biskop i Eichstädt, tog 7 år (722-29) och gav en uppfattning om de varierande och stränga prövningar pilgrimerna blev underkastade. Efter sin erövring av Väst strävade karolingerna att förbättra tillståndet för de latinare som var bosatta i öst. år 762 gick Pepin den korte in i förhandlingar med kalifen från Bagdad. Den 30 november 800, just samma dag som Leo III vädjade till Karl den stores förlikning, i Rom överlämnade ambassadörerna från Haroun al-Rasschid till frankernas kung nycklarna till den heliga graven, Jerusalems fana och några dyrbara reliker. (Einhard, "Annales" ad an 800, i "Mon. Germ. Hist.: Script"). Detta var ett erkännande av det frankiska beskyddarskapet över de kristna i Jerusalem. Att kloster och kyrkor byggdes på Karl den stores bekostnad bevittnas av ett slags folkräkning av klostren i Jerusalem daterad till 808. år 870 vid tiden för munken Bernards pilgrimsfärd (Itiner. Hierosol) var dessa företeelser fortfarande mycket blomstrande, och det har rikligt bevisats, att allmosor regelbundet sändes från Väst till det heliga landet. På 900-talet, just när den politiska och sociala ordningen i Europa var som oroligast hade riddare, biskopar och abbotar, drivna av hängivenhet och smak för äventyr, för vana att besöka Jerusalem och be vid den heliga graven utan att bli störda av muhammedanerna. Plötsligt år 1009 befallde Hakem, den fatimitiske kalifen i Egypten, i ett raserianfall att den heliga graven skulle förstöras och likaså alla kristna organisationer i Jerusalem. Under många år därefter blev de kristna grymt förföljda. år 1027 blev det frankiska protektoratet tillintetgjort och ersatt av de bysantinska kejsarnas välde. återuppbyggnaden av den heliga graven var beroende av deras diplomati. Det kristna kvarteret omgavs till och med av en mur, och några handelsmän från Amalfi, vasaller hos de grekiska kejsarna, byggde hospits i Jerusalem för pilgrimer, t.ex. S:t Johannes hospital, Johanniterriddarnas ursprung.

Istället för att minska tycktes entusiasmen hos de kristna i Väst snarare öka under 1000-talet. Inte endast furstar, biskopar och riddare, utan även män och kvinnor av lägre klasser företog den heliga resan (Radulphus Glaber). Hela hopar av pilgrimer reste tvärs genom Europa, och i Donaudalen upprättades hospits, där de kunde fylla på sina matförråd. år 1026 ledde Richard, abboten i Saint-Vannes, 700 pilgrimer in i Palestina på bekostnad av Richard II, greve i Normandie. år 1065 tvingades mer än 12000 tyskar, som hade rest tvärs genom Europa under befäl av Günther, biskop i Bamberg, medan de tog vägen genom Palestina, söka skydd i en fästning i ruiner. Där försvarade de sig själva mot en trupp beduiner. Sålunda är det uppenbart att färdvägen till Palestina mot slutet av 1000-talet var tämligen välkänd för de kristna i Väst, vilka betraktade den heliga graven som den mest vördnadsvärda relik, och de var beredda att trotsa vilken fara som helst för att besöka den. Minnet av Karl den stores beskyddarskap levde fortfarande, och ett spår därav kan man finna i den medeltida legenden om denne kejsares resa till Palestina (Gaston Paris i "Romania", 1880).

ökningen av de seljukianska turkarna äventyrade dock pilgrimernas säkerhet och hotade till och med oberoendet i det bysantinska kejsardömet och i all kristendom. år 1070 togs Jerusalem, och 1091 blev Diogenes, den grekiske kejsaren, besegrad och tillfångatagen i Mantzikert. Mindre Asien och hela Syrien blev turkarnas byte. Antiochia dukade under 1084, och år 1092 kvarstod ingen av de stora metropoliternas biskopssätena i de kristnas ägo. Trots att kejsarna i Konstantinopel skilts från gemenskapen med Rom efter Michael Carularius' schism (1054) bönföll de påvarna om hjälp. år 1073 skedde brevväxling mellan Michael VII och Gregorius VII. Påven räknade allvarligt med att leda en styrka på 50 000 män till öst för att återupprätta kristen enhet, slå tillbaka turkarna och rädda den heliga graven. Men tanken på korstågen utgjorde endast en del av denna magnifika plan. Konflikten beträffande installationerna 1076 tvingade påven att överge sina projekt. Kejsarna Nicephorus Botaniates och Alexius Comnenus var inte gynnsamt inställda till en religiös förening med Rom. Slutligen utbröt krig mellan det bysantinska kejsardömet och normanderna om de två Sicilierna.

Det var påven Urban II som tog upp Gregorius VII:s planer och gav dem en mer definitiv form. Ett brev från Alexius Comneus till Robert, greve i Flanderna, upptecknat av krönikörerna Guibert de Nogent ("Historiens Occidentaux des Croisades") och av Hugues de Fleeeury ( i "Mon. Germ.: Script.") tycks innebära att korståget igångsattes av den bysantinske kejsaren, men detta har visat sig vara falskt. Alexius hade endast sökt värva femhundra riddare i den kejserliga armén. äran att ha igångsatt korståget har även tillskrivits Peter, eremiten, en ensling från Picardie, vilken efter en pilgrimsresa till Jerusalem och en syn i den heliga gravens kyrka gick till Urban II och av honom fick uppdraget att predika korståget. Dock, även om ögonvittnen till korståget nämner hans predikande, tillskriver de inte honom denna mycket viktiga roll, som senare tilldelades honom av skilda krönikörer, t.ex. Albert från Aix och särskilt William från Tyre. Korstågets idé tillskrivs huvudsakligen påven Urban II (1095), och de motiv som drev honom framställs klart av hans samtida: "I det han såg den enorma orättfärdiga behandling som alla, präster eller menighet, framförde om den kristna tron….vid nyheterna att de rumänska provinserna hade tagits ifrån de kristna av turkarna, rördes han till medlidande och driven av kärlek till Gud for han över bergen och kom ned till Gallien" (Foucher de Chartres i "Histoire des Crois). Naturligtvis är det möjligt att Alexius Comnenus för att utöka sina styrkor enträget bad om hjälp i Väst; emellertid var det inte han utan påven som agiterade för den stora rörelse som uppfyllde grekerna med ängslan och terror.

II. GRUNDANDET AV KRISTNA STATER I öST

Sedan Urban II rest genom Bourgogne och södra Frankrike sammankallade han ett koncilium i Clermont-Ferrand i Auvergne. Det bevistades av 14 ärkebiskopar, 250 biskopar och 400 abbotar. Dessutom kom ett stort antal riddare och män av alla samhällsskikt och slog läger vid Chantoin-slätten öster om Clermont den 18-28 november 1095. Den 27 november vände sig påven själv till de samlade folkskarorna, i det han uppmanade dem att gå ut och rädda den heliga graven. Mitt bland underbar entusiasm och ropen "Gud vill det!" rusade alla mot påven för att förplikta sig själva att avge löfte att ge sig iväg till det heliga landet och ta emot korset av rött material att bäras på axeln. Vid samma tid sände påven brev till alla kristna nationer, och rörelsen gjorde snabba framsteg genom hela Europa. Predikanter från korståget uppträdde överallt, och på alla håll växte det upp oordnade, odisciplinerade, utfattiga horder, nästan utblottade på nödiga tillbehör. Medan de strömmade österut genom Donaudalen, plundrade de när de drog fram och mördade judarna i de tyska städerna. En av dessa trupper, ledd av Folkmar, en tysk präst, massakrerades av ungrarna. Eremiten Peter och den tyske knekten den utfattige Walter (Gautier Sans Avoir) nådde dock slutligen Konstantinopel med sina oordnade trupper. För att rädda staden från plundring befallde Alexius Comneus dem att transporteras över Bosporen (augusti 1096). I Mindre Asien utsattes de för plundring och nästan alla dödades av turkarna. Under tiden höll det reguljära korståget på att organiseras i Väst, och i enlighet med en väl uttänkt plan skulle de fyra viktigaste arméerna mötas i Konstantionopel.

Godfrey från Bouillon, greve i det nedre Lorraine, ledare för folket i Lorraine, tyskarna och fransmännen från norr, följde Donau-dalen, gick tvärs genom Ungern och anlände till Konstantinopel den 23 december 1096.
Hugh från Vermandois, bror till kung Philip I i Frankrike, Robert Courte-Heuse, hertig av Normandie och greve Stephen från Blois, ledde de franska och normandiska trupperna över Alperna och seglade från Apulias hamnar mot Dyrrachium (Durazzo), varifrån de tog "Via Egnatia" till Konstantinopel och samlades där i maj 1097.
Fransmännen från söder underledning av Raymond från Saint-Gilles, greve av Tolouse, och av Adhemar från Monteil, biskop i Puy och påvlig legat, började bana sig väg genom de längsgående dalarna i östra Alperna, och efter blodiga konflikter med slovenerna nådde de Konstantinopel mot slutet av april 1097.
Slutligen gick normanderna i södra Italien, övertalade genom entusiasmen hos trupperna hos de korsfarare, som passerade genom deras land, ombord för resa till Epirus under befäl av Bohemond och Tancred. En av dessa var äldste sonen och den andre brorson till Robert Guiscard. Sedan de tågat genom det bysantinska kejsardömet, lyckades de nå Konstantinopel den 26 april 1097. Framträdandet av korstågsarméer i Konstantinopel framkallade största oro och hjälpte till att i framtiden åstadkomma obotliga missförstånd mellan grekiska och latinska kristna. Den oombedda invasionen från de senare oroade Alexius, som försökte hindra att alla dessa styrkor koncentrerades till Konstantinopel genom att till Mindre Asien transportera alla arméer från Väst i den ordning de anlände. Dessutom bemödade han sig om att från korstågens ledare avtvinga ett löfte att de till det grekiska kejsardömet skulle återlämna de länder de tänkte erövra. Sedan Godfrey från Bouillon, innestängd i Pera, gjort motstånd mot de kejserliga enträgna bönerna under vintern, gick han slutligen med på att svära trohetseden. Bohemond, Robert Courte-Heuse, Stephen från Blois och de andra ledarna för korstågen antog utan tvekan samma förpliktelse. Emellertid förblev Raymond från S:t Gilles förhärdad.

Sedan korsfararna hade transporterats till Mindre Asien, belägrade de staden Nicea, men Alexius förhandlade med turkarna, lät staden överlämnas till sig och förbjöd korsfararna att gå in där (1 juni 1097). Efter segern över turkarna vid slaget vid Doryloeum den 1 juli 1097 tågade de kristna in på de högt belägna slätterna i Mindre Asien. Ständigt ansatta av en oförsonlig fiende, utmattade av den svåra hettan och under det att de höll på att falla under tyngden av sina vapenrustning av läder, täckt med beläggning av järn, var deras lidanden nästan outhärdliga. I september 1907 lämnade Tancred och Baldwin, bröder till Godfrey från Bouillon, arméns huvudstyrka och gick in på armeniskt territorium. Vid Tarsus utbröt nästan strid mellan dem, men lyckligtvis blev de försonade. Tancred tog städerna i Cilicien i besittning, medan Baldwin uppmanad av armenierna, gick över Eufrat i oktober 1097, och sedan han hade gift sig med en armenisk prinsessa, proklamerades han som härskare över Edessa. Under tiden banade korsfararna, sedan de försetts med proviant av armenierna i Taurus-regionen, väg till Syrien, och den 20 oktober 1097 nådde den befästa staden Antiochia, som beskyddades av en mur omgiven av 450 torn och försågs med ofantliga mängder proviant av emiren Jagi-Sian. Tack vare hjälp från snickare och ingenjörer som tillhörde en flotta från Genua, vilken hade anlänt vid mynningen av Orontes, blev korsfararna i stånd att konstruera belägringsmaskiner och att börja beläga staden. Så småningom underhandlade Bohemond med en turkisk ledare, som lämnade ifrån sig ett av tornen, och natten den 2 juni 1098 tog korsfararna Antiochia med storm. Precis nästa dag blev de i sin tur belägrade inom staden av Kerbûgas armé, emir från Mosul. Hemsökelse och hungersnöd minskade grymt deras led, och många av dem bland andra Stephen från Blois lyckades fly under nattens skydd. Armén var på gränsen till att retirera till modlöshet, när dess andar åter fick liv genom upptäckten av den heliga lansen, som var följden av en dröm hos en präst från Provence, vars namn var Pierre Barthélemy. Den 28 juni 1098 blev Kerbûgas armé effektivt slagen tillbaka, men istället för att marschera in i Jerusalem utan dröjsmål tillbringade ledarna åtskilliga månader i ett gräl, som berodde på rivalitet mellan Raymond från Saint-Gilles och Bohemond. Båda två gjorde anspråk på rätten till Antiochia. Det var inte förrän april 1099 som marschen mot Jerusalem började, under det att Bohemond fortfarande hade Antiochia i besittning, medan Raymond tillägnade sig Tripolis. Den 7 juni började korsfararna belägringen av Jerusalem. Deras belägenhet skulle förvisso ha varit allvarlig om inte ännu en Jaffa- Genua flotta hade anlänt till Jaffa och till Antiochia och levererat de maskinister som var nödvändiga för en belägring. Efter en offentlig procession som korsfararna gjorde barfota runt stadsmurarna mitt bland förolämpningar och besvärjelseformler från muhammedanska trollkarlar började anfallet den 14 juli 1099. Nästa dag tågade de kristna in i Jerusalem från alla sidor och slog dess invånare utan hänsyn till ålder eller kön. Sedan de hade fullföljt sin pilgrimsfärd till den heliga graven, valde riddarna Godfrey från Bouillon som härskare för den nya erövringen. Han kallade sig själv "Den heliga gravens försvarare". De måste sedan driva tillbaka en egyptisk armé, som besegrades vid Ascalon den 12 augusti 1099. Deras ställning var inte desto mindre mycket osäker. Alexius Comneus hotade den furstliga makten i Antiochia, och år 1100 blev Bohemond själv satt i fängelse av turkarna, medan de flesta av städerna vid kusten fortfarande stod under muhammedanskt herravälde. Före sin död den 29 juli 1099 proklamerade Urban II korståget ännu en gång. år 1101 gick tre fälttåg tvärs genom Europa under ledning av greve Stephen av Blois, greve William IX av Akvitanien och Welf IV, greve av Bayern. Alla tre lyckades nå Mindre Asien men massakrerades av turkarna. Vid sitt frisläppande från fängelset gick Bohemond till angrepp mot det bysantinska kejsardömet men blev kringgärdad av den kejserliga armén och tvingades erkänna sig själv som Alexius' vasall. Vid Bohemonds död år 1111 vägrade emellertid Tancred att infria fördraget och behöll kvar Antiochia. Godfrey från Bouillon dog i Jerusalem den 18 juli 1100. Hans bror och efterträdare Baldwin från Edessa kröntes till Jerusalems kung i basilikan i Betlehem den 25 december 1100. år 1112 började Baldwin I med hjälp av norrmännen under Sigurd Jorsalafari och med understöd av flottorna från Genua, Pisa och Venedig erövringen av hamnarna i Syrien, vilken fullbordades 1124 genom intagandet av Tyrus. Endast Ascalon behöll en egyptisk garnison ända till 1153.

Vid denna period utgjorde de kristna staterna ett vidsträckt och fullständigt territorium mellan Eufrat och den egyptiska gränsen och inkluderade fyra nästan oberoende furstendömen: kungariket Jerusalem, grevskapet Tripolis, furstendömet Antiochia och grevskapet Rohez (Edessa). Dessa små stater var så att säga allmän egendom för hela kristendomen och var som sådana underordnade påvens auktoritet. Dessutom fick de franska riddarna och de italienska handelsmän, som slagit sig ner i de nyligen erövrade städerna, snart övertaget. Auktoriteten hos furstarna i dessa furstendömen begränsades av länsherrarna, vasaller och undervasaller som konstituerade länsdomstolen eller högsta domstolen. Denna samling hade fullständig kontroll i lagstiftningsärenden. Ingen författning eller lag kunde fastslås utan dess samtycke. Ingen baron kunde berövas sitt län utan dess beslut. Dess lagstiftning sträckte sig över alla, även kungen, och den kontrollerade även tronföljden. En "borgarnas domstol" hade liknande rättskipning över invånarna. Varje län hade en liknande domstol sammansatt av riddare och invånare och i stadsportarna fanns det polis och handelsdomstolar. Kyrkans auktoritet hjälpte även till att begränsa kungens makt. De fyra metropolit- biskopssätena i Tyrus, Caesarea, Bessan och Petra var underställda patriarken i Jerusalem, likadant sju suffragan- säten och ett stort antal kloster, bland dem berget Sion, Olivberget, templet, Josaphat och den heliga graven. Genom rikliga och ofta förekommande donationer blev prästerna de största innehavarna av förmögenhet i kungariket. Av korsfararna fick de även betydelsefulla gods belägna i Europa. Trots de ovan nämnda restriktionerna hade kungen i Jerusalem på 1100-talet stor inkomst. De tullavgifter som infördes i stadsportarna och administrerades av ortsbefolkningen, de tullar som indrevs från karavaner och monopolet på vissa industrier var en fruktbärande inkomstkälla. Ur militär synpunkt var alla vasaller skyldiga kungen villkorslös tjänst i fråga om tid, även om han var tvingad att ersätta dem, men för att uppfylla arméns rang var det nödvändigt att inregistrera infödda som fick livslångt underhåll (fief de soudée). På detta sätt rekryterades "Turcoples" lätt kavalleri, beväpnat i saracensk stil. Tillsammans var dessa styrkor nätt och jämnt något mer än 20.000 man, och ändå var de mäktiga vasaller som befallde över dem, nästan oberoende av kungen. Det var så att det stora behovet av reguljära trupper till försvar för de kristna områdena framkallade tillkomsten av en unik institution, riddarnas religiösa ordnar, nämligen Johanniterriddarna (Hospitaller), som i början gjorde tjänst vid S:t Johannes sjukhus (hospital) grundat av de tidigare nämnda Amalfis handelsmän och som sedan organiserades till melis av Gérard du Puy så att de kunde bekämpa saracenerna (1113). Och av tempelriddarna var år 1118 nio samlade runt Hugues de Payens och mottog S:t Bernhards regel. Dessa medlemmar avgav de tre monastiska löftena, vare sig det var riddare uttagna från adeln, de kungliga fogdarna, prästerna eller kaplanerna. Men det var huvudsakligen till kriget mot saracenerna de förpliktade sig själva. Genom att vara gynnade med många andliga och världsliga privilegier , vann de lätt rekryter bland de yngre sönerna i de feodala husen och förvärvade ansenlig egendom både i Palestina och Europa. Deras slott, byggda på de viktiga strategiska punkterna, Margat, Le Crac och Tortosa, var starka citadeller beskyddade av flera koncentriska inhägnader. I kungariket Jerusalem bildade dessa militära system verkligen två oberoende samhällen. Slutligen var den offentliga makten i städerna delad mellan de infödda invånarna och de italienska kolonisterna, från Genua, Venedig, Pisa, och även folk från Marseille, vilka i utbyte mot sina tjänster fick högsta makten i vissa distrikt, i vilka små självstyrande gemenskaper hade sina konsuler, sina kyrkor och i utkanten sin åkerjord, som användes till odling av bomull och sockerrör. De syriska hamnarna besöktes regelbundet av italienska flottor, som där skaffade kryddor och sidentyger medförda från karavaner från Fjärran östern. Sålunda organiserades de kristna staterna i öst helt under första hälften av 1100-talet och överglänste även de flesta staterna i Väst i fråga om rikedom och välstånd.

III. DEN FöRSTA FöRSTöRELSEN AV DE KRISTNA STATERNA (1144-87)

Många faror hotade olyckligtvis detta välstånd. I söder fanns kaliferna från Egypten, i öst seljukiska emirer från Damaskus, Hamah och Aleppo, och i norr de bysantinska kejsarna, som var ivriga att förverkliga Alexius Comneus' projekt och att få de latinska staterna under sitt välde. Dessutom saknade de kristna staterna sammanhållning och disciplin i närvaron av så många fiender. Den hjälp de fick från Väst var alltför sporadisk och oregelbunden. Inte desto mindre uppvisade dessa riddare från Väst, som var isolerade bland muhammedaner och på grund av det torra klimatet tvingade att föra ett liv olikt det som de var vana vid, en beundransvärd tapperhet och energi i sina ansträngningar att rädda de kristna kolonierna. år 1137 uppträdde John Comneus, kejsare i Konstantinopel, i Antiochia med en armé och tvingade fursten Raymond att hylla honom. Vid denne potentats död 1143 bemödade sig Raymond att skaka av sig det besvärliga oket och trängde in i det bysantinska territoriet men omringades av den kejserliga armén och tvingades 1144 ödmjuka sig själv i Konstantinopel inför kejsaren Manuel. Furstendömet Edessa, som var fullständigt isolerat från de andra kristna staterna kunde inte stå emot anfallen från Imad-ed-Din, fursten, eller "atabek" i Mosul, vilken tvingade dess garnison att kapitulera den 25 december 1144. Efter lönnmordet på Imad-ed-Din fortsatte hans son Nour-ed-Din fientligheten mot de kristna staterna. Vid nyheten om detta tog Ludvig VIII i Frankrike, drottning Eleanor från Akvitanien och ett stort antal riddare, gripna av S:t Bernhards uppmaningar, värvning under korset (Sammankomst i Vézelay den 31 mars 1146). Abboten i Clairvaux blev korstågens apostel och kom på idén att försöka övertala hela Europa att samtidigt anfalla de icke troende i Syrien, i Spanien och bortom Elbe. Först mötte han stark opposition i Tyskland. Slutligen gick kejsaren Konrad III med på hans önskan och införde korsfanan i riksdagen i Spires den 25 december 1146. Emellertid fanns det inte någon sådan entusiasm som hade varit rådande år 1095. Just som korsfararna började avtåga anföll kung Roger från Sicilien det bysantinska kejsardömet, men hans fälttåg hejdade endast framstegen hos Nour-ed-Dins invasionen. De lidanden som uthärdades av korsfararna medan de gick genom Mindre Asien hindrade dem från att tränga in i Adessa. De nöjde sig med att belägra Damaskus, men tvingades att dra sig tillbaka sedan några få veckor gått till ända (juli 1148). Detta nederlag orsakade stort missnöje i Väst. Dessutom bekräftade konflikterna mellan grekerna och korsfararna endast den allmänna uppfattningen, att det bysantinska kejsardömet var det huvudsakliga hindret för korsfararnas framgång. Inte desto mindre strävade Manuel Comneus att stärka de band som förenade det bysantinska kejsardömet med de italienska furstendömena. år 1161 gifte han sig med Maria från Antiochia och år 1176 gick han med på giftermål mellan en av sina syskons döttrar och Amalrik, kungen i Jerusalem. Denna allians resulterade i omintetgörande av Nour-ed-Dins framåtskridande. Sedan han år 1154 blivit härskare över Damaskus hade han avhållit sig från att angripa de kristna områdena.

Kung Amalric drog nytta av detta uppskov för att medla i affärerna med Egypten, eftersom de enda kvarvarande representanterna för fatimitiska- dynastin var barn, och två konkurrerande visirer tvistade om högsta makten mitt i ett tillstånd av absoluta anarkin. En av dessa tvistande, Shawer, som blivit landsförvisad från Egypten, tog sin tillflykt till Nour-ed-Din, som sände sin bäste general Shírkúh för att återinsätta honom. Efter sin erövring av Kairo strävade Shírkúh att få Shawer att falla i kalifens onåd. Amalric, som drog nytta av detta, allierade sig med Shawer. Vid två tillfällen, 1164 och 1167, tvingade han Shírkúh att evakuera Egypten. En avdelning franska riddare var stationerad vid en av Kairos portar, och Egypten betalade en tribut på 100 000 denarer till kungariket Jerusalem. år 1168 gjorde Amalric ännu ett försök att erövra Egypten men misslyckades. Sedan Shírkúk hade gett order om lönnmord på Shawer, proklamerade han sig själv som den store visiren. Efter sin död den 3 mars 1169 efterträddes han av sin brorson (el. systerson) Salah-ed-Dîn (Saladin). Under detta år invaderade Amalric, med hjälp av en bysantinsk flotta ännu en gång Egypten, men han besegrades vid Damietta. Saladin bevarade fullt inflytande i Egypten och utnämnde ingen efterträdare till den sista fatimitiske kalifen, som dog 1171. Dessutom dog Nour-ed-Din 1174, och medan hans söner och brorsöner (systersöner) tvistade om arvet tog Saladin Damaskus i besittning och erövrade hela Mesopotamien utom Mosul. När Amalric sålunda dog 1173 och lämnade den konungsliga makten till Baldwin IV , "den spetälske", ett barn på tretton år, blev kungariket Jerusalem hotat på alla sidor. Vid samma tid stred två grupper, ledda av respektive Guy de Lusignan, svåger till kungen, och Raymond, greve i Tripolis, om överhögheten. Baldwin IV dog 1184 och följdes snart till graven av sin brorson (systerson) Baldwin V. Trots livlig opposition kröntes Guy de Lusignan till kung 20 juli 1186. Trots att striden mot Saladin redan kommit igång, leddes den olyckligtvis utan föreskrifter eller disciplin. Trots vapenstilleståndet som slutits med Saladin sökte Ranaud de Châtillon, en mäktig vasall och härskare i den trans-jordanska regionen, vilken inkluderade länet Montréal, det stora slottet Karak och Aïlet, en hamn vid Röda havet, avleda fiendens uppmärksamhet genom att anfalla muhammedanernas heliga städer.
Fartyg utan åror fördes till Aïlet på kamelryggar 1182, och en flotta på fem galärer genomkorsade Röda havet under ett helt år, under det de ödelade kusterna så långt som till Aden. En avdelning riddare försökte även erövra Medina. Till slut förstördes denna flotta av Saladins anhängare, och till stor glädje för muhammedanerna avrättades de frankiska fångarna i Mecka. Sedan Renaud blivit attackerad på sitt slott i Karak, slog han två gånger tillbaka Saladins styrkor (1184-86). Ett vapenstillestånd undertecknades då, men Renaud bröt det igen och förde bort en karavan, i vilken sultanens egen syster ingick. I sin förbittring invaderade Saladin kungariket Jerusalem, och trots att Guy de Lusignan samlade alla sina krafter för att avvärja attacken tillintetgjorde Saladins armé den 4 juli 1187 de kristnas armé vid stränderna av Tiberias' sjö. Kungen, den store mästaren vid templet, Renaud de Châtillon, och de mäktigaste männen i kungariket gjordes till fångar. Sedan Saladin för egen hand hade dödat Renaud, tågade han in i Jerusalem. Staden kapitulerade den 17 september, och Tyrus, Antiochia och Tripolis var de enda platser i Syrien som återstod för de kristna.

IV. FöRSöK ATT åTERUPPRäTTA DE KRISTNA STATERNA OCH KORSTåGET MOT S:T JEAN D'ACRE

Nyheterna om dess händelser orsakade stor bestörtning i kristendomen, och påven Gregorius VIII strävade efter att sätta stopp för alla meningsskiljaktigheter bland de kristna furstarna. Den 21 januari 1188 försonades Philip Augustus, kung i Frankrike, och Henrik II, Plantagenet, vid Gisor och de anslöt sig till korståget. Den 27 mars gjorde Fredrik Barbarossa och ett stort antal tyska riddare vid riksdagen i Mainz ett löfte att försvara de kristnas sak i Palestina. I Italien slöt Pisa fred med Genua, Venedig med kungen i Ungern och Wilhelm från Sicilien med det bysantinska kejsardömet. Dessutom seglade en skandinavisk flotta bestående av 12 000 krigare runt Europas stränder, och när den passerade Portugal hjälpte den till att erövra Alvor från muhammedanerna. Entusiasm för korståget pressades upp i hög grad; men å andra sidan blev diplomati och kungliga och furstliga system i allt större omfattning viktiga i dess organisation. Fredrik Barbarossa gick in i förhandlingar med Isak Angelus, kejsare i Konstantinopel, med sultanen i Ikonium och även med själva Saladin. Det var dessutom första gången som alla muhammedanska styrkor var förenade under en enda ledare. Saladin organiserade mot de kristna något som liknade ett mot-korståg, medan man predikade det heliga kriget. Fredrik Barbarossa, som först var färdig för vågstycket och åt vilken krönikörerna tillskriver en armé på 100 000 man, lämnade Ratisbon den 11 maj 1189. Sedan han tagit vägen över Ungern intog han passen i Balkan genom fientligt anfall och försökte kringgå Isak Angelus' fientliga manövrar genom att anfalla Konstantinopel. Slutligen gav Isak Angelus upp efter plundringen av Adrianopel och mellan den 21 och 30 mars 1190 lyckades tyskarna ta sig över Gallipolis sund. Som vanligt var tåget över Mindre Asien mycket mödosamt. Med utsikt att fylla matförråden tog armén Ikonium genom överfall. Vid ankomsten till Taurus-regionen försökte Fredrik Barbarossa gå över Selef (Kalykadnos) till häst och drunknade. Därefter återvände många tyska furstar till Europa; de andra nådde under kejsarens son, Fredrik från Swabia; Antiochia och fortsatte därifrån till S:t-Jean d'Acre. Det var inför denna stad alla korstågstrupperna slutligen samlades. I juni 1189 uppenbarades sig där kung Guy de Lusignan, som hade blivit befriad från fångenskapen, med återstoden av den kristna armén, och i september samma år anlände den skandinaviska flottan åtföljd av de engelska och flamländska flottorna, under ledning av respektive ärkebiskopen av Canterbury och Jacques d'Avesnes. Deras heroiska belägring varade två år. Våren samma år anlände förstärkningar från Väst, och en äkta kristen stad växte upp utanför Acres murar. Men vintrarna var ödesdigra för korsfararna, vars led decimerades av sjukdom, som förorsakades av den regniga säsongens stränghet och brist på mat. Saladin kom till stadens hjälp och kommunicerade med den med hjälp av brevduvor. Missil-slungande maskiner (pierrières), som var tillverkade av kraftiga maskiner, användes av korsfararna för att förstöra Acres murar, men muhammedanerna hade också starkt artilleri. Denna berömda belägring hade redan varat två år, när Philip Augustus, kung i Frankrike, och Richard Lejonhjärta, kung i England, anlände på scenen. Efter långt övervägande hade de tillsammans lämnat Vézelay den 4 juli 1190. Richard gick ombord i Marseille, Philip i Genua, och de möttes vid Messina. Under en vistelse på denna plats, vilken varade till mars 1191, grälade de närmast, men slutligen slöt de fredsfördrag. Medan Philip höll på att landa vid Acre, led Richard skeppsbrott vid kusten på Cypern, som då var självständigt under Isak Comneus. Med hjälp av Guy de Lusignan erövrade Richard denna ö. Ankomsten av kungarna från Frankrike och England inför Acre medförde stadens kapitulation den 13 juli 1191. Emellertid bröt grälet mellan de franska och engelska kungarna snart ut igen, och Philip Augustus lämnade Palestina den 28 juli. Richard var nu ledare för korståget och för att bestraffa Saladin för att denne inte uppfyllt villkoren i fördraget inom angiven tid lät han avrätta den muhammedanska gisslan. Därefter åstadkom man ett anfall på Jerusalem, men sedan Saladin bedragit de kristna genom underhandlingar, hämtade han talrika trupper från Egypten. Företaget misslyckades och Richard kompenserade sig själv för dessa nederlag genom briljerande men gagnlösa bragder, som gjorde hans namn legendariskt bland muhammedanerna. Före sin avfärd sålde han ön Cypern, först till tempelriddarna, som inte var i stånd att slå sig ner där, och sedan till Guy de Lusignan, som avstod från kungariket i Jerusalem till förmån för Konrad från Montferrat (1192). Efter ett sista fälttåg för att försvara Jaffa mot Saladin förklarade Richard vapenstillestånd och gick ombord för att fara till Europa den 9 oktober 1192, men nådde inte sitt engelska kungarike förrän han underkastat sig en förödmjukande fångenskap i händerna på hertigen av österrike, vilken på detta sätt hämnades de förolämpningar man gjort honom i S:t Jean d'Acre.

Medan de som kom från Capetian och Plantagenet hade låtit det heliga kriget falla i glömska, och hemma höll på att avgöra sina territoriella tvister, tog kejsare Henrik VI, son till Barbarossa, den högsta ledningen för den kristna politiken i öst i sin hand. Sedan han krönts till kung över de två Sicilierna den 25 december 1194, anslöt han sig till korståget vid Bari den 31 maj 1195 och gjorde i ordning ett fälttåg, som han trodde skulle återvinna Jerusalem och rycka Konstantinopel från troninkräktaren Alexius III. I det han var angelägen att utöva sin kejserliga auktoritet gjorde han Amaury de Lusignan till kung över Cypern och Leo II till kung över Armenien. I september 1197 startade de tyska korsfararna mot öst. De landade vid Saint-Jean d'Acre och marscherade in i Jerusalem men blev internerade framför den lilla staden Tibnin från november 1197 till februari 1198. När belägringen upphörde, fick de veta att Henrik VI hade dött den 28 september vid Messina, där han hade församlat den flotta som skulle föra honom till Konstantinopel. Tyskarna slöt ett vapenstillestånd med saracenerna, men deras framtida inflytande i Palestina säkrades genom tillkomsten av orden för den teutoniska riddarna. år 1143 hade en tysk pilgrim grundat ett sjukhus för sina landsmän. De ordensfolk som betjänade det flyttade till Acre, och 1198 organiserades de efter mönstret av Johanniterriddarna, under det att deras regel godkändes av Innocentius III år 1199.

V. KORSTåGET MOT KONSTANTINOPEL (1204)

Under de många försök som gjordes att upprätta de kristna staterna, hade korsfararnas ansträngningar endast varit riktade mot de syftemål för vilket det heliga kriget hade igångsatts. Korståget mot Konstantinopel visar den första avvikelsen mot detta ursprungliga syfte. För dem som strävade efter att nå ett slut på dem genom att frånta påven ledningen för korstågen, var denna nya rörelse naturligtvis en triumf, men för kristendomen var den en källa till förvirring. Innocentius III hade knappt blivit vald till påve, i januari 1198, när han i öst införde en politik, som han skulle följa hela sitt pontifikat. Allt annat underordnade han uppgiften att återerövra Jerusalem och att återerövra det heliga landet. I sina första encyklikor uppmanade han alla kristna att ansluta sig till korståget och förhandlade även med Alexius III, den bysantinske kejsaren, i det han försökte övertala honom att återinträda i gemenskap med Rom och att använda sin trupper för Palestinas befrielse. Peter från Capua, den påvlige legaten, fick till stånd vapenstillestånd mellan Philip Augustus och Richard Lejonhjärta i januari 1199, och omtyckta predikanter, bland andra församlingsprästen Foulques från Neuilly, drog till sig stora skaror. Under en turnering vid Ecry-sur-Aisne den 28 november 1199 anslöt sig greve Thibaud de Champagne och ett stort antal riddare till korståget. I södra Tyskland vann Martin, abbot i Pairis nära Colmar, många för korståget. Det skulle emellertid tyckas som om påven från början förlorade kontrollen över detta företag. Utan att ens ha rådfrågat Innocentius III beslöt de franska riddarna, som hade valt Thibaud de Champagne som sin ledare, att anfalla muhammedanerna i Egypten, och i mars 1201 slöt de kontrakt med republiken Venedig för transport av trupperna på Medelhavet. Vid Thibauds död valde korsfararna som efterträdare Bonifacius, markis av Montferrat och kusin till Philip av Schwaben, som då befann sig i öppen konflikt med påven. Precis vid den tiden sökte sonen till Isak Angelus, den avsatte kejsaren i Konstantinopel, sin tillflykt i Väst och bad Innocentius III och sin egen svåger Philip av Schwabien att återinsätta honom på den kejserliga tronen. Frågan hade rests huruvida det i förväg hade arrangerats mellan Philip och Bonifacius av Montferrat att man skulle vända korståget mot Konstantinopel, och ett avsnitt i "Gesta Innocentii" antyder att idén inte var ny för Bonifacius av Montferrat, när han på våren 1202 gjorde den känd för påven. Under tiden kunde de korsfarare som var samlade i Venedig inte betala det belopp, som krävdes i deras kontrakt, så invånarna i Venedig föreslog att de i stället skulle hjälpa till att återvinna staden Zara i Dalmatien. Riddarna accepterade förslaget, och efter ett par dagars belägring kapitulerade staden i november 1202. Men det var gagnlöst att Innocentius III krävde att korsfararna skulle ge sig av till Palestina. Sedan de hade uppnått absolution för tillfångatagandet av Zara och trots motståndet från Simon från Montfort och en del av armén befallde ledarna den 24 maj 1203 en marsch mot Konstantinopel. De hade slutit en avtal med Alexius, den bysantinske tronpretendenten, varvid han lovade att låta grekerna återvända till gemenskap med Rom, att ge korsfararna 200 000 mark och att delta i det heliga kriget. Den 23 juni anlände korsfararnas flotta till Konstantinopel; den 7 juli tog de en förstad i Galatien i besittning och banade sig väg till Gyllene Hornet; den 17 juli anföll de samtidigt sjömurarna och landmurarna i Blacherne. Alexius III:s trupper gjorde ett misslyckat utfall och troninkräktaren flydde, varpå Isak Angelus befriades från fängelset och fick tillåtelse att dela den kejserliga värdigheten med sin son Alexius IV. Men även om den senare hade varit uppriktig, skulle han ha varit utan makt att hålla de löften hade givit korsfararna. Efter några månaders tröttsam väntan förlorade de bland dem som var inkvarterade i Galatien tålamodet med grekerna, som inte endast vägrade att leva upp till deras överenskommelse, utan även behandlade dem med öppen fientlighet. Den 5 februari 1204 blev Alexius IV och Isak Angelus avsatta genom en revolution, och Alexius Murzuphla, en troninkräktare, åtog sig försvaret av Konstantinopel mot de latinska korsfararna som förberedde belägringen av Konstantinopel en andra gång. Genom ett avtal slutet i mars 1204 mellan dem som kom från Venedig och ledarna för korstågen ordnade man i förväg hur man skulle dela bytena från det grekiska kejsardömet. Den 12 april 1204 erövrades Konstantinopel med storm, och nästa dag började den skoningslösa plundringen av dess kyrkor och palats. De antika mästerverken, hopade på offentliga platser och i Hippodromen, blev fullständigt förstörda. Präster och riddare deltog i sin iver att förvärva berömda och ovärderliga reliker i plundringen av kyrkorna. Venetianarna fick halva bytet. Varje enskild korsfarares del bestämdes i enlighet med hans rang som baron, riddare eller fogde, och de flesta kyrkorna i Väst pryddes med ornament plundrade från Konstantinopel. Den 9 maj 1204 var ett valkollegium, bildat av framträdande korsfarare och venetianare, samlat för att välja kejsare. Dandolo, doge i Venedig, avvisade hedern, och Bonifacius från Montferrat kom inte i fråga. Slutligen blev Baldwin, greve av Flanderns, vald och kröntes högtidligen i S:t Sophia. Konstantinopel, och kejsardömet delades mellan kejsaren, venetianarna och ledarna bland korsfararna. Markisen av Montferrat mottog Thessalonika och Makedonien med titeln kung. Henrik av Flandern blev kung av Adramyttion. Ludvig av Blois gjordes till hertig av Nicea, och länen tilldelades sexhundra riddare. Under tiden reserverade venetianarna för sig själva hamnarna i Thrakien, Peloponnesos och öarna. Thomas Morosini, en präst från Venedig valdes till patriark.

Vid nyheterna om dessa högst ovanliga händelser, vari Innocentius III inte var delaktig, bugade han sig liksom i underkastelse under försynens planer och i kristendomens intressen beslöt han att göra det bästa av den nya erövringen. Hans viktigaste syfte var att kväva den grekiska schismen och att placera trupperna i det nya latinska kejsardömet i korstågets tjänst. Olyckligtvis var det latinska kejsardömet i Konstantinopel i alltför prekärt tillstånd att ge något materiellt understöd till den påvliga politiken. Kejsaren var inte i stånd att påtvinga sin auktoritet på baronerna. I Nicea, inte långt från Konstantinopel, samlade den föregående bysantinska regeringen det som återstod av dess auktoritet och dess följeslagare. Theodore Lascaris utropades till kejsare. I Europa invaderade Joannitsa, tsar i Valakiet och Bulgarien, Trakien och förstörde korsfararnas armé vid Adrianopel den 14 april 1205. Under slaget föll kejsare Baldwin. Hans bror och efterträdare Henrik av Flandern ägnade sin regering (1206-16) åt de oändliga konflikterna med bulgarerna, lombarderna i Thessalonike och grekerna i Mindre Asien. Inte desto mindre lyckades han stärka den latinska erövringen, i det han ingick en allians med bulgarerna och säkerställde sin auktoritet även över vasallerna i Morea (Parlamentet i Ravennika 1209). Istället för att leda ett korståg in i Palestina måste han emellertid be Väst om hjälp och blev tvingad att ingå fördrag med Theodorus Lascaris och även med sultanen i Ikonium. Grekerna hade inte försonats med kyrkan i Rom. De flesta av deras biskopar övergav sina biskopssäten och tog sin tillflykt i Nicea och lämnade sina kyrkor till de latinska biskoparna, som hade rykte om att ersätta dem. Grekiska kloster ersattes av cistercienserkloster, härförare av tempelriddare och johanniterriddare och ordenskapitel av kanoniska föreskrifter. Med några få undantag förblev dock den inhemska befolkningen fientlig och betraktade de latinska erövrarna som främlingar. Sedan Innocentius hade misslyckats i alla sina försök att förmå baronerna i det latinska kejsardömet att företa ett fälttåg mot Palestina och att förstå åtminstone orsaken till misslyckandet av korståget år 1204 beslöt han sig ( 1207) för att organisera ett nytt korståg och att inte ta någon ytterligare notis om Konstantinopel. Omständigheterna var dock ogynnsamma. Istället för att koncentrera kristendomens trupper mot muhammedanerna upplöste påven dem själv genom att (1209) proklamera ett korståg mot albigenserna i södra Frankrike, och mot almohaderna i Spanien (1213), hedningarna i Preussen och John Lockland i England. Vid samma tid inträffade utbrott av mystisk sinnesrörelse liknande dem som hade föregått det första korståget. år 1212 samlade en ung herde från Vendôme och en ungdom från Köln tusentals barn, som de avsåg att de skulle leda Palestinas erövring. Rörelsen spreds genom Frankrike och Italien. Detta "Barnens korståg" nådde slutligen Brindisi, där handelsmän sålde ett antal barn som slavar till morerna, medan nästan alla de andra dog av hunger och utmattning. år 1213 predikade Innocentius III ett korståg tvärs genom Europa och sände kardinal Pelagius till öst för att om möjligt få grekerna att återvända till den romerska enhetens fålla. Den 25 juli 1215 anslöt sig Fredrik II efter sin seger över Otto från Brunswick till korståget vid Karl den stores grav i Aachen. Den 11 november 1215 öppnade Innocentius III det fjärde Laterankonciliet med en uppmaning till alla troende att ansluta sig till korståget, varvid avfärden fastställdes till 1217. Vid tiden för sin död (1216) kände påven Innocentius att en stor rörelse hade startat.

1200-TALETS KORSTåG (1217-52)

I Europa bemöttes dock predikandet om korstågen av stort motstånd. Världsliga furstar var starkt obenägna att förlora domsrätt över sina undersåtar som deltog i korstågen. Då de var absorberade av politiska intriger, var de ovilliga att sända de militära trupper de var beroende av så långt bort. Så tidigt som i december 1216 beviljades Fredrik II ett första uppskov i uppfyllandet av sitt löfte. Korståget sådant man predikat det på 1200-talet var nu inte längre den stora entusiastiska rörelsen från 1095 utan snarare en rad oregelbundna och osammanhängande företag. Andrew II, kung i Ungern, och Casimir, hertig av Pommern, avseglade från Venedig och Spalato, medan en armé skandinaver for runt i Europa. Korsfararna landade i Saint-Jean d'Acre år 1217 men inskränkte sig till fientliga anfall på muselmanskt område, varpå Andrew från Ungern återvände till Europa. Sedan John av Brienne, kung i Jerusalem, hade tagit emot förstärkningar våren 1218, beslöt han att göra ett anfall på det heliga landet via Egypten. Korsfararna landade således vid Damietta i maj 1218, och , efter en belägring kännetecknad av många heroiska bedrifter, intog de staden med storm den 5 november 1219. Istället för att dra nytta av denna seger tillbringade de över ett år i gagnlösa gräl, och det var inte förrän i maj 1221 de gav sig iväg till Kairo. Omringade av saracener blev den kristna armén den 24 juli driven på flykten vid Mansurah. John från Brienne blev tvingad att tillkämpa sig en reträtt genom Damiettas kapitulation till saracenerna. Under tiden hade kejsaren Fredrik II, som skulle bli ledare för korståget, stannat kvar i Europa och fortsatt att tigga och be påven om nya uppskov för sin avfärd. Den 9 november 1225 gifte han sig med Isabelle från Brienne, arvtagerska till kungariket i Jerusalem, varvid ceremonin ägde rum i Brindisi. Under det han fullständigt ignorerade sin svärfar, antog han titeln kung av Jerusalem. år 1227 hade han emellertid ännu inte gett sig av till Palestina. Gregorius IX, vald till påve den 19 mars 1227, uppmanade Fredrik att uppfylla sitt löfte. Slutligen gick kejsaren ombord den 8 september men återvände snart. Därför exkommunicerade påven honom den 29 september. Inte desto mindre avseglade Fredrik åter den 18 juni 1228, men istället för att leda ett korståg spelade han ett diplomatiskt spel. Han vann över Malek-el-Khamil, sultanen i Egypten, som befann sig i krig med fursten i Damaskus, och slöt ett fördrag med honom i Jaffa i februari 1229 i enlighet med de villkor varigenom Jerusalem, Betlehem och Nasaret återlämnades till de kristna. Den 18 mars 1229 tog Fredrik utan någon religiös ceremoni emot kungakronan i Jerusalem i den heliga gravens kyrka. Då han återvände till Europa blev han försonad med Gregorius IX i augusti 1230. Påven stadfäste fördraget i Jaffa, och Fredrik sände riddare till Syrien för att ta städerna i besittning och tvinga alla underlydande att betyga honom vördnad. En strid förekom mellan Richard Filangieri, kejsarens marskalk, och baronerna i Palestina, vilkas ledare var Jean d'Ibelin, som härskade över Beirut. Filangieri försökte förgäves ta ön Cypern i besittning. Och när Konrad, son till Fredrik II och Isabelle av Brienne, 1243 uppnådde åldern, utnämnde den ovan beskrivna högre domstolen som regent Alix från Champagne, drottning i Cypern. På detta sätt utplånades tysk makt i Palestina.

Under tiden hade greve Thibaud IV från Champagne lett ett fruktlöst korståg i Syrien (1239). På liknande sätt hade hertigen av Burgund och Richard från Cornwall, bror till kungen i England, vilken hade åtagit sig att återta Ascalon, slutit ett fördrag med Egypten (1241). Europa hotades nu av en högst allvarlig olycka. Sedan mongolerna erövrat Ryssland, framträdde de under khanen Jenghiz år 1241 vid gränsen till Polen, lade upp rutten för armén för hertigen ev Silesia vid Liegnitz, tillintetgjorde den som tillhörde Bela, kungen i Ungern, och nådde Adriatiska havet. Palestina kände följderna av denna invasion. Mongolerna hade förstört Kharizms muselmanska kejsardömet i i Centralasien. Medan de tog till flykten för sina erövrare erbjöd i september 1244 10 000 kharizmianer sina tjänster åt sultanen i Egypten, som då de drog förbi höll på att sätta sig i besittning av Jerusalem. Nyheten om denna katastrof väckte stort uppseende i Europa, och vid konciliet i Lyon (juni-juli 1245) proklamerade Innocentius IV ett korståg, men bristen på harmoni mellan honom och kejsaren Fredrik II dömde på förhand påven till besvikelse. Med undantag av Ludvig IX, Frankrikes kung, som anslöt sig till korståget i december 1244 visade ingen någon villighet att leda något fälttåg till Palestina. När Innocentius IV informerades om att mongolerna var välvilligt inställda mot de kristna, sände han till dem Johannes från Piancarpini, en franciskan, och Nicolas Asceliln, en dominikan, som ambassadörer. Pianocarpini var i Karakorum den 8 april 1246, den dag då den store khanen valdes, men det blev inget av detta första försök till allians med mongolerna mot muhammedanerna. Emellertid när St Ludvig, som lämnade Paris den 12 juni 1248, hade nått ön Cypern, mottog han där en vänlig beskickning från den store khanen, och han i sin tur sände honom två dominikaner. Kanske uppmuntrad av denna allians beslöt kungen i Frankrike att anfalla Egypten. Den 7 juni 1249 tog han Damietta, men det var först sex månader senare han marscherade in i Kairo. Den 19 december började hans förtrupp, anförd av han bror Robert från Artois, förhastat att strida på gatorna i Mansurah och blev tillintetgjord. Kungen själv blev avskuren förbindelsen med Damietta och blev tillfångatagen den 5 april 1250. Vid samma tid störtades Ajoubite-dynastin, grundad av Saladin, av Mamelike-milisen, vars emirer tog Egypten i besittning. Ludvig förhandlade med de senare och blev satt på fri fot under det villkoret att han avstod från Damietta och betalade en miljon gyllene "bezanter". Han stannade kvar i Egypten till 1254; förhandlade med de egyptiska emirerna om befrielse av fångarna; förbättrade utrustningen i kungarikets fästen, S:t Jean d'Acre, Cesarea, Jaffa och Sidon; och sände tiggarmunken William från Rubruquis till den store khanen. Sedan återvände han till Frankrike vid underrättelsen om att hans mor, Blanche från Kastilien, dött. Hon hade uppträtt som regent. Efter korståget mot S:t Jean d'Acre hade en ny frankisk stat, kungariket Cypern, bildats vid Medelhavet i opposition Syrien och blev en värdefull stödjepunkt för korstågen. Genom slösaktig distribution av besittningar och medborgarrätter lyckades Guy de Lusignan göra ön attraktiv för kolonister, riddare, beväpnade män och civila. Hans efterträdare upprättade en regering efter förebild av Jerusalems. Kungens makt begränsades av Högsta domstolen, sammansatt av alla riddarna, vasallerna eller undervasallerna. Den hade sitt säte i Nicosia. Emellertid var länen till omfattningen mindre än i Palestina, och landshövdingarna kunde ärva endast i rakt nedstigande led. ön Cypern blev snart befolkad av franska kolonister, som lyckades vinna grekerna för sin sak och de tvingade till och med på dem sitt språk. Kyrkor byggdes i fransk stil och befästa slott blev synliga på alla håll. Katedralen S:t Sophia i Nicosia, uppförd mellan 1217 och 1251, blev nästan en kopia av en kyrka i Champagne. Slutligen blev kommersiell verksamhet något uttalat karakteristiskt för Cyperns städer, och Famagusta utvecklades till en av de livligaste hamnstäderna vid Medelhavet.

VII DEN SLUTLIGA FöRLUSTEN AV KRISTNA KOLONIER I öST (1254-91)

Då de kristna kolonierna inte längre fick penningmedel från Väst och var splittrade genom internationell förvirring hade de förändringarna i den muselmanska politiken och mongolernas ingripande att tacka för sin timliga räddning. Venetianarna tvingade dem som kom från Genua bort från S:t Jean d'Acre och behandlade staden som erövrat område; i ett slag där kristna kämpade mot kristna och där Johanniterrriddarna mätte sina krafter med tempelriddarna, omkom 20 000 man. Som hämnd allierade sig de som kom från Genua med Michael Palaeologus, kejsaren i Nicea, vars general Alexius Strategopulos nu inte hade något besvär att inta Konstantinopel och att störta den latinske kejsaren Baldwin II den 25 juli 1261. Mongolernas erövring av kalifatet i Bagdad (1258) och deras invasion i Syrien, där de tillägnade sig Aleppo och Damaskus, skrämde både kristna och muhammedaner. Men mameluckernas emir Bibars "arbelestern" besegrade mongolerna och ryckte Syrien från dem i september 1260. Bibars, som 1260 proklamerades som sultan till följd av en konspiration, började ett skoningslöst krig mot de återstående kristna staterna. år 1263 förstörde han kyrkan i Nasaret. år 1265 tog han Caesarea och Jaffa och slutligen intog han Antiochia (maj 1268). Frågan om man skulle företa ett korståg dryftades alltid i Väst, men med undantag av män med religiöst sinnelag, som S:t Ludvig, fanns det inte längre något allvar i ärendet bland Europas furstar. De betraktade ett korståg som ett politiskt instrument, som skulle användas endast när det gagnade deras egna intressen. För att förhindra att man predikade korståg mot Konstantinopel lovade Michael Palaeologus påven att verka för kyrkornas enande. Men Karl från Anjou, bror till S:t Ludvig, till vilken erövringen av de två Sicilierna hade överlämnat en av de mäktigaste furstarna i kristendomen, åtog sig att till gagn för sig själv fullfölja de österländska planer, som hittills hade omhuldats av Hohenstaufen. Medan Maria från Antochia, barnbarn till Amaury II, åt honom gav i arv de rättigheter hon gjorde anspråk på för kronan i Jerusalem, undertecknade han fördraget i Viterbo med Baldwin II (27 maj 1267), vilket tillförsäkrade honom att så småningom ärva Konstantinopel. På intet sätt oroad av dessa diplomatiska kombinationer tänkte S:t Ludvig endast på korståget. I ett parlament som hölls i Paris den 24 mars 1267 gick han och hans tre söner in i korståget, men trots hans exempel motsatte sig många riddare uppmaningarna från predikanten Humbert de Romans. När Ludvig hörde rapporterna från missionärerna beslöt han att landa i Tunis, vars furste han hoppades omvända till kristendomen. Man har påstått att S:t Ludvig fördes till Tunis av Karl från Anjou. Men istället för att uppmuntra sin brors ambitioner strävade helgonet efter att omintetgöra dem. Karl hade försökt att dra nytta av vakansen hos den heliga stolen mellan 1268 och 1271 i avsikt att anfalla Konstantinopel hade de förhandlingar påvarna hittills haft med Michael Palaeologus för att uppnå religiös enhet hindrat honom. S:t Ludvig tog emot beskickningen från den grekiske kejsaren mycket älskvärt och befallde Karl från Anjou att slå sig samman med honom i Tunis. Korsfararna, bland dem fursten Edward från England, landsteg i Karthago den 17 juli 1270, men pesten bröt ut i deras läger och den 25 augusti blev S:t Ludvig själv bortryckt av gisslet. Karl från Anjou slöt då ett fördrag med muhammedanerna och korsfararna slog sig åter in på ny bana. Fursten Edward ensam beslöt att uppfylla sitt löfte och begav sig iväg till S:t Jean d'Acre; emellertid slöt han ett fördrag med bibarerna efter några få plundringståg på saracenskt område.

Fältet låg nu klart för Karl från Anjou, men valet av Gregorius X, som var gynnsam inställd till korstågen, omintetgjorde åter hans planer. Medan sändebuden från kungen i de två Sicilierna genomkorsade Balkanhalvön, väntade den nye påven på enandet av kyrkorna i Väst och öst, vilken händelse högtidligt proklamerades på konciliet i Lyon den 6 juli 1274; Michael Palaeologus själv lovade att ansluta sig till korståget. Den 1 maj 1275 genomförde Gregorius X ett vapenstillestånd mellan denne regent och Karl från Anjou. Under tiden gjorde Filip III, Frankrikes kung, Englands kung och Aragoniens kung ett löfte att bege sig till det heliga landet. Olyckligtvis gjorde Gregorius X:s död dessa planer om intet, och Karl från Anjou återtog sin planläggning. år 1277 sände han Roger från San Severino till Syrien. Denne lyckades placera hans fana på slottet i Acre och 1278 ta furstendömet Achaia i besittning i sin svärdotter Isabelle de Villehardouins namn. Michael Palaeologus hade inte kunnat få till stånd en förening mellan det grekiska prästerskapet och Rom, och år 1281 exkommunicerade påven Martin IV honom. Sedan Karl från Anjou hade undertecknat en allians med Venedig förberedde han anfall på Konstantinopel, och hans fälttåg fastställdes till april 1283. Den 30 mars 1282 inträffade dock revolten känd som de sicilianska aftonstjärnorna, och ännu en gång blev hans förslag omintetgjorda. I avsikt att besegra sina egna upproriska undersåtar och att utkämpa krig mot Aragoniens kung, blev Karl till slut tvingad att överge sina planer på öst. Under tiden fortsatte Michael Palaeologus att vara härskare över Konstantinopel, och det heliga landet lämnades försvarslöst. år 1280 försökte mongolerna ännu en gång tåga in i Syrien men blev drivna tillbaka av egyptierna i slaget vid Hims. år 1286 drev invånarna i S:t Jean d'Acre bort Karl från Anjous överhovmästare och till sin hjälp kallade de på Henrik II, Cyperns kung. Kelaoun, Bibars efterträdare, bröt nu det vapenstillestånd som hade slutits med de kristna och satte sig i besittning av Margat, Johanniterriddarnas fäste. Tripolis kapitulerade år 1289 och den 5 april 1291 framträdde Malek-Aschhraf, Kelaouns son och efterträdare vid S:t Jean d'Acre med 120 000 man. De 25 000 kristna som försvarade staden befanns sig inte ens under en högsta anförare. Inte desto mindre gjorde de motstånd med heroisk tapperhet, fyllde hålen i muren med käppar och säckar av bomull och ull och kommunicerade till sjös med kung Henrik II, som gav dem hjälp från Cypern. Dock gjorde muhammedanerna den 28 maj ett allmänt anfall och trängde in i staden, och dess försvarare flydde i sina skepp. Det starkaste motståndet erbjöds av tempelriddarna. Garnisonen i deras fästning höll ut tio dagar längre, endast för att bli fullständigt tillintetgjord. I juli 1291 kapitulerade de sista kristna städerna i Syrien, och kungariket Jerusalem upphörde att existera.

VIII. 1300-TALETS KORSTåG OCH DEN OTTOMANSKA INVASIONEN

Förlusten av S:t Jean d'Acre ledde inte Europas furstar att organisera något nytt korståg. Människornas böjelser var förvisso som vanligt vända mot öst, men under de första åren av 1300-talet inspirerade idén om korståg huvudsakligen de teoretiker, som däri såg de bästa medlen att reformera kristendomen. Avhandlingen av Pierre Dubois, kronjurist i Coutances, "De Recuperatione Terrae Sanctae" (Langlois 1891) förefaller vara likt en drömmares verk, likväl är vissa av dess synpunkter riktigt moderna. Upprättandet av fred mellan kristna furstar med hjälp av skiljedomstribunal, tanken att göra en fransk furste till ärftlig kejsare, sekulariseringen av S:t Petrus fädernearv, konsolideringen av Johanniterriddarnas och Tempelriddarnas ordnar, tillkomsten av en disciplinerad armé, vars skilda befäl måste bära speciell uniform, tillkomsten av skolor för att studera orientaliska språk och ingiftet av kristna flickor med saracener var de huvudsakliga idéer det lade fram (1307). å andra sidan antydde skrifterna hos män med större aktivitet och vidare erfarenhet mer praktiska metodet för att åstadkomma erövringen av öst. Dessa författare, som var övertygade om, att kristet nederlag i Orienten till stor del berodde på merkantila relationer som de italienska städerna Venedig och Genua fortsatte att ha med muhammedanerna, sökte upprätta en kommersiell blockad, som inom några få år skulle bevisa Egyptens ruin och få det att falla under kristen kontroll. För detta syfte rekommenderade man att en stor flotta skulle utrustas på bekostnad av de kristna furstarna och skulle ha polisiär skyldighet på Medelhavet för att förhindra smuggling. Dessa planer framfördes i memoarerna av Fidentius från Padua, en franciskan ( omkring 1291); i dem av kung Charles II från Neapel (1293); Jakob från Mulay (1307); Henrik II, kung i Cypern; Guillaume d'Adam, ärkebiskop i Sulthanieh (1310); och Marino Sanudo från Venedig. Konsolideringen av de militära orderna påskyndades även av Charles II. Många andra memoarer särskilt den av Hayton, kung i Armenien (1307) ansåg att en allians mellan de kristna och mongolerna i Persien oeftergivligt skulle ha framgång. I själva verket hade många missionärer från slutet av 1200-talet banat sig väg till det mongoliska kejsardömet; i Persien såväl som i Kina blomstrade deras propaganda. S:t Franciskus från Assisi och Raymond Lully hade hoppats ersätta det stridslystna korståget med en fredlig omvändelse av muhammedanerna till kristendomen. Raymond Lully, född i Palma på ön Mallorca år 1235 började (1275) sin "Stora konst", som med hjälp av en universell metod att studera orientaliska språk skulle göra missionärerna rustade att gå in i kontroverser med muhammedanska doktorer. Samma år övertalade han kungen i Mallorca att stifta den Välsignade Treenighetens college i Miramar, där tiggarbröderna kunde lära sig orientaliska språk. Själv översatte han kateketiska avhandlingar till arabiska, och sedan han hade tillbringat sitt liv med att resa i Europa och sökt vinna påvar och kungar för sina idéer, led han martyrdöden i Bougie, där han hade börjat sitt evangelisations-verk (1314). Bland muhammedanerna mötte denna propaganda oövervinneliga svårigheter, under det att mongolerna, där några fortfarande var medlemmar av den nestorianska kyrkan, villigt tog emot den. Under Johannes XXII:s pontifikat (1316-34) upprättades permanenta dominikanskaoch franciskanska missioner i Persien, Kina, Tatariet och Turkistan, och år 1318 inrättades ärkebiskopsdömet av Sultanieh i Persien. I Kina organiserade Johannes från Monte Corvino, utnämnd till ärkebiskop av Cambaluc (Peking) den religiösa hierarkin, stiftade kloster och omvände framstående män till kristendomen, möjligen själve den store khanen. Berättelsen om den salige Orderic de Porderones resa över Asien mellan 1304 och 1330 visar oss att kristendomen hade fått fotfäste i Persien, Indien, Centralasien och södra Kina.

Korståget hade sålunda genom att leda fram till en allians mellan mongoler och kristna mot muhammedaner åstadkommit önskad verkan. Tidigt på 1300-talet tycktes den framtida utvecklingen av kristendomen i öst vara säkrad. Olyckligtvis gjorde emellertid de internationella förändringar som inträffade i Väst, försvagandet av påvarnas politiska inflytande och likgiltigheten hos världsliga furstar beträffande det som inte direkt berörde deras territoriella intressen, alla ansträngningar fåfänga i fråga om att återupprätta den kristna makten i öst. Påvarna strävade efter att garantera blockaden av Egypten genom att förbjuda handelsförbindelser med de otrogna och genom att organisera en skvadron för att förhindra smuggling, men de som kom från Venedig och Genua sände utmanande sina fartyg till Alexandria och sålde slavar och militära förråd till mameluckerna. Dessutom kunded konsolideringen av de militära orderna inte genomföras. Genom att orsaka förbjudande av tempelriddarna vid konciliet i Wien år 1311 gav kung Philip ett grymt slag mot korståget. Istället för att ge tempelriddarnas oerhörda välde åt Johanniterriddarna konfiskerade han den. Av den Tyska orden som hade etablerat sig i Preussen återstod endast Johanniterriddarna i öst. Efter erövringen av S:t Jean d'Acre hade Henrik II, Cyperns kung, erbjudit dem tillflykt i Limasol, men där befann de sig i mycket spända förhållanden. år 1310 satte de sig i besittning av ön Rhodos, som hade blivit ett tillhåll för pirater och tog den som sin permanenta hemvist. Slutligen förverkligades aldrig helt den tänkta alliansen med mongolerna. Det var till ingen nytta Argoun, khan i Persien, sände den nestorianske munken Raban Sauma som ambassadör till påven och furstarna i Väst (1285-88). Hans erbjudanden lockade endast fram vaga svar. Den 23 december 1299 tillfogade Cazan, Argound efterträdare, de kristna ett nederlag vid Hims och intog Damaskus, men han kunde inte behålla sina erövringar och dog år 1304 just som han höll på att förbereda en nytt fälttåg. Furstarna i Väst åtog sig korståget för att för sin egen nytta tillägna sig de tionden, som de för bestridande av korstågens utgifter hade uttaxerat på prästerskapets egendom. För dessa furstar hade korståget inte längre något annat än fiskalt intresse. år 1336 samlade kung Philip VI i Frankrike, vilken påven hade utnämnt som ledare för korståget, en flotta i Marseille och förberedde sig att bege sig till öst, när nyheterna om Edward III:s planer fick honom att återvända till Paris. Krig bröt då ut mellan Frankrike och England och visade sig vara ett oövervinneligt hinder för något korståg just när de förenade styrkorna i all kristendom ingalunda skulle ha varit mäktiga att stå emot den nya anstormning som samlades i öst. Från slutet av 1200-talet hade ett band ottomanska turkar, som blivit utdrivna från Centralasien genom mongolernas invasioner, grundat en militär stat i Mindre Asien och de hotade nu att tränga in i Europa. De intog Ephesus 1308, och år 1326 bosattes sig Othman, deras sultan, i Brousa (Prusa) i Bithynia under Ourkan, dessutom organiserade de regelbundna fotgarden janitsjarer, gentemot vilka de odisciplinerade trupperna av riddarna i Väst inte kunde stå rycken. Turkarna tågade in i Nicomedia år 1328 och i Nicea år 1330. När de hotade kejsarna i Konstantinopel förnyade de senare sina underhandlingar med påvarna med blick mot försoning mellan den grekiska och den romerska kyrkan, i vilket syfte Barlaam hade sänts som ambassadör till Avignon år 1339. Vid samma tid förstörde mameluckerna i Egypten hamnen Lajazzo, handelscentrum för kungariket Mindre Armenien, där de som återstod från de kristna kolonierna sökte tillflykt sedan S:t Jean d'Acre tagits (1337). Den kommersiella välfärden hos dem som venetianarna själva var hotad. Med deras understöd lyckades påven Clemens VI år 1344 åter organisera sjöfartsförbundet, vars verksamhet hade hindrats genom kriget mellan Frankrike och England. Genua, Johanniterrriddarna och kungen i Cypern sände alla sina grupper, och den 28 oktober 1344 intog korsfararna Smyrna, som Johanniteerrriddarna hade fått sig anförtrott vården av. år 1345 framträdde förstärkningar i Egeiska havet under ledning av Humbert, kronprins i Wien, men den nye ledaren för korståget var ytterst diskvalificerad för det arbete som tilldelats honom. De kristna, som inte var i stånd att stå emot sjöröveriet hos de turkiska emirerna, slöt förbund med dem år 1348. år 1356 intog ottomanerna Gallipolis och skar av vägen till Konstantinopel.

Korstågets angelägenhet fann då en oväntad försvarare i Peter I, Cyperns kung, som tillkallad av armenierna, lyckades överraska och storma staden Adalia på Siciliens kust år 1361. övertalad av sin kansler Philip de Méziérs och Pierre Thomas, den påvlige legaten, företog Peter I en resa till Väst (1362-65) i hopp om att återuppliva de kristna furstarnas entusiasm. Påven Urban V visade honom ett magnifikt välkommen, något som även Johan den gode, Frankrikes Kung, gjorde. Denne anslöt sig till korståget i Avignon den 20 mars 1363. Den senares exempel följdes av kung Edward III, den svarte fursten, kejsaren Karl IV och Casimir, Polens kung. överallt blev Peter erbjuden gynnsamma löften, men när han i juni 1365 gick ombord i Venedig åtföljdes han knappast av några andra än sina egna styrkor. Sedan han hade samlat Johanniterriddarnas flotta framträdde han oväntat vid gamla porten i Alexandria, gick i land utan motstånd och plundrade staden i två dagar, men då en egyptisk armé närmade sig tvingade hans soldater honom till reträtt 9-16 oktober 1365. år 1367 plundrade han åter hamnarna i Syrien, Tripolis, Tortosa, Laodicea och Jaffa, och förstörde på så sätt Egyptens kommers. Senare gjorde han på en annan resa till Väst en enorm ansträngning att intressera furstarna för korståget, men på sin återresa till Cypern blev han lönnmördad till följd av en konspiration. Under tiden fortsatte ottomanerna sin utbredning i Europa och tog Philippopolis år 1363 och år 1365 intog de Adrianopel, som blev sultanernas huvudstad. På påven Urban V:s enträgna bön gick Amadeus VII, greve i Savoyen, in i korståget, och den 15 augusti 1366 intog hans flotta Gallipolis. När han räddat den grekiske kejsaren, Johannes V, som hölls fjättrad av bulgarerna, återvände han till Väst. Trots den heroism som visats under dessa expeditioner var de ansträngningar som gjorts av korsfararna för oregelbundna att producera bestående resultat. Philippe de Méziéres, en vän och beundrare till Pierre de Lusignan, var angelägen att söka botemedel mot kristendomens sjukdomar och drömde om att grunda en ny milis, Passionsorden, en organisation vars karaktär skulle vara på samma gång klerikal och militär, och vars medlemmar trots att de var gifta skulle leva ett nästan monastiskt liv och konsekrera sig själva åt erövring av det heliga landet. Sedan Philippe de Méziéres blivit väl mottagen av Karl V etablerade han sig i Paris och spred sina idéer bland den franska adeln. år 1390 anslöt sig Ludvig II, hertig av Bourbon, till korståget, och på tillskyndan av dem som kom från Genua gick han att belägra el-Mahadia, en afrikansk stad vid kusten nära Tunis. år 1392 gav Karl VI, som hade undertecknat ett fredsfördrag med England, intryck att ha blivit övertalad till korstågsprojektet alldeles innan han blev sinnesrubbad. Men tiden för expeditionerna till det heliga landet hade nu gått till ända, och hädanefter var det kristna Europa tvingat att försvara sig självt mot ottomanska invasioner. år 1369 begav sig Johannes V, Palaeologus, till Rom och avsvor sig schismen. Därefter arbetade påvarna tappert på att bevara det som återstod av det bysantinska kejsardömet och de kristna staterna på Balkan. Sedan sultanen Bajazet hade blivit Serbiens härskare i slaget vid Kosovo år 1389 tvingade han sin överhöghet på Johannes V och säkrade innehavet av Philadelphia, den sista grekiska staden i Mindre Asien. Sigismund, Ungerns kung, som var oroad av turkarnas framryckning, sände en beskickning till Karl VI, och ett stort antal franska herrar, bland dem greven från Nevers, son till hertigen från Bourgogne, värvades under korsets fana, och i juli 1396 upptogs de i Buda av engelska och tyska riddare. Korsfararna invaderade Serbien, men trots deras vidunder visade Bajazet dem fullständigt till rätta i Nicopolis den 25 september 1396. Greven av Nevers och många herrar blev Bajazets fångar och blev befriade endast på det villkoret att de betalade enorma lösensummor. Oaktat detta nederlag och beroende av den vilseledda ivern hos korsfararna lämnade en ny expedition Aiguesmortes i juni 1399 under befäl av Marshal Boucicault och lyckades bryta den blockad turkarna hade upprättat runt Konstantinopel. Dessutom gjorde Johannes Palaeologus mellan 1400 och 1402 ytterligare en resa till Väst i sökandet efter förstärkningar.

IX KORSTåGEN På 1400-TALET

En oförutsedd händelse, invasionen av Tamur och mongolerna, räddade Konstantinopel för tillfället. De tillintetgjorde Bajazets armé i Ancyra den 20 juli 1402, och under det att de delade det ottomanska kejsardömet mellan flera furstar, reducerade de det till en vasallstat. Furstarna i Väst, Henrik III, kung i Kastilien, och Karl V, kung i Frankrike, sände ambassadörer till Timur, men omständigheterna var inte gynnsamma, såsom de hade varit på 1200-talet. Kinesernas nationella revolt som kullkastade den mongoliska dynastin år 1368 hade resulterat i tillintetgörande av de kristna missionerna i Fjärran östern; i Centralasien hade mongolerna omvänts till muhammedanismen, och Timur visade sin fientlighet mot de kristna genom att ta Smyrna från Johanniterriddarna. Marskalk Boucicault drog nytta av det missmod i vilket den mongoliska invasionen hade kastat de muhammedanska styrkorna för att plundra hamnarna i Syrien, Tripolis, Beirut och Sidon år 1403, men han var inte i stånd att behålla kvar sina erövringar; medan Timur å andra sidan endast tänkte på att komma i besittning av Kina och återvände till Samarkand, där han dog år 1405. De civila krig som bröt ut bland de ottomanska furstarna gav de bysantinska kejsarna några få års uppskov, men Murad II, som hade återupprättat den turkiska makten belägrade Konstantinopel från juni till september 1422, och Johannes VIII, Palaeologus, blev tvingad att betala skatt till honom. år 1430 tog Murad Thessalonica från venetianarna, tvingade Hexamilions befästningsmur, som hade byggts av Manuel att skydda Pelloponesos, och lade under sig Serbien. Föreställningen om korstågen var alltid populär i Väst, och på sin dödsbädd sörjde Henrik den V av England över att han inte tagit Jerusalem. I sitt brev till Bedford, regenten, och till hertigen av Bourgogne, syftade Jeanne d'Arc på kristendomens enighet mot saracenerna, och den populära tro som kom till uttryck i poesi av Christine de Pisan var att jungfrun från Orleans, sedan hon hade befriat Frankrike, skulle leda Karl VII till det heliga landet. Men detta var endast en dröm, och de civila krigen i Frankrike, korstågen mot hussiterna, och konciliet i Konstantinopel, förhindrade att något ingripande företogs mot turkarna. Emellertid sände Philip den gode, hertig i Bourgogne, år 1421 Gilbert de Lannoy, och år 1432 Bertrand de la Brocquière till öst som hemliga sändebud för att samla information som skulle kunna vara av värde för kommande korståg. Vid samma tid återtogs förhandlingar mellan kejsaren och påvarna för den religiösa union som skulle underlätta korståget . Kejsaren Johannes VIII kom i egen person för att delta i det koncilium som var sammankallat av påven Eugene IV i Ferrara år 1438. Tack vare den goda viljan hos Bessarion och Isidore från Kiev, de två grekiska prelater som påven hade befordrat till kardinaler, åstadkom konciliet, som hade förflyttats till Florens, harmoni på alla punkter, och den 6 juli 1439 proklamerades försoningen högtidligt. återföreningen blev illa mottagen av grekerna och föranledde inte furstarna i Väst att ansluta sig till korståget. äventyrare från alla nationer gick in under kardinal Giuliano Cesarinis befäl och begav sig till Ungern för att ansluta sig till arméernas hos János Hunyady, hos Waywode från Transsylvanien, vilka just hade drivit tillbaka turkarna vid Hermanstadt, hos Wladislaus Jagello, kung i Polen och hos George Brakovitch, furste i Serbien. Sedan de hade besegrat turkarna vid Nish den 3 november 1443 var de allierade i stånd att erövra Serbien, på grund av albanesernas avhopp under George Castriota (Scanderberg) deras nationelle befälhavare. Muriad undertecknade ett avtal på 10 år och abdikerade från tronen den 15 juli 1444, men Giuliano Cesarini, den påvlige legaten, var inte välvilligt inställd till freden och önskade tränga sig fram till Konstantinopel. På hans tillskyndan bröt korsfararna fördraget och invaderade Bulgarien, varpå Murad åter tog befälet, gick över Bosporen på fartyg från Genua och förintade den kristna armén vid Varna den 10 november 1444. Detta nederlag lämnade Konstantinopel försvarslöst. år 1466 lyckades Murad erövra Morea, och när János Huyady två år senare försökte gå till Konstantinopels bistånd, blev han besegrad vid Kosovo. Scanderberg ensam lyckades upprätthålla sitt oberoende i Epirus och slog 1449 tillbaka en turkisk invasion. Muhammed II, som efterträdde Murad år 1451 höll på att förbereda sig att belägra Konstantinopel, när kejsaren Konstantin XII den 12 december 1452 beslöt att proklamera kyrkornas enande i närvaro av de påvliga legaterna. Det väntade korståget ägde dock inte rum; och när Muhammed II:s beväpnade styrkor på 160 000 man i mars 1453 fullständigt omringade Konstantinopel, hade grekerna endast 5000 soldater och 2000 riddare från Väst under befäl av Giustinani från Genua. Trots denna allvarliga olägenhet höll staden ut mot fienderna i två månader, men natten den 28 maj 1453 befallde Muhammed II allmänt anfall, och efter en desperat konflikt, i vilken kejsaren Konstantin XII omkom, intog turkarna staden från alla sidor och gjorde sig skyldiga till en fruktansvärd massaker. Muhammed II red över hopar av lik till kyrkan S:t Sophia, gick in i den ridande på häst och förvandlade den till en moské.

Intagandet av det "Nya Rom" var den mest förskräckande katastrofen som uthärdades av kristendomen sedan S:t Jean d'Acre intagits. Emellertid var den agitation som nyheterna om denna händelse orsakade mer skenbar än genuin. Philip den gode, hertig av Bourgogne, gav en allegorisk föreställning i Lille, i vilken den heliga kyrkan bad om hjälp från riddare som uttalade högst överdådiga löften inför Gud och en fasan (sur le faisan). Aeneas Sylvius, biskop i Siena, och franciskanen S:t Johannes Capistan predikade korståget i Tyskland och Ungern. Församlingarna i Ratisbon och Frankfurt lovade hjälp, och ett förbund slöts mellan Venedig, Florens och hertigen av Milano, men det kom inget tillstånd därav. Påven Callistus III lyckades samla en flotta på sexton örlogsfartyg, vilken under befäl av patriarken i Aquileia bevakade Arkipelagen. Emellertid tycktes turkarnas nederlag vid Belgrad år 1457, vilket berodde på János Hunyadys' mod, och den blodiga erövringen av Peloponnesos år 1460, slutligen återuppliva kristendomen ur dess dvala. Aeneas Sylvius, den nye påven under namnet Pius II, mångfaldigade sina uppmaningar och förklarade att han själv skulle leda korståget, och mot slutet av 1463 började trupper av korsfarare samlas i Ancona. Hertigen av Venedig hade efterkommit påvens enträgna böner, under det att hertigen av Bourgogne nöjde sig med att sända 2000 man. Men när påven i juni 1464 begav sig till Ancona för att åtaga sig befallningen om fälttåget blev han sjuk och dog, varpå de flesta korsfararna, som var obeväpnade, utblottade på ammunition och som hotades av svält, återvände till sina egna länder. Venetianarna var de enda som invaderade Peloponnesos och plundrade Aten, men de betraktade korståget endast som ett medel att göra framsteg i sina kommersiella intressen. Under Sixtus IV hade de förmätenheten att utnyttja den påvliga flottan för att beslagtaga handelsvaror som lagrades i Smyrna och Adaila. Likaså tillkämpade de sig Catherine Cornaros anspråk på kungariket i Cypern. Slutligen riktade Muhammed II år 1480 en trefaldig attack mot Europa. I Ungern motstod Matthias Corvinus den turkiska invasionen, och riddarna på Rhodos under ledning av Pierre d'Aubusson försvarade sig segerrikt, men turkarna lyckades sätta sig i besittning av Otranto och hotade att erövra Italien. Vid en samling som hölls i Rom och leddes av Sixtus IV lovade ambassadörer från de kristna furstarna åter hjälp. Men tillståndet för kristendomen skulle förvisso ha varit kritiskt om inte Muhammed II:s död hade orsakat evakuering av Otranto, medan turkarnas makt var försvagad under många år genom civila krig bland Muhammeds söner. Vid tiden för Karl VIII:s fälttåg (1492) till Italien, var det inte något tal om korståg; enligt planerna hos Frankrikes kung skulle erövringen av Neapel följas av erövring av Konstantinopel och öst. Av detta skäl utlämnade påven Alexander VI åt honom prins Djem, son till Muhammed II och tronpretendent. Denne hade tagit sin tillflykt hos Johanniterriddarna. När Alexander VI förenade Venedig och Maximilian i ett förbund mot Karl VIII, var korståget det officiella syftet, men det hade blivit omöjligt att uppfatta sådana syften som allvarligt menade. Förbunden för korståget var inte längre något annat än politiska sammanslutningar, och predikandet om det heliga kriget föreföll folket inte vara annat än ett medel att samla pengar. Före sin död anslöt sig kejsaren Maximilian till korståget vid Metz med vederbörlig högtidlighet, men dessa demonstrationer kunde inte leda till några tillfredsställande resultat. De nya tillstånd som nu kontrollerade kristendomen gjorde ett korståg omöjligt.

XI. FöRäNDRINGAR OCH öVERLEVNAD AV KORSTåGETS IDÉ

Från 1500-talet var Europas politik exklusivt styrd av statens intressen; Följaktligen föreföll idén om korstågen vara föråldrad för statsmännen. Sedan Egypten och Jerusalem hade erövrats av sultanen Selim år 1517 gjorde påven Leo X en enastående ansträngning att återupprätta den fred som var väsentlig för organiserandet av korstågen. Frankrikes kung och kejsaren Karl V lovade att samarbeta med dem; Portugals kung skulle belägra Konstantinopel med 300 skepp, och påven själv skulle leda detta fälttåg. Just vid denna tid bröt oroligheter ut mellan Francis I och Karl V. Dessa planer misslyckades därför fullständigt. Ledarna för reformationen var ogynnsamt inställda till korstågen, och Luther förklarade att det var synd att föra krig mot turkarna, eftersom Gud hade gjort dem till sina instrument att bestraffa sitt folks synder. Därför tog tanken på korstågen, trots att man inte helt hade förlorat den ur sikte, en ny form och anpassade sig själv till de nya villkoren. Conquistadorerna (Spanska erövrarna), som alltsedan 1400-talet hade gått ut för att upptäcka nya länder betraktade sig själva som understödjare av korståget. Prins Don Henrique, Vasco da Gama, Christopher Columbus och Albuquerque bar korset på sitt bröst, tänkte, medan de sökte medel att utföra språngmarsch i Afrika eller att nå Asien genom marschrutter från öst, på att anfalla muhammedanerna bakifrån. Dessutom räknade de med alliansen med en fabulös härskare, som sades vara kristen, Johannes Prästen. Påvarna uppmuntrade dessutom kraftigt dessa fälttåg. å andra sidan insåg bland makterna i Europa österrikes parlamentet - som hade herraväldet i Ungern, där det direkt hotades av turkarna, och som hade högsta kontrollen över Medelhavet - att det skulle vara till dess fördel att upprätthålla ett visst intresse av korstågen. Till slutet av 1600-talet, när en riksdag med de tyska furstarna hölls i Ratisbon, dryftade man ofta frågan om krig mot turkarna, och Luther själv, som modifierade sin första åsikt, uppmanade den tyska adeln att försvara kristendomen (1528-29). Kriget i Ungern hade alltid inslag av korståg, och vid skilda tillfällen tog den franska adeln värvning under kejserlig fana. Sålunda blev hertigen av Mercoeur av Henrik II befullmäktigad att inträda i ungersk tjänst. år 1664 sände Ludvig XIV, som var ivrig att utsträcka sitt inflytande i Europa, kejsaren en grupp av trupper som under befäl av hertigen i Coligny slog tillbaka turkarna i slaget vid S:t Gotthard. Men sådana yttringar saknade betydelse, ty från Francis I:s tid hade Frankrikes kungar för att behålla balansen i makten i Europa mot österrikes parlament inte tvekat att inträda i alliansförhandlingar med turkarna. När Kara Mustapha 1683 trängde fram till Wien med 30 000 turkar eller tatarer gjorde Ludvig XIV ingen förflyttning, och det var Jan Sobieski, Polens kung, kejsaren hade sin säkerhet att tacka. Detta var den högsta ansträngning som gjordes av turkar i Väst. överväldigade av prins Eugenes segrar mot slutet av 1600-talet blev de från denna tid en passiv makt. Vid Medelhavet såg Genua och Venedig sitt handelsmonopol förstört på 1500-talet genom upptäckten av nya kontinenter och nya vattenfarleder till Indien, medan deras politiska makt absorberades av österrikes riksdag. Utan att tillåta korsfararna att avhålla sig från sina kontinentala företag, drömde Habsburgarna om att uppnå kontroll över Medelhavet genom att hejda de barbariska piraterna och genom att stoppa turkarnas framfart. När ön Cypern år 1571 hotades av ottomanerna, som grymt massakrerade garnisonerna vid Famagusta och Nicosia, dessa städer som hade kapitulerat på avtalade tidsperioder, lyckades påven Pius V sluta ett förbund med sjömakter mot sultanen Selim och han försäkrade sig om samarbete med Philip II genom att ge honom rätt att ta ut tionde för korståget, medan han själv försåg sig med några örlogsfartyg. Den 7 oktober 1571 mötte en kristen flotta på 200 örlogsfartyg, vilka var försedda med 50 000 man under befäl av Don Juan från österrike, den ottomanska flottan vid Lepantos sund, förstörde den fullständigt och befriade tusentals kristna. Detta fälttåg var till sitt väsen ett korståg. Påven ansåg att segern hade räddat kristendomen, och genom att ha det i åminnelse instiftade han den heliga rosenkransens fest, som firas på första söndagen i oktober. Men de allierade trängde inte längre fram i försprång. När Frankrike på 1600-talet efterträdde Spanien som den stora Medelhavsmakten strävade det trots de förbund som band det till turkarna att försvara det sista som återstod av den kristna makten i öst. år 1669 sände Ludvig XIV hertigen av Beautfort en flotta på 7000 man för att försvara Candia, en provins tillhörig Venedig, men oaktat några glänsande utfall lyckades han endast i några få veckor skjuta upp dess tillfångatagande. Emellertid var det diplomatiska handlandet hos Frankrikes kungar beträffande de kristna i öst, vilka var turkiska medborgare, mer effektivt. "Kapitulationens" regim, som upprättats under Francis I år 1536 och förnyats under Ludvig XIV år 1673 och Ludvig XV år 1740, tillförsäkrade katolikerna religiös frihet och rättsskipning hos den franska ambassadören i Konstantinopel. Alla pilgrimer från Väst fick tillåtelse att ha tillträde till Jerusalem och den heliga graven, vars omsorg var anförtrodd tiggarmunkarna. Sådan var den modus vivendi , som slutligen fastslagits mellan kristendomen och den muslimska världen.

Trots dessa förändringar kan man säga att föreställningen om kristendomen i Väst fram till 1600-talet fortfarande ofta mötte föreställningen om korstågen. även de minst nyckfulla bland statsmännen, sådana som Père Joseph de Tremblay, den förtrogne vännen till Richelieu, hyste ibland sådant hopp, medan den plan som lades fram i den minnesskrift Leibniz (1672) adresserade till Ludvig XIV om erövringen av Egypten handlade om ett reguljärt korståg. Slutligen återstod den orden av S:t Johannesriddare i Jerusalem, vilken grundades på 1000-talet och som fortsatte att existera till franska revolutionen, som den aktningsvärd kvarlevan från en ärorik förgången tid. Trots sin store mästare Villiers de l'Isle Adams tappra ansträngningar hade turkarna drivit dem från Rhodos år 1522, och de hade tagit sin tillflykt till Italien. år 1530 överlämnade Karl V till dem ön Malta, beundransvärt belägen utifrån strategisk synpunkt, varifrån de kunde ha uppsikt över Medelhavet. De var tvingade att lova att lämna ifrån sig Malta om de återfick Rhodos och även att föra krig mot de barbariska piraterna. år 1565 motstod riddarna från Malta en våldsam attack från turkarna. De upprätthöll även en skvadron, som kunde ta sin flykt till de barbariska piraterna. De hade rekryterats bland de yngre sönerna till de förnämsta familjerna i Europa, och de ägde enorma gods i Frankrike såväl som i Italien, och när franska revolutionen bröt ut, förlorade ordern snart terräng. Den egendom den ägde i Frankrike blev beslagen år 1790, och när direktionen företog ett fälttåg till Egypten, satte sig Bonaparte i förbifarten i besittning av ön Malta, vars riddare själva stod under beskydd av tsar Paul I. Staden Valetta kapitulerade vid första inkallelseorden, och ordern upplöstes. Emellertid organiserades den åter i Rom som en välgörenhetsförening.

Historien om korstågen är därför intimt förbunden med påvarnas och Kyrkans historia. Dessa heliga krig var väsentligen ett företag av påvarna. Föreställningen att undertrycka alla oenigheter bland de kristna och att förena dem under samma fana och att sända dem mot muhammedanerna formulerades på 1000-talet, det vill säga vid en tid då det ännu inte fanns några organiserade stater i Europa, och när påven var den ende potentaten som kunde känna till och förstå kristendomens gemensamma intressen. Vid denna tid hotade turkarna att invadera Europa, och det bysantinska kejsardömet föreföll inte var i stånd att motstå de fiender, som omgav det. Urban II drog då nytta av den vördnad som fanns bland de kristna i Väst för de heliga platserna, och han bönföll de senare att vända sina kombinerade styrkor mot muhammedanerna och att genom en djärv attack stoppa deras framsteg. Resultatet av denna ansträngning var upprättandet av kristna stater i Syrien. Medan påvarnas auktoritet förblev obestridd i Europa, var de i stånd att förse de kristna kolonierna med den hjälp de behövde. Men när denna auktoritet skakades av oenigheter mellan prästerskapet och kejsardömet, förlorade korstågsarmén enheten i det kommando som var så väsentlig för framgången. Sjöfartsmakterna i Italien, vars hjälp var oumbärlig för de kristna arméerna, tänkte endast på att använda korsfararna för politiska och ekonomiska syften. Andra furstar, först och främst de från Hohenstaufen och senare Charles från Anjou följde detta prejudikat, under det att korståget 1204 var det första öppna upproret mot påvens vilja. När slutligen alla tanke på kristen monarki definitivt hade kastats åt sidan mot slutet av Medeltiden, och när statens politik var den enda influens som påverkade makterna i Europa, föreföll kortåget vara en respektabel men störande kvarleva. På 1400-talet tillät Europa att turkarna erövrade Konstantinopel, och furstarna var långt mindre angelägna om sin avresa till öst än av att hitta en utväg att uppfylla sitt löfte som korsfarare utan att förlora det goda allmänna anseendet. Därefter hade alla försök till kortsåg inslag av de politiska systemens natur.

Trots korstågens slutliga undergång intog de en mycket viktig plats i världshistorien. Medan dessa krig i huvudsak var påvarnas verk, hjälpte de först av allt till att stärka påvarnas auktoritet. De beredde påvarna möjlighet att ingripa i krig mellan kristna furstar, medan de världsliga och andliga privilegier som de tilldelade korsfararna i realiteten gjorde dem till deras undersåtar. På samma gång var detta det huvudsakliga skälet till att så många världsliga härskare vägrade att ansluta sig till korstågen. Det måste sägas, att de fördelar de sålunda förvärvade av påvarna var till för kristendomens allmänna säkerhet. Redan från början var korstågen försvarskrig och de hindrade framgången för muhammedanerna som under två årtionden koncentrerade sina styrkor i strid mot de kristna bosättningarna i Syrien. Därför står Europa till stor del i tacksamhetsskuld till korstågen för hävdandet av sitt oberoende. Dessutom åstadkom korstågen resultat påven aldrig hade drömt om och som kanske var de mest betydande av allt. De återupprättade trafiken mellan öst och Väst, vilken sedan den hade avskaffats under åtskilliga århundraden återupptogs med allt större energi. De var medel att föra riddarna i Väst från sina respektive provinsers djup och att introducera dem till de mest civiliserade asiatiska länderna För dem avslöjades sålunda en ny värld, och de återvände till sina födelseländer fyllda av nya idéer. De var instrument att utvidga handeln med indierna, med vilka de italienska städerna länge hade monopol, och vars produkter förvandlade det materiella livet i Väst. Dessutom var utvecklingen av den allmänna kulturen i Väst så tidigt som mot slutet av 1100-talet ett direkt resultat av dessa heliga krig. Slutligen är det med korstågen vi måste koppla ihop ursprunget till de geografiska utforskningar som gjordes av Marco Polo och Orderic från Pordenone, de italienare som förde kunskapen om det kontinentala Asien och Kina till Europa. Vid ett ännu senare datum var det andan hos den sanna korsfararen som påverkade Christopher Columbus, när han företog sin farofyllda resa till det då okända Amerika, och Vasco de Gama när han begav sig iväg att erövra Indien. Om den kristna civilisationen verkligen hade blivit allmän kultur i dess högsta mening, länder det i inte ringa mått korsfararna till ära.

Louis Bréhier
Transkriberat av Douglas J.Potter
översättning till svenska av Gunilla Gren från The Catholic Encyclopedia

http://www.newadvent.org/cathen/